lördag, juni 19, 2010

Kronprinsessan och republikanerna


Jag var inte riktigt säker på att jag ville skriva någonting. Minst lika lockande är att åka in till stan och titta på folklivet kring bröllopet (ska sen fortsätta till en födelsedagsfest och hoppar således över det mesta av den publika biten).

Någonting som slagit mig på sista tiden är emellertid hur viktig monarkin är för människor och hur svårt många av oss, inklusive jag själv ibland har att förstå det. Jag är själv för monarkin som system, men jag har egentligen ingen personlig känsla för huset Bernadotte och den nuvarande kungafamiljen. Bevisligen är det dock många som har det.

Även monarkin drar dock fram känslor som sällan flammer upp i svenska grundlagsfrågor. Lustigt nog var det republikanska föreningen som fick mig att inse det. Jag har länge haft svårt att förstå denna uppenbara passion för monarkin som många republikaner uppenbarligen känner. Hade det handlat om de rationalistiska argument som de ofta anför så hade detta varit lätt absurt. Monarkin är helt enkelt inte någon särskilt viktig del av vårt konstitutionella system. Den fyller ingen viktig praktisk politisk funktion, i alla fall inte ytligt sett. Hela den energi som halva mediaetablisemanget av någon anledning lägger ned på att ifrågasätta monarkin (allt medan andra halvan gör mer eller mindre inställsamma kändisrepotage om dem, ibland utan att skillnaden är särskilt märkbar) kan bara förklaras om man ser till den symboliska betydelse som monarkin trots allt har.

Själv tenderar jag att se staten och grundlagen som ett slags anhopning av resultaten av en mängd olika slumphändelser och medvetna beslut som har tagits under de senaste århundradena; någonstans emellan soptunnemodellen och en organisk statssyn. Många andra intellektuella tycks närmast ha ett slags tro på staten som åtminstone potentiellt rationellt system, och det är först då som monarkin stör bilden av den perfekta moderna svenska staten, en nagel i ögat på ett sätt som mera mondana problem som bristande rättssäkerhet och omänskligt byråkratiska välfärdsinrättningar aldrig kan vara.

Trots allt vad konservativa gärna vill tro så misstänker jag emellertid att de rojalister som nu följer bröllopet ofta har en helt annan relation till det än tron på den organiska samhällssynen eller den historiska kontinuiteten (ganska många konservativa rojalister hade i själva verket rätt svårt att förlika sig med prinsen från Ockelbo).

Nej, det tycks handla om någonting annat, en mera personlig relation till kungafamiljen och dess medlemmar, kanske i synnerhet till Victoria. Maria Eriksson på SvD fångar det ganska väl i dagens ledare. Tidskriften Fokus misslyckas kapitalt med att greppa vad det handlar om och tycks tro/hoppas att det är ett hot mot monarkin. Såväl rojalister som republikaner har tänkt sig att kungahusets vanlighet är ett hot mot dess upphöjdhet. Fokus tycks dessutom tänka sig upphöjdhet i termer av Stureplansbeteende.

Jag har dock svårt att tro att Svensson i gemen gillar Stureplansbeteende eller Östermalm i någon form (inget ond om östermalmsbor, men det finns inte direkt någon brist på fördomar mot dem). Just nu representerar Victoria någonting annat än den dokusåpa som kungafamiljer ofta riskerar att reduceras till. Hon representerar också någonting annat än gamla tiders aristokrati, men kanske ändå inte så långt ifrån sagan. Inte därför att hennes liv är orealistiskt utan just på grund av att miljontals svenskar (och andra) faktiskt kan identifiera sig med hennes motgångar och glädjeämnen (i tidskriften Fokus blev jag för övrigt väldigt förtjust i denna kolumn av Johanna Koljonen som presenterar en variant av identifikation som är tydligt präglad av helt andra känslor än rojalism).

Ironiskt nog representerar kronprinsessan en form av vanlighet som vare sig Sahlin eller Reinfeldt eller stereotypa kändisar lyckas leverera. I den meningen representerar hon verkligen svenska folket, i den mån som någon kan göra det.

torsdag, juni 10, 2010

Är talet om folkrörelsernas död överdrivet? Svenskarnas engagemang är större än någonsin

Många som ägnar sig åt föreningslivet har de senaste 20 åren ofta oroat sig över folkrörelsernas död. De senaste tio åren har flera forskare gjort sitt bästa för att nyansera denna bild. En av dem som särskilt har ifrågasatt den är professor Lars Svedberg på Ersta Sköndals högskola (som är en av landets ledande forskare på området och som jag hade nöjet att samarbeta i det här tidigare nämnda bokprojektet). Tidigare i år presenterade han tillsammans med två av sina kollegor rapporten Svenskarnas engagemang är större än någonsin (pdf) . När jag nu läser om rapporten inser jag hur många vanligt förekommande vanföreställningar som de helt enkelt motbevisar. Framförallt hävdar de att svenskarnas ideella engagemang tvärtom inte bara (som väntat) hör till de högsta i världen, utan också är anmärkningsvärt stabilt:
En höggradig stabilitet i omfattningen av medborgarnas engagemang verkar också gälla för många andra europeiska länder under senare år. Att ungefär hälften av den vuxna befolkningen arbetar ideellt gör de svenska medborgarna exceptionellt aktiva i ett internationellt perspektiv. Bara i USA, Norge och Holland kan man finna liknande nivåer. Talet om ett minskat engagemang i ideellt arbete (och därmed en snabb erosion av det sociala kapitalet) har inte något generellt empiriskt stöd. Att andra studier av det ideella engagemanget (Vogel m fl, 2003) visar på ett lägre engagemang kan förklaras av att de tar sin utgångspunkt i ett folkrörelseperspektiv samtidigt som de i första hand intresserar sig för ett politiskt perspektiv, medan vi anlagt en bredare ansats. Med denna bredare ansats kan vi visa att det inte finns anledning att acceptera ensidigt negativa beskrivningar av utvecklingen. Våra data går inte att tolka på något annat sätt än att betingelserna är (fortsatt) goda för att medborgarna skall engagera sig och göra insatser inom det organiserade föreningsväsendet [...]


Vilka är då de aktiva? Yrkesarbetande och föräldrar med hemmavarande barn är ideellt aktiva i större utsträckning än andra. Mest aktiva är människor mellan 30 och 45 år gamla. Kvinnor är dock mindre aktiva än män och det är också vanligare att de avslutar sitt engagemang. De som är under 30 år är en tämligen inaktiv grupp (men aktiviteten minskar inte som många befarat). Invandrare är mindre aktiva än genomsnittet och högutbildade mer aktiva. De som är engagerade är dessutom ofta aktiva i mer än en organisation (genomsnittet bland aktiva är aktivitet i 1,8 organisationer). De som ofta går i kyrkan är oftare mycket aktiva, liksom (i något mindre utsträckning) de som identifierar sig med den politiska vänstern, de som ofta "surfar på Internet", och de vars föräldrar också är, eller har varit, ideellt aktiva. Den grupp som är mest stabilt aktiv och som oftast har styrelseuppdrag i ideella organisationer är medelålders män, som dessutom ofta är högutbildade.

Tanken att de aktiva skulle vara människor som inte har annat för sig är alltså tydligt felaktig. Andelen som själva förklarar sin aktivitet med att de vill ha något att göra är också mycket låg (8%). Av dem som aldrig varit aktiva i ideella organisationer är det däremot många som förklarar detta med att de inte har tid, vilket är anmärkningsvärt eftersom de i högre grad än de aktiva är arbetslösa och ensamstående.

De som blivit aktiva eftersom de vill påverka samhället är tämligen få (18%). Runt en tredjedel har förblivit aktiva för att få lära sig något. De allra flesta har istället blivit aktiva eftersom de vill bidra och göra en insats. I synnerhet de som stabilt är mycket aktiva har vad författarna beskriver som en civilsamhällesidentitet och värderar - naturligt nog, det ideella arbetets betydelse högre än vad svenskar i allmänhet gör.

Hur går då det här ihop med bilden av folkrörelsernas död? Nyckeln tycks ligga i skillnaden mellan att se på ideellt engagemang och att utgå ifrån vad författarna beskriver som ett folkrörelseperspektiv.

Svedberg skiljer, sin vana trogen, insatser i det civila samhällets offentlighet från ideellt arbete som sker till förmån för familj och andra närstående (privatsvär) och menar att dessa till sin natur skiljer sig från varandra. Till skillnad från vad jag skulle ha gjort kallar han de senare för informella insatser. Det är de naturligtvis, men det är också allt arbete som sker utanför formella organisationer, oavsett vem motparten är. Samtidigt sker en hel del arbete i t.ex. hobby- och idrottsorganisationer till förmån för såväl vänner som familj, vilket blir särskilt tydligt t.ex. med föräldrar som hjälper till i sina barns idrottsföreningar. Även om rapporten gör en distinktion mellan dessa typer visar det sig dock att det finns ett tydligt samband mellan att göra organiserade ideella insatser och informella insatser. Också tendensen att göra informella insatser förblir dessutom både hög och stabil.

En något mer svårfångad aspekt som rapportförfattarna försöker fånga är de ideella organisationernas professionalisering. Svenska ideella organisationer har redan från början en internationellt sett stor mängd anställda Av rapporten framgår också att det ofta är anställda som leder de ideellt engagerades insatser (så är t.ex. normen i de folkbildande organisationer som jag själv studerar. Jag tror också att jag framöver kommer att kunna bidra till att fördjupa den här bilden med ytterligare kvalitativa studier). Författarna tolkar detta som ett försök från organisationernas sida att försöka motverka engagemangets flyktighet i en alltmer individualiserad tid. I den meningen arbetar organisationerna alltså mot tiden.

Ser man till engagemangets inriktning ser man att utbildningar tar upp en större del av de engagerades tid, något som rapportförfattarna beskriver i termer av en professionalisering av det ideella arbetet, i den meningen att kompetenskrav får större betydelse i organisationerna Det kan naturligvis också vara så att utbildningar spelar en större roll i deras belöningssystem (runt en tredjedel av de aktiva ser det som ett bidragande skäl till sin aktivitet att de lär sig saker). De flesta aktivitetstyper ökar dock. Enda undantaget är insamlingsaktiviteter. Kan det vara så att Internet har minskat behovet av människor som går omkring med insamlingsbössor på stan?

Engagemanget förblir också konstant i de flesta av organisationstyper. Värt att märka är dock att det (sett över en 20-årsperiod) sjunkit i bland annat fackföreningar och kulturföreningar. Min egen misstanke är att det senare har att göra med att nya kulturformer mer sällan organiseras i föreningsform och ofta inte ens upplevs som kulturutövande (ett begrepp som vad jag förstår inte definierades i enkäten). Också insatserna i frivilliga försvarsorganisationer minskar, men ser man till de minskade resurserna för dessa inom försvarsmakten drar man lätt slutsatsen att det inte är engagemanget som är förklaringen, utan snarare att utrymmet minskat. Jag noterar också att former som till viss del är äldre än folkrörelserna - religiösa sammanslutningar och ordenssällskap - förblir stabila.

Mer överraskande är att också det politiska engagemanget förblir stabilt. Här börjar vi dock närma oss skälen till att jag själv trots allt inte delar anser att hotet mot den traditionella relationen mellan folkrörelserna och staten skulle vara avvärjt (även om jag verkligen inte tvivlar på att svenskarnas ideella engagemang skulle vara fortsatt högt). Det som minskat är medlemsantalen i de politiska partierna - och i synnerhet i deras ungdomsförbund - inte i första hand antalet aktiva medlemmar (rapporten tittar heller inte särskilt på de politiska ungdomsorganisationerna). Faktiskt visar det sig att engagemanget i politiska organisationer aldrig har varit någon hög andel av de ideella aktiviteterna i Sverige. Vad det handlar om är i så fall det lojala stödet till enskilda partier.

Rapporten visar också att antalet aktiva i kvinnororganisationer, fredsorganisationer och miljöorganisationer visserligen är stabilt men också lågt, alla lägre än 1% av befolkningen. De organisationer som ibland pekas ut som bärare av en ny typ av politiskt engagemang fångar det alltså inte. De väsentligt större grupper människor som sympatiserar med dessa ståndpunkter väljer alltså att inte engagera sig som medlemmar. Intressant nog visar rapporten att andelen som engagerar sig ideellt utan att bli medlemmar i de organisationer de arbetar ideellt för ökar.

Tillsammans med ett minskande engagemang i facket innebär de minskande medlemstalen i de politiska partierna att de organisationer som den svenska modellens samarbete mellan stat och folkrörelser i första hand byggt på är de som försvagats mest. Det innebär däremot inte att en ny eller förändrad modell för samarbete mellan stat och ideella organisationer skulle vara omöjlig. Tvärtom.

En annan intressant fråga är om de som nu är unga och har vuxit upp med Internet i samma utsträckning som tidigare generationer kommer att engagera sig i ideella organisationer när de kommer upp i den exceptionellt organisationsengagerade åldern över 30 år. Det är faktiskt fullt möjligt, vi som mötte Internet i tonåren har tydligen gjort det. Å andra sidan är det Internetgenerationen som redan har brutit med de politiska ungdomsförbunden (Ung Pirat undantaget).

För egen del är jag mycket nöjd med att studera organisationer som är framgångsrika i att engagera ungdomar och invandrare. Det blir återigen tydligt hur ovanligt detta är.

onsdag, juni 09, 2010

Universitetspolitiska förändringar


En intressant utveckling under alliansregeringen har varit reformeringen av högskolesystemet. I mars lades en proposition om ökad frihet för universitet och högskolor. Även om man inte går fullt så långt som Autonomiutredningen förordade så ökar nu friheten för universitet och högskolor. Högskolorna förblir visserligen statliga myndigheter men regeringen ökar nu deras frihet i organisations- och anställningsfrågor. Jag har hela tiden varit positiv till detta. Jag uppskattar också att ett av de krav som regeringen fortfarande ställer på anställningar är att akademiska sådana ska ske på kollegial basis, d.v.s. att bedömningar ska utföras av personer med vetenskaplig komptetens (eller konstnärlig kompentns när det gäller konstnärliga utbildningar). Nu handlar det om vad universiteten och högskolorna gör med detta. Huruvida vi kommer att ha fungerande forskning och utbildning i framtiden ligger nu i hög grad i universitetsledningarnas händer.

En annan aspekt av detta är att utvärderingarna blir ett mer avgörande styrmedel i statens förhållande till lärosätena. Det är i det ljuset man bör se det när universitetskanslern Anders Flodström för ett par dagar sedan avgick med anledning av "en förtroendeklyfta, som inte går att överbrygga, mellan honom och departementets ledning avseende ett nytt kvalitetssystem" (som enligt honom fokuserar på studenternas självständiga arbeten på bekostnad av andra delar av utbildningen). Enligt Utbildningsdepartementet har han istället åtagit sig att på regeringens uppdrag utreda hur kvalitetsbaserad resursfördelning av forskningsmedel till universitet och högskolor ska kunna bygga på utvärderingar.

torsdag, juni 03, 2010

Ny bok: Tredje sektorn i Europa


Ett EU-projekt - eller i alla fall en del av ett EU-projekt - som jag har varit indragen i de senaste åren handlar om den ideella/tredje sektorns roll i sektorerna kultur, sport och social service i de fem länderna Italien, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Det hela utgår ifrån universitetet i Münster och har varit en del - ett så kallat work package - av det betydligt större nätverksprojektet CINEFOGO, med inriktning på civilsamhället och nya former av offentlig styrning i Europa. Det är också ett av de här EU-projekten som inte främst handlar om ny forskning utan om att sammanställa och jämföra redan existerande forskning. Inte desto mindre tror jag att det har kommit ut en hel del intressanta slutsatser.

Nu så är i alla händelser den delen som jag har varit inblandad i avslutad. Det blev en bok med det lite långa namnet Third Sector Organizations Facing Turbulent Environments: Sport, Culture and Social Services in Five European Countries (här på förlagets hemsida), och det är alltså jag som har skrivit om frivilliga organisationer i kultursektorn i Sverige. Den mest slående insikten av att skriva det kapitlet var hur lite som faktiskt finns gjort på det här området. Det finns rätt mycket skrivet om olika delområden, som folkbildning och amatörkultur, men knappt någonting alls som försöker ge en samlad bild av kulturområdets civilsamhälle eller ideella organisationer.

Som bok betraktad tycks det dock vara själva jämförelserna som gör den läsvärd (inte menat som kommentar om de enskilda inläggen, som jag i de flesta fall inte sett i slutversion förrän nu). Det är slående att det finns betydande likheter i hur samma sektor är strukturerad i dessa väldigt olika länder, men också hur olika relationen mellan staten och de ideella organisationerna kan se ut. Sverige sticker t.ex. ut med att ha starka ideella organisationer som dock inte utför särskilt mycket välfärdsarbete (här är dock folkbildningen ett undantag), medan t.ex. Tyskland och Italien har välfärdssektorer där såväl katolska organisationer som organisationer med bakgrund i arbetarrörelsen svarar för betydande skattefinansierade välfärdsinsatser, och Storbritannien länge följt en mer filantropisk tradition oberoende av en tämligen centraliserad stat. Polen präglas slutligen fortfarande att under lång tid inte ha haft något oberoende civilsamhälle.

En annan iakttagelse är att forskningen i de flesta länder har varit så fokuserad på den sociala sektorn och att det i alla länder verkar ha varit mycket svårt att hitta forskning med detta perspektiv på kulturområdet, samtidigt som relationerna mellan stat, marknad och civilsamhälle i samtliga länder också tycks vara statt i förändring även på kulturområdet.

Läser vidare med intresse.

(Inlägget har även publicerats på Tema Kultur och Samhälles för övrigt varmt rekommenderade blogg)

(Bild: panorama över Münster, bildhistorik här)