onsdag, september 28, 2011

Karaktärsdanade utbildning - och karaktärsorienterad biografisk


En bland många trender i amerikansk skoldebatt tycks nu vara karaktärsdanande utbildning, något som bland annat framgår av denhär mycket läsvärda artikeln. Där kan man bl.a. läsa om nya tester som poängsätter eleverna efter deras förmåga till bl.a. självbehärskning och integritet. Det visar sig, kanske inte helt överraskande, att dessa är mer framgångsrika i att förutsäga långsiktig framgång än traditionella IQ-test och betyg. Det är viktigare att kunna härda ut och kämpa på än att kunna svara rätt på prov. Exemplen från amerikanska skolor i artikeln ger tänkvärda inblickar i hur en sådan poängsättning genom bl.a. lärarsamtal kan användas för att engagera elever och lärare i arbete med karaktärsutveckling. Här befinner vi oss alltså ganska långt ifrån den svenska diskurs där skolans roll som uppfostrarare framstår som lika kontroversiell som själva koncepten gradering och betygssättning. Detta märks inte minst när den kommer till användningen av posters med olika slagord som pedagogiskt verktyg. Här, om inte förr, slås man av att någonting saknas. Ett drag som ofta anses känneteckna en stark karaktär är förmågan att motstå grupptryck. Att lära ut förmågan att tänka själv och gå mot strömmen är särskilt svårt, bl.a. därför att det är så paradoxalt att ta till sig denna värdering utifrån. Det hindrar dock inte att perspektivet är intressant. Personligen tror jag inte på poängsättning som en metod för karaktärsdanande utbildning, men väl på att samtal kring karaktär, integritet och etik bör ha en viktig roll i skolan.

---

Samtidigt läser jag Winston Churchills Great Contemporaries, en samling korta biografier över betydelsefulla samtida. Allt som allt innefattar den kapitel om The Earl of Rosebery, Kaiser Wilhelm II (av Tyska Riket), George Bernard Shaw, Joseph Chamberlain, Sir John French, John Morley, Hindenburg, Herbert Asquith, Lawrence of Arabia, the Earl of Birkenhead, Marshall Foch, Alfonso XIII (av Spanien), Douglas Haig, Arthur James Balfour, Adolf Hitler, George Nathaniel Curzon, Philip Snowden, Clemenceau, Lord Fisher, Charles Stewart Parnell, Lord Baden-Powell, Boris Savinkov, Leon Bronstein (Trotsky), Franklin D. Roosevelt och George V (av Storbritannien). Det rör sig inte riktigt om biografier i modern mening. Snarare rör han sig i samma genre som Plutarchos biografier. Det handlar om att utfärda helhetsbedömningar om de personer som beskrivs, inte minst moraliskt och historiskt. Det är ingen slump att Plutarchos biografier användes i pedagogiskt syfte under över 2000 år.  Det är ingen överdrift att säga att de spelat en roll i europeisk utbildning åtminstone sedan medeltiden. Om Curchill tänkte sig någonting liknande är svårt att veta. Däremot står det helt klart att han hade politiska syften med sitt biografskrivande. För en person som såg politiken som ett spel mellan personligheter tycks det ha tett sig naturligt att presentera sin analys av samtiden i biografisamlingens form.
 
Churchill blandar beundrade förebilder med motsägelsefulla beskrivningar och direkta avståndstaganden. Närheten till hans muntliga retorik märks inte minst i beskrivningen av Adolf Hitler där han går från en öppen frågeställning om Hitlers möjlighet att bidra till freden i Europa för att sedan leda läsaren fram till intrycket att detta är det sista som Hitler skulle göra. Inte heller drar han sig för det kontroversiella, något som märks särskilt i biografin över Boris Savinkov (som åtminstone jag inte hade hört talas om när jag började läsa). Här rör det sig om ett genuint positivt omdöme en person som han samtidigt beskriver som “terrorist” och som “demokrat”. Savinkov började som motståndare (“terrorist”) till tsardömet för att sedan bli biträdande krigsminister I den mensjevikiska regeringen och på nytt oppositionell efter Bolsjevikernas maktövertagande 1917, bl.a. som diplomatisk representant för Amiral Koltjak under inbördeskriget, och till sist försvinna i sovjetiskt fängelse. Här märks också Churchills förmåga att beskriva människor och man anar att förmågan att bedöma dem var en av hans stora styrkor. Att Churchill själv besatt förmågan att hävda impopulära åsikter kan det inte råda någon tvekan om, lika lite som att han i avgörande fall (som t.ex. Hitler) hade mer rätt än de flesta. Att använda den här typen av litteratur i utbildning låter inte helt orimligt, i synnerhet inte om man har en lärare som är bra nog för att använda den som avstamp för diskussioner om vad som är rätt och fel i olika situationer, vad som krävs av en människa politiken och samhället och i vilken utsträckning det är rätt att låta ändamålen helga medlen.

Great Contemporaries finns tillgänglig i fulltext här.

måndag, september 12, 2011

Winston Churchill on schools, empire and war

Fortsatt fascinerad av Churchills prosa. Nedan följer ett par exempel. Det handlar om beskrivningar av hans egen skoltid, tydliga exempel på hans kombination av självsäkerhet, nostalgi och ironisk distans, inte minst när man tänker på att detta är en uppväxtskildring skriven av en person som ser sig som en lämplig ledare för ett globalt imperium. Idag känns de som fönster in i någonting som ter sig som en annan värld.

"'This is a Latin grammar.' He opened it at a well-thumbed page. 'You must learn this,' he said, pointing to a number of words in a frame of lines. 'I will come back in half an hour and see what you know.'
Behold me then on a gloomy evening, with an aching heart, seated in front of the First Declension.
Mensa
Mensa
Mensam
Mensae
Mensae
Mensa
a table
O table
a table
of a table
to or for a table
by, with or from a table
What on earth did it mean? Where was the sense of it? It seemed absolute rigmarole to me. However, there was one thing I could always do: I could learn by heart. And I there upon proceeded, as far as my private sorrows would allow, to memorise the acrostic-looking task which had been set me. In due course the Master returned. 'Have you learnt it?' he asked.
'I think I can say it, sir,' I replied; and I gabbled it off. He seemed so satisfied with this that I was emboldened to ask a question.
'What does it mean, sir?'
'It means what it says. Mensa, a table. Mensa is a noun of the First Declension. There are five declensions. You have learnt the singular of the First Declension.' 'But,' I repeated, 'what does it mean?' 
'Mensa means a table,' he answered.
'Then why does mensa also mean O table,' I enquired, 'and what does O table mean?'
'Mensa, O table, is the vocative case,' he replied.
'But why O table?' I persisted in genuine curiosity.
'O table, you would use that in addressing a table, in
invoking a table.' And then seeing he was not carrying me
with him, 'You would use it in speaking to a table.'
'But I never do,' I blurted out in honest amazement.
'If you are impertinent, you will be punished, and punished, let me tell you, very severely,' was his conclusive rejoinder.
Such was my first introduction to the classics from which, I have been told, many of our cleverest men have derived so much solace and profit.

[---] 

The greatest pleasure I had in those days was reading. When I was nine and a half my father gave me Treasure Island, and I remember the delight with which I devoured it. My teachers saw me at once backward and precocious, reading books beyond my years and yet at the bottom of the Form. They were offended. They had large resources of compulsion at their disposal, but I was stubborn. Where my reason, imagination or interest were not engaged, I would not or I could not learn. In all the twelve years I was at school no one ever succeeded in making me write a Latin verse or learn any Greek except the alphabet. I do not at all excuse my self for this foolish neglect of opportunities procured at so much expense by my parents and brought so forcibly to myattention by my Preceptors. Perhaps if I had been introduced to the ancients through their history and customs, instead of through their grammar and syntax, I might have had a better record. 

[---]

I continued in this unpretentious situation for nearly a year. However; by being so long in the lowest form I gained an immense advantage over the cleverer boys. They all went on to learn Latin and Greek and splendid things like that, But I was taught English, We were considered such dunces that we could learn only English. Mr. Somervell a most delightful man, to whom my debt is great was charged with the duty of teaching the stupidest boys the most dis regarded thing namely, to write mere English. He knew how to do it. He taught it as no one else has ever taught it. Not only did we learn English parsing thoroughly, but we also practised continually English analysis. […] Thus I got into my bones the essential structure of the ordinary British sentence which is a noble thing. And when in after years my schoolfellows who had won prizes and distinction for writing such beautiful Latin poetry and pithy Greek epigrams had to come down again to common English, to earn their living or make their way, I did not feel myself at any disadvantage. Naturally I am biassed in favour of boys learning English. I would make them all learn English: and then I would let the clever ones learn Latin as an honour, and Greek as a treat. But the only thing I would whip them for would be for not knowing English. I would whip them hard for that.

[---]

We used also to have lectures from eminent persons on scientific or historical subjects. These made a great impression on me. To have an exciting story told you by someone who is a great authority, especially if he has a magic lantern, is for me the best way of learning. Once I had heard the lecture and had listened with great attention, I could have made a very fair show of delivering it myself. I remember five lectures particu larly to this day. The first by Mr. Bowen, the most celebrated of Harrow masters and the author of many of our finest songs, gave us a thrilling account in popular form of the battle of Waterloo. He gave another lecture on the battle of Sedan which I greatly enjoyed. Some years after wards I found that he had taken it almost literally from Hooper's Sedan one of my colonel's favourite books. It was none the worse for that. [...] There was a lecture about how butterflies protect themselves by their colouring. A nasty tasting butterfly has gaudy colouring to warn the bird not to eat it. A succulent, juicy-tasting butterfly protects him self by making himself exactly like his usual branch or leaf. But this takes them millions of years to do; and in the mean while the more backward ones get eaten and die out. That is why the survivors are marked and coloured as they are. Lastly we had a lecture from Mr. Parkin on Imperial Federation. He told us how at Trafalgar Nelson's signal 'England expects that every man this day will do his duty' ran down the line of battle, and how if we and our Colonies all held together, a day would come when such a signal would run not merely along a line of ships, but along a line of nations. We lived to see this come true, and I was able to remind the aged Mr. Parkin of it, when in the last year of his life he attended some great banquet in celebration of our victorious emergence from the Great War. 
 
I wonder they do not have these lectures more often. They might well have one every fortnight, and afterwards all the boys should be set to work to write first what they could remember about it, and secondly what they could think about it. Then the masters would soon begin to find out who could pick things up as they went along and make them into something new, and who were the dullards; and the classes of the school would soon get sorted out accordingly. Thus Harrow would not have stultified itself by keep ing me at the bottom of the school, and I should have had a much jollier time.

 [---]


Ar Sandhurst I had a new start. I was no longer handicapped by past neglect of Latin, French or Mathematics. We had now to learn fresh things and we all started equal. Tactics, Fortification, Topography (mapmaking), Military Law and Military Administration formed the whole curriculum. In addition were Drill, Gymnastics and Riding. No one need play any game unless he wanted to. Discipline was strict and the hours of study and parade were long. One was very tired at the end of the day. I was deeply interested in my work, especially Tactics and Fortification. My father instructed his bookseller Mr. Bain to send me any books I might require for my studies. So I ordered Hamley's Operations of War, Prince Kraft's Letters on Infantry, Cavalry and Artillery, Maine's Infantry Fire Tactics, together with a number of histories dealing with the American Civil, Franco-German and Russo-Turkish wars, which were then our latest and best specimens of wars. I soon had a small military library which invested the regular instruction with some sort of background. I did not much like the drill and indeed figured for several months in the 'Awkward Squad,' formed from those who required special smartening up. [...] We drew con toured maps of all the hills round Camberley, made road reconnaissances in every direction, and set out picket lines and paper plans for advanced guards or rear guards, and even did some very simple tactical schemes. We were never taught anything about bombs or hand-grenades, because of course these weapons were known to be long obsolete. They had gone out of use in the eighteenth century, and would be quite useless in modern war.


(Winston Churchill 1930, angående skoltiden i slutet av 1800-talet) 

torsdag, september 08, 2011

Är fildelningsnätverk en del av det civila samhället


En av de intressantaste diskussionerna som uppstod när jag presenterade mitt paper om kultursektorns civilsamhälle på en konferens nyligen var den om hur jag kan räkna fildelare till det civila samhället. Min utgångspunkt var att moderna samhällen idealtypiskt kan delas in i tre sfärer: marknaden, staten och civilsamhället. Marknaden karaktäriseras av konkurrens, vinsttänkande och vinstdrivande organisationer, staten av våldsmonopol, lagstyre och politiskt styre, civilsamhället av ideella motiv och icke vinstdrivande organisationer. Till dessa kan man möjligen lägga familjen, kännetecknad av släktskapslojalitet, men det tycks sakna relevans för just det här resonemanget.

Att räkna någonting till civilsamhället enligt den här modellen innebär inget moraliskt omdöme. Filip Wijkström har t.ex. visat att Hells Angels enligt samma modell bör räknas dit (se tidigare inlägg). Den vinstdrivande kriminella verksamhet som medlemmar också ägnar sig gör inte den lagliga organisationen Hells Angels vinstdrivande. Dess rykte säkerställer dessutom att den är utpräglat icke-statlig. Hells Angels är en icke-statlig, icke-vinstdrivande organisation som sträcker sig utanför familjelivet; alltså en del av det civila samhället.

Laglig fildelning tycks vara ett solklart exempel på ett civilsamhälleligt nätverk, om än på ett tämligen löst sammanhållet sådant. Privatpersoner producerar t.ex. film och musik och gör den tillgänglig på nätet. Filer delas utan annat vinstintresse än att ta del av dem. Nätverket är visserligen löst sammanhållet, men det finns flera exempel på att nätverk på Internet, t.ex. personer som känner varandra från bloggdiskussioner, kan utvecklas till mer traditionellt civilsamhälleliga former. T.ex. kommer Piratpartiet från sådana nätverk, men också från fildelningsnätverken.

Delning av copy right-skyddade filer kan anklagas för att vara vinstdrivande, eftersom de som deltar åtminstone undviker utgifter genom att inte betala för de kulturprodukter de tar del av (av allt att döma köper de dock mer kulturprodukter än genomsnittet, men det tycks inte vara relevant för definitionen). I konsekvensens namn borde även bibliotekslån anses vinstdrivande utifrån det argumentet. Den som lånar böcker på bibliotek kan sägas göra det för att undvika att behöva köpa dem. Det faktum att svenska författare och författare som skriver på svenska – men inte utländska författare som skriver på andra språk – får betalt av staten för att deras böcker lånas ut ändrar inte detta, även om det gör att systemet i Sverige anses moraliskt okontroversiellt.

Biblioteken är offentligägda (statlig sfär) när de ägs och finansieras offentligt. Låntagarnas mellanhavande med biblioteket är inte i sig civilsamhälleligt utan har snarare karaktären av mottagande av offentlig service. Företaget The Pirate Bay är en vinstdrivande aktör (marknad). Den fildelning som sker på The Pirate Bay är gratis. De genomsnittliga fildelarna tycks inte tjäna pengar även om de – liksom bibliotekens låntagare – undviker kostnader. Medan biblioteket lånar ut böcker till låntagarna delar fildelarna filer med varandra. Alltså existerar ett löst icke vinstdrivande nätverk. Undvikandet av kostnader gör att det kan betraktas som en gråzon, men fildelning tycks inte vara mer vinstdrivande än bibliotekslån.

Den enda invändning som jag kan se tycks vara den som jag riktade mot Wijkströms klassificering av Hells Angels som encivilsamhällelig organisation, nämligen den statsvetenskapliga invändningen att de utmanar statens våldsmonopol och därmed utgör ett försök till alternativ stat snarare än en del av civilsamhället i Sverige. Denna invändning tycks dock mindre rimlig mot fildelarna. Men kanske har den viss relevans. En del av de mer radikala piraterna menar trots allt att de utmanar nationalstaten. Men i dagsläget skulle jag säga att de snarare rör sig i ett transnationellt civilsamhälle, om än i konflikt med stater och marknadsaktörer.

fredag, september 02, 2011

Stability without Statehood

"The way the sovereign state is taken for granted in political theory prevents an explanation of historical and contemporary organizations and phenomena different from this ideal type. Peter Haldén bypasses the state and the problems it causes by constructing an understanding of politics and a research model based on classical and early modern republican political theory. This enables historical analysis without anachronism and a new interpretation of the European Union. By comparing the EU with the Holy Roman Empire (1648-1763) and the antebellum United States (1776-1865), he explains that the EU's international weakness is a result of its strength as a security system that stabilizes Europe. The author argues that continued American support and embedding in NATO is necessary in order for the EU to act on the world stage and to stabilize Europe in the long run. Through these theoretical innovations, he explores alternatives to state-building in the Third World."

För några år sedan skrev jag ett inlägg om Peter Haldéns doktorsavhandling vid European University Institute. Nu har han utvecklat den i boken Stability without Statehood där han har kompletterat den ursprungliga jämförelsen med fler exempel. Grundtanken är att han moderniserar begreppet compound republic som i tidigmodern statsteori användes för att beskriva bl.a. Det heliga romerska riket av tysk nation (på svenska också känt som Tysk-romerska riket) och applicera konceptet på EU. EU beskrivs därmed inte som någonting som mer eller mindre framgångsrikt håller på att utvecklas till en federation, eller som ett slags bastard mellan stat och internationellt samarbete, utan istället som ett av flera historiska exempel på en helt annan politisk konstruktion: den sammansatta republiken. Denna utgår bl.a. från att intressen på flera olika nivåer bör representeras på republikens nivå; så som är fallet i EU-systemet där parlamentet representerar EU-medborgarna och ministerrådet staterna, och där kommissionen inte helt passar in i verkställande rollen sådan som den beskrivs i nationalstater. Detta synsätt öppnar för att se på stater i en modell som faller utanför dagens fokus på den nationalstatliga nivån, som har dominerat den internationella politiken under över två hundra år. Voltaires berömda karaktäristik av Det heliga romerska riket av tysk nation som vare sig heligt eller romerskt, eller ens ett rike, ter sig plötsligt som en missuppfattning av åtminstone begreppet rike.

Haldéns användning av samma modell på USA under perioden mellan självständigheten och inbördeskriget (1776-1865) visar sig minst lika upplysande. Inte minst skiljer den sig från det traditionella sättet att närma sig perioden genom att betona likheterna snarare än skillnaderna mellan republikens första konstitution och den nu gällande konstitutionen från 1788. Hela perioden kännetecknas enligt Haldén av en betydligt större autonomi för delstaterna, som därmed framstår som mer lika självständiga stater, än i det USA som har tagit form från och med inbördeskriget. Även det tidiga USA hade dock betydligt fler drag av enhetsstat än vad EU eller Tysk-romerska riket hade. USA hade t.ex. redan från början en gemensam utrikespolitik och delstaternas miliser och national guards har hela tiden varit underkastade den federala regeringen. EU:s medlemsstater och Tysk-romerska rikets furstestater har däremot inte bara haft egen utrikespolitik utan också rätt att självständigt förklara krig, något som inträffat i båda fallen och som i det senare fallet kunde innefattade krig mot varandra, något som lyckligtvis inte hittills har hänt i EU. De amerikanske delstaterna förlorade sin rätt att självständigt sluta internationella avtal 1788 eftersom systemet uppfattades som ohålållbart. De olika delarnas egna utrikespolitik är någonting som Haldén särskilt betonar och som öppnar vägen för utomstående staters påverkan, något som aldrig använts framgångsrikt gentemot USA, men däremot i de båda andra fallen. Yttre påverkan kan emellertid också tjäna stabiliteten i den sammansatta republiken - och detta är en av Haldéns viktigaste poänger - något som han menar att USA, inte minst genom överlappningen med Natosystemet har gjort i EU:s fall. Jämförelsen med Frankrikes inverkan på stabiliteten i 1700-talets Tyskland är emellertid inte enbart lugnande, inte med tanke på att Frankrike vid flera tillfällen involverades i Tyska konflikter. 

Intressant är också Haldéns tillämpning av begreppet compound republics på statsbyggen i moderna så kallade failed states, som Somalia och Afghanistan. Frågan är om inte den mer komplexa och flexibla formen compound republics skulle kunna passa bättre för detta än den ofta föga passande nationalstatsformen. Detta skulle innebära att existerande maktkoncentrationer inordnades i ett system där de blev den lokala nivån med långtgående autonomi men samtidigt också representerade i organ på högre nivå. Haldén är tydlig med att han här väljer att bortse från etiska dimensioner i det legitima i ett sådant system. Därmed missar han dock vad som torde vara de flestas spontana invändning, dvs. det oetiska i att legitimera styren som t.ex. de så kallade islamiska domstolarna i Somalia. Bland de viktigaste motiven för internationella ingripanden i failed states som Afghanistan har varit just att få bort specifika aktörer ifrån deras maktpositioner (talibanerna i det afghanska fallet). De lösningar man har försökt implementera har inte bara handlat om "nationellt" självstyre utan också om universella internationellt erkända värden som t.ex. den (relativt) sekulära staten och mänskliga rättigheter. Det hindrar dock inte att Haldén är någonting på spåren när det gäller varför det misslyckats. Kan det vara så att nationalstaten har spelat ut sin roll i Europa, och i de konstruerade postkoloniala staterna i Afrika och Asien ofta inte ens har haft den roll som man har försökt tillskriva den?

Hur som helst är Haldéns bok ett intresseväckande sätt att analysera stater som leder till överraskande jämförelser och får en att se exemplen på nya sätt. Den lyfter också på ett förtjänstfullt sätt blicken från det annars förhärskande fokus på nationalstaten som den nivå som allt utgår ifrån och hamnar istället i ett förvånansvärt pragmatiskt synsätt på representation.