lördag, maj 14, 2011

Debatten om skolan



Få frågor är så viktiga som skolan. Nu är den sedan en tid tillbaka uppe till debatt igen. Den är en framtidsfråga i närmast fysisk bemärkelse. Få frågor berör dessutom lika mycket; även vi som inte har barn har egna erfarenheter av skolan, och vi som är rimligt unga kan dessutom räkna med att i framtiden arbeta tillsammans med några av dem som går där nu. Ska Sverige vara någonting att räkna med när vi blir gamla måste skolan kunna hålla framtidens svenskar med en utbildning i världsklass. Utbildningsministern har byggt sin politiska karriär på skolfrågan, och dessutom blivit en Sveriges mest kontroversiella politiker. I stort sett alla tycker sig ha någonting att säga, många på goda grunder.

Dess värre är den svenska skolan inte alls så bra som den en gång var. Zarembas artiklar i DN för en tid sedan har återigen placerat frågan på bordet. Journalister och debattörer som Zaremba kommer med all sannolikhet se till att den återkommer igen. Detta är helt i sin ordning. Skolan bör verkligen debatteras. Vad man ska lära sig i skolan är en fråga som angår oss alla.

Samtidigt rymmer debatten en grov risk för förenklingar. Den just nu dominerande linjen tycks vara en reaktion mot uppfattningen om att skolan ska lära ut värderingar och förmågan att lära och hantera kunskap, istället för att lära ut faktakunskap. Det finns all anledning att vara kritisk mot skolan på de här punkterna. Mina egna insikter på området är mest anekdotiska eller baserade på egna erfarenheter. Bland universitetslärare hör man ganska ofta exempel på studenter som tycks sakna kunskaper vi uppfattar som elementära, studenter som inte vet om Romarriket kom före de medeltida riddarna eller efter, som inte kan placera de grekiska filosoferna till det klassiska Grekland, eller som talar om kapitalism och globalisering utan elementära geografikunskaper eller att veta vem Karl Marx var, än mindre de tänkare som försvarat marknadsekonomin.

Ser jag till mig själv inser jag att förmågan att organisera mina studier var någonting som jag lärde mig själv, med stöd av föräldrarna, och att allmänbildningen till stor del var ett resultat av eget historieintresse och av stöd från föräldrar och enstaka lärare, inte av skolsystemet som sådant. Jag mins många bra diskussioner med lärare som stod i katedern och pratade både med och till sina elever. Däremot minns jag väldigt lite fungerande handledning av eget arbete eller grupparbete, som snarare tenderade att innebära att läraren försvann och eleverna lämnades åt sig själva. Idag är både grundkunskaper och lärteknik någonting som många studenter måste lära sig vid universiteten. Tyvärr är det någonting som universiteten knappast har resurser för att lära ut. Samtidigt är det många studenter som gör ett fantastiskt jobb, någonting som man inte minst märker på den energi som många av dem uppvisar och som är en förutsättning för att kunna tillgodogöra sig allt det som skolan inte har lärt dem.

Universitetslärarnas inställning kommer ur en frustration över att försöka lära ut förståelse till studenter som ännu inte har den nödvändiga grunden. Faktakunskaper är nödvändiga för förståelse, inte någonting som står i motsättning till den. Det behöver dock inte betyda att man måste gå tillbaka till gamla tiders katederundervisning (även om gamla tiders berättande kan ha någonting att lära oss, som jag konstaterade här, apropå Alf Henriksson). Som Håkan Lindgren påpekade i en tänkvärd understeckare nyligen är minnet vare sig en dator eller en fonograf. Förståelse och faktakunskaper går hand i hand. Inlärning är ett fenomen som forskningen fortfarande knappast förstår. Det råder ingen tvekan om att mer forskning behövs, men det innebär också att vi måste lära oss att respektera de människor som faktiskt vet hur man gör för att lära ut. Läraryrket kräver mer respekt i samhället. Det måste vara ett yrke man vill söka sig till och stanna i.

Någonting vi vet är också att man inte kan lära ut förståelse – eller stöda utvecklingen av förståelse hos någon annan – om man inte själv förstår. Det räcker därför inte med att lärare lär sig lära ut. De måste kunna sina ämnen också. Det är därför mycket välkommet att Jan Björklund förordar fler lektorer, dvs. forskarutbildade lärare, i skolan. De behövs verkligen! Större utrymme för välutbildade ämneslärare skulle också innebära att samhället bättre kunde utnyttja kompetensen hos alla de humanister och samhällsvetare som utbildas vid universitet och högskolor runt om i landet, inte minst de som doktorerar, alla dessa människor som verkligen brinner för sina ämnen och som förhoppningsvis har den förståelse och den kunskap som behövs i skolan. Sverige lär idag ha fler forskarutbildade än vi hade gymnasieutbildade i mitten på 1900-talet, men färre forskarutbildade gymnasielärare. Jag väntar dock fortfarande på en plan för hur detta ska kunna förenas med idén om lärarlegitimation, som ju innebär att de som gått lärarutbildningen går före t.ex. dem som har doktorerat i historia, statsvetenskap eller biologi.

Slutligen innebär ett fokus på kunskap och förståelse heller inte att man ska sluta lyssna på eleverna. Också elevernas erfarenheter och bild av hur undervisningen ter sig för dem är oerhört viktig för de som ska leda eller utveckla skolan. Mycket av min egen forskning just nu handlar om ungdomars fritidsaktiviteter och organisering i ideella föreningar. Här är det mycket tydligt hur mycket man lär sig på att ta ansvar för sin egen tid, att få göra sina egna misstag och sina egna framsteg. Det betyder dock inte att skolan måste se ut som fritiden. Elevinflytande ska heller inte innebära att lärarna åsidosätts. Lärarnas kompetens är en förutsättning för skolans verksamhet. Att få stöd i sitt lärande är ett privilegium (lärare som inte är något stöd är däremot ett problem). Också detta område rymmer alltför många förenklingar. Givetvis är det bra om eleverna få ta ansvar för sitt eget arbete, och för sin gemensamma miljö i skolan. Liksom lärare, skolledare och politiker måste ta sitt ansvar för skolan. Från min egen skoltid mins jag inte många tecken på att man förväntades ta eget ansvar, men med undantag av enskilda lärare som utgjorde undantag var det heller inte många andra som gjorde det. Tvärtom var det en verksamhet som gav intryck av att bara leva vidare, vid sidan av det övriga samhället, utan någon samlande tanke över huvud taget.

Just nu tycks det finnas en risk att diskussionen stannar i frågor om att beivra skolk istället för att göra närvaron meningsfull. Själv tycker jag att skolplikt är en bra lösning. Men det är knappast där som huvudproblemet ligger.

TILLÄGG: Åsa Beckman drar i DN liknande slutsatser om lärare och lärarlegitimation.

tisdag, maj 10, 2011

Dagens citat

PR-konsulterna vill ju verka utan att synas, och journalisterna tycks liksom riksdagsmännen nöjda med att synas utan att verka.

Hittade en artikel där Niklas Ekdal gör en synnerligen intressant anlys av dagens samhällsutveckling, inte minst i relation till partiernas tillbakagång och nätverkens och PR-byråernas uppgång. Mycket läsvärt!

torsdag, maj 05, 2011

Partiernas kris


En av de mest omfattande förändringarna i vår demokrati de senaste trettio åren torde vara de politiska partiernas kris. 1979 var ungefär en femtedel av väljarna medlemmar i ett politiskt parti, totalt 1 583 000 personer. Idag är motsvarande siffra 260 080 personer. Tankesmedjan Sektor3 belyser detta på ett förtjänstfullt sätt i Martin Karlssons och Erik Lundbergs rapport Mot medlemslösa partier (pdf). Jag var själv inne på ett liknande resonemang i artikeln Efter partistaten som publicerades i tidskriften Svensk Linje förra året men som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet. Frågan är egentligen inte om partierna är i kris utan vad man kan göra åt saken. Den gången var jag inne på personval som en partiell lösning för att stärka legitimiteten i det politiska systemet. Dessutom måste man öka uppmärksamheten på de delar av det civila samhället som faktiskt fungerar och på de ibland nya former av demokrati och representation som finns där (något som jag ägnar mer tid åt i min egen forskning).

Samtidigt finns det också anledning fundera på vad det är som krisar i partipolitiken. Vid närmare påseende visar det sig att det framförallt är de fem riktigt gamla riksdagspartierna som har gått tillbaka: v, s, fp, c och m. Kristdemokraternas medlemstal har varit anmärkningsvärt konstant sedan 1979, samtidigt som antalet väljare har gått upp kraftigt. Miljöpartiet har etablerat sig under perioden och är på intet sätt något till medlemstalet litet parti. Sverigedemokraterna tycks vara på väg uppåt. Frågan är om SD:s framtida utveckling kommer att utgöra en tillfällig puckel som Ny Demokrati och Piratpartiet eller ett stabilt nytillskott som Miljöpartiet. Det tycks inte omöjligt att etablera nya organisationer i storleksordningen av nu etablerade partier. Däremot kommer ingen upp i de medlemstal som dessa hade 1979. Samtidigt kan man ifrågasätta hur aktiva medlemmarna verkligen var på den tiden. Det mest frapperande exemplet är Socialdemokraterna där majoriteten av medlemmarna var kollektivanslutna via LO. Idag består partierna i hög grad dels av aktiva – ofta anställda eller arvoderade - och dels av stödmedlemmar.

Bland de intressantaste dragen i rapporten är dels att Sverigedemokraterna jämförs på lika villkor med övriga partier, och dels det faktum att Miljöpartiet är det enda parti vars företrädare spontant beskriver utformandet av politiken som en del av medlemmarnas funktion. Där medlemsantalet ökar framstår de etablerade partierna för rapportförfattarna som tämligen handfallna inför vad de ska göra med sina nya medlemmar. Sverigedemokraternas syn på sina medlemmar tycks bygga på att se dem som en resurs av ideellt arbete och kontaktytor i ute i samhället. Därmed påminner de om de gamla folkrörelsepartierna med s, v och c. Givet att Sverigedemokraterna uppbär betydligt mindre offentligt stöd än s, v och c kan man anta att beroendet av detta ideella arbete för dem är betydligt mer omfattande än för de äldre partierna som idag i ökande grad baserar sig på anställd arbetskraft och offentliga bidrag. Ser man till partiväsendet som helhet tycks det som att det har börjat lösgöra sig från sin inbäddning i det civila samhället.

Minst överraskande är kanske att de intervjuade partiföreträdarna förnekar att de minskande medlemsantalen skulle utgöra något omfattande problem för partisystemet.

(Tidigare inlägg om partimedlemskap och partier)

Tillägg: Ulf Bjereld skriver en intressant kommentar på rapporten, med förslag på hur öppenheten kan ökas i framförallt SAP.
Kom också plötsligt ihåg att jag diskuterade Folkrörelsesveriges förändring när jag intervjuades för boken Medlemsmodellen, också den väldigt intressant i sammanhanget, inte minst som exempel på nya angreppssätt - t.ex. en instruktionsbok - i ideella organisationers relation till sina medlemmar.

Artikeltips

Andreas Ekström har skrivit flera intressanta artiklar i Sydsvenskan om mecenatskap.

Tillägg: Också Rasmus Fleischers kommentar till artikelserien framstår som mycket läsvärt.