fredag, juni 06, 2014

Den blomstertid nu kommer

Psalm 317 i 1695 års svenska psalmbok, "En sommarvisa", skriven av Visbybiskoppen Israel Kolmodin, troligen ett av de mest älskade poesistycken som har skrivits på svenska språket. Det känns just nu som en bra text att inleda sommaren med och samtidigt önska er alla en riktigt glad sommar!

1. Then blomstertijd nu kommer [källa]
Medh lust och fägring stoor/
Nu nalkas liufwe Sommar/
Tå gräs och örter groor.
Then blida Sool vpwärmer
Alt hwad haar warit dödt;
Tå hon oss skrider närmar/
Blijr thet på nyo födt.

2. The fagra blomsterängiar
Och åkrens ädla sädh/
The grönskand’ örtesängiar
Och alla gröna trädh/
The skola oss påminna
Gudz godhets rikedom:
At wij Gudz nådh besinna/
Som räcker åhret om.

3. Man hörer foglar siunga
Medh mångahanda liudh;
Skal icke tå wår tunga
Lofsäija Herran Gudh?
Min siäl vphög Gudz ähra
Medh lof och glädiesång/
Som frögda wil och nähra
Oss medh wälgierning mång.

4. Tu ädle Jesu Christe/
War glädie-Sool och skijn/
Blif hos oss til wårt sidste;
Vpwärm wårt kalla sinn:
Gif kärleks eld i hierta:
Förnya siäl och and:
Wänd bort all sorg och smärta/
Medh tine milda hand.

5. Tu Sarons blomster skiöna/
Tu Lilja i grön dahl/
Ach! wärdes siälen kröna [källa]
Medh dygder til stort tahl:
Tin nådh lät henne fuchta/
Som dagg vthaf Zion;
At hon må liufligt luchta/
Som roos i Libanon.

6. Wälsigna åhrets gröda/
Och watna tu wårt land:
Gif oss nödtorftig föda;
Wälsigna siö och strand.
Tin fotspor drype af fetma.
Bespisa medh titt Ord/
Och medh thess liufwe sötma/
Oss vppå thenna jord.

(Blir också fascinerad av de omskrivningar som tycks ha gjorts av Johan Olof Wallin, inte minst i den numera sällan sjungna vers 4).

torsdag, juni 05, 2014

Europas val

Innan valet för ett par veckor sedan väntade sig många att majoriteten i EU-parlamentet också skulle tillsätta EU-kommissionens ordförande. Därmed skulle ett slags europeisk parlamentarism ha uppstått, i och med att parlamentetets stöd skulle bli avgörande vid tillsättningen av den exekutiva makten. Hittills har EU i bästa fall haft en form av negativ parlamentarism, i den meningen att parlamentet har haft ett visst mått av vetorätt. Vägen från negativ till positiv parlamentarism är dock en utveckling som på många sätt påminner om den som tidigare skett i många nu stabila demokratier, som till exempel Storbritannien och Sverige.

I medlemsstaterna har EU snarare inneburit en maktförskjutning från den lagstiftande till den exekutiva makten, eller snarare en förskjutning av lagstiftningsmakt från de nationella parlamenten till EU:s ministerråd, som ju består av representanter för de nationella regeringarna. I parlamentariska stater innebär en maktförskjutning från parlament till regering också en maktförflyttning från en direktvald instans till en indirekt vald, dvs. ytterligare ett steg bort från medborgorna. I det ljuset skulle ett starkare EU-parlament innebära att makt återigen flyttades närmare väljarna, men på EU-nivå. Nu är det dock oklart om det blir så. Bland annat den brittiska regeringen har ställt sig skeptisk till att föreslå Jean-Claude Juncker till ny kommissionsordförande, trots att han har stöd av majoriteten i EU-parlamentet. Därmed tycks det som att frågan trots allt kommer att avgöras av europeiska rådet, dvs. av de nationella regeringarnas högsta representanter.

Samtidigt tycks väljarna ha vänt sig mot EU I högre grad än tidigare. Valdeltagandet har aldrig varit högt och valets stora vinnare är olika typer av EU-fientliga anti-etablisemangspartier runt om i Europa, i första hand nationalistiska, oftast invandringsfientliga sådana. Till dessa vinnare hör franska Front National. I en intervju i Der Speigel beskriver partiledaren Marine le Pen sin ideologi och sin lägesanalys i tydligt nationalistiska termer, präglade av vad som i analysen av internationell politik brukar beskrivas som "realism"; politik handlar om en kamp mellan nationella intressen, och EU är enligt henne en skapelse som i första hand tjänar tyska intressen och som utarmar det övriga Europa. Samtidigt som hon jämför EU med Sovjet tycks hon se Putin som en förebild: "I have a certain admiration for Vladimir Putin because he doesn't allow decisions to be forced upon him by other countries. I think he focuses first and foremost on what is good for Russia and the Russians. As such, I have the same respect for Putin that I do for Ms. Merkel." 

Den vision som tonar fram i intervjun med Marine le Pen är ett Europa bestående av allt mer slutna nationalstater. Vad Front National har gemensamt störst antal av valets mest framgångsrika partier är dock avståndstagandet från politiska eliter, både i EU-parlamentet och i de nationella regeringarna. Att utmåla sig själva som folkets representanter i kampen mot kosmopolitiska eliter utan kontakt med folkdjupet är typiskt för vad som brukar kallas populism, och som kan hittas både till höger och till vänster på den politiska skalan. Det är också typiskt för klassisk fascism, som lägger tonvikten just på eliternas kosmopolitiska karaktär. Hur de populistiska partierna kommer att hantera det faktum att de själva nu sitter i Bryssel och Strasbourg återstår att se, liksom vad som kommer att hända med ordförandeskapet i EU-kommissionen. Historien är dock full av exempel på populistiska politiker som lyckats med konststycket att fortsätta framstå som folkets representanter i kampen mot eliterna också efter att de själva har tagit makten.

Så långt har det emellertid inte gått ännu. Traditionella partier har fortfarande majoriteten i EU-parlamentet och sitter i regeringsställning i de flesta medlemsländer. Dessa partier har fortfarande en chans att visa att de har kontakt med medborgarna och en vision för Europa, och för sina respektive länder. Min gissning är att extrem- och populistpartierna just nu för många väljare framstår som tydligare än de etablerade partierna. Detta beror i så fall i hög grad på att de etablerade partiernas framtidsvision verkligen är rätt oklar. Det öppna samhällets vänner har en hel del arbete att göra, inte bara med att föra ut sin framtidsbild, utan också med att tydliggöra för sig själva vad demokrati ska handla om och hur framtidens Europa ska se ut.

Samtidigt är inte heller populisterna särskilt eniga, ens på den nationalistiska sidan; UKIP vill inte samarbeta med Front National och Front National säger att de inte vill samarbeta med nazister. Sverigedemokraterna vill samarbeta med UKIP, Danskt Folkeparti och Sannfinländarna, med det är tveksamt om dessa vill samarbeta med Sverigedemokraterna, som å sin sida säger att de inte vill samarbeta med Front National. Putins Ryssland lär heller inte kunna fungera som lockande förebild för särskilt många. Det hör till de senaste veckornas ironier att samtidigt som en stor andel av EU:s väljare röstade mot EU så tyder allting på att väljarna i Ukraina gjorde motsatt val, under betydligt mer riskfyllda omständigheter.

tisdag, juni 03, 2014

Arthur Engberg

Just nu håller jag på att avsluta ett konferenspaper om den politiska diskussionen om kyrkan och kulturarvet i mellankrigstidens Sverige. Bland annat skriver jag om den tongivande socialdemokratiske ecklesiastikministern (1932-1939) Arthur Engberg:

"The minister chosen to lead the Ministry for Ecclesiastical Affairs - and thus to be beresponsible for education, culture and church affairs - was the radical journalist and intellectual Arthur Engberg. He would hold his ministerial position until 1939, when the government was reorganized as a broad wartime coalition and the leader of the Conservative party became Engberg’s successor as the head of the Ministry for Ecclesiastical Affairs. During the previous decades, Engberg had been both a member of parliament and an active voice in Social Democratic newspapers. He was often identified as belonging to the radical left of the Social Democratic Party, but although openly inspired by the writings of Karl Marx, he remained within the Party when the radical - partially Communist - faction broke out to form its own party. As time progressed, he also became increasingly opposed to authoritarian Communism, but there was also allways another side to Engberg’s worldview. Blomqvist (2006) has described how Engberg’s anti-capitalism was originally combined with anti-Semitism, and how it was only after the establishment of the Third Reich in Germany that he started to distance himself from his earlier anti-Semitic views.

Engberg’s writings include numerous references to Oswald Spengler’s 'The Decline of the West.' While Engberg questioned the deterministic aspects of this work, he appears to have shared Spengler’s concerns about the decreasing vitality and of an increasingly superficial Western culture. In contrast to Spengler, he considered the empowerment of the people – both in the democratic and in the ethno-nationalist sense of the word – to be the key to a possible reinvigoration of Swedish culture, and of Western culture in general. As a member of parliament and as a government minister, he argued for an active cultural and educational policy aimed at increasing the cultural enlightenment of the people as a whole, regardless of class, a view that became highly influential in the formation of 20th century Swedish cultural policy as a policy field focusing on supporting and increasing the access to high culture (Frenander 2005, Harding 2007). This high culture had elements of both recognized high art and traditions, the latter being the most relevant part to this article. In a lecture Engberg gave on national radio in 1941, he took a medieval icon in a local church as his point of departure for a reflection that gives us an image of his views of tradition:

The world of tradition is the world of reverence. There, we approach the personalities of the past. There ,voices whisper from the graves. There, live story and memory. Family, neighborhood and people meet us. [...] We become a link in a development which started before us and will continue after us. [...] There, they made their deeds, their joys and their sorrows, fought and suffered (Engberg 1941).
Engberg was not unique within Swedish Social Democracy in building on the past. On the contrary, Prime Minister Per Albin Hansson often described Social Democratic policies as a continuation of a long Swedish tradition of free yeoman farmers and of the proto-democracy of the medieval things and parish councils. With a term already used by both the national conservative political scientist and parliamentarian Rudolf Kjellén and the Young Church Movement, he described his vision as a 'folkhem', a home for the people, combining the levels of home, demos and ethnos (Lagergren 1999, Linderborg 2001).
While Engberg was not unique in his respect for Swedish traditions, he was unusually vehement in his rejection of institutional religion, if not of spirituality as such. During the early part of his political career, his position could be described as anti-Christian, certainly as anti-clerical, describing himself as a “heathen” and making a sharp distinction between Christianity and a humanistic Western tradition originating in classical Greece. As he wrote in a newspaper editorial in 1919:
The free and manly heathendom which emanates throughout history from a Socrates, is in need of a renaissance. But its victory, which is a victory for a higher culture, has to be celebrated on the ruins of the Christian view of life (Engberg 1919).
This victory was, in his view, not far away. In a manner similar to Nietzsche’s (2002) reasoning in 'Beyond Good and Evil', he argued that Neo-Protestantism, or Liberal Protestantism, represented a form of hypocrisy, where the religious establishment, faced with the scientific world view, had abandoned all claims to providing a factual description of the universe and thus becoming meaningless (Engberg …).  This is what he referred to as “the official lie in religious matters” (Engberg 1945 …). In order to deal with this he published a six-step program to abolish the state church (Claesson 2004). [...]
In this program, Engberg argued for the separation of Church and state to be preceded by the merging of parishes and civil municipalities, thus of the abolition of Church autonomy on the local level, as well as the abolition of religious education in the obligatory school system. The power of the Church over the people needed to be disarmed before it was freed from government control."

Tillägg 2015-04-24: Den fullständiga texten finns nu publicerad i International Journal of Cultural Policy och är tillgänglig här.