torsdag, december 19, 2013

Tankar kring Marmorklipporna

I denna veckas Tidningen Kulturen deltar jag med en essä om Ernst Jüngers roman På Marmorklipporna. Jag funderar kring hans reflektioner kring den totalitära statens relation till privatsfären.

"Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur (se tidigare essä i Tidningen Kulturen). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära staten.

 Denna roman, som utspelar sig i ett allegoriskt fantasilandskap, är en av de få tydligt antinazistiska romaner som publicerades i nazisternas så kallade Tredje Rike. Den lästes som en inspirationskälla inte minst av den tyska motståndsrörelsen. Samtidigt har romanen flera olika lager. Att nazistpartiet är en av måltavlorna och boken en inte särskilt förtäckt allegori över dess nedbrytande av civilisation och människovärde framgår tydligt - ibland närmast övertydligt - men också andra företeelser och problem i samtiden träffas av Jüngers berättelse. Det förefaller som att han försöker fånga och typologisera flera av 1900-talets centrala politiska och ideologiska motsättningar i allegorins form. Som så ofta hos Jünger är det dock inte ideologiernas samhällssyn som intresserar honom, utan hur man som människa etiskt och psykologiskt kan förhålla sig till dem."

Det har blivit mycket tankar kring totalitarism på sistone, inte minst här på bloggen. Kanske dags att ta jullov.


Sekularism och muslimska organisationer

I senaste volymen av den akademiska tidskriften Journal of Muslim Minority Affairs skriver jag om den svenska sekulariseringsvägen och integrationen av musimska organisationer i den svenska pluralistiska nykorporatismen.

"This article analyses the strategies adopted by Ibn Rushd Study Association, a Swedish Muslim faith based organization (FBO), to establish itself as a representative of Swedish Muslims in relation to the national government, as well as one of the ten recognised study associations that handles much of the government supported adult education in Sweden. This road to acceptance is analysed in the context of the relation to religious denominations institutionalized in Swedish government–civil society relations, which, it is argued, can be understood as part of a normative concept of secularization and  of the relationship between the state and civil society. Such concepts now colour government attitudes to FBOs, but also the way FBOs are organized and understand themselves in relation to the surrounding society. This case study supports José Casanova’s argument that certain paths of secularization are not only compatible with certain religious denominations increasing their role in public debate, but may even enable them to do so."


torsdag, december 12, 2013

Origins of Totalitarianism (forts.)

En bok som på sistone har känts aktuell nog att läsa om är den tysk-judiska tänkaren Hannah Arendts  The Origins of Totalitarianism 

Det tycks tydligt att våra samtida västeuropeiska stater befinner sig mycket långt ifrån Artendts totalitarism. Inte ens Ryssland eller Kina framstår idag som fullödigt totalitära stater, snarare som auktoritära stater med totalitära inslag. Vad som däremot är skrämmande är att de redskap som finns tillgängliga för en auktoritär eller totalitär stat idag är så mycket mer vittfamnande än de som fanns tillgängliga under mitten av 1900-talet. Detta är skrämmande i synnerhet som teknologin är en förutsättning för totalitarismen; det handlar då både om övervakningsteknologi och om de fysiska kommunikationsmedel som krävs för att kunna slå till var som helst på kort tid. Också de stora folkomflyttningar som kännetecknar totalitära stater och som där blir ett reskap både för terrorn och för samhällets atomisering skedde i både Sovjets och Tysklands fall huvudsakligen med järnväg. Övervakningen underlättades av inspelningsutrustning, men i ännu högre grad av att människor började kommunicera över telefon. Vilka möjligheter öppnas av teknologier som internet, drönare och mobiltelefoni?

Vad innebär det för potentialen för totalitarism? Här är det viktigt att inte falla för en teknikdeterministisk historiesyn. För Arendt är det politikens primat som innehåller räddningen, huvudsakligen genom att peka på den politiskt aktiva människans möjligheter som en komplettering av hennes annars tämligen marxistiska grundsyn, en kompletterings om blir desto mer nödvändig eftersom hennes mest fullgångna exempel på totalitarism skedde i ett land där eliten samtidigt legitimerade sin ställning med hänvisning till marxistisk historisk nödvändighet. Arendts tilltro till det politiska engagemanget och mötet mellan människor har i sig blivit en viktig del i den västerländska vänsterns utveckling bort ifrån historiematerialismen.

Arendt tycker sig se en generell törst efter våld i mänskliga massor, en syn som tycks präglad av erfarenheterna från första halvan av 1900-talet. Denna inställning kan vi första påseende te sig påtagligt svartsynt, men det är också lätt för forskare och filosofer att bortse ifrån människans inneboende irrationella drivkrafter, något som sannolikt har skett betydligt oftare. Samtidigt som hennes bild av hur opinionen föredrar det öppna våldet framför politiskt kompromissande kan tyckas främmande känner man när man läser texten också ibland en obehaglig känsla av igenkännande.

Även om Origins of Totalitarianism på många sätt är en svartsynt bok kretsar den i hög grad kring kontrasten kring människovärde och totalitarism. Det är också föraktet för det mänskliga livet som för Arendt tycks framstå som kärnan i totalitarismens huvudsakliga ondska. Till den totalitära statens viktigaste konsekvenser hör att den slår sönder det civila samhället, men man ska inte glömma att skälet till detta är att det civila samhället också är en av de viktigaste krafterna för att förhindra och vända en totalitär utveckling; det är här vi finner de alternativa strukturerna och diskussionerna, och det är här som de mobiliseras. Den som först uppmärksammade det civila samhällets politiska betydelse i en demokrati var Alexis de Tocqueville (se tidigare artikel) och då handlar det främst om dess betydelse som oberoende kraft till den politiska makten. För Arendt är det civila samhället en sfär där människans individuella engagemang kan komma till politiskt uttryck. Frågan är hur det civila samhället och den oberoende diskussionen kan bevaras i ett samhälle där massövervakning både är möjlig och förekommer. Redan viljan att dra sig tillbaka från offentligheten med en i grunden politisk diskussion är en del av vägen mot totalitarism (liksom viljan att dra ut andras privatliv i samma offentlighet).

En viktig lärdom från Weimarrepublikens sammanbrott är också institutionernas betydelse, ett perspektiv som i viss mån saknas i Arendts framställning. Hitlers maktövertagande möjliggjordes inte minst av ett framgångsrikt manipulerande av konstitutionen där grundläggande maktbegränsande regler åsidosattes, ofta redan före Hitlers tillträde som rikskansler. Därigenom kunde Hitler också ta över den existerande statsapparaten och omvandla den till en totalitär stat inifrån, en tydlig kontrast mot Bolsjevikernas betydligt mera externa maktövertagande. De institutionella och juridiska strukturer som begränsar beslutsfattarnas makt är ett av de viktigaste skydden mot totalitära och auktoritära tendenser. Detta gör det så mycket mer oroande när juridiska begränsningar nu i många länder kringgås och omformuleras för att öka effektiviteten i bekämpningen av allehanda yttre och inre fiender. Det belyser också betydelsen av det individuella engagemang och den ansvarskänsla som Arendt lägger tonvikten på.

onsdag, december 11, 2013

Anteckningar kring The Origins of Totalitarianism

"Total terror, the essence of totalitarian government, exists neither for nor against men. It is supposed to provide the forces of nature or history with an incomparable instrument to accelerate their movement. This movement, proceeding according to its own law, cannot in the long run be hindered; eventually its force will always prove more powerful than the most powerful forces engendered by the actions and the will of men. But it can be slowed down and is slowed down almost inevitably by the freedom of man, which even totalitarian rulers cannot deny, for this freedom—irrelevant and arbitrary as they may deem it—is identical with the fact that men are being born and that therefore each of them is a new beginning, begins, in a sense, the world anew." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

En stor del av Hannah Arendts analys av totalitarianismen som en särskild form av styre fokuserar på motsättningen mellan terror och individualitet. Den totalitära staten eller rörelsen kännetäcknas av en strävan att krossa allt som kan kallas individualitet, privatliv eller civilt samhälle. I ett samhälle som karaktäriseras av terror är individen alltid isolerad; staten strävar efter ständig närvaro, fullständig övervakning, inte därför att den behöver full information om allt och alla, utan därför att människor som alltid upplever sig iakttagna sällan eller aldrig kan agera tillsammans. Det innebär att människan alltid är isolerad, men aldrig ensam, i ordets positiva mening.

Arendt är ingen liberal, utan snarare en republikan i klassisk mening, med en stark dragning åt vänster. Hennes människosyn bygger vidare på Aristoteles föreställning om människan som politisk varelse, men grundar sig också i ett fokus på människan som kreativ, skapande varelse, och inte minst på varje människas unicitet. Dessa utgångspunkter innebär att det totalitära systemet ytterst står i motsatt till det sant mänskliga, till möjligheten att leva ett värdigt liv.

If totalitarianism takes its own claim seriously, it must come to the point where it has "to finish once and for all with the neutrality of chess," that is, with the autonomous existence of any activity whatsoever. The lovers of "chess for the sake of chess," aptly compared by their liquidator with the lovers of "art for art's sake," are not yet absolutely atomized elements in a mass society whose completely heterogeneous uniformity is one of the primary conditions for totalitarianism. From the point of view of totalitarian rulers, a society devoted to chess for the sake of chess is only in degree different and less dangerous than a class of farmers for the sake of farming. Himmler quite aptly defined the SS member as the new type of man who under no circumstances will ever do "a thing for its own sake." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)

Man ska inte ta Himlercitatet att SS-mannen är "the new type of man who under no circumstances will ever do 'a thing for its own sake.'" som att Arendt skulle uppfatta den totalitära staten som rationell. Tvärtom påminner hennes synsätt om Orwells. Terrorstaten är för henne inte i första hand dogmatisk, i alla fall inte stabilt dogmatisk. Ideologin i den totalitära staten är närmast incidental, och alltid föränderlig. Att Marxism-Leninismen är ett så pass omfattande system blir för Arendt en nackdel för utvecklingen av totalitarianism i Sovjet, något som ändå blev möjligt eftersom ideologins tolkningar ständigt kunde förändras. Ingenting i en totalitär stat kan tillåtas vara stabilt. Stabilitet skapar säkerhet. Det är också därför som merparten av revolutionens övertygade teoretiska kommunister rensades bort under Stalintiden. Den totalitära staten uppskattar fanatiker, men bara så länge som den totalitära rörelsen är objektet för fanatismen. Fanatiker som istället fokuserar på sin egen tolkning av ideologin blir lätt en del av opositionen.

Jämförelsen av Sovjet och Tredje Riket leder också fram till slutsatsen att totalitarianism ser ut på ett likartat sätt oavsett ursprung. I Tyskland byggdes nazistpartiet först upp som rörelse, för att sedan ta över en stat vars politiska system redan hade förlorat legitimitet både i medborgarnas i och statstjänstemännens och militärens ögon. I Sovjet tog bolsjevikerna först över staten för att sedan bygga upp rörelsen uppifrån under pågående inbördeskrig. I båda fallen hade vägen beretts av ett krig som slagit sönder tidigare institutioner. Rysslands institutioner var också tidigare svaga (jfr tidigare inlägg), och försvagades ytterligare genom inbördeskriget. Det tänkande som enligt Arendt präglar den totalitära staten kommer emellertid inte ur rörelsen utan ur säkerhetsorganisationen. Det är alltså ingen slump att det var Stalin som byggde det totalitära Sovjet, inte Trotsky. Stalin var en produkt av övervaknings- och registreringsapparaten inom det kommunistiska partiet. I Tyskland drevs utvecklingen på av SS och Gestapo (som tidigt uppgick i SS). Andra delar av det ursprungliga ledarskiktet rensades i båda fallen ut.

Kärnan i den totalitära staten är för Arendt inte idoelogin, eller ens staten, utan den totalitära rörelsen. Uttalanden - vare sig de är ideologiska, politiska eller vetenskapliga - blir politiska redskap snarare än försök att beskriva världen. Påståendet att marknadsekonomi är ett mindre utvecklat system än planekonomi handlade i sovjetiska partidokument inte om att beskriva marknadsekonomin, utan om en ambition att krossa den. Detta hänger också samman med Arendts egen uppfattning om att det totalitära systemet inte alls är begränsat till ett land eller en stat. Erkännandet av statsgränser är ett redskap inte ett mål, även när nationalismen - som i Tredje Riket - var officiell; målsättningen var alltid världshäravälde. På samma sätt var Stalins uttalanden om "socialism i ett land" helt enkelt ett redskap för att kunna kontrollera den kommunistiska rörelsen, såväl i Sovjet som i andra länder.

Det är kanske för att boken i huvudsak är skriven kring 1950 som totalitarianismen här framstår som en närmast ödesbestämd förstörelse. Samtidigt är det tydligt att Arendt såg motmedlet just i kraften i människans individualitet och i det öppna samhället. Det tillägg i 1958 års utgåva som hade skrivits efter upproret i Ungern andas betydligt större hoppfullhet. Det ändrar dock inte att boken som helhet säger mer om hur totalitära rörelser växer fram än om hur rörelsen kan stoppas eller systemet störtas.

fredag, december 06, 2013

Själsvtändighetsdagen 2013

För något år sedan skrev jag i Tidningen Kulturen om mina intryck av finskt nationaldagsfirande i Helsingfors i en essä om finsk och svensk (och Finlandssvensk) minnespolitk. Nu sitter jag i lägenheten i Jyväskylä, staden där den första helt finskspråkiga lärarutbildningen startade för runt 150 år sedan. Det är Finlands självständighetsdag 2013. 
Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik, men minst lika mycket om grannen i öster. Som universitetsanställd är jag inte längre statligt anställd; universiteten är sedan några år tillbaka egna juridiska personer (något som nyligen diskuterades i Sverige men utan att jag såg några referenser till Finland). Som anställda får vi dock fortfarande välja rektor och universitetsstyrelse, en rätt som i Sverige avskaffades redan på nittiotalet. I Hufvudstadsbladet är Horace Engdahl fortfarande ett känt ansikte, liksom Herman Lindqvist. Också försvarfrågan debatteras, men i Finland ser man fortfarande gott om värnpliktiga på stan och i järnvägens biljettautomater är "beväring" ett av alternativen när man väljer svenska som språk. Det finns de som varnar för att Sverige inte längre borde förlita sig på Finland som bufferstat mot Ryssland, men också de som vill utvidga mönstringsplikten till att inte enbart omfatta männen. Språkfrågan är ständigt relevant och det stora populistiska partiet har som uttalat mål att minska svenskundervisningen i skolan. Uppslutningen kring tvåspråkigheten är dock fortfarande bred. Så likt men ändå så olikt. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur lite man hör om Finland när man är i Sverige.