söndag, juli 26, 2009

Alf Henriksson och den försvunna historien


Bland de böcker som tidigt sporrade mitt intresse för historia spelade nog flera böcker av Alf Henriksson en stor roll. Om någon till äventyrs inte skulle ha läst dem kan jag passa på att rekommendera t.ex. hans Kinesisk historia, Antikens historier, Biblisk historia, Bysantinsk historia och Hävdateckningar som alla fortfarande är synnerligen underhållande. Då jag knappast är ensam om att ha uppskattat denne spränglärde folkbildare lär de knappast heller vara svåra att få tag på.

I inledningen till Antikens historier passar han på att ge sin syn på vad som håller på att hända med dessa gamla historier, trots alla de landvinningar som historievetenskapen har gjort under de senaste hundra till två hundra åren:

...man kan väl inte säga att den väldiga verksamheten och de beundransvärda resultaten på detta forskningsfält har berört den utomstående allmänheten mycket. Endast i ett avseende har fornkunskapens landvinningar hittills fått verklig betydelse för folkets djupa led: sagor och anekdoter som bevisligen är ohistoriska har i all stillhet försvunnit ur barnens skolböcker. Adam och Eva, Deukalion och Pyrrha, Romulus och Remus är alla på väg att uppslukas av Äldre stenåldern [...] ty historieskrivningen, som förr i tiden närmast var en specialgren av berättarkonsten är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. Den har allvarligare ting att besörja än att återberätta uppenbara lögnhistorier till underhållning och uppbyggelse för barn och allmoge. [...] Liksom är fallet med Bibelns berättelser, vilka med förbluffande snabbhet har upphört att vara allas egendom, är antikens sagor och historier i färd med att höljas in av den glömskans natt där endast forskare av facket lyser med en stillsam lykta.

Därmed är vi alla på väg att förlora den berättelseskatt som under ett par tusen år har färgat Europas kulturliv. Inte heller är vi idag särskilt bra på att lära ut historia i skolorna. Jag får en känsla av att Alf Henriksson kan ha haft rätt i att historia måste få vara roligt om det ska kunna läras ut. Med undantag för de insatser som min betydligt mera vetenskapligt sinnade historielärare på gymnasiet åstadkom, inte minst som berättare, så tror jag nog att jag har lärt mig betydligt mer historia av Alf Henriksson än av den moderna svenska skolan.

Därmed inte sagt att han inte ibland har fel, inte bara i förhållande till vetenskapen, utan också i sitt återberättande av de antika historieberättarnas anekdoter. Som inkörsport är han emellertid lysande. Fakta kan revideras senare. Däremot tror jag att man redan från början måste etablera en bild av historiens gång, av kartan och tidsaxeln, om man så vill. Har man inte den översikten blir det svårt att sedan sortera de fakta man senare lär sig.

Man ska inte måla allt svart. Historieintresset är även nu mycket stort och idag berättas historia som underhållande historier av så väl HBO som av populärvetenskapliga författare. Det skulle dock inte vara helt fel om alla läste Alf Henriksson i mellanstadiet. Jag är övertygad om att det finns läroböcker i skolan idag som är betydligt mer faktamässigt daterade, för att inte tala om tråkigare.

lördag, juli 25, 2009

Lovecraft

Temat för senaste numret av Lyrikvännen är skräck. Här finner man bl.a. en läsvärd introduktion till H.P. Lovecraft av författarinnan Joyse Carol Oates med fokus bl.a. på hans verks gränsöverskridande karaktär.

Själv har jag bl.a. fastnat för Lovecrafts förhållande till vetenskapen och till det moderna. Han blandar friskt (?) vad som skulle kunna betraktas som science fiction med gotisk skräck. I den meningen överskrider han genregränserna. I min lärobok i vetenskapsteori från mitten av nittiotalet har jag (förhoppningsvis med viss ironi) skrivit ned följande Lovecraftcitat i marginalen vid den minst sagt vetenskapspositiva texten:

“We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the light into the peace and safety of a new dark age.”

Samtidigt är det få författare som sitter så fast i sin genres klichéer. Lovecraft är närmast ökänd för sin förmåga att stapla adjektiv på varandra för att beskriva fenomen som han dessutom påstår är omöjliga att beskriva i ord:

“It was an All-in-One and One-in-All of limitless being and self — not merely a thing of one Space-Time continuum, but allied to the ultimate animating essence of existence's whole unbounded sweep — the last, utter sweep which has no confines and which outreaches fancy and mathematics alike. It was perhaps that which certain secret cults of earth have whispered of as YOG-SOTHOTH, and which has been a deity under other names; that which the crustaceans of Yuggoth worship as the Beyond-One, and which the vaporous brains of the spiral nebulae know by an untranslatable Sign” (Lovecraft: Yog-Sothoth)

Kanske är det detta som gör honom så fascinerande; förmågan att få läsaren att se det gotiska, drömlika eller skräckframkallande – oavsett om temat är vetenskapens kartläggning av ett till synes allt större kosmos, eller de urgamla magiska böcker som utgör hans allra vanligaste tema. Vi får inte glömma att Lovecraft levde i en tid då det av vetenskapen kartlagda universum måste ha förefallit växa med enorm hastighet, samtidigt som det blev allt obegripligare. Einstein relativiserade Newtons fysik, astronomerna upptäckte ett universum som bestod av oräkneliga galaxer och arkeologerna avtäckte länge sedan glömda städer i Mesopotamien.

Vi får heller inte glömma att historien hundra år tidigare hade tyckt börja med grekerna och romarna (även om Napoleon redan hade tagit ett viktigt steg genom att möjliggöra en expedition till pyramiderna) medan astronomerna hade mycket dimmiga begrepp om universum utanför solsystemet. Lovecrafts värld kan här läsas som en mytologisk tolkning av en värld där plötsligt många ljusår vida svalg öppnat sig mellan stjärnorna, bortglömda civilisationer öppnats för historikerna och årmiljarder för paleontologerna.

Likt äldre tiders kartritare fyllde han de okända utrymmena i kartans utkanter med monstra. Utkanterna var nu skjutna längre bort till mer avlägsna regioner i universum. Samtidigt, eller kanske just därför, tycktes de mer hotande. Nu lurade de från punkter som inte rymdes i världskartans till synes euklidiska geometri. Samtidigt hotade de hela tiden att bryta in i den ordnade världen, men inte längre bara i utkanterna, utan på vilken punkt som helst.

Ett annat centralt tema hos Lovecraft är drömmen, som hos honom inte självklart tycks representera ett individuellt undermedvetet, utan snarare en värld öppen för upptäcktsresande. De noveller som berör detta kan knappast behandlas som skräcklitteratur. Här rör det sig snarare om en mer obestämd surrealistisk genre baserad på hans egna drömmar (det är med stor förtjusning som jag i Lyrikvännen läser utdrag ur en diktcykel eller längre dikt som en gammal bekant till mig arbetar på efter samma metod, hon måste onekligen ha haft ett intressant, om än inte helt avundsvärt drömliv).

Som få andra finns Lovecraft närvarande på alla nivåer i vår kultur. Han diskuteras avsides av framstående kulturpersonligheter som Oates och Houellebeque. Han ligger till grund för rollspel och genrelitterära pastischer. Han inspirerar bestsellers av figurer som Stephen King. Det finns närmast en hel subkultur som ömsom dyrkar honom, ömsom parodierar honom (jag hade för övrigt stort nöje av den svenska uppsättningen av musikalen A Shoggoth on ther Roof).

Mycket riktigt finner man Lovecraftreferenser även i Foucaults pendel som jag just håller på att läsa (och kommenterade nedan), inte minst i den stora ritualen som utgör bokens final. Jag tror inte att jag reagerade över det första gången jag läste den. Nästa gång hade jag dock omåttligt roligt av hur Eco mitt ibland de uråldriga magiska namnen slänger in Cthulhu, helt apropå, som för att exemplifiera att de uppenbarligen tar med vad som helst. När jag för några dagar sedan läste igenom Wikipedias utmärkta artikel om boken noterar jag att frasen ”I'a Cthulhu! I'a S'ha-t'n!” inte bara är ett Lovecraftcitat (första utropet) utan också ett citat ur en ritual hos Church of Satan, där Anton LaVay har lagt till frasen ”I'a S'ha-t'n!” för att ge det ”en satanisk touch”.

Lovecrafts berättande har onekligen trängt in vår kultur som få andra författares. Det tycks redan röra sig i gränslandet mellan det fiktiva och det mytologiska. Författarens medvetna användning av fiktiva referenser har redan flutit ut i den kulturella allmänningen.

lördag, juli 18, 2009

Kyrkan och folket i Sverige och Danmark


Urban Claesson skrev för några år sedan en intressant kyrkohistorisk avhandling om folkkyrkans utveckling på 1900-talet där man bl.a. får reda på hur vi fick den statskyrka som vi hade fram tills helt nyligen. Både där och i antologikapitlet "En folklig folkkyrka?" gör han en intressant jämförelse mellan hur idéer om nationell gemenskap uppfattats i Sverige och Danmark. Den ger en intressant bakgrund både till dagens inställning till religion och till partisystemet, men också till statskyrkans försvinnande i Sverige.

I början av 1800-talet var både Sverige och Danmark protestantiska stater med stark kungamakt och statskyrka. I Sverige fanns sedan gammalt en fri bondeklass. I Danmark utvecklades denna under 1800-talet. I båda länderna fanns samtidigt en stark kristen väckelserörelse i motstånd mot den etablerade kyrkliga hierarkin och en demokratisk rörelse. I Danmark ingick bönderna i den demokratiska rörelsen eftersom de samtligt erövrade sin frihet ifrån adeln. I Sverige hade de redan denna frihet. Följaktligen kom liberalism, väckelse och bonderörelse att allieras i Danmark redan under första halvan av 1800-talet.

Med 1849 års konstitution tog Danmark ett steg mot demokratisk parlamentarism och konstitutionell demokrati när Sverige fortfarande hade ståndsriksdag. 1855 fick undersåtarna rätt att själva välja församling. 1868 blev det möjligt att grunda nya församlingar inom ramarna för statskyrkan. Därmed hade väckelskristendomen integrerats i statskyrkan.

I Sverige har medlemmar i Svenska kyrkan fortfarande inte rätt att byta församling trots att prästerna låter allt mer olika. Att grunda nya exterritoriella församlingar inom kyrkan är det inte tal om. Här utvecklades sig väckelserörelsen istället utanför kyrkan som ett slags alternativ offentlighet. Sedan kom socialdemokratin att göra samma sak. I Danmark kom liberalernas och bonderörelsens Vänstre tillsammans med kyrkan att få en nära koppling till uppfattningen om ett danskt folk.

I Sverige kom den föreställning om nationen och folket som associerades med bönderna först att kopplas till monarkin via Bondetåget. Sedan utvecklades Bondeförbundet och Folkpartiet till separata partier medan socialdemokratin via folkhemsbegreppet kom att skapa en delvis ny föreställning om nationen: det goda folkhemmet, välfärdsstaten.

I denna sekulära nation har kyrkan inte mycket plats. Länge fanns i båda länderna en lokal demokrati i statskyrkans församlingar. På den nationella nivån sköttes det demokratiska inflytandet istället genom att den var just en statskyrka. I Sverige valde vi dock att politisera kyrkan med politiska partier och val. Från och med början av 1980-talet har även kyrkans högsta beslutande organ varit ett kyrkomöte bestående av politiska partier. I Sverige är kyrkan nu en politisk organisation något så när skild från staten. I Danmark har man fortfarande en statskyrka med en prästerlig ledning formellt underställd drottningen.

Claesson ser i Danmark en utveckling mot en etnisk nationsuppfattning som idag möjliggör för Dansk Folkeparti att vinna framgångar. I Sverige ser han snarare en dominerande civil nationsuppfattning. Jag skulle snarare kalla den statscentrerad, men jag måste också säga att han gör en poängfylld beskrivning. Denna bekräftas också av att även Sverigedemokraterna, med en i övrigt etniskt färgad nationsuppfattning, är tvungna att bygga vidare på folkhemmet. Det är helt enkelt det som är den dominerande föreställningen om den svenska nationen.

(Bild via Wikipedia, historik här)

fredag, juli 17, 2009

KulturSverige 2009

För den som intresserar sig för kulturpolitik kan det vara intressant att notera att publikationen KulturSverige 2009 nu finns tillgänglig för nedladdning. Här finns både statistik över det svenska kulturlivet och korta texter av många av de ledande forskarna på området. Nämnas kan t.ex. Eva Hemmungs Wirténs artikel om hur upphovsrätten konstant utvidgats. Andra aktuella inlägg som kan nämnas är Katja Lindqvists beskrivning av sponsringens betydelse för kulturlivet (i dagens Sverige ytterst begränsad), Ants Viirmans och Jenny Johannissons om kommuners och regioners ökande betydelse samt Erling Bjurströms diskussion kring kulturpolitik och globalisering. Undertecknad deltar med en text om hur mångkulturalismen etablerat sig i den svenska kulturpolitiken sedan mitten av nittiotalet.

Harry Potter-analys

Harold Bloom menar att "Rowling's mind is so governed by clichés and dead metaphors that she has no other style of writing." Ändå är det nog så att årets största kulturhändelse ägde rum i förrgår: premiären av en ny Harry Potterfilm, åtminstone om man med "stor kultur händelse" menar en som säger någonting om vår tid. Harry Potter har anklagats för allt ifrån sockersöt konservatism till förordande av satanism. De är också en av de största försäljningssuccéerna någonsin såväl i bokhandeln som på bioduken.

Själv har jag inte sett den senaste filmen (ännu?) men passar istället på att rekommendera bloggen Vetsagas utmärkta analys Ondska och värderderingar i Harry Potter.

måndag, juli 13, 2009

Foucaults pendel och teknikhistoria


Håller på att läsa om Umberto Ecos Foucaults pendel, inte för första gången, men för första gången på många år. På pärmens insida har jag noterat "Tobias Harding Julen 1994". Det är ganska länge sen. Den första italienska utgåvan tycks ha getts ut 1988. Det är en ganska speciell känsla att följa en bok så länge. Jag vet också att den gjorde ett betydande, och av allt att döma bestående, intryck också på flera av mina bekanta redan då. Många har berättat om hur de i flera månader såg tempelherrar och mystiska gåtor överallt och hela tiden.

De kulturfenomen som Eco behandlar, och ofta travesterar, har snarast ökat i betydelse. Enligt Wikipedia lär han ha sagt att "Dan Brown is one of the characters in my novel".

Det kan vara att tiden verkligen har gått sen senast jag läste den, men nu märks det verkligen att Foucalults pendel är en 1900-talsroman. Eco föddes 1932 i Piedmont. Han är med andra ord jämnårig och av samma ursprung som Jacopo Belbo, som i romanen präglas av sina ungdomsupplevelser under inbördeskriget och som till sist förtärs av sitt intresse för ockultism och konspirationsteorier, möjligen driven av bitterhet och självförnekelse.

Jag överraskas av hur länge det dröjer innan Eco kommer in på den ockultism som brukar uppfattas som romanens huvudämne. Istället fylls de första dryga hundra till hundrafemtio sidorna av en beskrivning av det akademiska livet och dess politik som jag alltid har uppfattat som både träffande och underhållande. Däremot kan det vara så att det akademiska livet har förändrats betydligt sedan åttiotalet. Ger man t.ex. fortfarande ut avhandlingar på förlag i Italien?

Ett citat som har följt mig de senaste åren (undrar varför) är Casaubons "Jag skriver min avhandling om dem, den som skriver en avhandling om syfilis älskar till sist till och med spirochaeta pallida."

Någonting som verkligen har förändrats är datorerna. Dessa spelar också en större roll än vad jag mindes i berättelsen. Ett av de inledande hundra sidornas huvudtema är i själva verket Belbos (och, får man förmoda, Ecos) frihetskänsla i mötet med datorn. Datorn kan inte bara genomföra beräkningar med en hastighet som för medeltidens kabbalister skulle ha tagit årmiljoner. Det som verkligen fångar Belbo (och Eco?) är ensamheten i mötet med datorn; datorn som den ideale läsaren. Den man kan anförtro allt:

"Och om du skriver vad anständigheten inte tillåter, så stannar alltihop i disketten och du ger disketten en order och ingen mera kan läsa dig, storartad tillgång för hemliga agenter, du skriver meddelandet och färdigt, sen stoppar du disketten i fickan och tar dig en promenad och inte ens Troquemada kan någonsin få reda på vad du skrivit, bara du och den andre (den Andre?)."

Det här var kanske inte ens sant när det skrevs. Poängen är dock att författaren trodde på det. Det står också närmare romanens huvudtema än vad jag tidigare tänkt mig. Pendeln kretsar kring fascinationen för objektet, förtrollningen som lockar en att överge sig själv.

Att datorpassagen idag känns väsentligt mera daterad än de som handlar om tempelherrar, umbanda eller Tres är helt följdriktigt. Belbos förälskelse i datorn är lika falsk som hans övriga fascinationer. Ett sätt att läsa romanens är som ett enkelt avståndstagande ifrån konspirationsteorier och alla former av sökande efter Svaret (med stort S). Den rymmer emellertid också en respekt för det Heliga som dess ockultister saknar då de förlorar sig i sökvandet efter metoder att manipulera skapelsen. Kabbalan kan här läsas som en liknelse för de symboler som finns där men som inte är menade att maniplueras. De som däremot ser livet som någonting som ska levas - inte behärskas eller lösas som en gåta - tycks däremot immuna Den ironi som huvudpersonerna ägnar sig åt skyddar dem inte. Den som förlorar sig i materien är förlorad för all framtid.

Men det här är en roman - inte ett fördolt budskap - och som alla goda romaner lämnar den inga tydliga svar.

---

Passar alltså på att tacka mor och far för vad som tydligen var en utmärkt julklapp redan för snart femton år sedan.

Är fortfarande inte säker på om min förkärlek för typsnittet Garamond har någonting med Pendeln att göra.

Bild via Wikipedia. Historik. Jag tänker mig att det är denna bild som sitter på väggen hos Belbo, ett rosenkreuzianskt stick som bl.a. avbildar en trumpet.

onsdag, juli 08, 2009

Nya partier och ett fjorton år gammalt boktips

Dagens boktips för den politiskt intresserade (eller roade) en fjorton år gammal bok utgiven på ett liten förlag i Simrishamn. Boken heter Kannibalerna. Här berättar Ny Demokratis kanslichef John Holck-Bergman sin högst partiska, och av allt att döma ocensurerade, berättelse om partiets uppgång och fall. Här kan man bl.a. läsa om hur han på partiledningens uppdrag reste runt till nyvalda kommunala partiföreträdare för att hålla leden slutna och i vissa fall under hot om polisanmälan avstyra nyblivna politiker med tveksam bakgrund från direkt förskingring av kommunala medel och partikassor. Man får också en redogörelse för partiets slutgiltiga sammanbrott när Ian och Bert rök ihop med varandra, om partiledarens avgång och om hur två av varandra oberoende stämmor valde två av varandra oberoende ordföranden som till sist gick till domstol i kampen om partiets namn och kassa. Detta resulterade i sin tur att i att partiets tillgångar frystes av domstolen och förblev otillgängliga under hela valkampanjen 1994, samtidigt som partiledarna skämde ut varandra offentligt.

Den här boken kan man naturligtvis läsa som ren humor. Den kan också ha en hel del att säga om vad som händer när ett nygrundat parti, eller annan ideell organisation, växer kraftigt under kort tid och sedan är tvungna att hantera både externa och interna konflikter under press. Faktum är att inte mindre än tre nya partier äntrade riksdagen i valen 1988 och 1991. Två av dem finns kvar och är i allra högsta grad etablerade. Ny Demokrati gör det inte.

Idag står vi kanske inför en liknande situation inte mindre än fyra nya partier har de senare åren stått framstått som starka kandidater i olika val. Vi har sett två nya partier i EU-parlamenten under de två senaste valen. Junilistan är redan borta, liksom Ny Demokrati delvis på grund av inre slitningar, men i motsats till Ny Demokrati som ett resultat av allt för lite mediauppmärksamhet. Sverigedemokraterna och Fi har hittills inte lyckats komma in i vare sig riksdagen eller EU-parlamentet. Piraterna kan nu mycket väl stå inför ett tillväxtproblem som liknar det som Ny Demokrati stod inför. Ingenting tyder dock på att de skulle ha ställts inför några sådana problem ännu. Möjligen är deras ideologiska enighet i de frågor som drivs tillräckligt, åtminstone givet att de kan hålla sig borta från andra frågor där den interna oenigheten är större.

Slutligen säger de nya partierna också någonting annat. Kring 1990 stod det politiska systemet i en sådan gunging att ett parti som Ny Demokrati kunde komma in i riksdagen. Frågan är om gungningen är större eller mindre idag.

måndag, juli 06, 2009

Skolkatalog?

Nu har nyhetsfloden således stillnat och det är dags för den årliga nyhetstorkan. Journalisterna har ledigt och således händer ingenting i världen. På Gotland råder stiltje åtmintone fram tills medeltidsveckan.

Personligen tenderar jag att bli misstänksam emot grupper där människor säger att "alla var där". Almedalen tycks vara ett sådant sammanhang. En allt högre andel av Sveriges inflytelserika personer tycks vara där. Politikerbloggen ser ut som skolkatalogen från högstadiet. De har till och med en lista på de snyggaste killarna och tjejerna. Det här är alltså de människor som styr oss?

Det är svårt att hitta en tydligare illustration av varför vi har en sådan konsensuskultur i det politiska livet.

I morgonens Svd fastnade jag för övrigt för Merit Wagers kollumn, där vi får ett bra exempel på varför det är en dålig idé att ha en arbetsmarknad där man väljer bort såväl unga som gamla, tillsammans med merparten av dem som har konakter i länder som utvecklas till nya marknader (dvs. invandrare). Homogenitet underlättar vägen mot konsensus, men det är knappast bra för utvecklingen på lång sikt.

onsdag, juli 01, 2009

I Bryssel och i Stockholm

De senaste dagarna har jag varit i Bryssel och diskuterat tredje sektorn inom ramarna för ett EU finansierat forskningsprojekt, i lokaler som vi lånat av Bundesland Nortrhein Westfalens representation. Seminariet var, som väntat, utmärkt. Jag tror också att den bok som vi förhoppningsvis ska komma ut med om några månader kan bli mycket läsvärd, i synnerhet som jämförelse, men också som översikt. Vi beskriver frivilligorganisationer inom områdena kultur, sport och socialhjälp i fem europeiska länder. Säväl som jämförelse mellan länder som mellan olika sektorer kan detta bli intressant. Det är också en viktig komplettering eftersom den här typen av fortskning hittills har fokuserat så mycket på just den sociala sektorn.

Bryssel som stad var jag positivt överraskad av, kanske för att så många berättat om hur tråkig den är. I nuvarande solsken, och trots att det var ganska kvavt, framstod den emellertid som en mycket vacker stad. Det är dock anmärkningsvärt att ju fler EU-flaggorna blev desto mer modernt gråtristare blev husen. Faktum är att jag knappt en enda gång såg en EU-flagga på ett hus som bestod av någonting annat än grå sement, grå marmor, stål och/eller glas. Och då fanns det inteens i de stadsdelarna någon brist på vackra hus.

Sedan igår kväll är jag tillbaka i Stockholm. Eftermiddagen spenderades på ett kaffé vid Rolambshovsparken med att diskutera Nietzsches Den glada vetenskapen. Avgjort intressant bok. Trevlig eftermiddag.

Nietzsche om konsten

"At times we need a rest from ourselves by looking upon, by looking down upon, ourselves and, from an artistic distance, laughing over ourselves or weeping over ourselves; we must discover the hero no less than the fool in our passion for knowledge, we must occasionally find pleasure in our folly, or we cannot continue to find pleasure in our wisdom! Precisely because we are at bottom grave and serious human beings—really more weights than human beings—nothing does us as much good as a fool's cap: we need it in relation to ourselves—we need all exuberant, floating, dancing, mocking, childish, and blissful art lest we lose the freedom above things that our ideal demands of us. It would mean a relapse for us, with our irritable honesty, to get involved entirely in morality and, for the sake of the over-severe demands we make on ourselves in these matters, to become virtuous monsters and scarecrows. We should be able also to stand above morality—and not only to stand with the anxious stiffness of a man who is afraid of slipping and falling at any moment, but also to float above it and play! How then could we possibly dispense with art, and with the fool?— And as long as you are in any way ashamed before yourselves, you do not yet belong with us!"

(Nietzsche, Den glada vetenskapen, aforism nr. 107)