lördag, juli 06, 2013

Almedalen 2013

Tidigare i veckan besökte jag för första gången hittills politikerveckan i Almedalen. Naturligtvis är Almedalen en mötesplats för en politisk elit: politiker, politiska tjänstemän, journalister, lobbyister, en och annan akademisk expert eller kommentator, människor som på olika sätt kan beskrivas som mer eller mindre professionella deltagare i det offentliga samtalet. Alla träffas de i Visby i början av juli i ett slags jättekonferens med dryga 2500 evenemang som slukar hela staden, ungeför som Medeltidsveckan med alla sina mer eller mindre improviserade evenemang i slutet av sommaren. Precis som under medeltidsveckan handlar det minst lika mycket om att träffas som om att visa upp någonting. Det är heller inte någon självklarhet att detta är det bästa tillfället för den som vill presentera rapporter eller färdiga resonemang (som bl.a. Erik Lakomaa har påpekat blir konkurensen om uppmärksamheten sällan större i Sverige). Däremot kan det vara rätt tillfälle att starta nya diskussioner eller, för den delen, rykten. Nätverket står i centrum, och denna vecka är det lätt att att föreställa sig att "alla" är där. Det är med andra ord ett bra tillfälle att iaktta för den som vill förstå vilka innegruppen "alla" är i Sverige.

Att den här gruppen träffas är knappast det anmärkningsvärda eller typiskt svenska i det här sammanhanget - sådana mötesplatser finns överallt - det anmärkningsvärda är snarare att tillställningen är så öppen. Vem som helst som kan hitta någonstans att sova (i och för sig inte helt lätt) kan delta på i stort sett vad som helst. Ledande politiker deltar i vad som på många sätt är en mingeltillställning med öppen inbjudan. Naturligtvis är diskussionen på många sätt sluten, men jämför man sammankomster för politiker och lobbyister i andra länder eller tidigare i historien så är detta ett under av öppenhet. Förhoppningsvis kan vi fortsätta att ha det så också i framtiden.

En intressant iakttagelse som tankesmedjan Sektor 3 gjorde i början av veckan var att  majoriteten av arrangemangen idag arrangeras av organisationer i det civila samhället. Detta säger rimligen någonting om det civila samhället och dess roll i Sverige. Frågan är bara vad. Innebär det att civilsamhället dominerar samhällsdebatten? Att politikerveckan håller på att tas över av civilsamhället? Eller är det ett resultat av att civilsamhällets organisationer i Sverige är synnerligen beroende av offentliga medel, och att osäkerheten kring dessa tvingar dem att lägga väsentliga resurser på lobbying? Almedalen är inte bara en del av en offentlig debatt. Den är också en del av en intern debatt bland de som yrkesmässigt sysslar med politik och näraliggande verksamheter. Detta inkluderar en stor mängd av de verksamma på nationell nivå i civilsamhälleliga organisationer, men det betyder inte att det är de som dominerar, eller ens att hela det civila samhället är inkluderade i denna gemenskap.

torsdag, juli 04, 2013

Göran Persson

Läste just klart Göran Perssons memoarer: Min väg, mina val, en passande egensinnig titel på en bok som jag skulle rekommendera till alla som är intresserade av svensk politik de senaste 20 åren. Göran Persson har aldrig varit någon av mina favoritpolitiker. Ändå måste man erkänna att han har varit den antagligen mest inflytelserika personen i svensk politik sedan början av nittiotalet. Hans första större rikspolitiska avtryck var grundskolans kommunalisering som han genomförde som skolminister precis före regeringen Bildts tillträde. Som en hastig bieffekt av Skolöverstyrelsens nedläggning upprättade han också Folkbildningsrådet, en korporativ struktur som jag själv har studerat och för närvarande arbetar med att genomföra en utvärdering åt. Under nittiotalet var han en av de viktigaste aktörerna i att ta Sverige ur finanskrisen och restaurera statens ekonomi, först som finansminister och sedan som statsminister (även om arbetet redan hade påbörjats under regeringen Bildt). Det var också under Perssons regering som högskolesystemet byggdes ut till sin nuvarande storlek och bantningen av försvaret påbörjades. Persson gör själv också anspråk på att ha lagt grunden för Sveriges fokus på miljövänlig tillväxt och på att ha varit en drivande kraft i EU:s östutvidgning. Oavsett hur det förhåller sig med det så genomfördes under hans tid vid makten åtskilliga reformer och besparingar i välfärdsstaten som fortfarande är kontroversiella.

Det första politiska beslut han nämner i sina memorarer är emellertid ett som han var emot; kyrkans skiljande från staten, som drevs igenom av Marita Ulvskog och Ingvar Carlsson bara några månader inan den senare avgick som partiledare: ”Svenska kyrkan var en av få nationella symboler i vårt land som erbjöd en daglig närvaro och hade en vardaglig innebörd. En sådan samlande kraft behövs i en globaliserad tid.”

Även om han är notorisk för att överskatta sin egen betydelse är det ändå tydligt för den som har följt svensk politik att Persson personligen hade en enorm maktposition som knappast har haft någon motsvarighet i Sverige under de senaste decenierna. I svenska regeringar fattas alla beslut – åtministone rent formellt – kollektivt, men statsministern utser ensam de övriga ministrarna. I en koalitionsregering är det i praktiken så att ministrarna tillsätts efter en förhandling mellan partiledarna. Göran Perssons 10 år långa regering, 1996-2006, var emellertid hela tiden en enpartiregering, och han var känd för att överraska med sina ministertillsättningar. I sina memorarer berättar han om hur han suttit och funderat över en namnlista i sin anteckningsbok, för att sedan fatta beslutet själv, helt utan att konsultera andra. Han är också påtagligt stolt över överraskande och framgångsrika utnämningar som t.ex. utnämningen av Bodström till justitieminister.

I de flesta svenska regeringar uppvägs statsministerns makt också av andra ministrar, inte minst av finansministern. Göran Persson var själv en sådan stark finansminister under Ingvar Carlsson, ungefär som Feldt hade varit under Palme och Carlsson, och som Perssons stora politiske förebild Gunnar Sträng hade varit under tidigare socialdemokratiska regeringar, och för den delen som Anders Borg är idag. Själv tycks Persson emellertid ha hållit den ekonomiska politiken i strama tyglar, och när han väl kom i konflikt med en av sina finansministrar så var det denne som fick avgå. Svårigheterna för andra s-politiker att bygga upp en självständig maktbas under Perssonåren framgår inte minst av hur svårt det blev att hitta en efterträdare. Det skulle – som vi vet – ta år att hitta en partiledare som förmådde ta upp rollen som oppositionsledare, och man var tvungen att söka långt utanför Perssons krets. Jämför man med tidigare socialdemokratiska maktväxlingar blir detta extra tydligt. Även ledare som från början framstått som överraskande val – som Erlander – har förmått ta ledningen när de väl har varit tillsatta, kanske inte minst därför att de har haft en samling andra starka personligheter, i allmänhet ministrar, omkring sig. De har lett en grupp med rutinerade politiker med egen bas både i regeringen och i partiet, medan Persson, inte minst i sin egen framställning, framstår som påtagligt ensam.

Kan det verkligen vara så att Sveriges statsminister efter valet 1998 ensam vandrade kring på den enorma Norra Kyrkogården i Stockholm och gjorde upp planen för de kommande årens politik i sitt eget huvud, för att först efter att ha gjort upp sin strategi få igenom den i förhandlingarna med samarbetspartierna? Det är hur som helst så som han själv tycks uppfatta skeendet, och så som han framställer det. Det är svårt att tänka sig Fredrik Reinfeldt göra någonting liknande, möjligen Perssons generationskamrat och ständige antagonist Carl Bildt (även om han knappast skulle ha gjort det på Norra Kyrkogården) men även detta är svårt att föreställa sig. Kanske är personer med denna typ av ledande ställning alltid ensamma. Ironiskt nog beskriver Persson Reinfeldt som en sluten person som sällan visar sina känslor. Ändå är det någonting speciellt med Perssons kombination av temprament och maktkoncentration. Om Reinfeldt berättas hur han gjorde upp planen för Nya Moderaterna tillsammans med en liten skara medarbetare. Perssons berättelse handlar om hur han sitter ensam med sin anteckningsbok och funderar.

På ett plan framstår Persson som något av en anakronism. En persson som växte upp i 50-talets Sverige och som formades av folkrörelserna under deras institutionaliseringsfas, på många sätt typisk för ett Sverige präglat av konsensus och ett nära förhållande mellan stat och folkrörelser. Hans första arbete var som studiesekreterare på ABF. Som så många andra svenska politiker byggde han upp grunden för sin politiska position i ungdomsförbundet: ”De värderingar, nätverk och och lojaliteter som jag utvecklade under åren när SSU gav mig chansen att bli klubbordförande, förbundsstyrelseledamot och kongressordförande i ungdomsförbundet har jag burit med mig och hållit fast vid i mitt fortsatta arbete och liv.” Statsvetarna kallar hans typ av statsministerskap ”presidentiellt”, men på många sätt framstår det lätt som att Persson styrde Sverige mer som en klassisk ”stark man” i en svensk kommun. Persson menar själv att politik är det samma överallt, oavsett om det är i Katrineholm eller Bryssel: ”Politiken är lika svår och lika stimulerande var man än ägnar sig år den. I grunden handlar allt politiskt arbete om att samla en majoritet för de egna idéerna. Går inte det, är uppgiften istället att åstadkomma en kompromiss som ligger så nära det egna programmet som möjligt.”  För honom handlar det mindre om att välja väg och mer om att få igenom den i förhandlingar, och de grundläggande färdigheter som krävs av en god förhandlare är de samma i lokalpolitiken och i den internationella politiken. Själva vägvalet tycks dock ha varit någonting som han föredrog att göra i ensamhet.

Hans presidentiella statsministerskap har dock rimligen också något att göra med att han kunde bilda regering som en (den sista?) i den långa raden av socialdemokratiska enpartiregeringar samtidigt som arbetarrörelsen vid denna tid hade blivit en kraftigt institutionaliserad verksamhet fylld med karriärpolitiker och tjänstemän. Detta var ett ledarskap vars bas var i regeringen, inte bara i postitionen som partiledare. Det är emellertid till posten som partiledare som hans efterträdare har varit hänvisade; men också för de tidiga socialdemokratiska ledarna var det partiorganisationen som var den avgörande maktbasen, medan de stod betydligt mer främmande för den ämbetsmannastat som de ledde. Perssons socialdemokrati var ett modernt kampanjparti lett av karriärpoltiker och politiska tjänstemän, i en demokrati där väljarorienterade kampanjer redan blivit viktigare än partiorganisationen och medlemmarna, men såväl Perssons som hans medarbetares bas var i regeringskansliet.


Göran Persson kan sägas ha varit något av en bro mellan den gamla socialdemokratin och dagens parti. I så fall får man också konstatera att han inte nådde hela vägen fram. Det parti som han lämnade efter sig var allt annat än starkt. Som statsminister är hans resultat betydligt mer synbara. Stora delar av hans arv är idag djupt kontroversiellt, men det understryker också att hans politik fortfarande präglar Sverige.