fredag, december 17, 2010

Wijkström, Hells Angels och det civila samhället

Läser med stort intresse den numera ledande civilsamhällesforskaren och ekonomen Filip Wijkströms doktorsavhandling från slutet av nittiotalet. Jag blir särskilt förtjust i hans analys av hatgrupper – i synnerhet Ku Klux Klan – och motorcykelgäng som delar av det civila samhället. Enligt de flesta gängse definitioner är de naturligtvis det, men ändå diskuteras civilsamhället nästan alltid med mer positiva exempel som Röda Korset eller scouterna. Att t.ex. Ku Klux Klan och Hells Angels är att betrakta som civilsamhällesorganisationer framgår mycket riktigt av Wijkströms analys där han bl.a. pekar på de stora mängder ideellt arbete som läggs ned i dem och den gemenskap och identitetsstärkande verkan som många medlemmar säger sig uppleva. Ku Klux Klan lever dessutom upp till de gängse kriterierna för en politisk eller social rörelse. Hells Angels är lite mer tveksamma eftersom brottslig verksamhet av allt att döma är vinstdrivande. Det visade sig dock att organisationen själva tämligen minutiöst såg till att efterleva regeln att dessa aktiviteter inte bedrevs av organisationen själv utan var någonting som medlemmar ägnade sig åt privat. Wijkström jämför dem med Rotary, en ideell organisation där medlemmarna gör vinstdrivande affärer, ibland med varandra.

Det är först när han börjar diskutera den ofta använda metaforen med stammar och klaner som jag blir lite fundersam. Beskrivningen präglas av en ekonomisk syn på det civila samhället. Vad händer man fokuserar inte på att ideella organisationer inte är vinstdrivande, och därmed skiljer sig från marknaden, utan på vad som skiljer dem från staten. Civilsamhälleliga organisationer utmanar inte det statliga våldsmonopolet eftersom de inte brukar våld, istället samexisterar de med staten och marknaden som delar av ett större och mer komplext samhälle. Ku Klux Klan och Hells Angels utmanar våldsmonopolet. Lägger man tonvikten på detta är de inte civilsamhälleliga organisationer. Tvärtom är de utmanare till staten. Parallellen går i så fall till nationalstaten, inte till Röda Korset. Detta sätter också fingret på varför de inte hör hemma i ett civilt – i meningen fredligt – samhälle, men också på varför organisationer som Röda Korset gör det, vilket Wijkströms kategorisering inte gör. Det sätter också fingret på skillnaden mellan ett företagsekonomiskt och ett statsvetenskapligt perspektiv på det civila samhället.

söndag, december 12, 2010

Mario Vargas Llosa om läsning

Jag kan inte annat än fascineras av Mario Vargas Llosas Nobeltal, i synnerhet då han talar om skönlitteraturens betydelse i livet:
jag har alltid fortsatt att skriva, också under de perioder då kampen för brödfödan upptog nästan hela min tid. Jag tror att jag gjorde rätt, för om litteraturens blomstring i ett samhälle skulle förutsätta att man först hade uppnått en högkultur med frihet, välstånd och rättvisa, då skulle den aldrig ha existerat. Tvärtom är det tack vare litteraturen, det medvetande som den har format, de önskningar och förhoppningar som den har inspirerat och det missnöje med verkligheten varmed vi återvänder från resan till någon vacker fantasi, som civilisationen nu är mindre grym än när historieberättarna började att förmänskliga livet med sina fabler. Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet. Den människa som i dikten söker vad hon inte äger, hon säger utan att behöva säga eller ens veta det att livet, så som det är, inte är nog för att tillfredsställa den törst efter det absoluta som är grunden för människans villkor, och att det borde vara bättre. Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.

Givetvis blir man inte en bättre människa enbart av att läsa böcker. Det hindrar inte att skönlitterär läsning kan ge oss nya perspektiv och hjälpa oss att ifrågasätta, vidga och fördjupa våra egna perspektiv. Det kräver dock mer än att bara ögna igenom texter. Hur lär man sig läsa på ett sätt som öppnar oss inför texten? Jag kan inte påminna mig att någon har lärt mig det. Snarare handlar det, som Mario Vargas Llosa antyder, om en relation till texten, en törst efter innehåll och mening som i sig är en grundläggande del av det goda livet. Jag gillar hans uppfattning att det rör sig om ett konstruktivt missnöje med livet sådant det annars vore. Det är lätt att säga att det är bra om människor läser, men det är viktigt att inte stanna där, och då handlar det kanske mer om hur man läser än om vad man läser.

Talet finns publicerat i sin helhet på SvD.se.

Tillägg: En av mina kollegor närvarade tydligen och beskriver tillfället för föresläsningen på institutionens blogg.

tisdag, december 07, 2010

Borgerlighet eller medelklassighet

Per Gudmundsson skrev tidigare denna vecka om statsministerparets utpräglade medelklassighet. Därmed sätter han fingret på någonting som under lång tid har varit utmärkande för svenska politiker. Det är inte första gången som någon förundras över svenska ministrar som själva står i snabbköpsköer och på det hela taget lever – eller åtminstone framstår – som vanliga människor. Gudmundsson verkar inte tycka att detta är särskilt machiavelliskt, men att uppföra sig på det sätt som folket uppfattar som rättrådigt är exakt vad Machiavelli tillrådde. Det anmärkningsvärda är att just vanlighet uppfattas som så rätt. Denna förväntan är någonting som Alliansen nu har tagit över från socialdemokraterna. Kontakt med arbetarklassen var en gång en central egenskap i en socialdemokratisk ledares framtoning, åtminstone om man får tro Henrik Berggren och Lars Trägårdh. För Alliansen är det medelklassen som är det relevanta. Det är också medelklassen som har blivit det normala i dagens Sverige. Frågan är emellertid om man kan eller bör bygga en politik på en föreställning om en klass snarare än på en uppsättning värderingar, vill vi ha en medelklassrörelse för att ersätta arbetarrörelsen? Snarare borde man söka efter borgerliga värderingar.

För ett par dagar sedan spekulerade jag i om detta är en strid pågår idag: striden om vad en borgerlig offentlighet impicerar i termer av praktisk politik idag. Hur kan och bör man använda skola och statliga institutioner för att trygga medborgargemenskapen? Vilka är - om några - dess grundläggande värderingar? Vilka är de stora hoten mot den borgerliga demokratin: statlig repression eller yttre våldshot? Drömmen om den socialliberala staten som skyddar medborgarnas oberoende ställs mot drömmen om oberoende från staten. Piratpartiet och Wikileaks kan ses som en del av det i vid mening romantiska – ofta anarkistiska och påstått antiborgerliga – uppror mot auktoriteter som alltid har varit borglighetens följeslagare och som ofta närts bland dess bohemer och unga. Kristdemokraterna står å andra sidan inför valet att bli civilsamhällets företrädare gentemot vad man ser som en verklighetsfrämmande ideologiserande överhet. Båda de senare grupperna betonar offentlighetens frihet från staten mer än vad borgerlighetens huvudfåra gör.

Debatten om det borgerliga samhällets grundläggande värderingar är kanske i full gång. Hur bör denna debatt inom den politiska borgerligheten förhålla sig till diskussionen om hela samhällets grundväderingar? Hur ser relationen ut mellan den politiska borgerligheten och det borgerliga samhället? I dagspolitiken handlar det dock snarare om att vinna marginalväljare, och då kan det vara viktigare att statsministern själv står i snabbköpskön än vilken politik han driver. Det hindrar inte att en god politik också kräver att man vet vilka värderingar man arbetar efter och försvarar.

(uppdaterad/förtydligad 2010-12-12, 16:14)

Tidigare inlägg:
Borgerliga värderingar: Vilka är de?

Konservativt program

måndag, december 06, 2010

Avförtrollning och förborgade tecken

Ett sammanhang där jag är väldigt glad att vara med är antologin Förborgade tecken där religionshistoriker, litteraturvetare och andra skriver om hur ockulta och esoteriska tankar har inspirerat skönlitterära författare; alltifrån Strindberg (ett kapitel av Henrik Johnsson) till Clive Barker (av Anna Arnman). Hittills har jag hunnit med att läsa Mattias Fyhrs analys om spiritistiska influenser hos Selma Lagerlöf och Eva Kingsepps av ett par av den populärkulturella naziockultismens klassiker. En klart rekommenderad bok för den som intresserar sig för sådant.

Själv skriver jag under rubriken "Avförtrollningen av Midgård" om Tolkiens ambivalenta förhållande till esoterism. Just den här texten skrev jag för flera år sedan men Max Webers take om avförtrollningen är någonting som jag tämligen ofta återkommer till. Jag tänker mig att vår tids fascination vid fantasy som Tolkiens i hög grad handlar om sökandet efter någonting som vår egen världsbild gör att vi inte ser i vår egen värld; någonting fantastiskt, magiskt eller - med Webers ord - förtrollat. Faktum är att jag gjorde en liknande reflektion när jag tidigare i år skrev om levande rollspel i antologin Playing Reality: Articles About Live Action Role-Playing (pdf).

När det gäller Tolkien finns det också en antimodernism i hans förkastande av vetenskapen men också en etisk parallell till detta i förkastande av magi använd för att vinna makt och över ting och människor, något som naturligtvis kan läsas som en metafor för vår tids dominerande tänkesätt. Samtidigt märks också en tydlig fascination för det förtrollade i den mytiska verkligheten:
Det handlar [...] inte bara om verklighetsflykt utan också om ett avståndstagande från specifika inslag i den moderna avförtrollade världen. Trots sin längtan efter det förtrollade framstår den troende katoliken Tolkiens inställning till esoteriska motiv emellertid ofta som negativ. På många sätt kretsar hela eposet Härskarringen kring denna ambivalens, minst lika mycket som kring ett avvisande av industrialism eller modernitet. Dessa inslag tycks dessutom hänga samman. Som en konsekvens av att eposets fokus är etiskt och dualistiskt moraliskt – snarare än politiskt eller ontologiskt – sammanfaller kritiken av moderniteten nämligen med kritiken av det magiska: de förenas i en kristen kritik av strävan efter makt.

Den väg han pekar ut för dagens människor är snarast religionens, eller mer specifikt kristendomens, men det är knappast så som hans läsare tolkar honom. Fantasyns lockelse är nog snarare att den är skild från vardagens avförtrollade verklighet än att den har implikationer för hur vi bör leva i den. Det hindrar dock inte att sådana implikationer kan finnas där - som skilda implikationer för olika författare och läsare - eller att literaturen kan resa frågor även när vi inte väntar oss det.

söndag, december 05, 2010

Borgerlig idépolitik

Frågan om grunderna för en borgerlig politik har på sistone diskuterats allt mer i svensk press, en borgerlig idédebatt som går utöver frågan om hur Alliansen ska kunna vinna nästa val. Jag har själv varit inne på den här frågan tidigare. Å ena sidan finns borgerligheten som separat klass knappast längre, inte heller vore det rimligt att försöka bygga en ickesocialistisk politik på en sådan klass (och borgerlighetens enande faktor har länge varit självbeskrivningen som just ickesocialistisk). Å andra sidan kan de värden som traditionellt uppfattats som borgerliga fortfarande ha mycket att bidra med till en politisk diskurs i Sverige. Jag tror att det man framförallt måste ta fasta på är det som alltid upprört med den så kallade småborgerligheten: försvaret av rätten att leva i privatlivet istället för i de stora politiska sammanhangen. Detta skulle kunna leda till ett fokus på utbildning som personlig utveckling, staten som försvarare av den enskildes rätt, småskaliga lösningar framför storskaliga, och förmåga att alltid utgå ifrån den enskilda personen. Annorlunda uttryckt skulle man kunna hävda att det handlar om att se det ideella civila samhället och privatlivet och därmed utmana den nu etablerade svenska starka relationen mellan stat, industri och stora organisationer. Frågan är hur många som kommer att dra - eller våga dra - de slutsatserna.

Tidigare inlägg:

Konservativt program

Borgerliga värderingar: Vilka är de?