onsdag, december 30, 2009

Bloggtips

Ett annat nyord som har spritt sig under 00-talet är "deltagarkultur". Dagens bloggtips är det här utmärkta inlägget på bloggen Enligt min humla. Mycket läsvärt om just delatarkultur, men här tolkat utifrån ett brett, antropologiskt eller socialt, kulturbegrepp.

måndag, december 28, 2009

Piraternas årtionde?

Jag föreställer mig att framtidens historiker kommer att anse att 00-talet, kanske till och med 2000-talet började 2001. Kanske började det redan 1989, ungefär som 1900-talet började med krigsutbrottet 1914. Åren dessförinnan hade mer gemensamt med 1800-talet. Perioden mellan Murens fall 1989 och 11 septemberdåden 2001 kan närmast ses som ett slags mellanperiod; perioden mellan det att 1900-talets sista stora ideologiska världsmaktskonflikt avslutades och nya konfliktmönster tog över. Perioden då många trodde att historien redan tagit slut, alternativt vaknat (t.ex. på Balkan).

Om 1900-talet präglades av mer eller mindre ideologiskt legitimerade koalitioner av nationalstater som kämpade mot varandre (USA mot Sovjet, Sovjet mot Tredje Riket, Kina mot Sovjet etc) så ter sig 2000-talet annorlunda. Sedan Sovjets sammanbrott finns egentligen bara ett internationellt system. De stater som inte är med är skurkstater och fiender till andra. Det betyder inte att det inte råder konkurens mellan staterna inom systemet. Även aggressiva stater som Ryssland som öppet invaderar sina grannländer måste följa det internationella systemets regler med allt vad det innebär av att utropa nya republiker och på det hela taget låtsas som att någon invasion aldrig ägt rum.

Det betyder inte heller att det internationella systemen saknar fiender. Den andra sortens krig är de asymmetriska krigen, de som man fram tills helt nyligen trodde skulle vara den enda sorten (Sveriges militära planering tycks fortfarande bygga på den tesen). Krig där nationalstater från hela världen samarbetar mot en part som inte ens är en nationalstat men som fortfarande hotar dem. Afghanistan torde vara det tydligaste exemplet.

Det är talande att ett ord som har tagit steget tillbaka från den romantiserade historien till nyhetssidorna är ordet "pirat". Nätpiraterna kämpar mot nationalstatens försök att kontrollera nätet. De mer traditionella somaliska piraterna verkar på ett område som statsmakterna alltid har haft svårt att kontrollera: havet. Traditionellt har kampen mot pirater och betraktats som någonting som transcenderar den nationella rätten, ungefär som kampen mot terrorister anses göra idag. Även på den punkten är vi tillbaka i ett tillstånd som mer liknar det som fanns före nationalstaternas etablerade hegemoni. På gott och ont.

-------------------------

Passar på att länka till den här gamla artikeln i Legal Affairs där juridiskt tänkande kring pirater och terrorister jämförs.

fredag, december 25, 2009

Jul

Vilka traditioner etableras i världens mest sekulariserade land? Jag ber att få tacka min utlandssvenske vän Mikael för tipset om den här beskrivningen av svenskarnas märkliga kult av Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

As an only partially lapsed Jew, I was not well-versed in Christmas traditions, and I was completely ignorant of Swedish customs and culture. So I was prepared for surprises. I was not prepared for this: Every year on Dec. 24 at 3 p.m., half of Sweden sits down in front of the television for a family viewing of the 1958 Walt Disney Presents Christmas special, "From All of Us to All of You." [...]

Kalle Anka, for short, has been airing without commercial interruption at the same time on Sweden's main public-television channel, TV1, on Christmas Eve (when Swedes traditionally celebrate the holiday) since 1959. [...]

Kalle Anka is typically one of the three most popular television events of the year, with between 40 and 50 percent of the country tuning in to watch. In 2008, the show had its lowest ratings in more than 15 years but was still taken in by 36 percent of the viewing public, some 3,213,000 people. Lines of dialogue from the cartoons have entered common Swedish parlance. Stockholm's Nordic Museum has a display in honor of the show in an exhibit titled "Traditions." Each time the network has attempted to cancel or alter the show, public backlash has been swift and fierce.


Det är ganska uppenbart att den envetna svenska USA-kritiken har någonting att göra med vilken roll amerikansk populärkultur har kommit att spela här. Samtidigt är det också tydligt att just den här användningen av just den här amerikanska populärkulturprodukten är rent nationell, någonting som förenat svenskar med varandra, kanske en av de saker som kommit att bilda en av de fasta punkterna i ett hastigt moderniserat Sverige där allt fler av de gamla traditionerna har fallit bort. Frågan är nu om vi får med oss Kalle Anka under nästa omvandling.

Själv hade jag i alla fall en väldigt trevlig julfton med familjen. Hoppas att alla andra också har en god jul!

onsdag, december 23, 2009

00-talet lider mot sitt slut

00-talet lider mot sitt slut. Jag funderar på tidsandan. Att döma av DN:s söndagskollunmer så är jag inte helt ensam om det. Ulrika Kärnborg drar tänkvärda paralleller till 1700-talet:

I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen.

Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...]

Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera status på – och sensibiliteten, intill förväxling lik det som vi numera kallar social kompetens, blev ett av dem. Men fokus på känslospråk kunde under 1700-talet liksom i vår egen tid leda till fixering vid yta, menar Johannisson. Individen värderades efter sin förmåga att framställa sig – kanske rentav förställa sig – i emotionellt avseende. Under 1800-talet skulle den oklara gränsen mellan ”äkta” och ”falska” känslor leda till skapandet av ett nytt ideal: borgerlig behärskning och diskretion.


Sekelskiftsmentaliteten tycks inte respektera den formella tideräkningen. Höjdpunkten låter kanske ännu vänta sig. 1700-talsparallellen antyder emellertid också någonting annat. Den sociala ytlighetens 1700-tal förmådde aldrig hantera sina grundläggande sociala spänningar. Perioden avslutades i en blodig urartning under franska revolutionen.

I en annan söndagskolumn i samma tidning tar sig min gamla bekanting Johanna Koljonen an den sociala ytligheten med en annan, möjligen ännu elakare, metafor hämtad från Shakespear, men också från Wiliam Gibson:

... Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllen­stjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxen­roller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shake­speare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.

Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser. [...]

Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimat­smarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrots­rörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.

måndag, december 07, 2009

Folkbildningsrådet

Just som jag trodde att jag förstod vad Folkbildningsrådet egentligen är så visar det sig att det är tveksamt om någon egentligen vet det. Folkbildningsrådet är alltså en organisation som får ett årligt bidrag på 3,5 miljarder av regeringen för att fördela till studieförbund och folkhögskolor. Dessa miljarder är uppenbarligen att betrakta som ett bidrag, men fördelningen av dem uppfattas ändå som myndighetsutövning och regleras av en förordning. Formerna för fördelningen är inte helt lätta att sätta sig in i, men är helt avgörande för flera av de organisationer som jag just nu studerar. Till och med rådets juridiska form visar sig vara oklar.

När Statskontoret för några år sedan utredde dess juridiska ställning kom de bland annat fram till följande:

Det är i dagsläget oklart om Folkbildningsrådet i strikt juridisk bemärkelse är att betrakta som en ideell förening. För att en ideell förening ska kunna existera krävs att nya medlemmar kan tas in utan att de grundläggande fördragen ändras. Enligt rättspraxis kan en ideell förening vara sluten om det finns önskemål om detta inom föreningen. Ett undantag är dock om ett medlemskap i en förening ”är av stor betydelse för den enskildes försörjning”. Dessa föreningar är att betrakta som öppna och beslut att utestänga en sökande kan också underställas domstolsprövning. Att nya medlemmar skulle vilja ansluta sig till föreningen kan, enligt vår bedömning, inte uteslutas. I rådets stadgar framgår inte om och hur nya medlemmar kan införlivas. För närvarande pågår ett internt arbete som syftar till att klargöra detta förhållande.

Frågan är då vad rådet är om det inte uppfyller kraven på ideell förening. Därtill kan läggas det förhållande som regleras i rådets stadgar som säger att om någon av medlemmarna skulle vilja lämna föreningen, upplöses föreningen automatiskt. Detta hänger sannolikt samman med villkoret från statens sida när rådet bildades att alla aktörer skulle omfattas. Tillsammans med oklarheterna om nya medlemmar kan anslutas ger det intrycket av att rådet snarare är att betrakta som sluten förening eller en korporation. [---]

Ansvarsförhållandet mellan staten och Folkbildningsrådet samt de tre medlemmarna är inte formaliserat i lag, förordning eller i stadgar. Mellan staten och rådet finns således ingen reglering av ansvarsutkrävande. Samtidigt kan statens återkommande utvärderingar av folkbildningen ses som en reglerad form av ansvarsutkrävande. Staten kan vidare besluta sig för att återta de offentliga förvaltningsuppgifterna. [---]

Förvaltningsrättsliga principer som offentlighets- och likabehandlingsprinciperna etc. är tillämpliga på Folkbildningsrådets verksamhet. Regeringsformens 1 kap 9§ gäller uttryckligen rådets myndighetsutövning.

Något finansieringsavtal mellan staten och Folkbildningsrådet finns ej.


(Statskontoret 2003:15 Folkbildningsrådets myndighetsroll)

Senare i rapporten överväger man bland annat den engelska beteckningen ”quasi non-governmental organization” för att beskriva förhållandet.

söndag, december 06, 2009

Nyinflyttad - nästan i stan

Jag har aldrig varit någon särskilt flyttbenägen människa. Nu så har jag dock till sist flyttat ifrån Täby och istället slagit ner mina bopålar söder om stan.

Trots min närmast passionerade förtjusning i Stockholm har jag dock återigen bosatt mig i någonting som definitivt måste beskrivas som en förort, visserligen nästan så nära innerstan som man kan komma, men fortfarande en förort. Utsikten från köksfönstret vetter mot en granskog. Kanske skulle jag ha saknat det. Mellan huset och vägen på framsidan växer gräs. Från sovrumsfönstret har jag å andra sidan utsikt över Globen, som ligger någon kilometer bort. Till en början var jag ganska skeptisk. Men jag gillar det. Ikväll lyser den blått, men belysningen varierar. På många sätt är det faktiskt den intressantaste byggnad som har uppförts i den här stan på flera decennier. Det betyder inte att vi ska bygga fler sväriska idrottsanläggningar. Tvärtom. Nästa gång får de bygga någonting annat. Jag ser fram emot att få se Tors Torn när de står färdiga på ungefär samma avstånd ifrån city men på stenstadens norra sida. Jag tror att det kan bli ett bra tillskott till en stadssiluett som äntligen har börjat utvecklas igen.

En annan intressant sak är hur många som reagerar på att jag nu flyttat söder om stan. Jag har hört det beskrivas som ”ett stort steg” av människor som själva har bott utomlands. Hittills har jag dock inte upplevt någon omvälvande skilnad, ens i denna extremt segregerade stad. Den största skillnaden är faktiskt att det är så mycket närmare innerstan. En annan skillnad är att den tidiga funkis som präglar det här området är betydligt stilfullare än den långa cementfasad som jag bodde bakom fram tills helt nyligen. För att man fortfarande byggde med högre takhöjd när det här huset uppfördes. Att faktiskt ha gångavstånd till Södermalm känns också det som en välsignelse.

Jag har just börjat känna mig hemma. Det är onekligen en mycket skön känsla. Snart kan det nog också bli tid för lite mer frekvent bloggande. Det kommer.