lördag, november 17, 2012

Om konsten och läsningen

”Bland monumenten i den drömda staden fick inte heller saknas ett monument, som den okände läsaren skulle ägna den okände författaren som ett tecken på tacksamhet för det geni som hjälpte honom till en annan och lättare existens. [...] Jag reste inte från Leibzig till Halle, utan från ett kapitel till ett annat. Däremellan låg den enahanda jämna takten med sitt svällande; skenor som deledas upp av telegrafstolparna. Så var det redan i skolan, och sedan hos soldaterna - ett liv i fortsättning. 

Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.” 

"Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men det sprider sig att ’det är någonting visst’ med honom. Detta ’någonting’ kan förbrylla somliga och hänföra andra, det kan också gå från mun till mun som ett hemligt budskap. Var finns detta ’någonting’ som rör sig i djupet under alla söndringar och som kan få oss att till och med beundra fienden? I varje fall måste det vara starkare än tiden – för detta talar redan det faktum att det bestämmer konstverkets varaktighet, likt ett salt som inte mister sin sälta. Det har inte alltid – och här nalkas vi åter det obestmda och det ovissa – med verkets rang att skaffa. Det kan göra så att en enda bild, en enda dikt, och kanske inte ens den bästa, överlever. Det kan flamma upp i brottstycken, på fel ställen, som ett minne av de ögonblick då universum blev verklighet. Det kan även stanna kvar i det osynliga: i drömmarna, i vår längtan, i våra misslyckanden, och ändå göra verkan – just där. [...] 

Naturligtvis försvinner alla konstverk förr eller senare. Men oförgängligt är det som ljudlöst passerar genom ord och bild, som genom gravarna i Tarquinia. Det rör oss. Förgängligt är det som vi kallar odödligt, med det är ändå en avglans av det odödliga." 

”Detta berör den uppgift som konstnären [...] har i tider då hundarna kommit lösa. Konstverket tjänstgör inte bara som en ödesanvisng för framtiden – det antyder, försonar och pacificerar även det förgångna.”

(Ernst Jünger 1970)

tisdag, november 13, 2012

Var går gränsen för det civila samhället?

Med en riktigt gammal avgränsning skulle man kunna säga att det civila samhället står i motsats till kriget, eller, med filosofen Thomas Hobbes ord, till allas krig mot alla. Det civila samhället bygger på frivilliga avtal och regleras i legitimt stiftade lagar - alltså inte av våld och tvång. Under en stor del av historien har det handlat om en idealbild snarare om en beskrivning av samtiden. Med tiden har ordet civilsamhälle kommit att användas som beteckning på en speciell sfär i samhället, skild från den i våldsmonopolet grundade statsmakten, och möjligen också från den vinstorienterade marknaden och den släktskapsbaserade familjegemenskapen. Utifrån ett sådant synsätt blir civilsamhället inte primärt ett idealtillstånd utan en sfär som har vuxit fram under ett visst skede i historien, och begreppet kan därför användas för att analysera vissa samhällen under vissa epoker, men långt ifrån alla.

Inte minst handlar det då om det borgerliga samhälle som växte fram under sjutton- och artonhundratalen. Ett av de viktigaste inslagen i den utvecklingen var att staten successivt särskildes från sina härskares familjesfär; från att ha varit en familjeangelägenhet för dynastier blev politiken och den statliga administrationen från senmedeltiden och framåt successivt offentliga angelägenheter för den del av befolkningen som lyckades tillkämpa sig medborgerliga rättigheter. Statsformer som konstitutionella monarkier och republiker framträdde i mer moderna former, ofta med inspiration från antikens republiker. Samtidigt öppnade sig i allt större utsträckning möjligheten för vanliga medborgare att leva sitt liv i enlighet med egna val, t.ex. av yrke och politisk ståndpunkt. Därmed skiljs den offentliga sfären från den privata också för dem, och privatlivet föreställs alltmer som vars och ens ensak.

Med utgångspunkt i Hegel kan man tala om civilsamhällen som den offentliga sfären mellan staten och familjen, och där räkna in både vinstdrivande företag och ideella organisationer, som alla verkar som självständiga aktörer som är fria att ingå avtal i ett samhälle reglerat av lagar stiftade i den politiska sfären. Inte minst viktig var det öppna politiska samtal som kunde växa fram i och med yttrandefrihetens införande. Här var tidigt det tryckta ordet och tidningarna av stor betydelse, men också de ideella organisationer som först växte fram som mer eller mindre slutna fora för denna diskussion, och som senare blev viktiga aktörer när diskussionen blev allt friare och mer offentlig.

En av de första som beskrev de frivilliga sammanslutningarnas betydelse i ett öppet samhälle var fransmannen Alexis de Tocqueville (som jag har skrivit om tidigare). För honom var den viktigaste funktionen att dessa självständiga organisationer kunde tjäna som motvikter till statsmakten i ett samhälle där privatpersoner var för svaga för att kunna ta den rollen ensamma. Civilsamhällets frihet hör alltså samman med maktdelningsprincipen. Ett samhälle där staten blir allt för dominant blir totalitärt eftersom det saknar utrymme för en opposition att organisera sig. Inte minst handlar det om att minoriteter och lokalsamhällen kan organisera sig för att både göra sin röst hörd och skapa  alternativ till staten och majoriteten. I och med att sammanslutningar också kom att företräda minoriteter så har relationen mellan dem och staten på många håll blivit ett viktigt forum för hanteringen av mångfalden i ett allt mer pluralistiskt samhälle, från 1800-talets motsättningar och misstro mellan protestanter och katoliker till dagens relation till mellan majoriteter och olika invandrargrupper. Det är här som vi flera av förklaringarna till det svenska civilsamhällets struktur; folkrörelserna växte fram som en alternativ organisering till den statliga, men efter att socialdemokraterna blivit det dominerande partiet kunde välfärdsstaten ta hand om många uppgifter som i många andra länder sköts av det civila samhället. Detta var möjligt bl.a. just eftersom Sverige föreställdes som så homogent. Det öppnar också för förändringar i relationen mellan stat och civilsamhälle i en tid då vi alltmer betonar samhällets pluralism.

Inte minst under 1900-talet har många kommit att se civilsamhället som ett alternativ också till tjänster producerade i näringslivet. Det har blivit vanligt att skilja civilsamhället från marknaden, delvis därför att företagen, i synnerhet aktiebolagen, under de senaste 150 åren har vuxit till starka självständiga samhällsaktörer som karaktäriseras av helt annan organisatorisk logik än de ideella organisationerna. Idag talar många forskare därför om fyra sfärer i samhället: staten, civilsamhället, marknaden och familjen. Andra använder sig av en tresfärsmodell. Vissa räknar in marknaden i civilsamhället. Betydligt fler räknar istället in familjen. I så fall föreställs civilsamhället gärna som bestående av småskaliga och nära gemenskaper. Ändå är många ideella organisationer i växtvärlden allt annat än småskaliga. Placeringen av familjen i det civila samhället kan också ses som en konsekvens av en utveckling där de familjekonstellationer som vuxna befinner sig i nu kan betraktas som en konsekvens av deras fria val snarare än av den familj som de föddes in i (däremot kan vi ju inte heller nu välja vilken familj vi vill födas in i).

I min rapport om det civila samhällets utveckling som jag presenterade för Framtidskommissionen i fredags valde jag att använda mig av en modell med fyra sfärer, något som väckte frågor och viss kritik från Maria Lundvigsson på SvD. Det viktigaste skälet till detta val var att det handlade om att beskriva civilsamhället i Sverige, hur det ser ut idag, och vart det är på väg. Även om jag valde att inte bara koncentrera mig på de etablerade folkrörelseorganisationerna (jag är själv mest nöjd med kapitlet "nätverkssamhället som organisationsform") valde jag - liksom många andra som forskar om svenskt civilsamhälle - en avgränsning som skiljer på familjesfären och civilsamhället. Civilsamhället används därmed som en benämning på en sfär som karaktäriseras av ideellt arbete och ideella organisationer som agerar i offentligheten, men oavsett om de är formella organisationer eller informella nätverk. Ett av skälen till detta är det rent praktiska att man måste avgränsa sig på något sätt. Ett annat är att staten Sverige under lång tid har tenderat att behandla företag, ideella organisationer och privatpersoner som skilda storheter i såväl lagstiftning och beskattning som i politiken i stort. Detta talar för att studera politikområdena vart och ett för sig, även om syftet skulle vara att sedan jämföra dem. Den statliga politiken blir central i rapporten inte minst eftersom denna underlagsrapport riktar sig just till staten, eller mer exakt till Framtidskommissionen.

Ett annat, och kanske viktigare, skäl är att mycket av den intressanta utvecklingen idag påverkar bland annat relationen mellan ideella organisationer och familj, och mellan offentligt liv och privatliv. De ideella organisationerna gör tillsammans med vinstdrivande aktörer sitt intåg i offentlig service, vilket öppnar en helt ny kontaktyta mot de privatpersoner som använder denna service. Samtidigt förändrar utvecklingen på Internet gränsen mellan privatliv och offentlighet, inte minst när det gäller förutsättningarna för den öppna diskussionen i samhället, en diskussion där nya aktörer nu kan göra sin röst hörd och där nya organisationsmöjligheter öppnar sig samtidigt som det också är en sfär där privatlivet ofta påtagligt bokstavligt kan offentliggöras. Ett annat aktuellt område är relationen mellan staten, minoritetsorganisationerna och familjen, t.ex. när det gäller religiösa friskolor. I alla dessa fall finns det goda skäl att skilja på kategorierna för att underlätta analysen av relationen mellan dem.

Det hindrar dock inte att Maria Lundvigsson öppnar för viktiga frågeställningar. Frågor som rör familjens relation till staten och offentliga kommer idag i debattens fokus på en rad olika områden; i relation till staten, såväl som till både ideella och vinstdrivande organisationer, men också i fråga om rätten till ett privatliv. Personligen tycker jag fortfarande att ideell organisering och familjeliv skiljer sig i fråga om sin inre logik, men det är onekligen både en empirisk fråga och en fråga om vilka egenskaper man vill prioritera i analysen. Sannolikt är jag här påverkad både av min bakgrund som statsvetare och av den som kulturforskare, men också av tänkare som de Tocqueville. Jag hör också till dem som också normativt gärna skiljer den offentliga sfären från den privata, kanske i synnerhet i en tid då denna linje ibland ter sig suddig. Jag tror dock att Ludvigsson delar den senare grundinställningen och att det snarare handlar om att poängtera familjens roll i samhället.

Övrig press: SVT, DN, Dagen, etc.

Tidigare blogginlägg om liknande ämnen:
Civilsamhällets framtid
Civilsamhället
Ungdomsförbunden och det politiska spelet
Wijkström, Hells Angels och det civila samhället
Folkrörelserna skapar förtroende - är det bra?
Public Religions in the Modern World
Demokratin i Amerika

fredag, november 09, 2012

Civilsamhällets framtid


Idag presenterar jag min rapport om det civila samhället till regeringens framtidskommission. Här följer ett uttdrag ur sista kapitlet där jag gör ett försök att sammanfatta vilka utmaningar vi står inför under den närmaste framtiden. Delvis handlar det om nya utmaningar, men också om flera som alltid möter stater i deras relation till det civila samhället.

Hur kan man utforma en eller flera modeller för det offentliga stödet till civilsamhällets organisationer på ett sätt som samtidigt garanterar kvalitet och rättvis tillgång i offentlig­finansierad verksamhet och det oberoende som organisationerna kräver för att kunna utvecklas och bidra till samhället fullt ut? Hur kan demokratins förankring i civilsamhället bli en för­ankring i hela civilsamhället, inte bara i privili­gierade delar av det?  Hur kan civilsamhällets organisationer hållas öppna för alla utan att detta hotar organisationernas autonomi? Hur kan det offentliga stödja nya, demokratiska och innovativa lösningar i civil­samhället och samtidigt und­vika att stödja organisationer med brist­ande demokrati eller verksamheter med låg kvalitet, och är detta någon gång en risk värd att ta? 

Mer normativt och samhälls­filosofiskt kan man uttrycka det enligt följande: I vilken utsträckning och när har samhället eller staten rätt att kräva anpassning av grupper som väljer att organisera sig inom civilsamhället? När gör det mera skada än nytta för civil­samhällets förmåga att fylla sina funktioner? 

I grunden handlar detta både om praktiska problem och om samhällsfilosofiska och politiska frågeställningar. Civilsam­hället är en viktig bidragande kraft till samhällets samman­hållning och serviceproduktion men också ett forum för nya idéer och för diskussion och debatt om såväl samhällets grundläggande värden som mer vardagliga frågor med mer omedelbar betydelse för med­borgarna. Ytterst handlar ideell aktivitet om de verksamheter som människor är villiga att göra gratis eller frivilligt skänka pengar till utan tydlig motprestation, ofta så villiga att själva arbetet och glädjen att göra det tillsammans med andra blir en källa till energi och gemenskap. Det handlar om forum för den fria och öppna diskus­sionen om hur vi tillsammans kan göra samhället och den egna var­dagen – eller någon annans vardag – bättre. Det handlar om människor som av olika skäl väljer att bedriva verksamhet själva, utan ekonomisk vinst. i stället för att driva den på marknaden eller vänta sig att staten ska sköta den. Detta hindrar dock inte att ide­ella initiativ ofta leder till arbets­tillfällen, möjligheter till företag­ande eller nya idéer om politiska initiativ.

För statens del handlar det ytterst om utmaningen att stödja verksamheter och organisationer i civilsamhället på sätt som gör det möjligt för detta att fortsätta att utvecklas och att vara öppet för alla samhällsmedborgare utan att inverka negativt på den sär­art som gör det värdefullt. Det handlar om att skapa ett samhälle präglat av frivilliga och öppna gemenskaper, inte av tvingande. För statens del handlar det inte minst om att lyssna på de initia­tiv och tankar som väcks på olika håll i detta civila samhälle. Historien är full av exempel på samhällsförändringar som har börjat i ideell verksamhet.