onsdag, oktober 13, 2010

Henrik Berggren och Olof Palme

Har nu läst de första 250 sidorna i Henrik Berggrens lätt monumentala biografi över Olof Palme. Till en början förundrades jag över att han börjar minst 100 år före Palmes födelse med att beskriva dennes familjebakgrund. Det är en början som på många sätt är överraskande klassisk för en biografi. Berggrens beskrivning över den uppåtstigande ätten Palmes liv i industrialismens svenska borgerlighet verkade dock inte självklart relevant. Tesen är dock att Palmes framtidstro tydligt präglades av en familjebakgrund som inte bara var högborgerlig - i viss utsträckning direkt aristokratisk - utan också präglad av internationalism, liberalism och framtidstro.

Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.

För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.

Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.

tisdag, oktober 12, 2010

Gåvor till välgörande ändamål

Jag har redan skrivit några gånger om idén att införa skatteavdrag för gåvor till ideella ändamål. Nu när Alliansen vunnit valet kan det tydligen bli verklighet, men bara upp till 1500 kr. och bara för privatpersoner, och bara för gåvor till vetenskapliga ändamål eller till "verksamhet som riktar sig till hemlösa, sjuka, personer med funktionsnedsättning, missbrukare och andra hjälpbehövande, både i Sverige och utomlands". För dem som hoppats på att företag ska uppmuntras donera pengar till operahus eller muséer, eller miljardärer till sjukthus är det alltså en bit kvar på vägen. Hade Nobelpriset instiftats idag att hade en stor del av donationen gått åt i skatt.

Å andra sidan: 1500 kr. är inte utan nytta i t.ex. arbete med missbrukare.
Artikel i Kyrkans tidning (från före valet)
Tidigare inlägg från när den senaste utredningen presenterade sina förslag.

måndag, oktober 04, 2010

Trägårdh om valrörelsen och om svensk självbild

Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?
Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).

För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.

För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.

Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.

Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?