lördag, september 26, 2009

Urgammal poesi

Läser på Ola Wikanders blogg följande stycke över tre tusen år gammal poesi. Jag får en stark känsla av hur seklerna öppnar sig som en avgrund:

[ʿ]l ḫth . imḫsh .
kd . ʿl . qšth . imḫsh .
‘l . qsʿth . hwt l . ahw .
ap . qšth . l ttn ly .
w bmth . hms srr
prʿ . qz .[ ]
šblt b ġlph


I engelsk översättning:

For his staff I slayed him,
as I slayed him for his bow,
for his arrows I did not let him live.
But his bow was still not given to me,
and by his death the sprout is parched (??),
the first fruits of summer are withered (??),
the ear of corn in its husk.

torsdag, september 24, 2009

Festskrift

En ganska speciell genre som man förr eller senare stöter på under en akademisk karriär är festskriften. En Festschrift, som det heter på engelska, är en antologi som tillägnas en forskare eller annan person på en bemärkelsedag. Vilka som deltar och hur bidragen ser ut beror i hög grad på vem jubilaren är, och framförallt vilka som känner honom. Nu har jag i alla fall redigerat min första festskrift och både jag och min medredaktör Johan Fornäs känner oss mycket nöjda. Det rör sig en antologi tillägnad Professor Erling Bjurström vid Tema Kultur och Samhälle, Linköpings universitet. Boken är visserligen lite spretig men innehåller i vissa fall mycket intressanta texter skriva av ett imponerande antal skribenter, däribland flera ledande svenska kultur- och ungdomsforskare. Så som så många andra akademiska publikationer finns den bara tillgänglig på nätet.

Bland textern kan nämnas t.ex. Bengt Kristensson Ugglas reflektioner kring minneskulturen i Sverige och Finland, Jenny Lees etnografiska essä om stockholmska saluhallar, som utvecklar sig till en intressant skildring av den roll som kvalitetsmat spelar i dagens så kallade postmaterialistiska samhälle, eller ekonomhistorikern Martin Gustavssons biografiska text om effektivitetsivraren Tarras Sällfors som i mitten på 1900-talet reste runt och spred idéer om hur bl.a. den svenska offentliga sektorn skulle kunna tidseffektiviseras. Själv skriver jag om förhållandet mellan statlig ungdomspolitik och frivilliga organisationer, en smula tentativt så här i början på ett forskningsprojekt.

Hela antologin finns tillgänglig här och författarlistan här.

måndag, september 21, 2009

Den märkliga Kulturbryggan


Ett av initiativen i kulturbudgeten är den nya fond som kallas Kulturbryggan. När Kulturutredningen gick igenom landets kulturliv framstod Stiftelsen Framtidens Kulturs stöd till olika projekt som det kanske mest framgångsrika sättet att stödja ny kultur. Nu är dess pengar (gamla löntagarfondsmedel från regeringen Bildts tid) emellertid på upphälningen och snart är det slut. Nu går staten in och upprättar Kulturbryggan, en fond där man också bjuder in privata bidragsgivare att donera pengar (DN-artikel).

Det här konceptet hörde jag talas om redan medan jag arbetade för Kulturutredningen, och jag måste erkänna att jag var skeptisk redan då. Det är inte så mycket för att idén är dålig. En fond är tvärtom en mycket bra idé, och jag uppfattar detta som ett bra sätt att spendera delar av statens kulturbudget och som vällovligt att donera pengar till. Jag anser också att donationer har en viktig roll att spela i kulturlivet. Problemet är att pluralism är en viktig del av den rollen. En mängd möjliga finansiärer är helt enkelt bra för pluralismen i kulturlivet. Somliga vill åstadkomma detta genom att protestera mot sammanslagning av statliga myndigheter. Jag vill istället se fler icke-statliga aktörer.

I de flesta andra länder är donationer till kulturella och ideella ändamål avdragsgilla. Så är det inte i Sverige. När frågan nyligen utreddes lades inget förslag om avdrag för donationer till kulturella ändamål. Innebär det att regeringen vill att människor ska betala skatt för att ge bort pengar till en statlig fond? Jag tycker att det verkar en smula märkligt att vänta sig det. Nåja, skulle de faktiskt göra detta så blir fonden en alldeles utmärkt illustration av varför det är rimligt att inte ta ut skatt på gåvor till välgörande ändamål.

Kulturutredningen bönhörd?


Idag presenterades inte bara budgetpropositionen utan även kulturpropositionen. Med risk för att verka insulär kommenterar jag nu den senare. Det verkar som att Kulturutredningen får igenom åtminstone några av sina viktigaste förslag:

- Delar av kulturpolitiken regionaliseras. Åtminstone i vissa regioner. En liknande politik var redan påbörjad i Västra Götaland. Nu ska mann utreda hur man går vidare. Redan 2011 ska emellertid en politik liknande den i Västra Götaland emellertid genomföras även Skåne, Halland och Gotland.

- Kungliga Biblioteket får ett samordnande ansvar för rikets bibliotek, inte minst när det gäller utveckling och decentralisering.

- En ny myndighet för analys och uppföljning på kulturområdet (särskilt viktigt om man decentraliserar makt och ansvar).

- En ny fond inrättas för stöd till nyskapande och gränsöverskridande kultur.

- Nya mål för kulturpolitiken. Det här ser ut som en kortad version av utredningens föreslagna mål. Precis som utredningen vill man stryka att kulturpolitiken ska "motverka kommersialismens negativa verkningar". Till utredningens förlslag lägger man ordet kvalitet och en prioritering av barn och unga.

- En dialog mellan staten och kulturområdets ideella organisationer ska inledas.

När det gäller de kulturella näringarna är man mer konkret än utredningen och föreslår ett relativt omfattande stödprogram.

Några myndighetssammanslagningar verkar det däremot inte bli. Istället talar man om ökat samarbete och samordning. Det är synd. Administrationen hade antagligen kunnat skötas väsentligt mer effektivt.

Inte heller tar man upp frågan om skatteavdrag för donationer till kulturella ändamål. Ordet "sponsring" nämns bara en enda gång och den nyligen avslutande utredningen om skatteinsitament för gåvor till välgörande ändamål nämns inte alls.

Ett annat ord som inte nämns alls är "fildelning".

---------------------------------------------------

Uppdatering 21:04

När man ser närmare på saken visar det sig att nästan alla de mer omfattande åtgärderna inte kommer att genomföras förrän efter valet. Under den närmaste tiden kommer ett stort antal nya utredningar tillsättas för att detaljplanera dessa förändringar, som i flera fall är tidsbestämda till att genomföras 2011. Ser man till vad som ska göras är det svårt att se hur det skulle kunna gå fortare. Det innebär emellertid att socialdemokraterna, om de vinner valet, får möjlighet att stoppa alla åtgärder de inte gillar redan innan de genomförs. Vi lär få höra mer om det under riksdagsdebatten. Åtskilliga frågor kommer fortfarande att vara olösta under valkampanjen.

Då blir det dock faktisk färre myndigheter: länsarkiven upphör att vara egna myndigheter och slås samman med riksarkivet.

Rikskonserter ska visserligen inte få statliga bidrag framöver. Vissa av deras uppgifter flyttas emellertid över till Statens musiksamlingar. Om detta i praktiken blir en sammanslagning eller nedlagd verksamhet beror alltså på hur stor del av verksamheten som flyttas. Även detta lämnas till en ny utredning.

Den så kallade kyrkoantikvariska ersättningen, dvs. det statliga bidrag som går till svenska kyrkan för att de ska ta hand om gamla kyrkobyggnader ändras inte. När medlemskapet i kyrkan går ner sjunker kyrkans inkomster samtidigt som allt fler glesbygdskyrkor inte behövs längre. Frågan om vad som ska hända med dem lär förr eller senare bli högaktuell. I och med att ersättningen förblir oförändrad lär detta bli förr snarare än senare.

Slutligen: i utredningens förslag till nya kulturpolitiska mål fanns en formulering som innebar att dessa gällde alla statliga myndigheter, inte bara de som sorterar under kulturdepartementet. Nu är den formuleringen borta. Jag förmodar att andra departement var mindre pigga på den formuleringen än kulturdepartementet.

söndag, september 20, 2009

Konferens och kyrkoval


Det är mycket just nu. Trots flera idéer lyckas jag inte blogga om allt som känns intressant.

De senaste dagarna har jag varit upptagen med en internationell forskarkonferens på Ersta Sköndals Högskola på temat religionen och det civila samhället, ett ämne som är nog så aktuellt, och som inte minst i Sverige länge lämnats alltför obeaktat i det vetenskapliga studiet av civilsamhället.

Bland annat diskuterades skillnaderna mellan USA och Europa när det gäller det civila samhället. Många var eniga om att Tocquevilles iakttagelser står sig än idag, inte minst den att det är pluralismen i ett samhälle där kyrkorna grundats av invandrargrupper oberoende av (och ofta misstänksamma mot) staten som skapat ett USA där religionen samtidigt kan vara stark och skild från staten (även om detta inte hindrar att detta läge ofta utmanats).

När det gäller det svenska civilsamhället tror jag att de internationella gästerna tog med sig två bestående intryck. Dels att den muslimska minoriteten lyckats inordna sig väl i det svenska organisationslivet i nära samarbete med staten (vilket vi fått flera exempel på), och dels att det faktum att Svenska Kyrkan nödtorftigt skiljts från staten inte har skilt den från de politiska partierna. Att detta inte är kontroversiellare än det är tycks ha överraskat många. Det kan mycket väl anses stå i konflikt med religionsfriheten (dvs. med religionsutövningens frihet gentemot staten). Minst överraskad, men inte mindre ogillande, var kanske en av de norska gästerna. I Norge har man nämligen just infört ett liknande system.

Nej jag tänker inte rösta i kyrkovalet, men det får jag å andra sidan inte heller. Jag är inte medlem, och detta är ett av skälen.

(Bild: Alexis de Tocqueville, civilsamhällesforskningens fader)

tisdag, september 15, 2009

Sommarläsning

En av de saker jag fick tid till i somras var att läsa skönlitteratur, inte minst fantasy, samtidigt som jag hade tid nog att tänka kring den. Här har jag försökt skriva ner en del av de tankar som en av de bättre böckerna väckte.

måndag, september 14, 2009

Dödar internet artigheten?


Johan Wennström menar i Svenska Dagbladet att internet håller på att fördärva det politiska samtalet, och möjligen det artiga samtalet i allmänhet. Daily Telegraph menar tydligen att internet håller på att döda dessa. Isobel Hadley-Kamptz hävdar att detta är trams; att åtminstone de delar av internet som hon bevistar är alldeles otroligt kärleksfulla. Naturligtvis har båda rätt. Wennströms rubrik "Vi måste hålla hårt på den goda tonen" är åtminstone i det sammanhanget dagens sanning. Att de flesta av oss i första hand kommer i kontakt med vänligt instälda delar av nätet är naturligtvis också sannt. De flesta av oss föredrar det.

Jag tror att Wennström har rätt i att vi har ett problem med det politiska språket. Samtidigt är det inte omöjligt att ha trevliga lunchsamtal. Internet har bevisligen inte tagit ifrån mig den möjligheten, och även om detta alldeles säkert beror på att jag umgås med rätt människor så är de flesta av dem ganska stora internetanvändare (uppenbarligen imuna).

Å andra sidan skrev jag för någon vecka sedan om tendensen att kalla motståndare i kulturdebatter för nazist. Den gången oroade jag mig över den bristande goda tonen i det politiska samtalet. Inte ens Aftonbladet (eller deras motståndare) låter dock som riktiga nazister. Tonen är fortfarande skyhögt över den som rådde på på trettiotalet. Det talas fortfarande inte mycket om gas och det var i alla fall några decennier sedan man hörde politiker kalla folk för "satans mördare". Tonen rör sig förvisso ofta mellan det vardagliga och det tråkiga, men bristande retorisk förmåga är långt ifrån det samma som rasistisk retorik. Å andra sidan är inte heller god retorik det samma som nazistisk retorik, eller ens som att vara otrevlig, något man får hoppas att folk kan hålla i minnet när de strävar efter att göra politiken mer underhållande.

Trettiotalet var som bekant en period i Tiden Före Internet. Folk var inte alltid artigare Förr I Tiden. Samtidigt var även trettiotalet en period dominerad av ny medieteknik. Goebbels och Hitler hörde till de första stora nydanarna när det gäller att utnyttja film och radio politiskt. Nu har vi återigen nya medier. Kanske är det helt enkelt så att vi ännu inte vet hur vi ska hantera de nya medierna på ett civiliserat sätt, eller reagera på dem som inte gör det? Jag skrev tidigare om hur bedömingen av kultur på nätet inte alls är så nivillerad som dess kritiker tycks tro.

En av ryggmärgsreaktionerna på nya media är att förbjuda eller bekämpa tekniken. Wennströms tal om god ton kan låta luddigt. Som jag ser det är det dock exakt mitt i prick.

Tidigare inlägg:
Dödar internet kulturen?
Weimarrepubliken och kulturkampen

torsdag, september 10, 2009

Att exemplifiera sina egna argument

Socialdemokraten Katrine Kielos skriver på Aftonbladets ledarsida "Väljarna befinner sig i mitten i lika hög grad som svenska barnfamiljer har 2,3 barn. Det är sant på ett plan, men det går inte hitta ett enda enskilt fall. Förnyelse handlar om att möta verkligheten – inte om att möta moderaterna och en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat."

Hon har naturligtvis helt rätt. Fler borde inrikta sig på vad de vill och hur de ser på verkligheten, inte bara på vem de vill övertyga. Detta gäller inte bara socialdemokrater. Däremot skriver Kielos ingenting om vad hon vill. Det är symptomatiskt.

Avslutar inlägget utan att säga vad jag vill. Skillnaden är å andra sidan att jag inte tänker kandidera i några politiska val i en nära framtid.

onsdag, september 02, 2009

Weimarrepubliken och kulturkampen


Det torde väl inte ha undgått någon av bloggens läsare att jag fascineras av Weimarrepubliken, dess kultur och av nazisternas maktövertagande. Åsa Linderborg skriver att "Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel". Problemet är att Linderborg lär sig fel saker av historien. Bilden som hon tecknar är svart-vit då hon framställer Weimarrepubliken som en massmobiliserande demokratisk blomstringstid där kommunister och andra demokrater kämpade sida vid sida mot den till sist segrande nazismen. Verklighetens Weimarrepublik var emellertid ingen idealtid.

Linderborg nämner Goebbels som exempel på hur demokratins finender krossar det fria samtalet. Jag kontrar med Walter Ulbricht som exempel på hur mycket mer spridd rötan var. 1928 blev han ledare för kommunisterna i Berlin. Till att börja med var han alltså ledaren på motståndarsidan när Goebbels samlade stadens nazister. Under trettiotalet skulle han emellertid åtskilliga gånger alliera sig med nazisterna, inte minst under sin exil, då han bl.a. hann med att försvara Molotov-Ribbentroppakten. I slutet av fyrtiotaltet fick han tillfälle att sätta upp sin egen diktatur i DDR, där han först var generalsekreterare för Tyska Socialistiska Enhetspartiet, och senare även statschef.

Den tyska medlklassens och konservativa högerns misstag var just deras svart-vita världsbild; det var många som lät fruktan för kommunismen driva dem i armarna på Hitler. Det finns emellertid också annat vi kan lära av Weimarrepubliken. Ett problem var att dess öppna samhälle inte respekterades. Mot slutet fanns det av allt att döma en överväldigande majoritet mot republiken. Kommunisterna och nazisterna slogs om möjligheten att införa sina egna totalitära system. Högern hade hela tiden föredragit Kejsardömet - undantaget dem som sökte sig ännu längre tillbaka i tiden. När katolska Centrumpartiet fick välja mellan republiken och ett avskaffande av åtskillnaden av kyrka och stat valde de det senare. Egentligen var det bara socialdemokraterna och liberalerna som gillade republiken. Detta var på intet sätt någon massmobiliserande republik, snarare en republik som olika krafter massmobiliserade emot.

En del av problemet var antagligen politikens metoder. Under större delen av Weimarrepubliken hade i stort sett alla partier egna paramilitära grupper knutna till sig. Det politiska språket var som man kunde vänta sig. Kommunisterna hävdade helt öppet att socialdemokratin var en variant av fascismen, eftersom den stod ivägen för revolutionen. I slutändan var de flesta med om att gräva demokratins grav. Nazisterna var helt enkelt de som vann kampen om vem som skulle skörda frukterna när flerpartisystemet, yttrandefriheten och de andra - med de flesta dåtida partiers terminologi - borgerliga friheterna rensades bort.

Till skillnad från Linderborg tycker jag att Weimarrepubliken, trots sin kulturella blomstring, är direkt usel som politisk förebild, och bättre som varnande exempel. Jag tycker följaktligen också att man borde tänka både en och två gånger innan man börjar kalla sina motståndare för nazister. Det ordet är ett av de mest laddade i modernt språk. Ska vi försvara demokratin räcker det heller inte med att försvara sig mot människor som viftar med hakkorsflaggor, eller för den delen med hammare och skära. Det handlar också om att undvika ett politiskt klimat där sparkar, slag och nedbrända hus betraktas som gångbara argument. Då är det ingen bra idé om man låter det politiska språkbruket domineras av skällsord och överdrifter.

Tidigare inlägg om personer under Weimarrepubliken:
En tysk mans berättelse
Stauffenberg
Leo Strauss
Författaren Ernst Jünger
Spengler

PS: För den som undrar så är det inte nazister på bilden. Det är bara svårt att skilja på olika partifärger under den perioden. DS.