tisdag, oktober 25, 2011

Ett par dagar i Ottawa: forsking och museibesök

Tillbaka efter några dagar i Kanadas huvudstad Ottawa. Det primära skälet för resan var att delta i en Workshop på University of Ottawa för att förbereda en bok om kulturpolitik och professionalisering (som förhoppningsvis ska vara i tryck nästa år). Själv skriver jag om den svenska kultursektorns civilsamhälle i relation till nationell politik och globala trender. Jag måste säga att jag nu ser fram emot boken som helhet och är en smula imponerad av kombinationen av forskare, exempel och teoretiska perspektiv (t.ex. organisatoriska fält, professionalisering, utbildningens roll, isomorfi, relationen mellan amatörer och professionella, nationell/regional/språklig/etnisk identitet).

Själva staden Ottawa gör ett väldigt blandat intryck. Delar av stadskärnan består av två-trevåningshus och har en märkligt småstadsmässig prägel för en stad som är nästan lika stor som Stockholm (vilket i och för sig gör den till någonting betydligt mindre än en storstad i amerikansk kontext). Regerings- och affärskvarteren ter sig mer modernt amerikanska, åtminstone för mig, uppblandat med äldre regeringsbyggnader i engelsk stil från sent 1800-tal. Inte minst parlamentsbyggnaden ser ut som en kopia av Parlamentet i London, men större och med en betydligt mer imponerande placering. Andra delar av staden består av en till synes slumpartad ansamling av ofta höga byggnader. Se t.ex. universitetsbyggnaderna på bilden (vi höll till i den som skymtar i bagrunden). Utanför skymtar förorter som skulle kunna vara hämtade ur det svenska miljonprogrammet.

Mitt kanske starkaste intryck av Kanada just nu handlar om landets komplexa relation till sin nationella identitet, något som kanske mer beror på umgänget med kulturforskare än på landet som helhet, men som ändå var avgjort märkbart också när jag gick runt och turistade på Canadian Museum of Civilization och Canadian Museum of War. Mer om detta i mitt inlägg på Tema Kultur och Samhälles blogg.

torsdag, oktober 13, 2011

Socialdemokratins nedgång och fall?

Den senaste veckans stora politiska snackis tycks vara Håkan Juholts till synes pågående nedgång och fall. Har han betett sig bedrägligt är detta naturligtvis helt förkastligt. Stödde han verkligen Reepalus förslag om att införa vad som låter som ett andra klassens medborgarskap är detta allvarligt. Som jag påpekade för snart ett år sedan angående socialdemokraternas möjligheter att komma tillbaka som politisk kraft i Sverige är detta också en kris som går betydligt djupare. Socialdemokraterna har helt enkelt inte en organisation eller ett ledarskap som kan hantera dagens sociala och politiska situation:

"Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.


[---]

Det anmärkninsvärda är [...] SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvilkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfallang gjort eller velat göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill [SAP] fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.

Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.

Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP-ledning skulle kunna få mandat för idag."


TILLÄGG: Läs också gärna t.ex. Erik Laaksos beskrivning av partikulturen i socialdemokraternaSuhonen på Brännpunkt 2011-10-14 och Marie Demker på Vänstra Stranden!

tisdag, oktober 04, 2011

Den kreativa klassen är död?

Much of the writing about the new economy of the 21st century, and the Internet in particular, has had a tone somewhere between cheerleading and utopian. One of the Net’s consummate optimists is Chris Anderson, whose book “The Long Tail: Why the Future of Business is Selling More,” championed the Internet’s “unlimited and unfiltered access to culture and contents of all sort, from the mainstream to the farthest fringe of the underground.” With our cell phones, MP3s and TiVos, we’re not stuck watching “Gilligan’s Island” over and over again, he writes. Now we can groove to manga and “connect” through multiplayer video games.

"The Creative Class is Dead!" skriver nu också Scott Timberg i en tidningsartikel som jag fick rekommenderad som en länk nyligen. Under 2000-talet har Richard Floridas idé om den kreativa klassen varit en av de mer dominerande i den kulturpolitiska diskussionen. Den kreativa klassen är alla de människor som försörjer sig på kunskapsproduktion och kreativitet, alla vi som antas vara den drivande kraften i den framväxande nya kunskapsekonomi som beskrivits och förutsetts av Anderson, Florida och andra.

Kritik av det här sortens tänkande har pågått i akademin ända från början, även om också de flesta av idéerna kommit från människor som har sin bas i universitetsvärlden. Nu tycks avfärdandet ha gått ytterligare några steg,  bl.a. under trycket från den ekonomiska krisen. På Swecults kulturpolitiska konferens i januari kändes Florida, om än inte alla hans idéer, redan överspelade. Det vi ser nu är antingen ett tillnycktrande eller ett avfärdande till förmån för nya moden. Jag hoppas på det förstnämnda.

Det bild jag får är nämligen den att en kreativ ekonomi faktiskt existerar. Ekonomin i västvärlden drivs inte längre av stora industriföretag utan av av nätverk av kreativa småföretag och av de storföretag som reser sig ur nätverken. Den tycks alltmer domineras av de nya storföretag som äger sidor som kan betraktas som digital infrastruktur, företag som Google och Facebook, och den utstickande icke-vinstdrivande stiftelsen Wikipedia. Mycket har förändrats. Det medialiserade och globaliserade samhället finns runt omkring oss. Det är bara det att vi när vi nu befinner oss i det inser att det inte är någon utopi. Att kreativitet driver ekonomin (vilket den i någon mening alltid har gjort) betyder inte att alla kan bli rika, eller ens försörja sig, på sin kreativitet. Historien är inte slut, det är bara förutsättningarna som har förändrats. Stora förändringar äger visserligen rum, men de inte bara upplöser äldre hierarkier (och ofta inte ens det). De skapar också nya statusskillnader. Det är därför som det fortfarande är värt att läsa t.ex. Castells, medan Richard Florida nu mer känns som ett mode som har passerat än som en vetenskaplig teori värd att tala om.

Ett tidigare inlägg från 2008: Dödar Internet kulturen?
Se t.ex. också Tobias Nielsén på Kulturekonomi under rubriken  Kreativa klassen en lögn?