måndag, augusti 31, 2009

Kulturkamp?

Åtminstone två kulturekonomiska bloggare noterade min fundering kring om vi är på väg emot en kulturkamp, Evelina Wahlqvist och Tobias Nielsén. Den senare menar att jag "småhyllar" Hägglunds tal i Almedalen, men att talet inte är tillräckligt: "Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder." Jag tar tillfället att göra ytterligare ett par reflektioner kring en eventuell kulturkamp.

Det är möjligt att jag överdriver. När jag funderar på saken kommer jag dock bara att tänka på fler exempel. För någon vecka sedan besökte jag Nerdrumelevernas utställning FigurationerEdsviks konsthall (klart sevärt, stänger 13 september), en utställning som har gett upphov till en närmast våldsam debatt på landets kultursidor om konstens relation till såväl politisk ideologi som historisk utveckling. En sökning på Google fångar upp flera anklagelser om nazistiska influenser i utställningen. Samtidigt tar flera skribenter den i försvar och menar, i korthet, att anklagelserna om nazism i så fall fångar in merparten av den europeiska konsthistorien. Detta är naturligtvis inte kulturpolitik i strikt mening och berör alls inte de organisationsfrågor som Kulturutredningen behandlade. Däremot handlar det om det politiska och om konstens innehåll.

Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

Paradoxalt nog har Tobias Nielsén nog ändå rätt i sin bedömning att kulturpolitiken inte kommer att bli en valfråga i nästa val. Han tycks ha helt rätt i att regeringsalternativens företrädare i Almedalens kulturpolitiska debatt (kulturministern vs. Pagrotsky) inte skiljde sig nämnvärt i sin syn på kulturpolitiken, i alla fall inte tillräckligt för att skapa en valfråga. Detta är i sig ingenting förvånande. Ett av de starkaste intryck jag fick när jag skrev min avhandling om svensk kulturpolitik var att de politiska partierna är eniga om kultursektorns struktur, även om de ofta prioriterar olika delar av den (moderaterna har alltid gillat Operan och Dramaten, sossarna Riksteatern, Centern kultur i hela landet osv.), delvis på grund av olika grundsyn. Eventuell kritik mot strukturen som sådan har däremot nästan aldrig kommit till uttryck i faktisk politik.

På den samnordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Finland var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor). Slutsatsen är att Kulturdepartementet inte är så centralt som man skulle kunna tro, inte när man räknar med sådana saker som upphovsrätt, skattefrågor, folkbildning och föreningsstöd.

Ser man till kulturpolitiken i explicit mening har Nielsén rimligen rätt i sin karakterisering av diskussionen i Almedalen: "Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken."

En annan sak är att jag funderar kring själva begreppet kulturkamp. Jag vill inte påstå att jag tänkte särskilt långt när jag skrev det. Ändå associerar jag till Bismarcks tyska "Kulturkampf" dvs kampen om den tyska kulturen i en närmast antropologisk mening, med katolska kyrkan som huvudmotståndare. I överförd mening kan man också associera till kulturkampen mellan liberaler och konservativa i USA, en kamp som har motsvarigheter även på många håll i Europa. Man kan t.ex. dra paralleller till Danmark.

I den meningen är kulturkampen i Sverige ganska lågintensiv. Ändå har jag en känsla av att Hägglund rör sig just i riktning mot en sådan kamp, där hans huvudmotståndare är det som ofta beskrivs som "kulturvänstern". Det var definitivt det intryck som jag fick då jag läste till exempel Johan Ingerös reaktioner, men också flera andra borgerliga bloggare. I skolpolitiken skulle jag säga att det redan pågår en kulturkamp, åtminstone retoriskt sett. Skulle vi röra oss i den riktningen i den explicita kulturpolitiken är det knappast etablerade kulturpoliker man bör hålla utkik mot, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, "perifera" partiledare.

Däremot inte sagt att detta kan väntas sammanfalla med "en frisk diskussion om kulturpolitik". Det är nog inte vad vi ska vänta oss, även om det naturligtvis är någonting som man bör arbeta för.

-------------------------------------------------

Komplettering 2009-10-01: Hägglund utvecklar sitt resonemang i Aftonbladet, med Anna Odells verk som exempel.

fredag, augusti 28, 2009

Diminished Democracy (forts): vad som gått fel sedan sextiotalet

Låser vidare i Diminished Democracy (se även inlägget nedan).

Vad är det då som har gått fel? Robert D. Putnam talar om det minskande "sociala kapitalet". Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om ett minskat engagemang, eller ens om minskande social nätverk, utan om en organisatorisk förändring.

En av hennes huvudteser är att det amerikanska civilsamhället redan på 1800-talet karaktäriserades av sin mångfald av nationella organisationer. Det är först under de senaste 40-50 åren som organisationslivet i allt högre grad har kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och andra liknande aktörer, istället för av gamla tiders massrörelser.

Trots sin bakgrund i sextiotalets radikala rörelser ser hon detta som en negativ bieffekt av den samhälsomdaning i demokratisk riktning som då ägde rum. En aspekt av dett var att förtroendet för de gamla organisationerna minskade.

En annan aspekt har att göra med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare hade högutbildade icke yrkesarbetande kvinnor (särskilt efter att deras barn hade vuxit upp) varit en stöttepelare i många av Amerikas stora medlemsorganisationer. Även de manliga brödrarskapsordnarna möjliggjordes i stor utsträckning av kvinnornas obetalda arbete i hemmen. Ideellt arbete förutsätter fritid.

Ska vi då inte uppfatta denna utveckling som enbart positiv. Skocpol väjer emellertid inte för de negativa konsekvenserna av en utveckling som hon uppfattar som positiv. Gamla tiders massorganisationer var klassöverskridande och nationella. Även om de dominerades av personer som var framstående även i andra avseenden så var det inte ovanligt att lågutbildade och låginkomsttagare kunde nå höga positioner inom dem. De skapade en arena där människor med olika klassbakgrund kunde mötas och knyta kontakter med varandra. Detta var i sig någonting som skapade förtroende och kontakter.

Det hörde emellertid inte till ovanligheterna att dessa organisationer tog aktiv del i politiken. Det avgörande draget här är deras ledare var valda representanter för deras medlemmar. Som exempel nämner hon hur krigsveteranernas organisationer påverkade den tidiga amerikanska socialpolitiken. Trots att dessa organisationer ofta uppfattas som högerorienterade bidrog de till att skapa praktiska lösningar till förmån för sina medlemmar.

De skiljer sig emellertid ifrån många av de särintressen som är aktiva idag. Dessa är nämligen sällan valda representanter för de grupper de säger sig representera. Istället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som de själva definierar uppifrån. Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbestälda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister. Även de kvarvarande massorganisationernas ledningar har emellertid avlägsnat sig ifrån medlemmarna genom att de inte längre är lika beroende av deras pengar. Istället konkurerar de med de nya flexiblare aktörerna om gåvor och statliga kontrakt. I takt med att valkampanjerna blir allt dyrare förvärras situationen allt mer.

Samtidigt är massengagemangets tid inte slut. Tvärtom tycks amerikanerna för Skocpol lika villiga att ställa upp med ideellt arbete som någonsin. Detta gäller inte minst när USA är anfallet av en yttre fiende (något som tidigare gett upphov till floder av engagemang). De krig som förs idag lämnar emellertid ingen öppning för de typer av frivilligt engagemang som världskrigen gav utrymme för. Istället uppmanas medborgarna köpa amerikanska varor och åka på semester. Hur ekonomiskt rimligt detta än kan vara så svarar det knappast mot det mänskliga behovet att engagera sig.

Diminishing Democracy är utgiven 2003. Här finns således ingenting om Obamakampanjen. Det är dock inte svårt att tänka sig att han bättre än Bush har lyckats apellera till den amerikanska viljan att engagera sig. Skocpol nämner emellertid flera andra rörelser som visserligen är organiserade kring en professionell kärna men som också ger utrymme för stora mängder lokalt organiserade voluntärer. Hennes främsta exempel är miljörörelsen och den kristna rörelsen.

Som svensk läsare kan man inte undgå att slås av både skillnader och likheter. Samma tendenser som Skocpol idag iakttar i USA finns otvivelaktigt också i Sverige. Medan de amerikanska medlemsorganisationerna har varit klassöverskridande men däremot ofta segregerade i fråga om ras och kön har de dominerande svenska folkrörelserna ofta varit klassåtskiljande, men däremot integrerande på andra sätt. Detta gäller i synnerhet de organisationer som står nära de politiska partierna. Undantagen är däremot i viss mån bl.a. idrottsrörelsen, även om detta kanske kan ifrågasättas.

De svenska organisationerna tycks ha klarat sig bättre genom sextiotalet än sina amerikanska motsvarigheter. Det är först senare som klassröstandet har minskat och de politiska partierna därmed har destabiliserats. Det är dock värt att notera att vi i Sverige sedan sextiotalet har sett etableringen av två nya stabila politiska partier: miljöpartiet och kristdemokraterna, medan motsvarande amerikanska rörelser har föredragit andra nyare metoder för att påverka det politiska livet.

På 2000-talet tycks stabiliteten emellertid ha övergett flera av våra etablerade organisationer. Frågan är emellertid om det som kommer efter kommer att likna den amerikanska utvecklingen eller om skillnaden kommer att fortsätta att tillta.

Diminished Democracy: Odd Fellows och den amerikanska demokratin


Liksom i Sverige tänker man sig i USA gärna att frivilligorganisationerna är en grundläggande länk mellan den representativa demokratin och folket. I USA:s fall berättades den berättelsen först av den franske resenären Alexis de Tocqueville (se tidigare text).

Just nu håller jag på att läsa den amerikanska statsvetaren Theda Scokpols Diminished Democracy, en historik över det amerikanska civilsamhället och dess frivilligorganisationers uppgång och eventuella fall. Det första jag slås av är parallellerna med de svenska folkrörelsernas historia, det andra är skillnaderna mellan hur historien berättas. Givetvis finns det skillnader i historien också, men det får jag återkomma till. De är också svårare att se bakom skillnaderna i berättandet.

Trots Skocpols relativa pessimism när det gäller de amerikanska frivilligorganisationerna utmärker sig både Sverige och USA även i nyligen gjorda internationella jämförelser som två av de länder vars befolkning har den största tendensen att gå med i frivilliga organisationer och ideella föreningar. Till skillnad från svenskarna utmärker sig amerikanerna också genom sin benägenhet att skänka bort pengar.

I Skocpols framställning ser man emellertid också andra likheter. I polemik mot sin i Sverige ofta citerade statsvetarkollega Robert D. Putnam menar hon att de amerikanska frivilligorganisationerna historiskt sett inte bara är lokala fenomen utan redan i före inbördeskriget typiskt sett var formerade i nationella federationer, mycket lika vad vi i Sverige beskriver som folkrörelser, eller folkrörelseorganisationer, och gärna föreställer oss som ett typiskt svenskt fenomen.
Skocpol menar å andra sidan att de fått sin form med det amerikanska federala systemet som förebild (det är värt att notera att senaten vid den tiden utsågs av delstaterna och att elektorsförsamlingen togs på större allvar, den federala nivån representerade alltså i viss mening sina delar och inte enbart sina medborgare, därmed blir den också en rimlig förebild för likaledes hierarkiska organisationer).

Flera av rörelserna är faktiskt identiska: såväl nykterhetsrörelsen som väckelserörelsen har paralleller i USA. Såväl IOGT som flera av frikyrkorna är faktiskt amerikanska organisationer. Vad skiljer sig i berättandet är den bakgrund som Scokpol ger till dessa organisationer. Det är inte bara det att de är byggda efter förebild efter USA:s federala ordning. Hon lyfter också fram ordenssällskapens betydelse som föregångare till senare tiders organisationer. Faktum är att sedan 1830-talet har runt 1 % av USA:s vuxna manliga befolkning varit medlemmar i frimurarorden. En av de organisationer som först formerade sig nationellt i stor skala var Odd Fellows.

Detta passar knappast in i den svenska bilden av folkrörelserna som politiska massrörelser. Visserligen tror jag inte att frimurarna någonsin varit fullt så utbredda i Sverige. Dock kan man notera att man i de flesta svenska städer fortfarande hittar praktfulla högkvarter inte bara för frimurarna, utan också för Odd Fellows och Godtemplarorden. År 2000 uppgav 2,5 % av Sveriges befolkning (och då inte bara av den manliga befolkningen) att de var medlemmar i ett ordenssällskap. Det är tre gånger så många som medlemmarna i fredsorganisationer. Ändå har jag hittills aldrig läst en historik över de svenska folkrörelserna som inleds med en lång hyllning till Odd Fellows.

En skillnad som åtminstone delvis kan vara mer reell är Skocpols beskrivning av krigets betydelse för att mobilisera frivilliga organisationer. Här är det civila samhället alltså inte fullt så civilt. Åtminstone sedan inbördeskriget har amerikanska krig emellertid i stor utsträckning utkämpats av frivilliga. På hemmafronten har de understötts av andra frigilliga, organiserade i frivilliga organisationer. Dessa frivilliga har sedan efter kriget gått vidare till att organisera sig i nya sammanhang. Inte minst kvinnornas organisering tog ett stort steg framåt under åren efter inbördeskriget.

Enda undantaget ifrån regeln om mobiliseringens positiva effekter på det civila samhället visar sig vara på den besegrade sidan i inbördeskriget. Det skulle t.ex. dröja ända till 1890-talet innan de konfedererade veteranerna bildade en nationell organisation, även om man med ”nationell” tänker sig den nation de misslyckades med att skapa. Sydstaternas svarta befolkning var däremot inget undantag. Inbördeskriget hann knappt ta slut innan de började bilda frimurarloger och andra sammanslutningar. I mycket stor skala.

Jag läser vidare. Det skall bli intressant att se vart det här tar vägen. Fortsättning följer.

tisdag, augusti 25, 2009

Sverige och Andra Världskriget

Myndigheten Forum för Levande historia har nu äntligen tagit sig an frågan om Sveriges agerande under Andra Världskriget.

Myndigheten upprättades från början på Göran Perssons personliga initiativ strax innan Sverige stod värd för en internationell förintelsekonferens och har nu arbetat i runt tio år. Den har i uppdrag att "främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde." Huvudsyftet har alltså aldrig varit att sprida information, utan att använda Förintelsen som pedagogiskt exempel för att på statsmakternas uppdrag påverka medborgarna. Det är möjligt att detta har bidragit till att ge den ett felaktigt fokus och hindrat den ifrån att uppmärksamma ny forskning eller vidga perspektiven. Det var t.ex. först med den nuvarande regering som man började tala om Kommunismens brott.

Hittills har myndigheten dock främst fokuserat på andra staters förbrytelser under Andra Världskriget. Sverige har därmed (oavsiktligt får man förmoda) framstått som den som bedömer det hela från åskådarplats. Att man nu istället har börjat beskriva Sverige som en del av skeendet kring nazismen och dess folkmord framstår som en steg i rätt riktning. Den viktigaste lärdom man, som jag ser det, kan dra av nazismen handlar nämligen (som jag har varit inne på tidigare) om faran av att förhålla sig passiv till förändringar i omgivningen bara för att de inte direkt berör ens egen situation, eller är ens eget direkta ansvar. När det gäller tretiotalets rasism var Sverige naturligtvis lika berört som andra stater. Jag hoppas därför att man nu kan undvika att betrakta den som ett marginalfenomen på högerkanten. Lärdomen borde vara att förhålla sig kritisk till förgivettagna sanningar i samtiden. Det kan man inte göra om man hela tiden väntar sig att ondskan bara skall visa sig någon annan stans.

------------------------------------------

När jag läser vidare i samma morgontidning noterar jag dagens understreckare. Jesús Alcalá skriver insiktsfullt och kunnit om prins Eugéns insatser under kriget. Prinsen framstår här i synnerligen god dager som en man som använde sin ställning för att befordra förståelse, kultur och demokrati, som kunde vara tollerant utan att låta sig köpas eller ge efter när den egna övertygelsen inte stämde med majoritetens.

Demokratin brukar beskrivas som en väg, inte ett mål. Men mer än en väg är den kanske en gångart. Sättet vi rör oss, hållningen vi uppvisar, måhända också vilka vi väljer att vandra tillsammans med. Synd att prins Eugen är så borglömd som färdkamrat.

Detta är mycket sant, i synnerhet då det öppna samhället är ifrågasatt. Det här är för övrigt Alcalás andra understreckare om i år Andra Världskriget. Hans förra handlade om tyska juristers medlöperi med nazismens urholkning av rättsväsendet. Beskrivningen aktualiserar behovet av ämbetsmannansvar men också problemen med en syn på lagstiftning enbart som ett uttryck för den tillfälliga politiska makten. Lagstiftningen måste ha större, bredare och mer långsiktig legitimitet än så. Ännu en sak som vi borde låta Tredje Riket påminna oss om är att order uppifrån inte friskriver en från ansvar för sina egna gärningar.

torsdag, augusti 13, 2009

Är det i Reagans och Clintons efterföljd som Obama är oförmögen att agera?


Även i svenska medier börjar man nu fråga sig om Obama pratar mer än han uträttar. Artikeln får mig dock att tänka på en analys i betydligt längre perspektiv, nämligen den amerikanske statsvetaren Stephen Skowroneks The Politics Presidents Make som jag läste för ett par år sedan. Skowronek tar sig an inte bara den sittande presidenten utan samtliga presidenter från Washington till Clinton.

Det som får mig att tänka på den analysen är framförallt hans analys av Reagan och Clinton. Han drar slutsatsen att de senaste femtio årens presidenter i stor utsträckning har saknat förmågan/möjligheten att förändra statsapparatens organisation I synnerhet Reagan och Clinton har skapat en helt ny presidentstil där det talas betydligt mer om förändring än under tidigare presidenter, men där mycket lite händer.

Det skulle vara intressant att höra vad Skowronek anser om de senaste båda presidenterna Det är möjligt att Obama har gått ännu längre än Reagan och Clinton i imagebaserat ledarskap. Frågan är dock hur man ska tolka den George Bush som i europeiska media framstår som den tomaste tunnan av dem alla - men som samtidigt anklagas för ett minst sagt omfattande förstörelseverk.

När precis hade läst Skowronek skrev jag en mer utförlig jämförelse mellan den boken och svenska förhållanden. Den texten återfinns här. Än mer läsvärd är naturligtvis själva boken, som fortfarande finns i handeln, om än inte i uppdaterad utgåva.

tisdag, augusti 11, 2009

Korruption och svag rättsstat i dagens Sverige

"Var fjärde svensk kommunpolitiker och hög tjänsteman är beredd att kringgå lagstiftningen för att främja ett lokalt företag. Var tredje kan också tänka sig att bjudas på en heldag av ett privat företag" hävdar SvD med hänvisning till enkät som i ett pågående forskningsprojekt om korruptionen i Sverige har gått ut till 1900 politiker och högre tjänstemän i svenska kommuner.

Det anmärkningsvärda är egentligen inte om så skulle vara fallet, utan att detta är vad de säger i en enkät. Mitt intryck är att människor i enkätsvar minst lika mycket beskriver vad de anser vara normalt, eller åtminstone hur de uppfattar sig själva, än hur de faktiskt är eller skulle bete sig. Hade frågan gällt hur det skulle agera om en skum typ dök upp med attachéväska fylld med sedlar i utbyte mot stöd i en viss fråga, så är det troligt att fler skulle ha svarat nej i en enkät än som skulle ha svarat nej om erbjudandet verkligen infunnit sig. Så är det rimligen också ifråga om lättare förseelser, så länge dessa inte uppfattas som en del av normalt beteende.

Praktexemplet på vad som idag kan uppfattas som normalt är naturligtvis Marianne Samuelsson - som aktivt gick ut i media och förklarade att hon fattat beslut på helt felaktiga grunder. För detta blev hon omplacerad. Inte sparkad. Omplacerad.

I Samuelssons fall handlar det om en märklig sorts korruption. Så vitt jag förstår så finns det ingenting som tyder på att hon skulle ha erbjudits några personliga fördelar för sitt agerande. Istället förefaller hon ha agerat i enlighet med hur hon har uppfattat sitt uppdrag: att verka för Gotlands bästa, t.o.m. då detta gått ut över någonting som faktiskt var hennes uppdrag: att opartiskt fatta beslut efter gällande lagar och regler.

Det handlar alltså inte bara om Samuelssons personligen dåliga ämbetsmannansvar utan också om en oklarhet i fråga om uppdragets natur (åtminstone för henne personligen). Också i det nämnda forskningsprojektet framgår det att organisationsformerna har bäring på tjänstemäns och politikers benägenhet att agera etiskt tveksamt (även om åtminstone SvD drar andra slutsatser av detta). Men också om en kultur där tjänster och gentjänster är norm - i högre grad än opartisk myndighetsutövning - även om normkonflikten för åtminstone en av de anställda blivit tillräckligt allvarlig för att denne skulle banda sin chefs kommentarer och överlämna dem till pressen.

Om det nu är så att korruptionenen - eller åtminstone benägenheten att agera på tveksamma grunder - tilltar i dagens Sverige så skulle jag vilja påstå att vi är synnerligen illa rustade för att hantera problemet. I Sverige är tilltron till myndigheter fortfarande mycket hög. Vi har en benägenhet att i tämligen begränsad utsträckning försöka lösa den här typen av problem via rättssystemet, utan istället via olika typer av granskande specialmyndigheter, som t.ex. de olika ombudsmännen och Konstitutionsutskottet. Detta förutsätter att förtroendet för åtminstone dessa förblir högt, för att inte tala om att det innebär att vi förlitar oss på att de lever upp till det. I Samuelssons fall blev det hela publikt tack vare en enskild tjänsteman och pressen. I många andra länder hade det kanske varit naturligt att gå till domstol.

Jag tror personligen att ökade möjligheter i den riktningen skulle vara bättre. På nationell nivå skulle jag gärna se riksrätt som ett komplement till KU och JK. Just nu ser det emellertid snarare ut som att utvecklingen går allt mer emot att det blir pressen som får utgöra både domare och bödel när medborgarnas förtroende för tjänstemän och politiker sjunker Så bygger man inte ett fungerande rättssamhälle.

--------------------------------------

Det omnämnda forskningsprojektet ser synnerligen intressant ut och innefattar bl.a. den bloggande Lundaforskaren Andreas Bergh som sammanfattar resultaten så här långt här. I SvD har resultat från projektet presenterats i två nyhetsartiklar (här och här), men med tanke på att de inte har fått alla uppgifter rätt är det antagligen bättre att läsa dem hos Bergh.

fredag, augusti 07, 2009

Kulturkamp?

Jag hör till dem som en längre tid har beklagat mig över frånvaron av kulturpolitisk debatt. Under våren och hösten drabbades vi emellertid av en hel del debatt kring Kulturutredningen och dess förslag. Denna debatt var emellertid nästan enbart organisatorisk. I bästa fall handlade den om kulturadministration. I många fall handlade den dock mer om utredningens intärna organisation och personal.

Under våren följde debatten kring de Konstfacksstudenter som såväl kulturministern som Konstfacks ledning uppenbarligen ansåg gå över gränsen. Den debatten var lite mer innehållslig. I någon mening handlade den om vad konst är och vilken dess plats i samhället är. Däremot var den knappast konstruktiv.

Under sommaren har vi hört en hel del om Hägglunds tal i Almedalen, ett tal som måste uppfattas som ett av de retoriskt bättre i de senaste årens politik, om inte annat så därför att det fortfarande ger svallvågor. Medan en del formuleringar var rätt förenklande måste man ändå konstatera att det handlade om idéer och visioner i betydligt högre grad än de flesta av dagens inlägg. Det var också ett frontalangrepp mot såväl kulturfältets etablisemang som mot den dekonstruktivistiska diskurs som dominerar mycket av både kulturfältet och humanioran.

Nu är det dags att sluta prata om frånvaron av debatt. Nu finns en gryende debatt - i form av ett ifrågasättande av kulturfältet som sådant.

Har kulturkampen kommit till Sverige?

söndag, augusti 02, 2009

Svensk skola - och varför någonting behöver göras


Sent igårkväll hade jag ännu en diskussion om svensk skola med några vänner och bekanta. Den här gången började det i friskoledebatten, och jag konstaterade att jag inte uppfattar friskolorna som problemet - utan den kommunala skolan. Jag menar att huvudproblemet är att man inte får den grundläggande kunskap man behöver för att kunna förstå samhället. Folkskolan ifördes som ett demokratiskt projekt just för att alla skulle få en god grund för att kunna fortsätta mot högre utbildning och agera som aktiva medborgare i en demokrati.

Någon annan menade att skolan inte i första hand skall leverera faktakunskaper, utan istället lära eleverna att bli bra människor och bete sig rimligt mot sina medmänniskor. Ytterligare någon menade att skolan skulle lära en att själv söka upp kunskap.

Det intressanta är att ingen menade sig ha fått detta i skolan. Jag tror inte att vi är otypiska. I alla fall har jag hört samma sak ett otal gånger. Sin allmänbildning har man skaffat sig senare eller på fritiden (jag skrev själv nyligen om min tidiga läsning av Alf Henriksson). Många, numera välutbildade, bekanta kunde redan läsa när de började skolan. Här är det snarare jag som sticker ut i det att jag lärde mig läsa rätt sent och att skolan faktiskt hann uträtta visst arbete med mitt skrivande (mina läsare har säkert lagt märke till att min stavning då och då fortfarande lämnar en del i övrigt att önska). I grunden tror jag dock att läsande och skrivande på fritiden har gjort mer än skolan när det gäller min språkhantering, och det redan innan jag lämnade skolan.

Att inhämta kunskap tycks vara någonting som få har lärt sig genom formell utbildning. Jag har själv inget minne av att jag har lärt mig det. Jag vet också att universiteten har stora problem med att studenterna har svårt att organisera sitt lärande, något som jag själv antagligen lärde mig under gymnasiet och högstadiet. Här rör det sig emellertid om informellt lärande och skillnaderna är antagligen mycket stora mellan dem som, liksom jag, kommer ifrån akademikerhem och dem som inte gör det. Om syftet är att skolan ska bidra till att ge alla åtminstone grundförutsättningarna för att kunna fortsätta lära så har man helt klart misslyckats här.

Att bli en god människa är utan tvekan svårt att lära ut. Det är också någonting som kräver i det närmast ekonstant arbete under hela livet. Alla kanske heller inte skulle uttrycka sig i de termerna. Däremot hoppas jag att de flesta anser att skolan borde ha en roll i uppfostran. Friskoledebatten antyder faktiskt att många skulle vilja gå längre än vad jag skulle göra i den riktningen. Medan jag tenderar att se skolvalet som en konsekvens av föräldrarnas ansvar för sina barns uppfostran så förefaller många anse att skolans ansvar för att ge barnen goda - och för samhället gemensamma - värderingar går utöver föräldrarnas valfrihet.

Däremot kan jag inte minnas att skolan när jag gick där tog nog något vidare helhetsansvar. Tvärtom verkade det som att lärarna i första hand tog ansvar för det som hände på lektionerna. På rasterna kunde man i bästa fall stävja de värsta mobbingtendenserna, men inte ens det var man särskilt framgångsrik med.

Nu vill jag inte säga att mina egna skolupplevelser var exceptionellt dåliga. Tvärtom växte jag upp i en tämligen skyddad medelklassidyll norr om Stockholm där eleverna mestadels var barn välutbildade hög- och medelinkomsttagare och dessutom innan lärarbristen och besparingarna han gå särskilt hårt åt den svenska skolan. Jag övertygad om att många skulle betrakta detta som en guldålder. Trots detta var det inte särskilt bra. Ingenting jag har eller ser om den svenska skolan eller dess resultat har övertygat mig om att det har blivit bättre de senaste tio till tjugo åren. Och det jag upplevde var definitivt inte bra.

Ändå finns det idag inte mycket till skoldebatt att tala om. Eller snarare: debatten koncentreras till att handla om ägarformen (se till exempel Jonas Morians utmärkta beskrivning av den socialdemokratiska skoldebatten). Ett av de hetaste debattämnena handlar faktiskt om en gymnasieskola där jag hade en del av mina lektioner, men inte om undervisningen eller om skolmiljön, utan om en utförsäljning som i och för sig kan förtjäna att diskuteras.

Viktigare borde dock vara själva grunduppdraget. Många upplevde nog att sittande utbildningsministern gick till val på att stärka kunskapskraven i skolan. Under en tid var detta mycket omdebatterat. Nu tycks debatten emellertid ha lagt sig utan att man fortsatt med att diskutera innehållet, eller ens granska resultatet av regeringens skolpolitik.

En ökad förmåga att ställa krav är antagligen en viktig del av det som skulle behövas, men också uppmuntran är någonting som många saknat i skolan. Även detta antyder ett behov av mer omfattande förändringar än man skulle kunna tro. Jag är personligen övertygad om att det som mer än någonting annat uppmuntrar de flesta människor att anstränga sig är just utmaning. I den skola jag mins var det främsta resultatatet av att man lyckades med någonting att man fick vänta in de andra. Minimalt med uppmuntran. Mycket lite utmaningar. Inte konstigt att man lärde sig mer på fritiden än i skolan.

Men återigen: vad händer med alla dem som inte har möjlighet att lära sig på fritiden. Ytterst är den gemensamma grundskolan ett demokratiprojekt. Utan bra skola blir bildning nästan enbart en fråga om hemförhållanden.

Jag blir också allt mer övertygad om att det inte enbart handlar om att lära sig lära, även om detta är nog så viktigt. Lärande är en tolkningsprocess, men utan bakgrundskunskaper är det inte möjligt att tolka någonting. Alla behöver grundläggande kunskaper om världen, och inte minst om det samhälle där de skall kunna fungera som demokratiska medborgare.

Å andra sidan ser jag ingen motsättning mellan att lära sig kunskaper, att lära sig att tolka omvärlden, och att lära sig att bete sig rimligt gentemot sina medmänniskor. Olika områden kräver olika strategier, precis som olika elever. Däremot kan jag inte se hur någonting av detta skulle kunna fungera utan närvarande erfarna och ämneskompetenta lärare med en förmåga att ställa krav och engagera sina elever.

Jag tror heller inte att vi lyckas särskilt väl med detta idag. Samtidigt har jag mycket svårt att se att det skulle kunna finnas många utmaningar i samtiden som är viktigare än just denna.

(Bild: Min gamla gymnasieskola)