onsdag, mars 23, 2011

Civilsamhällets organisering och den totalitära staten


En av de intressantare sakerna i Putnams nedan citerade reflektioner kring Gadhafi är diktatorns inte helt ovanliga analys att föreningsfrihet inte är en tillämpbar princip utanför Västerlandet: ” in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity” Putnam hänvisar till Moisey Ostrogorsky och Robert Michels: “They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask ‘who will rule?’ is to ask ‘who is best organized?’ In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military. The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be ‘no one at all.’”

I Hannah Arendts analys av totalitära stater är detta själva grunden i deras väsen, det som skiljer dem från regimer som enbart är auktoritära. Den totalitära statens väsen är dess strävan efter att bli allomfattande genom att skapa kaos, att bryta ned alla strukturer som skulle kunna hota Ledaren. Inte ens i Arendts egna exempel var denna process fullständig. I Tyskland under kriget är det betecknande att sammansvärjningar mot Hitler fanns just i armén och i civilförvaltningen, dvs. i strukturer som fått sin struktur före den totalitära statens uppkomst. Vid Sovjets fall gjorde grupper i armén ett misslyckat försök att störta Gorbatjov och stoppa reformerna. I slutändan var det Sovjetrepublikerna som visade sig utgöra alternativet Detta är åtminstone delvis ett motexempel. Att Sovjetrepublikerna existerade som institutionella strukturer var avgörande, men de hade aldrig kunnat utgöra ett alternativ om de inte hade kunnat vädja till olika nationella grupper som legitimitetsskapande grund, och därmed framgångsrikt kunna göra anspråk på att vara/bli nationalstater. I den ryska nationalstat som då uppstod tycks säkerhetstjänsten ha varit en av de strukturer som bäst kunde ersätta Kommunistpartiet. I dagens Egypten har många oroat sig för att det kan vara Muslimska Brödrarskapet. I dagens Libyen kan det mycket väl visa sig att det av liknande skäl är stammarna som kommer att ta den rollen om Gadhafi försvinner ur bilden.

Det här är ett av de starkaste argumenten för betydelsen av ett oberoende civilsamhälle. Det är grunden för alternativa och oppositionella strukturer, att civilsamhällets organisering är viktig, vilket också är min viktigaste invändning mot Putnams sätt att närma sig civilsamhället (som inte är tydligt här). Det handlar inte bara om att mäta hur mycket människor umgås med varandra, eller ens med vilka, utan också om vilka institutionella strukturer som byggs upp och hur de är organiserade. Samtidigt öppnar Jasminrevolutionerna frågan om Internets roll. Det är uppenbart att Internet och informella nätverk kan spela en betydande roll i mobilisering, liksom för den kritiska offentliga diskussionen. Vilken roll de kommer att spela i vägen mot demokratiska institutioner är nu en öppen och mycket intressant fråga.

---

En annan fråga i anslutning till den här texten gäller naturligtvis Gadhafis försök att köpa olika samhällsvetare. Putnam tycks inte ha gjort sig skyldig till någonting värre än att ta konsultarvode för att råda diktatorn att införa föreningsfrihet, knappast är särskilt skandalöst. På London School of Economics ser det av allt att döma betydligt värre ut.

Själv hittade jag texten via en diskussion med bl.a. Mattias Svensson, med utgångspunkt i Aftonbladets möjligen inte helt sakliga rapportering kring detta.

tisdag, mars 22, 2011

Samtal med Gadhafi


Den bästa illustrationen av civilsamhällets betydelse är rimligen de stater som saknar civilt samhälle. I Wall Street Journal hittar jag en redogörelse av den inte helt okände civilsamhällesforskaren Robert D. Putnams möte med överste Gadhafi.

We all shook hands and sat down, with Col. Gadhafi behind a table, the translator to his left, me to his right, and Rosemary and a note-taker to my right. Nowhere at the camp did we see the scurrying aides that accompany heads of state in more institutionalized regimes; Col. Gadhafi seemed curiously alone. It was a modest setting. We sat in white molded-plastic patio chairs of the sort familiar in any American suburb. Inside the tent were four radiators, several neon lights and a television. The floor was covered in layers of carpet over the desert gravel.

Col. Gadhafi faced out the entrance of the tent, overlooking eucalyptus trees, lavender wildflowers, a wood fire and a small herd of camels. Throughout the discussion he idly waved a palm frond to shoo flies. The tableau gave the impression that we were seated in a pastoral Bedouin landscape, guests of a local chieftain.
[---]

We had a lively conversation for two hours about his political ideas, my own writings, and how the development of civil society might be applied to democratic reform in Libya. Col. Gadhafi is inordinately proud of his Green Book, an archaic mixture of primitive socialism, 1960s-style "people power" rhetoric, and traditional Bedouin values; it has been the touchstone and straightjacket for politics in Libya for nearly four decades.

I noted his emphasis on social solidarity in the Green Book, but added that in the modern world, he needed to extend his ideas to include civil society, voluntary groups and freedom of association. I drew examples from my own childhood in small-town Ohio, but my argument gave the translator problems. Libyan history includes nothing remotely analogous to Rotary or Little League or the Knights of Columbus, so we settled on "veterans' associations" as the only intelligible illustration of my argument.

Students of Western political philosophy would categorize Col. Gadhafi as a quintessential student of Jean-Jacques Rousseau: He made clear that he deeply distrusted any political group that might stand between individual citizens and the "General Will" as interpreted by the Legislator (i.e., Col. Gadhafi himself). When I argued that freedom of association could enhance democratic stability, he vehemently dismissed the idea. That might be so in the West, he insisted, but in Libya it would simply strengthen tribalism, and he would not stand for disunity.

Throughout, he styled our meeting as a conversation between two profound political thinkers, a trope that approached the absurd when he observed that there were international organizations for many professions nowadays, but none for philosopher-kings. "Why don't we make that happen?" he proposed with a straight face. I smiled, at a loss for words. Col. Gadhafi was a tyrant and a megalomaniac, not a philosopher-king, but our visit left me convinced that he was not a simple man.

Was this a serious conversation or an elaborate farce? Naturally, I came away thinking—hoping—that I had managed to sway Col. Gadhafi in some small way, but my wife was skeptical. Two months later I was invited back to a public roundtable in Libya, but by then I had concluded that the whole exercise was a public-relations stunt, and I declined.

In reflecting today on the future of democracy in Libya and the rest of North Africa, I'm drawn to the work of two influential sociologists, Moisey Ostrogorsky and Robert Michels. They taught generations of political scientists that power in the modern world rests on the underlying social order, so to ask "who will rule?" is to ask "who is best organized?" In Russia in 1917 the answer was the Bolsheviks, in Iran in 1979 the answer was Khomeini's Islamic militants, and in Egypt in 2011 the answer appears to be the military.

The saddest legacy of Moammar Gadhafi and his brutal revolutionary philosophy may be that, in Libya in 2011, the answer seems to be "no one at all."

torsdag, mars 10, 2011

Civilsamhället: från brinnande rörelser till stela strukturer

Civilsamhället framställs ofta som någonting gott eller idealistiskt. I Sverige finns det också sedan gammalt en etablerad association mellan ideellt arbete och folkrörelser. Själva begreppet ”ideell organisation” antyder en föreställning om att drivkraften är en strävan efter högre ideal. Detta gäller inte minst ungas organisering. Organisationerna beskrivs som ”idéburna organisationer”, eller ”folkrörelseorganisationer”. Civilsamhället förstås inte bara som icke vinstdrivande (i ekonomisk mening) utan också som buret av organisationer samlade kring en idé om samhällets förändring och förbättring. De som engagerar sig i de ideella organisationerna beskrivs ofta som eldsjälar. Deras främsta egenskap är att de "brinner för någonting". Deras motiv antas i någon mening vara rena. Kanske vill vi ha det så därför att vi gärna vill se att engagemanget i de organisationer där vi engagerar oss på fritiden är okontaminerat av de mer materiella behov som antas prägla yrkeslivet.

Föreställningen om ideella aktivister som naiva men godhjärtade blir särskilt tydlig i reaktionerna när det visar sig att de inte stämmer. Under 2000-talet har vi sett tydliga exempel på detta i de politiska ungdomsförbunden. Flera av dem har avslöjats med att i stor utsträckning förfalska medlemssiffror. I den debatt som följde framställdes organisations¬kulturen i dem som ”sjuk”, implicit som en urartning av vad de en gång hade varit. Journalisten Torbjörn Nilssons Det omänskliga, Berättelser om politik är ett exempel på detta sätt att se på politiska organisationer. En folkpartists intrång i socialdemokraternas datornätverk beskrivs som ett resultat av skolningen i ungdomsförbundet. SSU framställs som sönderslitet av interna stridigheter där segern över konkurrerande fraktioner på nästa möte blir viktig nog för att manipulationer av mandatfördelningen ska höra till vanligheterna. Göran Persson citeras ur Fichtelius intervjuer:
[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren.

Kontrasten mellan ideal och verklighet blir än tydligare när hans efterträdare 2007 talade till årsmötet i Stockholms läns SSU-distrikt: ”Hur ska vi hitta tillbaka till känslan av att vi brinner för någonting? Hur ska väljarna känna att vi brinner?”

Det torde idag framgå med all önskvärd tydlighet att Persson hade rätt och att Mona Sahlin inte lyckades med att bevisa att vare sig SSU eller socialdemokratin som helhet brinner för någonting. Problemet är emellertid inte bara en personfråga. Det har länge hört till den socialdemokratiska självbilden att man representerar en folkrörelse i ett Folkrörelsesverige. SSU är dock inte längre vad det har varit. Faktum är att Sverige heller inte är det.

Folkrörelsesverige finns kanske inte ens längre? I varje fall ser det inte längre ut som det brukade göra. För trettio år sedan hade Socialdemokraterna över en miljon medlemmar. Idag rör det sig kring 100 000 medlemmar, och de andra ¬partierna är ännu mindre. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier. Ser man till utvecklingen i deras ungdomsförbund har den varit ännu extremare. MUF är idag störst med runt 12 000 medlemmar. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdoms¬medlemmar. Idag har de mindre än 6000. Ser man till villigheten att arbeta ideellt visar det sig emellertid att denna inte har gått ned generellt. Tvärtom är den enligt enkätstudier tämligen stabil. Däremot tycks det som att vissa grupper är mindre villiga än andra att delta eller acceptera förtroendeposter.

De politiska ungdomsförbunden av idag är inte längre några folkrörelser. Den bild som Nilsson ger är att de består av rena karriärister, med mer eller mindre ideologiskt intresse. Därtill kommer en ett något större antal värvade stödmedlemmar. Drivkraften i medlemsvärvningen tycks vaken vara att aktivera nya människor eller att få statliga bidrag, utan främst att fördelningen av röster mellan distrikten vid den egna organisationens nationella kongresser fördelas efter medlemstal. Detta har i sin tur bäring på den egna karriären. Är detta överraskande i ungdomsorganisationer till politiska partier som blir allt mer professionella valmaskiner? Knappast. Däremot kan man fråga sig om det är en rimlig rekryteringsgrund för framtida ledare. Det är definitivt inte någon bra grogrund för ideologisk inspiration. Sannolikt är socialdemokratin också det parti som har svårast att omdefiniera sig och att det vi ser nu är resultatet av att man vägrar omdefiniera sig samtidigt som organisationen redan har förändrats.

Utanför de politiska partierna finns ett annat civilsamhälle som inte längre domineras av organisationer med starka folkrörelsekopplingar till dem – om det någonsin har varit så. De största organisationerna ägnar sig åt att organisera antingen religionsutövning eller hobbyverksamhet, i synnerhet idrott. Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsbaserade organisation, men även flera andra religiösa sammanslutningar är jämförelsevis stora. Också Riksidrottsförbundet organiserar flera stora organisationer; det sammanlagda medlemstalet motsvarar nära halva befolkningen. På nätet och i ankesmedjorna växer en ny politisk debatt fram i nya nätverk. Kanske är det här man bör söka lösningarna på politikens rekryteringsproblem. Detta innebär dock nya utmaningar om man vill se en politik med bred förankring. Detta är dock frågor som fortfarande återstår att lösa.

(Uppdaterat 2011-03-11)