måndag, december 22, 2014

Slutet på stabiliteten i Sverige?

Den nuvarande parlamentariska situationen i Sverige har nu flera gånger och från flera håll beskrivits som historiskt unik. Det verkar som att vi har nått till slutet av en period. Frågan är bara vilken period. På många sätt påminner den nuvarande situationen om den i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna är emellertid inte Ny Demokrati. Snarare var Ny Demokrati det första - misslyckade - försöket att starta ett högerpopulistiskt parti i Sverige. Dagens Sverigedemokrater är istället ett parti som har vuxit fram ur den tidens extremhöger men som verkar ha lyckats fånga upp många av de tendenser som saknat politisk hemvist sedan Ny Demokratis kollaps. Snarare än ett rent nyfascistiskt parti (i smal mening) tycks vi ha att göra med vad Daniel Poohl beskrivit som ett slags nationalistiskt samlingsparti som rymmer såväl mer eller mindre förtäckta rasister och nynazister som allmänt etabisemangskritiska populister, invandringskritiker, och allt däremellan, antingen i själva partiorganisationen eller bland de aktiva sympatisörer som driver partiets frågor ute i samhället och på Internet. Denna interna mångfald har blivit tydligare under Åkessons frånvaro, men allt tyder på att partiet trots det kommer att kunna hålla ihop.


Det parlamentariska läget är uppenbart svårhanterligt för svenska partier och kommentatorer. Ett oklart parlamentariskt läge som ställer krav på förhandlingslösningar mellan partier i olika kombinationer har i Sverige  länge betrakts som onormalt och problematiskt. I andra länder hör det snarare till vanligheterna. I parlamentarismens tidiga skede (som i olika länder inföll någonstans mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet) var det mer eller mindre givet att regeringsunderlaget formerades i ett sittande parlament, och att regeringar regelbundet föll när tillfälliga koalitioner upplöstes på grund av oenighet i någon viktig fråga. I Sverige såg vi tendenser till återgång till en sådan situation 1976-1982, men annars är man tvungen att gå tillbaka till 1930-för att hitta en period då detta var normalläget. Kanske är det inte välfärdsstatens marknadiseringsperiod (som pågått sedan tiden kring 1990) som är på väg mot sitt slut, utan det extrema stabilitet som har karaktäriserat det svenska politiska systemet 1932-2014, dvs. sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1932 (varefter följde socialdemokratisk dominans fram till 1976).

Om läget blir tydligare efter ett eventuellt extraval återstår att se. Det finns dock mycket lite som tyder på att något parti kommer att bli stort nog att inta den dominanta ställning som socialdemokraterna en gång hade. Det handlar inte om att få egen majoritet (vilket SAP sällan hade), utan om att skapa ett politiskt läge där ett parti var givet som ledande regeringsbildare (t.ex. därför att ett eller flera andra partier inte hade något annat val). Nya Moderaterna tycks ha strävat efter detta, åtminstone som ledande del av Alliansen, men det är inte alls sjävlklart att de kommer att nå dit. Tvärtom är det troligt att nästa regering kommer att behöva samarbeta nära med partier som de uppfattar som politiska motståndare. Frågan är bara vilka konflikter som kommer att anses viktigast. Kommer man att föredra att samarbeta med Sverigedomkraterna eller med det andra politiska blocket? Vilket är viktigast: ekonomin eller invandringspolitiken? Precis som på 1930-talet kan ett osäkert politiskt läge öppna för våldssamma omvälvningar.

måndag, december 01, 2014

Intressant läge

I förra veckan diskuterade jag svensk politik med en kollega från Helsingfors. Jag beskrev det nuvarande läget i budget- och regeringsfrågan som det mest osäkra i Sverige sen 1930-talet. Faktiskt hade nog också folkpartiregeringen på en 1970-talet ett bättre parlamentariskt läge när det handlade om att få igenom budgeten, så man får söka sig tillbaka till den liberala regeringen i början av 1930-talet för att hitta någonting liknande (eller åtminstone till Axel Pehrssons i Bramstorp semesterregering 1936, men den hann vad jag förstår aldrig med att föreslå någon budget). Den senaste veckan har jag också utbytt några e-mail med European Institute for Comparative Cultural Research i Bonn för att uppdatera deras information om det kulturpolitiska läget. Det känns ovant som svensk att inte kunna berätta om hur budgeten kommer att bli innan riksdagen har röstat i frågan. Dessutom är deras svenska samarbetspartner Myndigheten för Kulturanalys nedläggningshotad (myndigheten är ansvarig för statistik och övergripande utvärdering och analys på det kulturpolitiska området). Ovant som svensk, men knappast anmärkningsvärt i ett europeiskt sammanhang. Kulturpolitiskt sticker Sverige dock ut genom att genomföra en myndighetsnedläggning (av en analysenhet) samtidigt som man lägger mer, snarare än mindre, pengar på kulturområdet i stort.

Jag har inte sagt särskilt mycket här på bloggen om  möjligheten att det blir regeringskris i Sverige. Jag tror inte att jag har särskilt mycket att tillföra spekulationerna. Jag hoppas helt enkelt, som de flesta andra, att våra förtroendevalda tar sitt ansvar. Regeringen har tagit på sig ett ansvar för att styra riket (som det står i grundlagen) och har alltså ett ansvar inför hela befolkningen. Partierna har ett ansvar inför sina väljare att göra sitt bästa för att detta sker i den riktning som de har förklarat inför valet. Att ta ansvar i det här läget betyder alltså att kompromissa, men inte med sina kärnvärden. Det är också därför som det är rätt att isolera ytterlighetspartier, dvs. partier vars kärnvärden på viktiga punkter skiljer sig från de övrigas. Att politikens fokus nu förflyttas från regeringen till riksdagen är i sig inget problem - i synnerhet inte ur demokratisk synpunkt - men jag tycker ändå att det framgår att alla inblandade är ovana vid detta.