söndag, januari 31, 2010

Kulturministern - en summering


Är just nu sysselsatt med att uppdatera en europeisk beskrivning av svensk kulturpolitik. Förra versionen är ett eller ett par år gammal. Jag slås över hur mycket som faktiskt har hänt under mandatperioden. Det är visserligen inga radikala kursomläggningar som har gjorts, men den bild av en passiv (alternativt nyliberalt kulturfientlig) kulturminister som ofta framträder media stämmer helt enkelt inte.

Till saken hör att några omfattande kursomläggningar knappast har genomförts i den nationella kulturpolitiken sedan Andra Världskriget. Perioden mellan trettiotalet och 1974 års kulturproposition kan beskrivas som en utbyggnad där kulturpolitiken mer eller mindre införlivades i välfärdsstatens logik och område efter område försågs med olika stödsystem och ansvariga myndigheter (Svenska Filminstitutet, Statens Kulturråd etc.). Därefter har knappast några större initiativ tagits. Det är som om en död hand har legat över politikens hela grundläggande strukturer.

Trots frånvaron av initiativ har det dock faktiskt hänt en hel del de senaste femton åren. Det är bara det att den statliga kulturpolitiken aldrig har haft initiativet, eller ens en konsekvent hållning. EU har dykt upp som en ny aktör och samtidigt har regioner och kommuner börjat bete sig alltmer självständigt i förhållande till staten (ofta med hjälp av EU-pengar). Det har blivit alltmer accepterat att se marknaden som en positiv kraft i kulturen, i synnerhet på regional, kommunal och europeisk nivå. Globaliseringen har staten försökt hantera genom att lägga till institutioner och utställningar med inriktning på mångkulturalism och bekämpande av rasism till det redan existerande utbudet (Världskulturmuseet, Södra Teatern, Levande Historia etc.).

Inte heller den sittande kulturministern kan anklagas för att vilja omstörta den etablerade modellen (vilket inte hindrar att hon då och då anklagats för det). Däremot har hon faktiskt genomfört en mängd mindre åtgärder som sammantaget borde göra henne till en av de mer handlingskraftiga kulturministrarna under de senaste decennierna. Till exempel:
- Kungliga biblioteket har fått i uppdrag att samordna och utveckla landets alla bibliotek, istället för enbart forskningsbiblioteken.
- Antalet myndigheter har blivit färre (länsarkiven är inte längre egna myndigheter).
- En ny myndighet för kontinuerlig analys av kulturpolitikens resultat ska byggas upp under året (vad som händer om socialdemokraterna vinner valet framstår som oklart).
- Socialdemokraternas reform att göra entrén till statliga museer gratis för vuxna har avskaffats.
- Sverige har fått en språklag som fastslår att svenska är det officiella språket i Sverige och som garanterar möjligheten att kommunicera med myndigheter på svenska (åtminstone en myndighet har redan fälts av JO för att bryta mot detta).
- Den subventionerade bokserien En bok för alla har avskaffats (den ifördes när utgivningen av pocketböcker ansågs alltför begränsad. Stora protester har hörts, men ingen har försökt driva tesen att tillgången på pocketböcker fortfarande skulle vara begränsad).
- 55 miljoner årligen till projektet Skapande Skola.
- En dialog kommer att inledas med civilsamhälleliga organisationer på kulturområdet, möjligen som ett första steg mot en ny statlig hållning gentemot dessa.
- Moderatpolitikern Chris Heister leder en utredning som ska konkretisera Kulturutredningens förslag till regionalisering av delar av den statliga kulturpolitiken, den så kallade portföljmodellen. Försöksverksamhet pågår redan sedan lång tid i Västra Götaland, och nu också i Skåne. Processen bör vara igång före valet. Eftersom jag som sagt menar att regionernas roll har förändrats kraftigt ser jag en ny relation mellan dem och staten som absolut nödvändig. Sittande kulturministern är den första som över huvud taget vågar ta tag i detta. Vill det sig väl kommer frågan att vara löst före valet.

Man kan tycka vad man vill om dessa åtgärder, men när man summerar får man ändå dra slutsatsen att perioden har varit allt annat än händelselös. Det är också värt att notera att kritikerna ofta tar upp avskaffandet av bidraget till En bok för alla och av det fria inträdet på museer som ett exempel på ministerns svaghet när det gäller att försvara kulturen. Sanningen är emellertid att båda dessa frågor var sådana som hon själv drev i riksdagen. Det är impopulära beslut, men det kan rimligen inte beskrivas som en svaghet att ändå driva igenom dem.

Var finns den statliga kulturpolitiken?


Skulle någon vara intresserad så skriver jag i senatste numret av Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift under rubriken "Var finns den statliga kulturpolitiken?". Jag gör en genomgång av olika politikområdens politik gentemot kultursfären och konstaterar att kulturdepartementet är ganska långt ifrån att vara det enda relevanta, eller ens alltid mest relevanta, departementet, samt att de olika departementens "kulturpolitik" skiljer sig rätt så avsevärt åt, och i vissa fall går i direkt motsatt riktning mot varandra. Detta är kanske inte egentligen någon överraskning, jag tror tvärtom att det är så som statens politik ofta tar form, däremot är det en rätt allvarlig kritik mot en stor del av den svenska kulturpolitiska debatten. Det finns en vitt spridd enögdhet som gör att kulturjournalister verkar tro att deras arbete som politiska bevakare skulle vara färdigt när de har kommenterat kulturministerns agerande och diskuterat de kulturpolitiska målen. I debatterna kring Kulturutredningen ignorerades upphovsrättsfrågorna nästan helt. Det var som om det gick vattentäta skott mellan två av vårens stora debatter. Ömsesidigt ointresse på båda sidor. Frågan om skattelättnader för donationer till kulturella ändamål dyker upp endast sälla. Att kulturföretagare skulle kunna ha någonting att vinna på generella regelförenklingar för småföretagare är ingenting som man ens fundarade på under förra årets kulturpolitiska debatter. Nåja. Detta är inte någon politisk artikel. Poängen är istället bara den rent empiriska: det är inte den så kallade kulturpolitiken som avgör hur det är att vara aktiv på kulturområdet i Sverige, och man får inte en representativ bild av statlig politik gentemot kulturområdet genom att studera den.

onsdag, januari 20, 2010

Kulturpolitik 2040?

Just nu är jag indragen i förberedelserna för en framåtblickande konferens som ska handla om Kultursverige 2040. Detta leder till en del tankar.

Kulturpolitik har troligen funnits lika länge människor har slutit sig samman i samhällen. I Bibeln kan man läsa om hur David och Salomo kallade de bästa hantverkarna till sig för att uppföra sina praktbyggnader i Jerusalem. I Staten låter Platon Sokrates hålla långa utläggningar om vilka sorters musik som ska få spelas idealstaten och om hur den kan bidra till att utbilda ideala människor. Båda koncepten, monumentbyggande och uppfostran, lever och frodas i dagens kulturpolitik. Medierna har förändrats. Visserligen bygger vi både monumentalbyggnader och lyssnar på musik, men det ser ut och låter distinkt annorlunda. Jag är statsvetare, så jag ska inte uttala mig om konstnärernas syften. De politiska syftena är dock i alla fall inte förändrade till oigenkännlighet.

Jag är rätt övertygad om att vi kommer att ha en kulturpolitik inte bara om trettio år. Finns det människor om tusen år så är jag övertygad om att vi även då kommer ha såväl konstverk och kulturminnen som människor som stöder dem för att resa monument över sig själva, för att påverka andra, eller helt enkelt för att de uppskattar dem. Om den kommer att vara särskilt lik den kulturpolitik vi har idag är betydligt mer svårt att förutse.

Talar vi istället om en nationell kulturpolitik av den sort som finns i de flesta av dagens stater så är fenomenet betydligt yngre. De flesta av de institutioner och myndigheter som hanterar dagens svenska kulturpolitik har grundats under 1900-talet, men tämligen många har också sitt ursprung under 1800-talet, och några kan spåras tillbaka till sjutton- och sextonhundratalet. Riksarkivet är troligen äldst och har föregångare redan på medeltiden. Jag skulle dock påstå att den nationella kulturpolitiken är jämgammal med nationalismen. Idén om svenska folket som en nationell gemenskap som borde styras gemensamt av en stat var ordentligt etablerad mot slutet av 1800-talet, men hade haft gott om föregångare även på 1700-talet.

Ser man till kulturinstitutionerna så etablerades egentligen två sorters kulturinstitutioner: de som handlade om att visa Sveriges plats i den civiliserade världen genom att samla, stödja eller visa vad som universellt (eller åtminstone i västvärlden) uppfattades som högkvalitativ konst eller vetenskapligt intressant (t.ex. Nationalmuseet, Svenska Akademien etc), respektive de som samlade och visade dem specifika etniskt svenska kulturen (Nordiska Museet, Skansen etc. Sen tidigare fanns också idén om att bevara monumenten över de svenska kungarna och statens framväxt. Tillsammans blev dessa grunden för kulturpolitiken. Redan i detta hade det funnits en ambition att sprida kunskap och värderingar till folket. Under 1900-talet sköts denna idé fram i fokus. Samtidigt förändrades idén om statens syfte. Staten blev demokratisk, och under stora delar av seklet dessutom socialdemokratisk.

Folkhemmet var på en gång en nationell gemenskap och en vision om ett modernt samhälle. I kulturkulturpolitiken sköts de etniska föreställningarna åt sidan, även om de inte helt försvann. Istället sattes moderniteten i fokus för kulturen, sida vid sida med folkbildningens idé. De nya kulturinstitutionerna handlade i första hand om att föra ut den statliga kulturpolitiken i hela landet. 1974 års kulturpolitikiska proposition talade om förnyelse och om kultur i hela landet. Idén om en homogen nationell kultur fanns där, men den hade mindre och mindre att göra med den sorts etnisk nationalism och royalism som en gång hade präglat kulturpolitiken (märkt dock att både idén om den etniskt homogena staten och royalismen fortfarande levde och frodades, få hade nog kunna gissa att den förstnämnda tio år efter millennieskiftet skulle vara förpassat till det politiska samtalets utmarker medan den andra skulle ha förvandlats till en kommersiell folkfest).

Idag är de dominerande tendenserna i kulturpolitiken andra än för fyrtio år sedan. Skulle jag lista några stycken så skulle de vara näringslivtillvändhet, pluralistisk identitetspolitik och regionalisering. Globaliseringen är naturligtvis en drivande kraft i alla tre. Märkligt nog tycks nationalstaten Sverige som mest framgångsrik i att hantera den mellersta, den som i förstone tycks stå i direkt motsats till idén om den nationella kulturen. Ändå är vår senaste kulturpolitiska monumentalbyggnad inte den opera som aldrig tycks bli av i Stockholm, utan fortfarande Världskulturmuseet i Göteborg, visserligen ett monument förlagt till Göteborg snarare än till Stockholm, men framförallt ett monument över statens välvilliga inställning till all kultur som inte är inskränkt etniskt svensk, närmast ett slags omvänd nationalism när statens funktion blir att skydda gränsöverskridandet istället för upprätthållandet av gränser. Ändå är detta nog den typ av manifestationer vi bör vänta oss av en stat som gärna betecknar sig som ”världens modernaste land”.

Att det skulle stå någonting om ”kommersialismens negativa verkningar” i kulturpropositionen 2009 (som det gjorde i de från 1974 och 1996) var det knappast någon som hade väntat sig. Ingen tycks heller ha försökt driva den striden särskilt hårt. Tvärtom tycks alla ha insett att den redan var förlorad. Att motsvarande mål från 1996 nu bara stod kvar som en relikt från en förgången tid. Tron på kulturnäringarnas betydelse för landets totala ekonomi har på senare år varit central i diskussionen kring kulturlivet. Richard Floridas idé om den kreativa klassen är central i detta sammanhang och betonar kulturlivets betydelse för att attrahera kompetens och näringsliv till platser. Andra betonar utvecklingen mot ett upplevelsesamhälle där upplevelseproduktionen blir den avgörande faktorn i alla näringar. Båda diskurserna pekar på kulturens centrala och ökande betydelse för ekonomin. I den nationella kulturpolitiken förblir sådana ekonomiska hänsyn emellertid ett fenomen på marginalen; visserligen ett objekt för enskilda satsningar och som man ofta hänvisar till i retoriken, men fortfarande ingenting som hittills tycks ha påverkat politiken i nämnvärd utsträckning.

Istället är det många regioner och kommuner som har tagit ledningen i utvecklingen av en ny kulturpolitik med fokus på kulturens betydelse för regionutveckling och på kultur näringar som turism och film. Florida är en central inspirationskälla. Regioner som Södra Småland har tagit ledningen när det gäller cultural planing, ett av många exempel på en modell där kulturpolitiken har upphört att gälla enbart en specifik sektor för att istället försöka hävda sig som ett perspektiv på regionpolitiken i stort.

Ytterst utmanar regionaliseringen dock inte bara den nationella kulturpolitikens inriktning utan själva dess organisation. Att regionerna väljer andra prioriteringar än den statliga kulturpolitiken kan i sig ses som ett symptom på att staten inte längre är den enda kulturpolitiska aktören i landet. Fortfarande är den dock den största. Den verkligt avgörande förändring som föreslogs av den senaste kulturutredningen är i så fall det som den presenterade som portföljmodellen. Oavsett skillnaderna mellan de olika modeller som har gått under namn som Skånepåsen, Västra Götalandsmodellen, portföljmodellen och koffertmodellen, så adresserar de alla samma fråga, om än mer eller mindre explicit: hur ska staten i sin kulturpolitik förhålla sig till regionerna när dessa börjar gå sin egen väg. Samtliga dessa modeller accepterar utvecklingen men bibehåller samtidigt omfattande statligt stöd av det regionala kulturlivet i utbyte mot ett fortsatt statligt inflytande över den regionala kulturpolitiken, men nu med hjälp av mer eller mindre tydliga förhandlings- och utvärderingslösningar. Förhållandet har helt enkelt tagit ett steg från att vara ett rent hierarkiskt förhållande mot att mer av förhållande mellan självständiga aktörer. Det är inte så att nationalstaten har avskaffats, men det rör sig onekligen om ett litet steg i riktning mot en mer federal hållning.
Det viktigaste, kanske enda, argumentet mot denna utveckling har handlat om kvalitet, något som framstod som något av en icke-fråga så sent som på sjuttiotalet, inte därför att den var betydelselös, utan därför att den var självklar.

Kvalitetsbedömning har legat till grund för kulturpolitiken under mycket lång tid, och åtminstone sen de kungliga akademiernas grundande på 1700-talet har modellen byggt på att experter ges rätten att avgöra vilken kultur som ska stödjas. En sådan kulturpolitik hänger samman både med föreställningen om objektiv kvalitet och med utvecklingen av en autonom kultursfär. Argumentet mot regionaliseringen har helt enkelt varit att kulturpolitiken inte kan överlämnas till vad en debattör beskrev som ”regionala tillfällighetspolitiker”. Man får anta att denna oro hänger samman med att i synnerhet ekonomiska hänsyn verkligen har vunnit inflytande i kulturpolitiken i många regioner och kommuner.

Om regionaliseringen är en utmaning mot den nationella kulturpolitiken som statliga utredare faktiskt har försökt hantera, så hänger kvalitetsdiskussionen emellertid också samman med en mer omvälvande förändring: Den nationella och internationella kultursfären utmanas också på andra sätt i upplevelsekonomins och globaliseringens tidevarv. Många argumenterar för att autonomin helt håller på att upplösas. Vad som kan konstateras är att huvuddelen av kulturproduktionen inte sker med hjälp av offentliga stöd utan antingen på marknaden eller helt ideellt. Det etablerade systemet har byggt på att dessa sfärer har hållits isär, såväl i politiken som i det allmänna medvetandet. Den kultur som producerats på marknaden och av ideella krafter har genomgående betraktats som mindre värd; som kommersiell respektive amatörmässig. Idag håller dessa sfärer till synes på att glida samman. Det kommersiella vinner i uppmärksamhet och respekt. Kulturnäringarna har av allt att döma aldrig varit så omfattande som idag.

Om möjligt ännu mer radikal är den ideella kulturproduktionens frammarsch. Intresset för konventionell amatörkultur framstår i statistiken som mycket hög. Den verkliga revolutionen förmedlas dock via internet och av olika subkulturer. Amatörproduktionen är på många områden helt dominerande. Därtill kommer att kopieringen av kulturprodukter som musik, film och text nu har nått kvantiteter och hastigheter som få hade kunnat drömma om så sent som för tio år sedan. För en ökande del av befolkningen är tillgången på kulturprodukter i allmänhet inte längre något problem (även om vissa specifika produkter fortfarande kan vara svåra att nå). En tillgång på böcker motsvarande den som för tretio år sedan fanns på ett genomsnittligt folkbibliotek är inte längre något problem; folkbiblioteket finns fortfarande och har nu kompletterats med både nätbokhandlar och en ständigt ökande mängd text tillgänglig för läsning över skärmen. Den musik som finns tillgänglig, i och för sig olagligt, via fildelningsprogram fanns knappast tillgänglig för någon för tretio år sedan. Om ytterligare tretio år är det mycket troligt att det problem som en tillgänglighetsorienterad kulturpolitik organiserades för att lösa i stora drag helt enkelt är löst. Faktum är att den stora frågan på detta område idag handlar om att begränsa tillgänglighet. Jag talar naturligtvis om upphovsrätten. Eftersom priser avgörs av tillgång och efterfrågan är själva förutsättningen för att någonting över huvud taget ska gå att sälja att tillgången är begränsad. När tillgången går mot oändligheten (som med mp3-filer) går priset mot noll.

Förutom med teknik har vi här att göra med en form av globalisering som innebär att den geografiska platsen blir mindre viktig för kultur. För de som har tillgång till tekniken blir tillgången obegränsad. Och de blir fler och fler. Samtidigt innebär globaliseringen också att människor rör sig alltmer. Allt färre av Sveriges innevånare kommer att ha sitt ursprung här, det gäller såväl flyktingar som arbetskraftsinvandrare på alla nivåer av den ekonomiska skalan. Samtidigt kommer allt fler av de som är uppvuxna i Sverige att bo här, vilket gäller både de som är resturangbiträden i Oslo och de som reser till Kalifornien eller Bryssel som ett led i sin karriär. Dessutom kommer många av dessa människor att röra på sig alltmer. Hur stor skillnad det är mellan dessa grupper beror på hur den ekonomiska utvecklingen kommer att se ut. Det är skillnad på att vara en gästarbetande städare och att vara en akademiker som söker jobb vid universitet över hela värden. Rörligheten må vara nödvändig för båda, men inte på samma sätt. Båda utmanar emellertid nationalstatens grundläggande antagande om att det normala är att födas, leva och dö i samma land som ens förfäder gjort i generationer. Man ska inte underskatta att många kommer att göra det också, men det kommer knappast att vara lika självklart.

Så vad vilken roll kan en nationell kulturpolitik spela i mer eller mindre postnationell värld? Just nu tycks nationalstaten söka sin roll. Det pågår en politisk kamp mellan de som vill stärka staten, försvara dess kultur och förmå invandrarna till anpassning, och de som istället vill göra staten till en garant för mångfalden och toleransen. Det är de senare som har rest Världskulturmuseet som sitt monument och som över lag tycks vara de mest hörbara i kulturpolitiken idag. De verkliga politiska striderna tycks däremot utspela sig på andra politikområden, kanske i synnerhet i integrationspolitiken och skolpolitiken, och, som sagt i frågorna kring upphovsrättslagstiftningen och den övervakning som drivs för att säkerställa dess efterlevnad.

Oavsett var dessa strider slutar tyder dock det mest på att vi går emot en mer komplicerad värld än den som dominerades av nationalstater och av föreställningen om dessas homogena kultur. I så fall är den verkliga utmaningen för den statliga kulturpolitiken att hitta sin nisch i en värld som den inte längre kontrollerar. Det samma gäller naturligtvis också för kulturpolitiken i städer, samhällen, regioner och i EU. Nu låter det som att vi skulle stå inför mycket stora förändringar. Paradoxalt nog kan det bli så att den statliga kulturpolitiken om trettio år kommer att vara lätt igenkännlig, åtminstone på ytan. Om det är nu som vägvalen sker så kan vi se tämligen klart vilken väg vi håller på att slå in på. Statens nisch blir att bevara det vi redan har; att slå vakt om den konst som enligt sina egna etablerade utövare och institutioner är att betrakta som kvalitativ, att vidmakthålla det svenska språket och kulturarvet, och inte minst att upprätthålla statliga kulturinstitutioner som de kungliga teatrarna och slotten, Skansen, Nationalmuseum och Sveriges Television. De flesta av de här verksamheterna har mycket hög legitimitet. Ingen driver att de borde läggas ned. Mest i farozonen står kanske konstnärerna. Flera av kulturinstitutionerna har funnits redan före nationalismen och den moderna nationalstaten. Det är långt ifrån osannolikt att de kommer att överleva den. Medan andra aktörer finner sin nisch i det nya kan statens nisch alltså bli att slå vakt om det bestående. Till förmån för vem kan man fråga sig, kanske lika mycket för de nya som de gamla svenskarna, och kanske lika mycket för de som uppfattar sig som svenskar men som inte bor här.

Frågan för konstnärerna bör kanske närmast vara om man vill göra sig beroende av en sådan aktör. Det är i så fall samma fråga som man ställer sig i många andra professioner. Inte minst akademiker blir allt mer benägna att inte vilja knyta sina karriärplaner till svenska institutioner. Däremot tror jag att vi kan vara säkra på att framtidens makthavare, oavsett vilka de blir kommer att ha ett intresse för att upprätthålla de kulturinstitutioner som fortfarande har legitimitet.

Fler tankar kring detta.

fredag, januari 15, 2010

Varför intressera sig för Piratpartiet


Det är inte alltför länge sedan en ledande svensk samhällsvetare varnade mig för att lägga ned för mycket tid på någonting som med all sannolikhet kan vara en dagslända. Det handlade då både om Piratpartiet och om min fallstudie om Sverok. Det här inlägget handlar om Piratpartiet, som man ju verkligen inte ska utgå ifrån kommer att bli en del av den etablerade politiken i Sverige. Men det är å andra sidna inte poängen. Skälen att intressera sig för Piratpartiet är snarare att de kan representera en ny konfliktdimention i politiken (som t.ex. Ulf Bjereld har varit inne på), men också ett nytt sätt att organisera sig, eller snarare ett möte mellan ett gammalt och ett nytt sätt.

Ett parti med regler som att då tre medlemmar är eniga om en kampanj så är det bara att köra är i någon mening både ett parti och en svärm- eller nätverksorganisation. Ett nätverk av aktiva som försöker verka på den parlamentariska arenan blir naturligtvis tvunget att anpassa sig och verka med till buds stående medel. Man kan då fråga sig hur präglat de blir av att använda dessa och spela på den existerande spelplanen. Vilka normer och arbetssätt dominerar i en hybridorganisation? Vågar vi hoppas på en förnyelse av demokratin? Ju mer jag funderar på saken destå rimligare verkar det att ägna tid åt att följa Piratpartiet trots att det egentligen inte hör till det som jag får betalt för att göra.

En intressant källa just nu tycks vara Mattias Bjernemalms blogg, även om han just nu känner sig en smula avgränsad från händelsernas centrum, nyligen överförd till ett kansli i Bryssel. Redan det är dock en fråga: vilken betydelse kommer heltidspolitikerna och politrukerna i den europeiska huvudstaden att ha för utvecklingen i detta vårt nyaste parlamentsparti? Ur mitt perspektiv är bloggen också intressant eftersom Bjernemalms demokratisyn tycks präglad av mer traditionella svenska organisationer som Uppsala Universitets Studentkår och Sverok. Ung Pirat, som han har varit med om att bygga upp, verkar också mer traditionellt till sin uppbyggnad än vad Piratpartiet i sig verkar vara.

Jag fastnar t.ex. för det här inlägget och diskussionen i kommentarsfältet. Hur hanterar man konflikter i uppbyggnadsskedet av en organisation (då man inte tycker sig ha tid, men då de i allmänhet är som mest avgörande för organisationens framtid? Hur viktigt är egentligen riksdagsvalet 2010 för Piratpartiets framtid? Redan det faktum att man ställer frågan antyder att man representerar någonting nytt i ett politiskt system som blir alltmer fokuserat på opinionsmätningar och där fokus på nästa val ofta ter sig direkt långsiktigt. Eller innebär det bara att man resignerar inför ett val där man har betydligt sämre chanser än i EU-valet?

Klart rekommenderad läsning i alla fall. Sedan får vi se om det i framtiden kommer att uppfattas som en kuriositet från 00-talet (ungefär som vi uppfattar Ny Demokrati i krisens tidiga 90-tal) eller som början till någonting nytt.

söndag, januari 10, 2010

Middag med Pol Pot

Jag har länge varit kritisk till myndighetskonstruktionen Forum för Levande Historia. Efter att ha sett utställningen Middag med Pol Pot måste jag dock säga att åtminstone den behövs. Det handlar om ett folkmord då delar av den svenska offentligheten faktiskt inte vände ryggen till, utan istället aktivt hejade på och försvarade förrövarna.

Utställningen blandar svenska reaktioner med beskrivningar Röda Khmerernas Cambodja, eller "Demokratiska Kampuchea" som då var det officiella namnet under deras styre. Ett av de inslag som jag själv fann obehagligast var en svensk musikinspelning från någon gång på sjuttiotalet. Trosvissa röster sjunger till toner som låter som lånade från Frälsningsarmén om hur soldater i svarta uniformer marscherar mot städerna och köpmännen hukar i skräck.

En annan film visar den svenske f.d. maoisten Gunnar Bergström som vandrar omkring i dagens Phnom Penh och med hjälp av tolk ber förbipasserande cambodjaner om ursäkt för att han stött Pol Pot. På sin vandring möter han åtskilliga som förlorat familjemedlemmar under Röda Khmerernas skräckvälde. Förvånansvärt nog blir det aldrig våldsamt. Snarare verkar flera rätt perplexa. Hur kan han ha stött Pol Pot? Varför?

Filmen står i skarp kontrast till en dokumentär inspelad av Jan Myrdal 1978 och som visas i en annan del av rummet. Myrdal reser runt i Cambodja ledsagad av regimens guider (tillsammans med bland annat Bergström). Man ser byar med glada kroppsarbetande barn. Man ser enorma i stort sett folktomma städer och får berättat för sig att befolkningen flyttats ut på landsbygden för att delta i arbetet med att återuppbygga landet. I Sverige kommenterade författaren P.O. Enquist i Expressen utrymningen av Phnom Penh med att "Över detta kan endast hallickar känna sorg."

Röda Khmerernas policy dikterade att den tidigare stadsbefolkningen, när de inte sattes i renodlade fångläger, skulle ägna sig fysiskt tvångsarbetande i jordbrukskollektiven. Intellektuella och arbetare, som i de flesta kommunistiska system uppfattats som stommen i revolutionen, var här klasser som man gick in för att utplåna. Utbildning sågs som suspekt. Alltmedan läkare arbetade ihjäl sig på risfälten och sjukhusen utrymdes förklarade regimen att nya "barfotaläkare" skulle behandla befolkningen med hjälp av traditionell folkmedicin. Myrdal talar i sin dokumentär om "den segrande bonderevolutionen".

Vid det här laget hade inte bara kapitalismen, utan även penningekonomin avskaffats. I allt väsentligt tycks man ha förvandlat hela landet till ett enda stort arbetsläger, samtidigt som bilden var att man snabbare än andra socialistiska länder närmade sig det kommunistiska idealet.

Vid ett tillfälle träffar Myrdal på en pensionerad tjänsteman som han träffat före revolutionen. Denne gör en lång utläggning om det rättvisa i att han och hans familj nu tvingas delta i folkets arbete i en by någonstans på landsbygden. Hans ansikte är hela tiden fullkomligt uttryckslöst. Myrdal tvivlar inte på ett ord men missar fullständigt den fullständiga monotonin i rösten.

Utställningen gör en mycket god insats för att beskriva både skeendet och Västvärldens tendens till selektivt seende. Samtidigt tycker jag att man hade kunnat gå längre. Att Demokratiska Kampuchea var ett slutet land är t.ex. en sanning med modifikation. Visserligen var det få västerlänningar som fick tillfälle att besöka det. Däremot fanns det hundratusentals flyktingar och fördrivna som lyckades lämna det, och som man hade kunnat lyssna på, om man hade velat.

Det ska heller inte förnekas att USA:s agerande under Vietnamkriget rymde åtskilligt som det var helt riktigt att protestera mot. Det var så engagemanget i stödet för Indokinas kommunistiska rörelser började för många. Samtidigt finns det någonting mer här, kanske en fascination för det extrema, för den mest radikala lösningen i kampen för ett icke-kapitalistiskt samhälle. Många fortsatte uppenbarligen att stödja Röda Khmererna även när det kommunistiska Vietnam hade förklarat krig mot dem och Röda Khmererna själva indirekt stöddes av USA. Att döma av kommentarerna är till den här Newsmillartikeln finns det fortfarande människor som gör det ställningstagandet. Detta om något är ett argument för att utställningen Middag med Pol Pot verkligen behövs.

tisdag, januari 05, 2010

Ledarskapsutveckling var så 90-tal?

Precis före jul läste jag klart en bok som heter Managementsamhället: Trender och idéer på 2000-talet där organisationsforskaren Kjell Arne Rövik diskuterar hur nya organisationsidéer kommer in i en organisation, t.ex. ett företag, en myndighet eller en frivilligorganisation. Rövik hör till de forskare som inte anser att detta lämpligen beskrivs som en process där ledningen ser ett problem, hittar en lösning och inför den. Istället ser han en spridningsprocess där personer inom organisationen snappar upp nya idéer och sedan börjar se möjligheter (och behov av) att införa dem i den egna organisationen Överföringen kan t.ex. ske på konferenser eller via konsultföretag. Samtidigt värjer han sig mot tendensen att se det som rent irrationella moden. Den pragmatiska beskrivningen ligger någonstans emellan.

Det är heller inte så enkelt som att nya idéer införs i nya organisationer oförändrade. Begreppet översättning är centralt här. Tankar förändras när de översätts. Idéer får ny betydelse när de tolkas och tillämpas i en ny kontext. De färgas också av de personer som lånar in dem och i vilket syfte detta sker. Ofta är själva föreställningen om att förnyelsebehov och modernitet ett tillräckligt motiv, men i så fall finns inget behov av att faktiskt verkställa idén på ett genomgripande sätt, utan enbart så långt att det blir synligt. Beroende på sammanhanget kan det också finnas behov av att framställa idén som antingen ny och främmande eller lokal och hemtam, något som inte nödvändigtvis har mycket att göra med om den faktiskt är det.

Han vänder nu på perspektivet ytterligare och pekar även på idéns lösgörande från ursprungsorganisationen. Att förvandla en praktik till ett koncept som kan överföras till andra är en intressant tolkningsprocess, som inte minst definierar själva idén och kräver att någon tolkar vilka delar av praktiken som har varit framgångsrika.

En av de mest spridda organisatoriska idéerna idag är enligt Rövik själva idén om organisationer som fenomen, dvs. en mängd synnerligen olikartade organisationstyper som tillräckligt lika för att idéer ska kunna lånas mellan dem. Mycket forskning av den här typen har handlat om skillnaderna mellan offentliga och privata organisationer och vad som händer när man försöker göra dem allt mer lika. Själv ägnar jag mig åt det betydligt mindre utbredda fältet ideella organisationer och tycker mig se åtskilliga exempel på hur de anammar idéer från såväl myndighetsvärlden som från vinstdrivande företag. Hur detta påverkas av skillnaden i karraktär mellan de olika verksamheterna finns sannolikt fortfarande mycket att säga om. Även idén om frivilligorganisationer som typ som är mer lika och olika kan emellertid ses som en idé som vinner teräng just nu.

Röviks eget ursprungliga forskningsområde var norska kommuner, och det han först lade märke till var benägenheten att försöka låna idéer från näringslivet. Han försökte sedan beskriva vad som hände när man försökte detta. Det var detta som han från början skildra genom att jämföra idéerna med virus som smittar mellan organisationer t.ex. då företrädare träffas på konferenser. Precis som virus sprids idéerna sedan genom att organisationen själv ställer sina resurser till förfogande för smittspridningen.

I Managementsamhället tar han metaforen till en ny detaljnivå och tillämpar den på nya områden. Hans metod utmärks även över lag av en tendens att ta metaforer på stort allvar. Samma sak gäller översättning som metafor. Till skillnad från många andra bemödar han sig med att sätta sig in i och försöka överföra (just översätta) översättningsteorins senaste landvinningar till organisationsteorin. Lyckat är det åtminstone i den meningen att det är idégivande.

Vilka idéer är det då som sprids just nu (eller åtminstone vid bokens publicering för två år sedan)? Rövik har gjort en ganska omfattande studie av vad som publiceras i ledande tidskrifter och saluförs av ledande konsultföretag. Till slutsatserna hör att artiklar om ledarskap har gått tillbaka kraftigt, liksom de som handlar om team och laguppsättningar. De artiklar som faktiskt handlar om ledarskap ger en vink om vad som håller på att hända. Tonvikten ligger inte längre på förändringsdrivande starka ledare. Istället handlar det om ledare som kan den organisation de arbetar i och som betonar kontinuitet snarare än förändring, dvs. om sådana ledaregenskaper som tidigare inte tidigare rönt samma uppskattning i litteraturen, och med fokus på organisationen snarare än på personen (vilket naturligtvis inte hindrar att ledarskapslitteraturen kommer att kunna skörda nya segrar som populärlitterär genre, riktad till enskilda personer snarare än till organisationer).

Ett ämne som varit på väg framåt under 00-talet är naturligtvis också katastrofhantering och säkerhetsfrågor, men det lär ju inte överaska någon. Efterfrågan har uppenbarligen varit stor när det gäller synliga åtgärder på det här området.