torsdag, november 26, 2009

Skatteincitament för ideell verksamhet

Diskussionen om avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet fortsätter, t.ex. på SvD. Som bloggaren Dick Erixon påpekar är det dock anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte gör någonting.

Trots att jag håller med honom i sak måste jag bara kommentera en sak som Erixon skriver, nämligen att det svenska civilsamhället skulle vara avsomnat. Detta är nämligen en betydande överdrift. All forskning tyder på att frivilliga gåvor och organisationer som t.ex. Stadsmissionen och Cancerfonden hela tiden har spelat en betydande roll vid sidan av den offentliga välfärden i Sverige. Det anämrkningsvärda är att detta har varit så pass osynligt både i politiken och i forskningen. Dessa insatser har i någon mån uteslutits ur den vedertagna bilden av den svenska modellen. De har betraktats som omoderna och rent av odemokratiska. De har inte minst behandlats styvmoderligt av en stat som utmärkt sig genom att inte ge avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål. Att människor trots detta fortsätter att skänka tid och pengar säger någonting mycket positivt om svenskarna, men är inget argument mot att ge dem det erkännande och den uppmuntran som de förtjänar.

För den som undrar vilka som motsätter sig avdragsrätt och varför kan jag rekommendera den reservation som generaldirektören för Skatteverket lämnade in mot Kulturutredningens analys av donationernas betydelse för kulturlivet (finns sist i betänkandets tredje del, tillgägnlig här).

Se även tidigare inlägg.

måndag, november 23, 2009

Fältstudier

I helgen genomförde jag en av fältstudierna i mitt pågående forskningsprojekt om demokrati och bildning i samtida svenska frivilligorganisationer. Denna gång handlade det om att jag var med på riksmötet i spelförbundet Sverok (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund). Intressant upplevelse. Låg medelålder. Nära hälften av ombuden där för första gången. Flera nya fritidssysselsättningar representerade. Hög IT-använding. På det hela taget ett ypperligt tillfälle att studera inskolningen av nya aktiva i det svenska organisationslivet i praktiken, liksom mötet mellan den gamla folkrörelseformen och vad nu utvecklingen kan ha att bjuda av nya former för civilsamhällelig organisering.

Som forskare bör man naturligtvis inte säga allt för mycket när man blir tillfrågad om vad man tycker i sådana här sammanhang. Inte för att man inte bör dra praktiskt användbara slutsatser, utan därför att forskningsprocessen bara börjat när materialinsamlingen är klar. I det här fallet har jag ju dessutom inte ens kommit så långt. Nu ska det till textstudier, uppföljande intervjuer osv. Fördelen med det här projektet är trots allt att man kan vara grundlig.

Med ett så här IT-baserat möte är materialmängden potentiellt sett direkt överväldigande. Digitalkamerorna var ständigt närvarande och mötet lämnade avtryck i en ständig ström twittrande, facebookuppdateringar, chattkommentarer etc. Att döma av den mängd bloggande och annat som numera åtföljer partiers, ungdomsförbunds och organisationers större möten torde detta dock vara en typ av material som vi bör vänja oss vid när vi ska studera politikens och civilsamhällets former. Det medierade mötet är inte viktigare än det fysiska. De går inte att skilja åt.

Detta är i alla händelser oerhört intressant. Det hade också kunnat vara värre. Under mitt avhandlingsarbeta satt jag trots allt och läste riksdagshandlingar, och att döma av de utdrag jag har läst av riksdagsdebatter från seklets början så har de aldrig varit så tråkiga som de senaste decennierna. Som studieobjekt är det här väsentligt intressantare än de flesta riksdagsdebatter.

söndag, november 22, 2009

När världen går under blir dygden tydlig

På bio går en film om jordens undergång 2012 och temat för Stockholms filmfestival är apokalyps. Bokhandlarna fylls med undergångslitteratur, både med och utan verklighetsanspråk. Människor har alltid fascinerats av undergången. Betraktar man medeltidens dödsdansmotiv är det svårt att tro på att allvaret inte hos konstnären blandades med en stor dos fascination. Till och med med personliga intryck av digerdöden fascinerades människor av fenomenet och framställde det vällustigt som en dans.

Själv håller jag just nu på att läsa S.M. Stirlings trilogi Dies the Fire där upplägget är närmast stilrent enkelt. Samtidigt som berättandet helt hör genrelitteraturen till är upplägget nämligen, som så ofta i bra Science Fiction, närmast att betrakta som ett tankeexperiment. I det här fallet är frågan helt enkelt vad skulle hända om all modern teknik plötsligt slutade fungera.

Stirling beskriver en återgång till medeltida europeisk feodalism. Samtidigt som hans grundantaganden är avgjort teknikdeterministiska gör han dock även vissa ansatser till att problematisera dem. Han antyder att en del av det som skapar återgången till medeltiden är människans tendens att hämta modeller genom att kopiera dem från tidigare erfarenheter, inte bara av rationella skäl utan också för att vi behöver någonting att klamra oss fast vid. Dessutom illustrerar han också vad jag skulle beskriva som översättning av organisatoriska koncept (som är en av de saker som jag just nu forskar kring): när man lånar en organisatorisk modell från ett sammanhang till ett annat så byter den i viss mån innehåll. Detta gäller rimligen även när moderna människor försöker återupprätta feodalismen.

Samtidigt är det någonting annat än själva tankeexperimentet som lockar. Trots att Stirling uppenbarligen menar att teknologin har gjort vårt samhälle både bättre och jämlikare så finns det också någonting som fascinerar med tanken att allt detta skulle tas ifrån oss. Världen utan teknik blir inte lättare, men däremot enklare, mer omedelbar. Överlevnad handlar om att odla sin egen mat. Resultaten blir omedelbara. Fysiska avstånd blir mer reella. Viktigare är kanske att även personliga relationer blir mer reella, så reella att livet ofta hänger på att andra människor vill riskera livet för en. I Stirlings universum är detta ingenting man gör för människor som man inte har framför sig. Däremot lönar det sig att vara kortsiktigt altruistisk mot främlingar. Altruism belönar sig inte minst som reciprocitet.

Det är kanske framförallt detta som det handlar om, både hos Stirling och hos andra moderna undergångsskildrare: den mänskliga världens försvinnande gör på ett paradoxalt sätt att dygden belönas. Även om Stirling skildrar ett händelseförlopp där miljarder oskyldiga dör av sjukdomar och svält så handlar själva berättelsen om hur huvudpersonernas karaktärsegenskaper ger dem framgång. Detta gäller t.o.m. antagonisterna, även om det inte handlar om dygd i moralisk mening så bygger deras öde ändå på deras karaktärsegenskaper. Detta är sannolikt typiskt för en mycket stor del av populärkulturen, liksom för en stor del av allt mänskligt berättande. Det tycks dock som att ett sätt att lyfta fram det är att inledningsvis helt enkelt utplåna alla de strukturer som vi av egen erfarenhet vet leder till att ”fel” personer belönas.

Också detta motiv fanns redan på medeltiden: i dödsdansen är vi alla lika. Den gången var Domen något som kom efter att döden hade utplånat de sociala olikheterna människor emellan, och som inte riktigt ingick i det mindre dogmatiska dödsdansbilderna. I vår tid tycks domen utdelas av själva berättelsens logik: det är under svårast tänkbara omständigheter som vars och ens sanna karaktär kommer till uttryck och blir uppenbar.

torsdag, november 19, 2009

Få unga vuxna i politiken

En intressant rapport om ungdomar som förtroendevalda i politiken presenterades för några veckor sedan av LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (här). Det hela är konsist och lättläst, men är definitivt en god sammanställning av relevant statistik i ämnet. Det visar sig nämligen att unga vuxna inte bara är underrepresenterade som förtroendevalda politiker, utan också att de har en större tendens än andra att avgå under mandatperiodens gång. När de avgår ersätts de dessutom ofta av äldre. En förklaring kan vara att de har en större tendens än äldre att tröttna. Den avgörande variabeln är emellertid just ålder, inte t.ex. politisk erfarenhet. Det skulle alltså t.ex. kunna handla om generation och uppfostran.

Att de valda bör vara representativa i förhållande till ålder tycks underförstått i rapporten, men är knappast självklart. Det finns många andra faktorer som är viktiga. Jag vet själv att jag brukar föredra att rösta på erfarnare personer. Även personlig mognad är en kvalitet som inte bör underskattas. Å andra sidan har det de senaste åren varit ovanligt tydligt att unga vuxna har den unika erfarenheten att vara just unga vuxna idag. Ju mer samhället förändras desto mer avgörande blir den erfarenheten. Inte minst i frågor som rör integritet på nätet har det visat sig att många i de äldre generationerna helt enkelt har svårt att uppfatta hur viktigt detta är för många av de yngre. Detta är naturligtvis ett allvarligt problem om de ska representera dessa, något som nu har blivit mer än tydligt.

Samtidigt visar det sig att unga vuxna faktiskt missgynnas mer aktivt av valsystemet, eller snarare att människor som flyttar mellan kommuner och valkretsar missgynnas (och yngre är som bekant mer flyttbenägna än andra åldersgrupper). Det är nämligen inte möjligt att utan särskild dispens vara förtroendevald i en kommun där man inte är skriven. Flyttar man under mandatperioden kan man alltså tvingas avgå. Flyttar man under själva valperioden (som jag just gjorde) är man i praktiken knappt ens valbar.

Eftersom jag hade nöjet att vara med när rapporten presenterades fick jag också höra Nyamko Sabunis kommentar som ansvarig minister. Naturligtvis ansåg hon att detta är någonting man bör arbeta med. Det intressantaste är dock någonting helt annat: hon menade nämligen att det naturliga är att man antar att väljarna vill bli representerade av någon som bor i kommunen. Därför är nuvarande system rimligt. Man skulle dock kunna anlägga åtminstone ett helt annat synsätt: det rimliga antagandet är att jag vill representeras av den person som jag har röstat på. Det senare synsättet förutsätter dock att det är personvalet som är det viktiga, inte geografi eller ålder. Här har vi alltså ytterligare en aspekt på hur synen på representation skulle kunna förändras om vi går mot en mer personvalsorienterad syn på demokrati.

måndag, november 09, 2009

Berlinmuren

Någon dag måste jag sätta mig ner och gå igenom de av mina gamla skolböcker som jag fortfarande har kvar. Jag har själv ganska vaga minnen av Berlinmurens fall. Egentligen handlar det om några få minnesbilder från TV. Jag var trots allt inte så gammal när det begav sig. Plötsligt var dock alla skolböcker med förstående beskrivningar av DDR och östblocket inaktuella. Möjligen dröjde det ett tag innan lärarna och den svenska offentligheten insåg vad som hade hänt. Även flera år senare satt vi med begagnade skolböcker där man förhåll sig relativt neutral till skillnaderna mellan liberal demokrati och folkrepublikernas demokrati, det verkade handla om olika varianter, inte om skillnaden mellan blodig diktatur och olika varianter av demokrati. Faktum är att man nog i allmänhet gav en mer positivt hållen bild av DDR och övriga Östeuropa än av USA och Storbritannien Som jag mins det framstod DDR på det hela taget som ett rikare och mindre krigiskt land än USA, och Stasi var ingenting man pratade om. Muren framstod visserligen som en tragisk gränslinje som löpte genom Europa, men inte direkt som en del av någon specifikt östeuropeisk, östtysk eller sovjetisk förtryckaraparat, utan mera som en beklaglig del av de politiska förhållandena i allmänhet.

Idag skrivs ganska mycket om DDR och muren (se t.ex. Intressant). Inte minst läsvärd är dagens understreckare i Svenska Dagbladet, som handlar om Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949–1990:

När Almgren, som är professor i tyska vid Södertörns högskola, för några år sedan undersökte Sveriges relation till Nazityskland (”Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945”, 2005) blev hon medveten om att det fanns en kontinuitet i vårt förhållande till de båda tyska diktaturerna. Hon beslöt att efter den bruna ta itu med den röda.[...]

Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar. [...]

”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”

Hon menar att det delvis låter sig förklaras med mentalitetsdrag som konfliktskygghet och harmonibehov och vår önskan att vara toleranta och visa förståelse för andra länder och system. Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge. [...]

Även språket har stor betydelse som maktinstrument, betonar hon. Positivt laddade begrepp som frihet, demokrati och fred är förföriska, liksom honnörsord som ära, plikt och heder, därför att de förespeglar ett högre mål.

Diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.

Personligen tror jag inte att det är ord som demokrati, plikt och heder som är problemet, snarare tvärt om; min känsla är att det istället handlar om en oförmåga, eller ovilja, att se till begreppens innehåll och istället acceptera, eller åtminstone inte ta avstånd ifrån, de rent retoriska tolkningar som salufördes t.ex. i "Demokratiska Tyska Republiken" (DDR). Man tar inte ställning utan väljer istället det förhållningssätt som DN för fem år sedan sammanfattade med ett citat från Yrsa Stenius: att "vara både för och emot - det är i själva verket vad skicklig politik går ut på".

Vid det här laget verkar den svenska offentligheten ha börjat göra upp med sitt förhållningssätt till både DDR och Tredje Riket, i någon mån t.o.m. till Pol Pot. Frågan är dock om vi har lärt oss tillräckligt för att inte göra om misstaget igen.

fredag, november 06, 2009

Horace Engdahl och det svenska kulturlivet


En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied.

Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens.

För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, måste jag också passa på att rekommendera Martin Fredrikssons Essä "Skönheten och odjuret" som ingår i den festskrift som jag själv var med och redigerade för några månader sedan. Här behandlas Engdahl som ett exempel på en litteraturpersonlighets karriärväg, kontrasterad mot poeten Stig Larsson, som Engdahl en gång inledde sin bana som kritiker med att vältaligt hylla som den svenska poesins reformator. Idag är Larsson tämligen marginaliserad, medan det svenska kulturella etablissemanget, och alla som vill associera sig med detta, tävlar om att få vara Horace med Engdahl. Även Martin skriver utmärkt. Här är det dock ämnet snarare än stilen som ter sig desillusionerande, åtminstone för den som fortfarande trodde att den litterära parnassen stod över samhällets allmänna statusspel. Här blir det snarare till ett skolexempel på hur sociala sammanhang alltid fungerar, t.o.m. när det som här handlar om välförtjänt erkännande (något som författaren klokt nog avhåller sig ifrån att uttala sig om).

I oktobernumret av tidskriften Axess recenseras Ärret efter drömmen mycket positivt. Den som intresserar sig för den för närvarande ganska lågintensiva, närmast potentiella, svenska kulturkampen rekommenderas också att läsa tidskriftens intervju med Göran Hägglund som får ge en riktigt bra sammanfattning av sin kultursyn. Särskilt rekommenderad är dock temaavdelningen ”Långsamheten lov”, och i synnerhet då Thomas Nydahls ”En annan värld, en annan rytm”, där han bland annat tar upp filosofen Paul Virilo. Även denna kan ses som ett argument för att sätta sig ned igen och läsa en tänkvärd bok, gärna på det sätt som Engdahl skildrar.

onsdag, november 04, 2009