torsdag, augusti 30, 2012

Ny antologi om kulturpolitikens regionalisering

Svensk statlig kulturpolitik är på många sätt ett extremt stabilt politikområde. Det innebär att man som forskare på området lätt tycker att det är extra intressant när det faktiskt händer någonting. Den kanske största reformen på området de senaste årtionendena får nog sägas vara den nu pågående regionaliseringen i det som kallas för Kultursamverkansmodellen. Följaktligen har jag det senaste året ägnat en hel del tid åt att tillsammans med andra sammanställa en antologi där forskare med olika bakgrund tar sig an frågan och reflekterar kring händelseutvecklingen. Antologin med arbetsnamnet Effekter av Kultursamverkansmodellen finns nu i manus och publiceras senare i höst som en del av ett samarbete mellan centret SweCult vid Linköpings Universitet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Redaktörer är jag själv och Calle Nathansson.

Att skriva om en reform medan den pågår är på en gång svårt och intressant. Det står helt klart att flera regioner blir allt mer självständiga i sin kulturpolitik, samtidigt som regionala kulturinstitutioner i stor utsträckning fortfarande finansieras av staten. Kultursamverkansmodellen kan sägas vara statens svar på detta. Regional kulturpolitik ska nu formuleras i dialog mellan staten och landstingen (eller deras motsvarigheter). Dessutom ska olika aktörer i det regionala och lokala kulturlivet involveras i dessa processer. Eftersom detta är en process som fortfarande pågår är det emellertid svårt att säga någonting exakt om hur stor maktfördelning som faktiskt kommer att äga rum. Vissa regionala företrädare menar till och med att den statliga myndigheten Kulturrådet rent av stärker sin ställning, när denna nu innefattar en möjlighet att godkänna eller underkänna en kulturpolitik som utformas av regionala tjänstemän och politiker. 

Flera av författarna i vår antologi pekar dessutom på att det i bakgrunden finns en maktkamp mellan politiker, tjänstemän och företrädare för olika yrkesgrupper och institutioner, en spänning som är lika gammal som kulturpolitiken. Vem bör egentligens styra denna: tjänstemännen, de folkvalda eller kanske konstnärerna eller akademiska experter? Historiskt sett har kulturpolitikens uttalade mål varit att ge medborgarna möjlighet att ta del av kvalitativ kultur, underförstått att professionella företrädare skulle stå som garranten för denna kvalitet. I ett av antologins kapitel citeras dåvarande kulturministern Marita Ulvskog som formulerade den tidigare grundinställningen ovanligt tydligt: 
För mig är det obegripligt hur man kan vara för regionalisering om man är intresserad av jämlikhet och rättvisa! Om man permanentar regionförsöken så har vi ingen nationell kulturpolitik längre, då kan vi lägga ner det hela (Marita Ulvskog 1999).
Detta står i tydlig kontrast till de idéer om regionalt självstyre och dialog mellan olika grupper som utgjorde viktiga argument för den nu pågående reformen. Samtidigt pågår andra förändringar i det kulturekonomiska och kulturpolitiska landskapet. Möjliga ekonomiska effekter av kulturpolitik tillskrivs allt större betydelse i politikens utformning, inte minst på kommunal nivå. Nya modeller för samarbete med det civila samhällets aktörer vinner mark, och gamla försvinner. Mitt eget bidrag till antologin handlar just om ideella aktörers involvering i Kultursamverkansmodellen, och om hur dessa påverkas av detta. Jag har också på annan plats skrivit mer om förändringar i relationen mellan kulturpolitik och civilt samhälle. När det gäller Kultursamverkansmodellen återstår fortfarande att se hur väl det kulturpolitiska systemet lyckas hantera förändringarna i omvärlden, och om de skillnader som uppstår mellan regionerna verkligen blir så stora som Kulturutredningen en gång hoppades, och som modellens belackare nu varnar för.

TILLÄGG 2012-10-03: Antologin är nu färdig och finns att beställa, eller ladda ned gratis, här.

onsdag, augusti 15, 2012

Ungdomsförbunden och det politiska spelet


[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra  […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren (Göran Persson 2006).

Jag fastnade för det här citatet redan första gången jag hörde det i Erik Fichtelius intervjuer. Det är på något sätt så typiskt för Göran Persson. Å ena sidan tendensen att trycka ned sina partikamrater och tala om hur dåligt det kommer att bli efter honom, och om hur det är någon annans fel.

Å andra sidan det insiktsfulla i en beskrivning av hur ungdomsförbunden präglar svensk politisk kultur. Att politik i stor utsträckning är en erfarenhetsbaserad färdighet som inte minst övas upp genom erfarenheter i folkrörelser och ungdomsförbund är en gammal och etablerad tanke i Sverige. Men oftast hör man den bara i festtal och hyllningar där det handlar om hur fantastiska dessa organisationer är. Det är sant att de utgör en av grundperlarna i svensk demokrati. Det är också sant att de öppnar vägar in i politiken för personer som saknar högre utbildning och familjekontakter. Samtidigt kan de emellertid också bidra till skapandet av slutna nätverk och begränsade horisonter, allt beroende på den interna kulturen och organisationen.

Alla kunskaper och färdigheter som är användbara i det politiska spelet är heller inte sådana som alltid uppfattas som positiva. Färdigheter och kontakter förvärvade i ungdomsförbundens konflikter spelar sannolikt en stor roll för senare politisk framgång. I bästa fall bidrar erfarenheterna från ungdomsförbunden med en förmåga att resonera, övertyga, förhandla, kompromissa och se realistiskt på politiska möjlighet. I värsta fall blir det som Göran Persson beskrivit, och förutsett för socialdemokraternas framtid. Realism och pragmatism är viktiga i politik, men övergår lätt i cynism. På gott och ont präglar tidigare erfarenheter den politiska kulturen, och därmed kommer också ungdomsförbunden att fortsätta att spela roll så länge som de utgör en central rekryteringsgrund för de politiska partierna..

I höst tänkte jag använda citatet som en illustration i min del i en antologi som jag och Erling Bjurström håller på att redigera. Förhoppningsvis ska den vara i tryck inom några månader. Själv bidrar jag med en text om politik och demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap som förvärvas i ideella organisationer.

tisdag, augusti 07, 2012

Gore Vidal

Läste för några dagar sedan att den amerikanske romanförfattaren och essäisten Gore Vidal har gått ur tiden vid 86 års ålder. Jag minns fortfarande hur jag fastnade för romanen Messias (1955) för över tio år sedan; en berättelse om hur en ny religion sprider sig över samtiden, likt kristendomens spridning för 2000 år sedan, men mycket snabbare, och baserad på samtidens etos formulerat som kvasibuddistisk frälsningslära. En i ordets antika mening cynisk satir över samtiden grundad i en bild av antiken presenterad i form av science fiction. Det senantika teman är än mer uttalat i romanen Julianus från 1964. Huvudpersonen är den siste hedniske romerske kejsaren Julianus Apostata (Julianus avfällingen, ett namn han fått i den kristna historieskrivningen)  som Vidal främställer som en intellektuell som av en historiens nyck har satts att härska över en brytningstid då världen hastigt utvecklas i en riktning för vilken han känner sig djupt främmande.

Den filosofiska sidan av Vidals antikintresse framgår också i romanen Creation (1981)på sitt sätt mer en essä förklädd till roman snarare än en traditionell sådan, där vi får följa en persisk resenär på Sokrates, Gautamas och Confucius tid, och genom hans ögon möta den nya värld av tankar som framträdde då. En roman som på många sätt kan tjäna som introduktion till en av religionshistoriens mest spännande perioder, i synnerhet om man håller i minnet att detta är en högst personlig reflektion, delvis baserad på historiska tolkningar som var nya när den publicerades men som inte längre är det. Ett annat exempel på Vidals användning av antika ämnen är hans medverkan i manuset till storfilmen Ben Hurmen han dyker också upp filmisk science fiction, t.ex. i en biroll i filmen Gattaca. Trots sin känsla av utanförskap (och ibland tydliga statussökande) var Vidal en märklig blandning klassisk privatlärd skriftställare och modern kändis. Ingen kan vara överraskand över att det var i Hollywood som han kom att leva en stor del av sitt liv.

I både Messias och Julianus är huvudpersonen och dennes perspektiv typiskt för Vidal; det handlar om intellektuella särlingar som finner sig utanför sin samtids mindre intellektuella utveckling. Man får förmoda att det också var så som han uppfattade sig själv. Huvudpersonen i Messias har till och med sitt namn, Eugene Luther, gemensamt med Vidal vars fullständiga namn var  Eugene Luther Gore Vidal. Helt stilenligt inleder Vidal också sin romansvit om den amerikanska historien med romanen Burr (1973) där huvudpersonen är Aaron Burr, USA:s tredje vicepresident, som främst har gått till historien för att ha skjutit finansministern Alexander Hamilton under en duell och för att senare ha åtalats för högförräderi i samband med en komplott som möjligen syftade till att skapa en ny statsbildning väster om Apalasherna. Valet av huvudperson röjer också en förtjusning för historiska händelser som inte passar in i den officiella historiska berättelsen.

Romanen om Aaron Burr kan otvivelaktigt ses som ett exempel på Vidals förmåga att ta ställning för kontroversiella personer, men har också någonting att säga om hans politiska ställningstaganden. I slutet av 1940-talet blev han kontroversiell för romaner med öppna skildringar av homosexualitet. Under '60-talet utveklade han sig till en tämligen i typisk demokrat, och senare tycks han ha rört sig allt längre mot vänster. Som många har påpekat är detta dock kanske inte hela sanningen. Sviten om den amerikanska historien kan läsas som en berättelse i stil med Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall om en republiks förfall och övergång till centraliserat autokratiskt imperium. Även om federalisten Alexander Hamilton skildras i allt annat än sympatiska toner är det emellertid inte någon konspiratorisk berättelse. I romanen Lincoln (1984) skildras presidenten med påtaglig beundran som en ibland hjältemodig men aldrig naiv politisk pragmatiker som kom att sätta stopp för slaveriet men också bidra till uppbyggandet av en allt starkare militär statsmakt, och därmed som en av dem som tagit avgörande steg i övergången från republik till imperium. Han skulle senare beskriva Kennedy - som han kände personligen - som en av de personer han helst ville tillbringa sin tid med, men som en synnerligen olämplig president.

I sina samtidskommentarer blev han med tiden alltmer oppositionell, och det står klart att han betraktade Bush och Obamas presidentskap som en uppfyllelse av sina egna svartare förutsägelser; en tid då habeas corpus urholkas och då republiken dras in i allt fler utländska krig. Själv tycks han ha sett sig som en anhängare av den ursprungliga amerikanska republiken. Detta kanske också förklarar varför han rönt så begränsad uppmärksamhet i Sverige; hans ämnen är framförallt USA och antikens Rom, och hans politiska ställningstaganden verkar i förstone vara till vänster - som antiimperialist och företrädare för sexuellt likaberättigande - men innefattade samtidigt en tydlig skepsis till den starka staten, oavsett styrande parti, en alltigenom amerikansk hållning.

Det är kanske inte minst på grund av sin blandning av utanför- och innanförperspektiv som han utgör en så underhållande, och ibland tankeväckande, läsning. Till hans styrka som författare hör hans förmåga att se saker ur ett personligt perspektiv. Hans svaghet som politisk kommentator var snarare att han sällan eller aldrig presenterade lösningar på samtidens problem utan nöjde sig med att kritisera, ofta med udden riktad mot samtiden som sådan. Båda hans försök att bli invald i kongressen misslyckades, men resultatet är att han istället kom att producera en stor mängd böcker präglade av ett lätt flytande språk som på många sätt påminner mera om upplysningstidens kvicka prosa än om vare sig modern populärlitteratur eller konstprosa.

Bestälde just The Golden Age och ser fram emot att läsa den.

onsdag, augusti 01, 2012

Cultural Policy, Work and Indentity


Ett internationellt forskningssammanhang där det har varit både trevligt och intressant att delta har varit det senaste årets arbete med antologin Cultural Policy, Work and Identity; The Creation, Renewal and Negotiation of Professional Subjectivities, som nu publiceras av Ashgate (Bokus, Adlibris). Kapitlen handlar på olika sätt om professionella identiteter och utövaridentiteter i konst-, kultur- och kulturarvssektorn. Själv skriver jag om ideella organisationers betydelse i svenskt kulturliv och om hur dessa påverkas då begreppet civilsamhälle introducerats i svensk kulturpolitik. förlagets hemsida presenteras antologin som följer:

How have cultural policies created new occupations and shaped professions? This book explores an often unacknowledged dimension of cultural policy analysis: the professional identity of cultural agents. It analyses the relationship between cultural policy, identity and professionalism and draws from a variety of cultural policies around the world to provide insights on the identity construction processes that are at play in cultural institutions. This book reappraises the important question of professional identities in cultural policy studies, museum studies and heritage studies.

The authors address the relationship between cultural policy, work and identity by focusing on three levels of analysis. The first considers the state, the creativity of the power relationship established in cultural policies and the power which structures the symbolic order of cultural work. The second presents community in the cultural policy process, society and collective action, whether it is through the creation of institutions for arts and heritage profession or through resistance to state cultural policies. The third examines the experience of cultural policy by the professional. It illustrates how cultural policy is both a set of contingencies that shape possibilities for professionals, as much as it is a basis for identification and identity construction. The eleven authors in this unique book draw on their experience as artists and researchers from a range of countries, including France, Canada, United Kingdom, United States, and Sweden.


Contents: 

Preface; 

Theories of professional identity: bringing cultural policy in perspective, Jonathan Paquette; 

Cultural policy and the promotion of World War I heritage sites in France: emerging professions and hybrid practices, Anne Hertzog; 

Cultural democracy and the creation of new professional subjectivities: the case of cultural mediation, Jonathan Paquette; 

Technology, cultural policy and the public service broadcasting tradition: professional practices at BBC News in the social media era, Valérie Bélair-Gagnon; 

Curators and the state, a question of independencies: the case of France, Frédéric Poulard;

Policy rationale and agency: the notion of civil society organizations in Swedish cultural policy, Tobias Harding; 

Museum volunteers: between precarious labour and democratic knowledge community, Susan L.T. Ashley; 

The transcendental fan: navigating the producer-consumer dichotomy and cultural policy in the digital age, Devin Beauregard; 

American cultural policy and the rise of arts management programs: the creation of a new professional identity, Eleonora Redaelli; 

Becoming a cultural entrepreneur: creative industries, culture-led regeneration and identity, Jennifer Hinves; 

Cultural policy and agency in a cultural minority context: artistic creation and cultural management in Northern Ontario, Aurélie Lacassagne; 

Being part of the 'supercreative core': arts, artists and the experience of local policy in the creative city era, Caroline Agnew; 

Index.