Torka, död och solen - i Ugarit och i forntidens Israel

And now for something completely different...

Ola Wikander har gjort sig känd som översättare, författare och expert på ett flertal länge sedan döda språk. Hans produktion innefattar inte minst översättningar till svenska av texter från den forntida Mellanöstern och populärvetenskapliga texter om språkhistoria.

För inte så länge sedan försvarade han sin avhandling vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap. I denna fokuserar han mer på innehållet i texterna än på själva språket (i den mån en sådan distinktion över huvud taget är möjligt) och genomför en jämförande analys av myter från staden Ugarit, som blomstrade under 1000-talet före Kristi födelse, och de i forntidens Israel, numera återfunna i Gamla Testamentet. I jämförelsen fokuserar han, som titeln antyder, på solen som bringare av torka och död. Det handlar alltså om texter från en tid som på många sätt är mycket olik vår egen, men som samtidigt bildar en del av bakgrunden till de berättelser som idag utgör en del av vårt eget litterära och religiösa arv, dels i Bibeln, och dels i de kulter som i romersk tid fortfarande var synnerligen aktiva och spred sig från östra Medelhavsområdet som mysteriekulter.

Så är t.ex. fallet med berättelsen om Elijah och guden Baals profeter. Israels kung Ahab har tagit sig en utrikisk hustru och hänfallit till kulten av Baal och Asera. Landet faller i torka och Baals profeter utför blodiga riter, men guden vägrar ta emot deras offer. Så förrättar profeten Elijah brännoffer till Yahweh, som själv antänder offerbålet med himelsk eld. Torkan upphör och Baalprofeterna dödas på Elijahs initiativ (jag har ett vagt minne av att vi lärde oss den här rätt blodiga berättelsen i skolan och funderar på om den idag har censurerats eller om man helt enkelt har slutat att läsa berättelser ur Bibeln). Vid närmare påseende visar det sig att Baalprofeternas utlåtande av sitt eget blod låter som en tämligen realistisk beskrivning, eller åtminstone en som uppvisar tydliga paralleller till senare kulter av vad som ofta beskrivs som döende och återuppstående gudar, som Dumuzi.

I jämförelse med den ugaritiska Baalcykeln framgår att Yahweh, som i forskningen sedan länge anses ursprungligen ha haft karaktären av en storm- och regngud här också tar upp egenskaper från gudar som representerar sol, torka och död. Torkan utgör i sig ett straf från Yahweh. Medan Baalcykeln beskriver hur Baal besegrar torkans dödsbringande representanter representerar torka och död, lika väl som regn och liv på olika sätt Yahwehs vilja. Istället för om en kamp mellan gudar blir det en fråga om en ensam guds respons på människors handlande. I andra bibliska berättelser framträder Döden däremot fortfarande som en person, den som i kristen tolkning senare skulle bli den liebärande Dödsängeln, men här har regnguden Baals fruktade fiende blivit en tuktad tjänare till en Yahweh som på en gång är både stormgud och dödsbringande solgud. Det är ingen slump att Sheol, det dödsrike som i kristen tolkning skulle tolkas som helvetet, framstår som en plats karaktäriserad av död, men också av torr hetta, en skräckplats för ett ökenlevande folk mycket olik t.ex. de fornnordiska myternas kalla och fuktiga Hel (som har gett namn åt helvetet på många nordeuropeiska språk). Samtidigt tycks Wikander göra sitt bästa för att undvika att reducera mytologin till en metafor för klimatet, och istället se väderbilderna som meteforer i ett religiöst system, och därmed också för allmänmänskliga fenomen som döden. Fokus förblir dock - som sig bör i en religionshistorisk avhandling av denna typ - på texterna i den aktuella kontexten.

Det är också intressant att denna bakgrund till bakgrunden till vår kultur till viss del består av ny kunskap. Ugarit återupptäcktes först 1928 och kunskapen om ugaritiska språket är ett resultat av arkeologiskt och språkvetenskapligt forskningsarbete. Även om det knappast hör till allmänbildningen idag finns det ändå ett och annat exempel på hur detta kulturarv läcker tillbaka in i medvetandet. Jag blev t.ex. mycket förtjust när jag i avhandlingen stötte på imhullu, den onda vinden i bl.a. akkadisk mytologi, ett namn som jag redan kände igen från fantasysviten Svavelvinter, där Granström förtjänsftfullt översätter det med det gammalsvenskt klingande "ondvind".

(Bild: Baals profeter dödas, enligt Gustav Doré)

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 4

Morgonen börjar för min del med en session under rubriken Heritagization, den tredje sådana sessionen, men den första som jag hinner med att ta del av. Först en diskussion om kulturarvets moral som jag tyvärr missade början på. Laermans tycks mena att synen på kulturarvet har genomgått en förändring och nu brukas i samtiden på mer instrumentella sätt; det förflutna är inte längre enbart dåtid. Jag är inte helt övertygad om hur nytt detta är, men bör nog läsa den skriftliga versionen först. ”If you are too close to the past it is not strange.” ”Strangeness or alterity of the past.” Marit Johansson beskrev sitt avhandlingsarbete om världsarvet Angra do Heroismo på Azorerna, huvudsakligen med betoning på spänningen mellan Unescos världsarvsregler, den lokala administrationen, boende, lokala näringsidkare och andra stakeholders. Från publiken frågar en portugisisk deltagare om Estado Nuevos inflytande på det som idag uppfattas som traditionellt portugisisk kultur, och hur detta kan vara en del av tolkningen. I S:t Petersburg tycks stadens ledning helt ha övergivit målsättningen att skydda staden som världsarv, inte minst när Gazprom ville uppföra en skyskrapa. Här har Unesco till synes inte mycket att komma med i maktkampen. Deras makt tycks i allt väsentligt bara vara riktigt betydelsefull i små turismberoende kontexter som Azorerna och Visby (men det är min slutsats, baserad på tämligen få fall).

En annan sida av stadslandskapets kulturarv är gatunamnet, något som diskuterades när Emilia Palonen återväder till detta växande forskningsområde där förflutenhet och nutid blandas och spåren efter historiens ängels framfart ibland kan läsas med viss tydlighet. I dagens Budapest har åtskilliga gatunamn bytts under 2010 och 2011, men inte på långa vägar lika många som 1991-93. Gator döpta efter mellankrigspersonligheter, idrottare och religiösa (katolska och protestantiska) ledare blir allt vanligare medan namn på kommunister, judar och kvinnor försvinner. Roosevelttorget är nu Istvan Szwchényis torg medan Raol Wallenberg hittills har fått behålla sitt. I Stockholm tycks vi snarare ha en svårighet att hitta nya gator att namnge, och får lösa motsättningen mellan namngivning och bevarande kompromissvägen, t.ex. när en del av Tunnelgatan blev Olof Palmes Gata och sökandet efter någonting att döpa efter Anna Lind. Kanske säger detta behov av innerstadsgator också någonting om statusförhållandet mellan innerstaden och förorterna.

I solskenet utanför fönstren blandas nya, renoverade och lätt förfallna byggnader. Enligt ryktet ska man helst inte tala spanska/kastilianska med stadens innevånare. Kataloniens fana ses frekvent på flaggstänger och balkonger. Och Spaniens flagga ses ganska ofta, men alltid tillsammans med åtminstone Kataloniens och EU:s, ofta på hotell. Hittills har jag sett den ensam bara på en enda balkong.

Odinteatern och festivalveckan i Holstebro, Danmark, en festival där ibland ickekonstnärliga inslag får konstnärliga aspekter. ”Alla är med.” ”In Holsebro we have become dependent on the Odin Theatre!” ”Här gör vi någonting som ingen annan gör!” Kommentar från publiken: ”fårpoesi!” En karneval i Bachtins anda där polisen arresterar isbjörnar. Som Dorte Skot-Hanssen påpekat: det finns ingen master plan, varje stad måste hitta en egen väg. Sacco är kritisk mot vinstförväntningarnas roll i städers kultursatsningar. Intressanta men svårbesvarade frågeställningar om hur/huruvida en stad förändras av den här typen av konstnärlig satsning. Dansk Folkeparti finns även i Holstebro, och tycks gilla Odinteatern. Kan det vara så att festivalen har överlevt så länge eftersom staden i övrigt är så händelselös?

I Peru fokuserar kulturpolitiken i stort sett helt på kulturarvet i olika grupper i landet. Fram till år 2000 hanterades kulturpolitiken av ett institut under utbildningsdepartementet, grundat av en vänsterorienterad militärregering som upprättades 1968. Intressant undersökning av hur mångfalden av fria teatergrupper försörjer sig. Ett kulturdepartement skapades först 2000, och stora förväntningar knöts till detta. Samtidigt verkar teatergrupperna inte särskilt intresserade av mer statlig finansiering, av allt att döma på grund av hög misstro mot administrationen. ”For those interested in intercultural performance: Please move to Peru!” Den kulturpolitiska infrastrukturen dock mer utbyggd i Bolivia, ett land med lägre BNP än Peru.

Att konferensen alltmer har blivit en internationell konferens snarare än en enbart europeisk blir allt mer tydligt. Bland de framträdande som jag så här långt har lyssnat till finns gott om intressanta bidrag från Västeuropa – bl.a. Danmark och Portugal tycks mer representerade än tidigare – Nordamerika, Nordafrika, Peru och Brasilien. Också Mexico och Taiwan tycks väl representerade medan Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och större delen av Asien saknas, det samma tycks också gälla delar av Östeuropa, inklusive Ryssland. Möjligen har Västeuropa och Nordamerika varit väl dominanta i de mer uppmärksammade panelerna medan den övriga spansk- och portugisisktalande världen har förvisats till mindre sessionssalar. Man tycker sig också märka mer teoretisk och metodologisk diskussion i de mindre rummens sessioner. Närvaron på internet har också varit en smula begränsad och jag har fortfarande inte lyckats koppla upp mig från universitetet, även om programmet faktiskt har varit mer översiktligt i pdf-form än i sin fysiska form. Dessvärre har jag heller inte lyckats få tag på någon deltagarlista. Sigrid Röyseng twittrar från konferensen, enligt ryktet på uppmaning av Norges kulturminister.

Att formulera en slutsats av en konferens som denna är naturligtvis inte helt enkelt; en mängd olika samtal har pågått parallellt och jag har alltså inte uppfattat mer än en del av konferensen. Den avslutande plenarsessionen tycks handla främst om de kreativa industrierna och om europeisk kulturpolitik, även om hälften av detta är på spanska och således inte helt enkelt att följa. Själv har jag inte följt så många sessioner som har fokuserat på detta begrepp, snarare har det oftare handlat om kulturell diplomati och om olika former av stadsutveckling. Flera forskare har fokuserat på relationerna mellan olika nivåer och mål, och om förändringar av måluppfattningar över tid, något som man har försökt fånga i olika begrepp som postpolitisk, postsuverän och postneoliberal. Känslan av att vi befinner oss på väg in i en ny tid, eller i alla fall ut ur en gammal, kvarstår alltså, men i skenet av den ekonomiska krisen tycks denna känsla om något ha blivit än mer osäker på vart vi egentligen är på väg, men allt klarare över att de gamla visionerna inte tycks infrias, i alla fall inte på de sätt som var väntat.

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 3

I Sverige befarar många att regionaliseringen ska leda till ökad politisk styrning av konstarterna. Här diskuterades vad som händer när armslängdsprincipen implementeras i nya sammanhang. Inte minst uppskattade jag en lovande jämförelse mellan de tre baltiska staterna, där man kan se skillnader mellan en mer styrd modell i Litauen och modeller närmare den brittiska i Lettland och Estland. Detta ledde till intressanta reflektioner om den brittiska modellens ställning i Europarådet normerande arbete, som om den vore en best practice snarare än en modell som utvecklats i en viss kontext. Någonting som tycks intressant, men som inte hittills studerats i någon större utsträckning, är det civila samhällets betydelse i uppbyggnadsfasen i de estniska och lettiska fallen som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan dessa och det litauiska fallet. Per Mangset understryker också att den handlar om en armslängdsdimmention snarare än om en modell, och att den idealtypiska brittiska modellen existerar på en retorisk nivå snarare än i den empiriska verkligheten. Konsekvenserna av detta hade redan illustrerats av försöket att skapa ett arts council efter brittisk modell i Katalonien, ett försök som av olika skäl misslyckades och efter ett regeringsskifte till sist sköts åt sidan. Mangset frågar sig också varför ett latiskt land skulle vilja kopiera en anglosaxisk modell. Handlar det kanske om ett katalonisk försök att finna alternativa inspirationskällor till Madrid?

Under den tematiska sessionen om kanadensisk kulturpolitik återkom OS-invigningar som exempel, denna gång med fokus på hur språkliga och etniska minoritetsgrupper representerades under OS i Vancover. Ursprungligen skrevs avtal om mellan regeringar på olika nivåer om att en mängd grupper skulle representeras, liksom franskan m.fl. språk. I genomförandet märktes emellertid inte mycket av detta istället kom tonvikten att helt bli på traditionella engelsk-kanadensiska symboler samt på ”the North”, vilket ledde till protester från Quebecs premiärminister m.fl. Detta om vad som ses som en skandal i Kanada, kanske skulle vara en skandal i Sverige, men som också kan kontrasteras mot det stora avstånd som en av mina egna östeuropeiska åhörare upplevde när jag talade om samarbeten mellan svenska staten och muslimska organisationer. I samma projekt ingår också jämförelser mellan två minoritetsgruppers identitetspolitik; Franco-Ontarians respektive Ango-Quebecers. Johnathan Paquette och Aurelie Lacassagne genomför studier på flera nivåer, från policynivå till identitetsbygget i francoontarisk litteratur. Där policydokumenten talar om ett ”vitalt” kulturliv präglas poesi och litteratur av svårigheter och ett hotande bortdöende. Samtidigt tycks båda identiteterna åtminstone delvis vara resultat av att majoriteten av de francofona kanadensarna alltmer har kommit att definiera sig som Quebecois – dvs. en territoriell och språklig identitet – istället för som etniskt franskättade Canadiens.

Framåt kvällen hölls en späckad session om urban kulturpolitik i London, Berlin, Rotterdam, Toronto, m.m. Över lag var tonen den kritiska forskningens och i flera fall handlade det om att se bortom de förenklade politiska visionerna; i Berlin kan man till exempel se hur nybyggnationer och nya förorter lämnade delar av innerstaden tomma med låga hyror och till etableringen av ett bohemiskt kulturliv. Nu aproprieras detta av den politiska och andra eliter som en framgångssaga och som exotiskt objekt för betraktande. I London decentraliseras offentlig makt till nybildade hybrida halvoffentliga organisationer i en postneoliberal kulturpolitik. Finns det någon skillnad mellan globalisering och transnationalisering, förutom att den ena termen tenderar att beskriva någonting positivt?

Ännu ett paper som jag borde läsa tycks vara Valtysson: Framing Culture Online: The Use of Social Media in Reviewing the Icelandic Constitution.

Middag återigen på Q-baren. Minde än hälften så dyrt som konferensmiddagen, väsentligt bättre, utan alergiska reaktioner, och med engelsktalande personal.

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 2

En av de intressantaste sakerna med internationella konferenser är att man matas med internationella exempel. I det här fallet var det inte minst de svenska stadsutvecklingsprojekten som sattes i perspektiv. Över hela världen försöker städer placera sig på en global karta både genom event som de europeiska kulturhuvudstäderna och OS (i teorin inskrivna i en internationalistiska men i praktiken på stads- och nationsmarknadsföring i Berlin-OS efterföljd) och genom ofta monumental nybyggnation i städernas tomma zoner, som förfallna hamnområden. Gemensamt är också fokuset på framtiden och på nya museer, för att inte tala om planerade. Nextopia Guggenheimization? Ett intressant exempel är försöken att regenerera Rio de Janeiro, en stad vars nuvarande situation också kan ses mot bakgrund av Rios historia som kolonial, nationell och kejserlig huvudstad och 1960-talets futuristiska projekt att skapa en ny förment neutral huvudstad i Brazilia. Om relationen mellan representation av städer och av nationalstater. Lever vi fortfarande i en värld av nationalstater eller i en värld av städer? Representerar städerna sig själva, sina respektive nationalstater (t.ex. i OS och europeiska kulturhuvudstäder) eller sig själva i kamp om vilken stad som ska representera en nationalstat? Även då nationalstaten och nationen som sådan inte nämns slås jag av hur olika deltagarna relaterar till denna aktörstyp; jag kommenterade själv på ett paper som helt enkelt tog för givet att nationalstater är de aktörer som skapar politik, andra utgår ifrån att nationalstaternas tid redan är förbi, flera anser sig ha kommit till insikt om att det senare har visat sig vara felaktigt.

Fler exempel på cultural diplomacy; en historisk beskrivning av relationerna mellan utrikespolitik och kulturpolitik i Nederländerna. Holland Promotion. Return of the nation state, post 2008. Socialization of cultural policy. Liksom i det kanadensiska fallet talas det om ”the rise and fall of the arts”, som utrikespolitisk resurs. Zamorano talar å andra sidan om branding som neo-propagandism, en inte helt orimlig benämning i Spanien, ett land som från och med 1936 hade ett propagandaministerium. Här diskuterades också begreppet paradiplomati som beteckning på Barcelonas arbete med sin självrepresentation inom Spaniens ramar; ”to utilize branding as representation in a postpolitical world”. Senare under samma session diskuterade Constance DeVereaux och Martin Griffin svårigheter i ”cultural policy of the Hopi Nation of Arizona”, i relation till berättelser som ägs av specifika grupper och hålls hemliga, och om hur detta kommer i konflikt med viljan att visa upp sitt kulturarv och bygga upp turistnäringen. Deras nästa exempel berörde Sovjets framgångsrika användning av berättelser om konstens betydelse under ockupationen av östra Tyskland efter Andra Världskriget, som ett exempel där narrativ teori kan användas för att förstå kulturpolitik.

Sarah Cunningham, med förflutet i USA:s federala administration (under så väl demokratiskt som republikanskt styre) talar om frånvaron av forecasting rapporter på kulturområdet, i synnerhet i jämförelse med t.ex. media, där ekonomiskt starka aktörer framgångsrikt använder sådana i efterfrågeskapande syfte. Skulle mer forecasting gynna kulturpolitiken som område? Stor skepticism i publiken mot möjligheten till forecasting.

Ett paper som jag missade presentationen av men definitivt måste läsa handlar om hur urban legends leder till politisk handling i Mexico City, i den digitala tidsåldern.

Möte med redaktionsrådet för Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift på lokalt universitetsfik.

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 1

Efter att ha ägnat veckoslutet åt att vila och ta del av Barcelonas rika kulturliv, sådant det visas upp för stadens besökare, är det dags för årets internationella konferens om kulturpolitikforskning (ICCPR 2012). Detta är den mer organiserade delen av mina anteckningar och alltså något av ett axplock från konferensen.

Den inledande panelen kom i hög grad att handla om skillnader och likheter mellan utvecklingen i USA och Europa. Jämförelsen inleddes av den amerikanska forskaren Vera Zoelberg som på ett förtjänstfullt sätt grundade beskrivningen i en analys av en i USA:s fall tvåhundraårig historia, och inte minst i de Toqcuevilles analys, som enligt henne fortfarande äger viss giltighet; USA präglas fortfarande av en modell där konst och kultur huvudsakligen finansieras med hjälp av privata, förvisso avdragsgilla, gåvor, men också ständigt hotade av en populistisk antielitism; medan Frankrike/Europa präglas av en statlig finansiering som fortfarande bär på ett arv från ancien regimes finansiering av kultur i självförhärligande syfte (senare också utövad av bl.a. franska presidenter och auktoritära enpartistater).

Andra intressanta punkter i den inledande diskussionen refererade exempelvis till CIA:s en gång väl utbyggda konstnärsstöd, Guggenheimisering (ökat fokus på globalt starka institutioner), det påstått paradoxala faktum att den amerikanska kulturbudgeten aldrig har varit så stor som under Nixon, den pågående krisen (där varken en blandad eller en statlig kulturfinansiering tycks utgöra ett säkert skydd), den eventuellt nödvändiga länken mellan demokrati och kapitalism, samt explosionen av nya medier. Att kulturpolitik befinner sig i centrum i dagens politiska frågor innebär bland annat att den används instrumentellt, men också att den är centralt placerad i många av dagens frågenätverk. Man kan också notera att fokus, åtminstone bland forskarna, fortfarande är inställt på en förståelse av kulturpolitik som syftande till att sprida professionellt definierad kvalitetskultur till massorna. Gerard Delanty menar å andra sidan att postsuveräna stater, dvs. stater karaktäriserade av en modifierad suveränitet, inte nödvändigtvis kommer att fortsätta i ancien regimes anda. Det konstaterades också flera gånger att nya medier och identitetspolitik borde vara mer integrerat i analysen, men åtminstone under inledningsdiskussion skedde detta knappast. Personligen skulle jag snarare hålla med om att vi befinner oss i en tid av förändring, då inte minst nationalstatens position är på väg att förändras (men inte upphöra), men att detta snarast innebär att en god förståelse för förrevolusionära system kan öka vår förståelse för den nya situationen, just på grund av att de innebar en komplex situation där politisk makt delades mellan en mängd olika aktörer på olika nivåer (i mindre utsträckning i Frankrike än på andra ställen, men också i Frankrike fanns fler autonoma nivåer under ancien regime än under t.ex. Skräckväldet eller under Napoleons kejsardöme).g

I en annan session kretsade diskussionen kring dikotomin banal nationalism – banal cosmopolitanism (Ulrich Beck). Begreppen är intressanta. Det ligger någonting i att många människor idag lever i ett slags vardaglig relation till kosmopolitiska inslag som indisk eller kinesisk mat, som kan sägas utgöra en parallell till vardagliga projiceringar av nationen, som t.ex. flaggor eller väderkartor där världen utanför gränserna saknas. Samtidigt finns det en fara i en dikotomi som fokuserar på det flytande i det kosmopolitiska och som riskerar att ignorera förekomsten av nya och gamla mer stabila identitetsnoder på olika nivåer. Nationalismen har inte upphört att vara en kraft i samtiden, men det hindrar inte att t.ex. diasporiska eller ideologiska identifikationer också är synnerligen aktiva.

Det amerikanska caset utvecklades ytterligare av Margaret Wyszymiriski med fokus på cultural diplomacy, ett fenomen som var betydande under tidig efterkrigstid (c:a 1957-1968) huvudsakligen som svar på sovjetiska program. Man talade uttalat om cultural infiltration. Idag ser hon en återkomst för sådana tankar tillsammans med begreppet soft powers återkomst i olika försök att utöva kulturellt inflytande över i första hand den muslimska världen. Som ytterligare ett exempel på cultural democracy kan nämnas den kanadensiska, som för närvarande vars bild av Kanada sägs ha förskjutits från en tonvikt på mångfald till en tonvikt på vad som beskrivs om ”traditionella kanadensiska symboler”, som ”militären och monarkin”. Parallellt med detta sker en nedläggning av kanadensiska internationella kulturprogram. British Council beskriver sig som ”the gold standard of cultural diplomacy”. Rent organisatoriskt sett måste man konstatera att den verkligen är mer typisk än USA; den baserar sig på ett nätverk av institut, dvs. i stil med Goeteinstitutet och Cervantesinstitutet. En intressant siffra är att bara en tredjedel av British Council's finansiering är statliga anslag. Intressanta termer inkluderar ”soft power”, ”smart power”, ”the new persuadors” och ”evidence based storytelling”. Det erbjöd en viss kontrast när jag gick direkt från denna session till en som handlade om konst innan och under den arabiska våren, med diskussioner kring bl.a. internets roll och undergroundkonst i ben Alis Tunisien. En intressant kontrast, inte minst eftersom det här handlade om nätverks- och motmakt.

Min egen presentation utgick från ett paper med titeln The Secularization of the State and the Establishment of Muslim Institutions in Popular Education in Sweden. Den baserade sig på mina studier av studieförbundet Ibn Rushd och dess etablering. Denna gång har jag försökt tolka den som en del av en sekulariseringsprocess där religiösa organisationers relationer till staten är under omgruppering, och som ett exempel på hur en stats sekulariseringsväg (jfr Taylor, Casanova) styr etableringsmöjligheterna för nya grupper som söker efter utrymme i en etablerad men föränderlig struktur. Är detta ett tillfälligt etableringsfönster eller en ny långsiktig öppenhet? Inte minst handlar detta om bilden av Sverige i officiella sammanhang; om behovet av legitima representanter för denna del av den svenska mångfalden, men också om de muslimska organisationernas roll i skapandet av svenska muslimer som föreställd gemenskap.

Civilsamhällesstatistik II

Det här gamla diagrammet över antal medlemskap i ungdomsorganisationer kan kanske också vara relevat.

Litteraturens mening

Kanske är den här inställningen en del av det som gör att jag finner hans böcker så underhållande:

"Jag ser litteratur mer som bränsle att kasta på läsarens egen fantastiska brasa än som ett instrument för att via text förmedla författarens idé till samma idé hos läsaren. Med andra ord välkomnar jag tolkningar och ligger de sedan utanför mina avsikter så blir de bara intressantare. Motbjudande tolkningar har jag nog inte stött på än men de kan man ju bara skratta åt.

Jag kan däremot föreställa mig att den som skriver en politisk allegori skulle bli missnöjd av att misstolkas, om till exempel folk trodde "Djurfarmen" handlade om kommunalpolitiken i Tierp på sextiotalet. Å andra sidan kan allt hända i Tierp enligt deras egen TV-reklam. Det vore väl coolt om en vandöd arme trängde upp ur asfalten utanför COOP i centrum och hävdade att affären var deras.

Sedan är det väl inte så konstigt att det redan färdiga är tråkigare än det som kittlar min fantasi som läsare?" 

(Erik Granström)

Civilsamhällesstatistik

Ingen rast ingen ro. Fullt upptagen med att skriva en rapport om det svenska civilsamhället.
Några axplock ur den statistik om ideella föreningar som jag håller på att gå igenom:

(enligt SCB)

 (enligt undersökningar utförda av Ersta Sköndal Högskola)

(via Trägårdh & Vamstad 2009)