måndag, mars 30, 2015

Chosen Peoples

I början av arbetet med min avhandling, alltså för dryga tio år sedan, läste jag flera böcker av nationalismforskaren  Anthony D. Smith (jag skrev också en understeckare om honom 2004). Nu håller jag på att läsa om hans Chosen Peoples: Sacred Sources of National Identity (2003), som handlar om religionens roll som bakgrund till nationalismens och nationella identiteters utveckling.

Det första som slår mig är hur han i inledningen är tvungen att förklara att detta med nationalism fortfarande är relevant att studera, även i en tid som så ofta beskriver sig själv som globaliserad och postnationell. Så började i stort sett alla akademiska böcker om nationalism på den tiden, också min egen avhandling om institutionaliseringen av värderingar och föreställningar om nationell gemenskap i modern svensk kulturpolitik. Man var helt enkelt tvungen att förklara att nationalism, nationella föreställda gemenskaper eller nationell identitetet över huvud taget kunde vara faktorer värda att analysera, inte bara som akademisk metod, utan helt enkelt att de förekom i samtiden. Det är mycket som har förändrats. Idag tas det i vida kretsar mer eller mindre för givet att inte bara nationalism utan också fascism är aktiva politiska rörelser i dagens Europa. Det kan diskuteras huruvida de är reaktioner på en utveckling mot globalisering, europeisering och liknande, men få tvivlar på att de är aktiva.

Som historisk och teoretisk diskussion står sig Chosen Peoples mycket bra. Smith gjorde sig ursprungligen känd för att betona historiska etniska gemenskapers betydelse för senare nationella gemenskapers utveckling, även om nationalstaten som sådan är ett relativt modernt fenomen. I Chosen Peoples undersöker han istället religiösa tankegångars betydelse. Det handlar då inte bara om att historiska religiösa gränsdragningar mellan olika grupper senare utvecklats till nationella gränsdragningar och kondliktlinjer mellan föreställda gemenskaper, så som har varit fallet t.ex. mellan Grekland och Turkiet, Indien och Pakistan eller (Republiken) Irland och Storbritannien. Nationella berättelser formligen kryllar av motiv, föreställningar och praktiker som lånats från olika religiösa kontexter, centrala troper som det utvalda folket, martyrer, vallfärd till gravar och monument och heligt krig. Också andra centrala motiv i nationalismen, som t.ex. idén om en mytisk guldålder, och pilgrimsmotivet (i t.ex. amarikansk, boersk/sydafrikansk och turkisk nationalism/patriotism) har också en igenkännbar förhistoria i olika religiösa kontexter. I flera fall har också hela mytberättelser övergått från att ha sin betydelse i ett religiöst sammanhang till ett nationalistiskt. Exempel hämtas från bl.a. Sydafrika, Finland, Turkiet, Storbritannien, Irland, Tyskland, Egypten, Japan, Frankrike, Grekland, Ryssland och Tyskland. För en författare som säger sig ogilla generalisering blir det alltså ändå bred relevans.

Nu arbetar jag med att beskriva idéer om det kyrkliga kulturarvets betydelse under svenskt 1900-tal, så relationen mallan religion och nationell identitet är rätt uppenbart relevant för flera av de frågeställningar som jag studerar. Nyligen skrev jag t.ex. en artikel i International Journal of Cultural Policy om kyrka-statsfrågan och föreställningar om kulturarv i mellankrigstidens Sverige (förhoppningsvis är den snart tillgänglig med open access). Jag tycker dock att det är lätt att se att den här diskussionen också kan ha vidare relevans.