måndag, maj 25, 2015

Civil religion

Läser om Robert N. Bellahs klassiska artikel Civil Religion in America, en artikel som har blivit klassisk för sin beskrivning av religionens roll i amerikansk politik och samhällsliv. Här handlar det inte främst om kyrkor och specifika religiösa  grupper, utan om religionen i dess mest allmänna form som förekommer i publika uttalanden och seremonier, när politiker och andra offentliga personer refererar till Gud, men samtidigt undviker att refererea till någon specifik religion: "In God we trust!", "One nation under God".

Den civila religionen började i en skärningsfältet mellan ospecificerad kristendom och upplysningsdeis, Senare tog den formen av referenser till en allmän judisk-kristen tradition. Metaforer från Gamla Testamentet adopterades in i en amerikansk självbild där amerika blev det nya Isreal befolkat av ettt utvalt folk som utvandrat ur det gamla Europas metaforiska Egypten. Idag är referenserna än vidare, men referenserna till Gud finns fortfarande kvar, även om än fler traditioner idag ofta brukar få vara med när t.ex. Obama refererar till det gudomliga, vilket han då och då gör.

I Sverige, liksom i många andra statskyrkliga och tidigare statskyrkliga länder, var den civila religionen länge tydligare sammanflätad med statskyrkans uttalade kristendom. Idag kan man se tecken på att de har börjat glida isär. Riksdagsgudstjänsten är fortfarande en del av riksdagens högtidliga öppnande (åtminstone i praktiken) och statschefen förväntas forfarande vara lutheran (åtminstone i teorin). Statsbegravningar hålls forfarande i en kyrklig kontext. Referenser till gemensamma värden och mänskliga rättigheter har samtidigt tagit över efter många av de mer uttalat kristna referenser som var vanligare tidigare. Ministrar gör ofta sitt bästa för att visa en lämplig mängd vördnad för religiösa sammanhang i de flesta religioner. Den civila religionen håller också här på att bli allt mer allmän till sin natur.

Medan Bellah för några årtionden sedan tänkte sig att den amerikanska civila religionen med tiden skulle utvidgas till att växa samman med FN:s idéer om universella mänskliga rättigheter (på ett sätt som mer påminner om hur många svenskar och svenskkyrkliga kristna verkar uppfatta FN) verkar USA idag allt mer präglas av interna konflikter kring religionens ställning i sammhället. Delar av högern har utvecklats till en allt mer specifikt kristen höger, samtidigt som allt fler av dess motståndare har börjat uppfatta sig som uttalat icke-religiösa. Den civila religionen var i länge neutral mark i USA. Frågan är om den kommer att kunna fortsätta att vara det.

torsdag, maj 21, 2015

Fragment ur en kyrkoutredning

Denna termins forskningsinsats  har för min del varit att göra en grundlig genomgång av utvalda dokument ur de senaste hundra årens politik i kulturarvs- och kyrkofrågor, med tonvikt på hur staten har relaterat till Svenska kyrkans kulturarv. Att jag faktiskt tycker att det har varit väldigt spännande visar förmodligen att jag är rätt person för jobbet.

Det första som slog mig är hur mycket som har varit konstant: framförallt fokuset på sockenkyrkornas värde för den lokala identiteten tillsammans med övertygelsen om att alla äldre kyrkor är värda att skyddas av staten. I frågan om kyrkans relation till staten skedde det däremot en helomvändning i mitten av 1900-talet; från en övertygelse om att kyrkan var allt för viktig för att befrias från banden till staten (det tog drygt 20 år från biskopparnas beslut att stödja medborgarnas rätt att fritt lämna kyrkan tills dess att riksdagen accepterade denna form av religionsfrihet) till en ny konsensus om att statskyrkan inte var förenlig med religionsfriheten. Kyrkan å sin sida accepterade idén om att skiljas från staten först efter att de valda församlingarna hade fått sin nuvarande beslutande roll där i början av 1980-talet.

I materialet finns också den oerhört grundliga Utredningen om ekonomi och rätt i kyrkan, som 1992 presenterade sin rapport om hur kyrkans relation till staten egentligen såg ut och om hur de rent praktiskt skulle kunna skiljas åt. Trots att jag nu har läst rätt många statliga utredningar är detta den första som på allvar lyckats gå igenom ett material som går tillbaka till medeltida kanonisk rätt och samtidigt tar sig an konflikfylda frågor i samtiden, och det med en sådan framgång att dessa frågor plötsligt framstår som lösliga. Därefter tog det bara ett par år innan beslutet om kyrkans skiljande från staten. Utredningen har också varit till stor hjälp när jag försökt förstå hur komplicerat de juridiska förhållandena kring ägande av kyrkobyggnader egentligen var fram tills för bara 15 år sen:

“Under medeltiden ansågs sockenkyrkoma ha karaktär av särskilda rättssubjekt, närmast av stiftelsekaraktär. Socknen var nämligen att karakterisera som en menighet, dvs. en icke rättskapabel gemenskap som utgjorde objekt för kyrkans verksamhet. Först under den tidigare hälften av 1800-talet vann församlingarna rättslig ställning som juridiska personer och kunde därmed inträda som ägare till fast och lös egendom. Detta anses ha blivit fallet med landsbygdsförsamlingarna år 1817 och med stadsförsamlingama senast år 1843.

“Den lokala kyrkan anses således själv vara ägare till kyrkobyggnaden med tillhörande tomt, dvs. i de flesta fall den omgivande kyrkogården. Enligt samma uppfattning anses också denna kyrkostiftelse vara ägare till den fasta egendom som anvisats till kyrkans underhåll eller som boställe till försarnlingsprästen.”

“I likhet med flertalet församlingskyrkor får domkyrkoma - med undantag för domkyrkan i Luleå, som uppfördes som församlingskyrka under senare hälften av 1800-talet - betraktas som särskilda stiftelser. De är således självständiga juridiska personer och som sådana ägare till kyrkobyggnader och kyrkotomter. De sex under medeltiden uppförda domkyrkoma står dessutom under egen förvaltning enligt bestämmelser i kyrkolagen. Vissa av domkyrkoma är också ägare till andra fastigheter.“

“För de fastigheter som tillhör det äldre boställsbeståndet gäller att de inte varit föremål för lagfart. Bostållen som ägs av församling eller pastorat har däremot regelmässigt lagfarits för församlingen eller pastoratet. Fram till år 1942 brukade boställen som inköpts för fondmedel lagfaras för kronan oavsett från vilket bostâlle fondmedlen kom. Med stöd av föreskrifter i lagen (1942:232) ang användandet i vissa fall av prästlönefonder, upphåvd år 1972, beviljades i motsvarande situationer lagfart för det pastorat eller den samfällighet som förvaltade medlen. lagfart har även efter år 1972
beviljats för dessa organ. Enbart lagfarten utgör sålunda inte bevis om åganderättsförhållandet.”

För den som är intresserad finns min tidigare artikel om kyrka-statfrågan i mellankrigstidens Sverige nu att läsa här.