De tolv "kända intellektuella" som för några dagar sedan publicerade en debattartikel i DN till sekularismens försvar verkar veta vad såväl religion som sekularism är för någonting. Samma sak tycks gälla den som konstruerat Humanisternas undersökning "Gud finns nog inte". Där får man bl.a. annat veta att de troende inte bara kan kännas igen (kanske genom sagda test) utan också utgör en liten minoritet av Sveriges befolkning. Sverige kan med viss rimlighet beskrivas som världens mest sekulariserade land. Ändå tycks "humanistiska intellektuella" som Morgan Johansson, Sturmark och Fugelsang mena att de på något sätt är förtryckta av "de religiösa".
Andra menar att det är "humanisterna" själva som är religiösa. Utifrån en funktionell definition av begreppet "religion" äger detta sin rimlighet. Humanisterna är en organisation som bestående av människor som bygger sin identitet på en uppfattning om den yttersta verkligheten (vad de själva kallar metafysik), nämligen den att Gud inte finns. Inte minst verkar de mena att den yttersta verkligheten är relativt begriplig, dels för dem själva och dels för olika företrädare för vetenskapen. Att fysikerna själva tycks ha stora svårigheter med att beskriva denna tycks inte vara ett problem, lika lite som att dessa försök låter väldigt lite som den materiella enkelt beskrivbara värld som ateister traditionellt föreställer sig. Att döma av annonskampanjen "Gud finns nog inte" är Humanisterna inte bara religiösa (i funktionell mening) utan också ett missionerande samfund.
Deras ståndpunkter tycks vidare bygga på uppfattningen att religion och kultur enkelt kan skiljas från varandra, något som inte stämmer särskilt väl överens med den allmänna uppfattningen bland samhällsvetare, eller bland dem som vi på universiteten brukar kalla för humanister. Se till exempel på följande fråga, ur testet på hemsidan "Gud finns nog inte":
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Att vettiga människor har svårt att svara på frågan har redan konstaterats (t.ex. av Ulf Bjereld). Frågan antyder dock även "religiösa regler", "kulturella traditioner" och "den enskilda människans rättigheter" är möjliga att skilja från varandra på ett enkelt sätt. Likt den amerikanska självständighetsförklaringens författare kan man hävda att de mänskliga rättigheterna är skapade av Gud. Detta är trots allt det ursprungliga sättet att se på dem:
We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.
Föreställningen om de mänskliga rättigheterna har inte uppstått i något kulturellt eller religiöst vakuum Det goda samhället måste rimligen skapas i en kulturell kontext och för människor präglade av en kulturell kontext. Några andra människor finns inte.
Hur ser då vår egen kulturella kontext (dvs. den i Sverige) egentligen ut? Till att börja med lever vi i ett samhälle som utvecklats genom en historia präglad av bl.a. kristendom. Många traditioner kan dock spåras ännu längre tillbaka och har, som t.ex. midsommarfirandet, såväl hedniska som kristna, och mer sentida lager. Korset hör därför hemma på flaggan, liksom midsommarstången på midsommarafton och "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningarna (noterade för övrigt ingen debatt i år).
Å andra sidan är majoriteten av innevånarna knappast kristna idag, i alla fall inte i en mening som hade accepterats vid husförhören för två hundra år sedan. Över 70 procent är medlemmar i Svenska Kyrkan, men är ändå knappast anhängare av den oförändrade Augsburgska bekännelsen (trots att denna formellt är kyrkans lära). Däremot är de övertygade ateisterna en relativt liten minoritet. Majoriteten firar fortfarande högtider som bröllop och begravningar i kyrkan.
Statistiken verkar variera beroende på hur frågorna ställs. En majoritet av svenskarna tycks dock hysa en oklar tro på "något". Många, möjligen en lätt majoritet, tycks i realiteten vara agnostiker, dvs. de vet inte exakt vad de tror. Runt en tredjedel säger sig å andra sidan tro på reinkarnation Det tycks alltså som att vi lever i ett post-kristet sekulariserat samhälle, men knappast i ett icke-religiöst eller ateistiskt.
Den politiska frågan är - eller borde vara - hur man bygger ett gott samhälle i den kontexten. En rimlig slutsats är att lagstiftningen bör vara religiöst neutral, men också att den bör bygga på den existerande (delvis kristet grundade) traditionen. Framförallt så bör den dock inte hindra någon från att leva i enlighet med sina egna normer så länge som detta inte stör andra.
Idag är det emellertid få som med religiösa argument (i ickefunktionell mening, dvs. hänvsingar till Gud och Hans lag e.d.) i Sverige försöker förbjuda människor att använda regigiösa symboler som "Den blomstertid nu kommer" eller den muslimska huvudduken offentligt. Ibland finns det människor som döljer religiösa motiv bakom sekulära argument som hänvisar till exempelvis en känsla av kränkthet (egentligen ett psykologiskt argument. I fall som t.ex. djurskyddslagstiftningen framgår det dock tydligt att hänvisningar till religiösa bruk väger lättare i Sverige än i de flesta andra länder.
Den grupp som för närvarande är mest artikulerade i den riktningen tycks istället vara den ateistiska minoriteten, även om de inte är ensamma. Det blir inte bättre av att de sprider sin lära med reklamkampanjer i tunnelbanan. Förvisso tycker jag att detta ska vara lagligt. Men det innebär inte att jag tycker att det är intellektuellt hederligt, eller för den delen humanistiskt.
måndag, juni 22, 2009
torsdag, juni 18, 2009
Utredningen om skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet
Ägnade morgonen åt att skumma utredningen om skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet, som kom för ett par dagar sedan. Jag behöver uppdaterad information för en europeisk jämförande studie om den ideella sektorn i olika länder.
Eftersom jag gärna skulle se skatteavdrag för gåvor till både ideell verksamhet och forskning så måste man säga att rapporten är ungefär så nedslående som den kan bli utan att direkt avråda. Redan i första stycket passar utredaren på att inflika att ”Enligt direktiven har mitt uppdrag varit att presentera ett förslag även om jag skulle anse att nackdelarna överstiger fördelarna.”
Senare fortsätter han med att ge begreppet ideell sektor smalast möjliga definition: ”att bedriva hjälpverksamhet bland behövande”. Utredaren verkar själv uppfatta detta som en tämligen arkaisk formulering och fortsätter med att exemplifiera med ”verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande i Sverige och i utlandet.”
Läser man de direktiv som regeringen från början gav utredningen så får man lätt intrycket av att det handlade om någonting mycket bredare. Till utredningen fogades också experter från bl.a. Kulturdepartementet, vilket antyder att t.ex. kulturella ändamål hade kunnat inkluderas. Flera av regeringspartierna har också avdragsrätt för gåvor till kulturell verksamhet som krav i sina program och kulturpolitiska plattformar. Hade avdragsrätten utsträckts till att gälla nya politiska rörelser eller andra organisationer med samhällsförändring på programmet hade finansieringsstrukturen även på det området kanske kunnat förändras på sikt.
Regeringen ger faktiskt en bra motivering i sina direktiv till utredningen: ”Den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dock dess självständighet i förhållande till det allmänna. Det finns därför anledning att undersöka om det är möjligt att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer.” Det är precis därför som vi behöver avdragsrätt för gåvor till såväl forskning och kultur som till övrig ideell verksamhet.
I dagslaget förmodar jag dock att man får vara tacksam om det blir avdragsrätt ens för gåvor till forskning, eller ens till ren välgörenhet. Dett framgår inte minst av hur död den här frågan uppenbarligen är i den allmänna debatten.
Eftersom jag gärna skulle se skatteavdrag för gåvor till både ideell verksamhet och forskning så måste man säga att rapporten är ungefär så nedslående som den kan bli utan att direkt avråda. Redan i första stycket passar utredaren på att inflika att ”Enligt direktiven har mitt uppdrag varit att presentera ett förslag även om jag skulle anse att nackdelarna överstiger fördelarna.”
Senare fortsätter han med att ge begreppet ideell sektor smalast möjliga definition: ”att bedriva hjälpverksamhet bland behövande”. Utredaren verkar själv uppfatta detta som en tämligen arkaisk formulering och fortsätter med att exemplifiera med ”verksamhet med sikte på hemlösa, sjuka, handikappade, missbrukare och allmänt hjälpbehövande i Sverige och i utlandet.”
Läser man de direktiv som regeringen från början gav utredningen så får man lätt intrycket av att det handlade om någonting mycket bredare. Till utredningen fogades också experter från bl.a. Kulturdepartementet, vilket antyder att t.ex. kulturella ändamål hade kunnat inkluderas. Flera av regeringspartierna har också avdragsrätt för gåvor till kulturell verksamhet som krav i sina program och kulturpolitiska plattformar. Hade avdragsrätten utsträckts till att gälla nya politiska rörelser eller andra organisationer med samhällsförändring på programmet hade finansieringsstrukturen även på det området kanske kunnat förändras på sikt.
Regeringen ger faktiskt en bra motivering i sina direktiv till utredningen: ”Den ideella sektorns beroende av finansiering från den offentliga sektorn minskar dock dess självständighet i förhållande till det allmänna. Det finns därför anledning att undersöka om det är möjligt att underlätta för den ideella sektorn att samla in medel från andra aktörer.” Det är precis därför som vi behöver avdragsrätt för gåvor till såväl forskning och kultur som till övrig ideell verksamhet.
I dagslaget förmodar jag dock att man får vara tacksam om det blir avdragsrätt ens för gåvor till forskning, eller ens till ren välgörenhet. Dett framgår inte minst av hur död den här frågan uppenbarligen är i den allmänna debatten.
Forskande universitetsminister
Filosofie doktor Tobias Krantz gratuleras till posten som universitets- och forskningsminister. Pinsamt nog har jag inte läst någon av hans böcker. En person som skrivit statsvetenskapliga studier av såväl regionalpolitik som EU och demokrati kan dock tvivelsutan vara bra att ha i regeringen.
onsdag, juni 10, 2009
När partierna vänder sig ifrån väljarna - och till strategerna
Inom moderaterna ropar nu både Niklas Wykman och Karl Sigfrid på en ny internetpolitik för att bättre kunna nu ut till ungdomarna. Visserligen håller jag med dem om nästan allt de säger, men samtidigt måste man inse att problemet är betydligt mer djupgående än så. På sikt kan det vi ser handla om att hela det etablerade partiväsendet har börjat tappa sin legitimitet. Det är talande att socialdemokraterna mobiliserade mindre än 11 % av de röstberättigade till valet till Europaparlamentet, och moderaterna mindre än 8 %. Det är inte länge sen socialdemokraterna rörde sig runt 40 % av de röstberättigade. Nu är de "nöjda" med 25 % av de röstande. Fortfarande är läget inte lika illa som för det New Labour som så tydligt inspirerade båda partierna så sent som för ett par år sedan. Det betyder inte det är bra.
Piratpartiet är dock inte nödvändigtvis förklaringen till att de etablerade partierna (framförallt s och m) har förlorat ungdomsväljarnas stöd. Tvärtom kan dessa partiers bristande förankring bland de unga förklara piratpartiets uppgång. Orsakskedjan skulle alltså vara den omvända. Att de etablerade partierna har tappat denna förankring märks kanske tydligast på utvecklingen i ungdomsförbunden. När SSU för några år sedan gick igenom sina medlemsregister och strök alla som inte aktivt valt att vara medlemmar det året minskade medlemstalet med 95 %. Totalt sett är de etablerade politiska partiernas ungdomsförbund idag bara en bråkdel av vad de var för bara tjugo år sedan. Detta får naturligtvis fatala konsekvenser för partiernas förankring och rekryteringsmöjligheter.
Ung Pirat är idag det i särklass största ungdomsförbundet. Ser man till den ideella arbetsinsats som måste ha mobiliserats av piratpartiet för att nå de resultat som de har nått så finns det ingen anledning att tvivla på medlemmarnas engagemang. Även Sverigedemokratisk Ungdom är nu på god väg att komma ifatt de etablerade ungdomsförbunden.
Organisationsforskaren Apostolis Papakostas talar om att det inte är medlemmarna som har vänt de tidigare folkrörelseorganisationerna ryggen utan organisationerna som har vänt medlemmarna ryggen. Med tiden har de blivit allt mer professionaliserade. De bygger mer på anställda och mindre på ideellt arbete. Medlemmarna får allt mindre inflytande. Han talar då inte specifikt om politiska partier. Mycket tyder dock på att resonemanget kan överföras till att gälla även dessa: det är i så fall inte väljarna som har vänt partierna ryggen utan partierna som har vänt väljarna ryggen.
I det sammanhanget är det här valet oerhört hoppingivande ur demokratisk synvinkel. De som har förlorat är partistrategerna. Se t.ex. på kristdemokraterna som toppade sin lista med Ella Bohlin, i strid med sitt eget provval. Väljarna valde istället att ge platsen till en av Sveriges mest erfarna politiker.
Talar man om att ”möta väljarna” eller om att ”nå ut till ungdomarna” har man i någon mening redan misslyckats. Piratpartiets lista toppas av en 45-årig programmerare med grått hår. Vi får väl hoppas att han helt enkelt har bedömts som den mest kompetente kandidaten. Piratpartiet har helt enkelt inget behov av att framställa sig som undomliga.
Ironiskt nog skulle moderaterna antagligen ha nått större framgångar om de hade gått till val på ett par av de punkter som har hört till partiets kärnvärden i över hundra år: rättssäkerhet och personlig frihet! Jag tror inte att det är kunskap om internet som räknas, än mindre personlig ungdom. Snarare handlar det om autenticitet och trovärdighet i centrala principfrågor. Hade Gösta Bohman eller Arvid Lindman lett moderaterna idag så är jag övertygad om att det hade gått mycket, mycket bättre.
Samtidigt skall man dock inte räkna ut de etablerade politiska formerna. Det kanske inte är någon slump att det är just i Sverige som internetaktivismen har tagit sig uttryck i en så pass etablerad form som ett politiskt parti. Personligen tror jag att detta har någonting att göra med att förtroendet för politiska partier i Sverige traditionellt sett har varit mycket högt. Människor tror faktiskt att det är möjlighet att nå resultat via parlament och val. När sedan flera partier hastigt tappade trovärdighet i mångas ögon som en följt av bl.a. FRA-debacklet så har detta öppnat för ett nytt parti.
Hur det kommer att gå för piratpartiet tror jag inte att man med säkerhet kan sia om just nu. En utveckling för dem kommer att vara att utveckla sin organisation för att kunna hantera de sakfrågor som de oundvikligen kommer att ställas inför med en plats i parlamentet. De kommer också tvingas mobilisera nya väljare till riksdagsvalet, där valdeltagandet förhoppningsvis kommer att vara högre och väljarna kanske mindre benägna att missnöjesrösta. Förhoppningsvis kommer också de andra partierna att ha tagit åtminstone några steg i riktning mot en öppnare dialog mellan de förtroendevalda och de medborgare som de vill vinna förtroendet att representera.
Uppdatering 2009-06-15: Andra liknande kommentarer: SvD, HAX.
Piratpartiet är dock inte nödvändigtvis förklaringen till att de etablerade partierna (framförallt s och m) har förlorat ungdomsväljarnas stöd. Tvärtom kan dessa partiers bristande förankring bland de unga förklara piratpartiets uppgång. Orsakskedjan skulle alltså vara den omvända. Att de etablerade partierna har tappat denna förankring märks kanske tydligast på utvecklingen i ungdomsförbunden. När SSU för några år sedan gick igenom sina medlemsregister och strök alla som inte aktivt valt att vara medlemmar det året minskade medlemstalet med 95 %. Totalt sett är de etablerade politiska partiernas ungdomsförbund idag bara en bråkdel av vad de var för bara tjugo år sedan. Detta får naturligtvis fatala konsekvenser för partiernas förankring och rekryteringsmöjligheter.
Ung Pirat är idag det i särklass största ungdomsförbundet. Ser man till den ideella arbetsinsats som måste ha mobiliserats av piratpartiet för att nå de resultat som de har nått så finns det ingen anledning att tvivla på medlemmarnas engagemang. Även Sverigedemokratisk Ungdom är nu på god väg att komma ifatt de etablerade ungdomsförbunden.
Organisationsforskaren Apostolis Papakostas talar om att det inte är medlemmarna som har vänt de tidigare folkrörelseorganisationerna ryggen utan organisationerna som har vänt medlemmarna ryggen. Med tiden har de blivit allt mer professionaliserade. De bygger mer på anställda och mindre på ideellt arbete. Medlemmarna får allt mindre inflytande. Han talar då inte specifikt om politiska partier. Mycket tyder dock på att resonemanget kan överföras till att gälla även dessa: det är i så fall inte väljarna som har vänt partierna ryggen utan partierna som har vänt väljarna ryggen.
I det sammanhanget är det här valet oerhört hoppingivande ur demokratisk synvinkel. De som har förlorat är partistrategerna. Se t.ex. på kristdemokraterna som toppade sin lista med Ella Bohlin, i strid med sitt eget provval. Väljarna valde istället att ge platsen till en av Sveriges mest erfarna politiker.
Talar man om att ”möta väljarna” eller om att ”nå ut till ungdomarna” har man i någon mening redan misslyckats. Piratpartiets lista toppas av en 45-årig programmerare med grått hår. Vi får väl hoppas att han helt enkelt har bedömts som den mest kompetente kandidaten. Piratpartiet har helt enkelt inget behov av att framställa sig som undomliga.
Ironiskt nog skulle moderaterna antagligen ha nått större framgångar om de hade gått till val på ett par av de punkter som har hört till partiets kärnvärden i över hundra år: rättssäkerhet och personlig frihet! Jag tror inte att det är kunskap om internet som räknas, än mindre personlig ungdom. Snarare handlar det om autenticitet och trovärdighet i centrala principfrågor. Hade Gösta Bohman eller Arvid Lindman lett moderaterna idag så är jag övertygad om att det hade gått mycket, mycket bättre.
Samtidigt skall man dock inte räkna ut de etablerade politiska formerna. Det kanske inte är någon slump att det är just i Sverige som internetaktivismen har tagit sig uttryck i en så pass etablerad form som ett politiskt parti. Personligen tror jag att detta har någonting att göra med att förtroendet för politiska partier i Sverige traditionellt sett har varit mycket högt. Människor tror faktiskt att det är möjlighet att nå resultat via parlament och val. När sedan flera partier hastigt tappade trovärdighet i mångas ögon som en följt av bl.a. FRA-debacklet så har detta öppnat för ett nytt parti.
Hur det kommer att gå för piratpartiet tror jag inte att man med säkerhet kan sia om just nu. En utveckling för dem kommer att vara att utveckla sin organisation för att kunna hantera de sakfrågor som de oundvikligen kommer att ställas inför med en plats i parlamentet. De kommer också tvingas mobilisera nya väljare till riksdagsvalet, där valdeltagandet förhoppningsvis kommer att vara högre och väljarna kanske mindre benägna att missnöjesrösta. Förhoppningsvis kommer också de andra partierna att ha tagit åtminstone några steg i riktning mot en öppnare dialog mellan de förtroendevalda och de medborgare som de vill vinna förtroendet att representera.
Uppdatering 2009-06-15: Andra liknande kommentarer: SvD, HAX.
söndag, juni 07, 2009
Piratkapat val?
Man ska inte ropa hej förrän björnen är skjuten. Dock finns det redan ett par saker att säga om valet (Erixon ger då en betydligt bättre bild). Allting tyder på att European Peoples Party (EPP) går framåt totalt sett. Även i Sverige är det borgerliga blocket större än det socialistiska.
Moderaterna har däremot gjort ett val som i jämförelse med riksdagsvalet måste beskrivas som en katastrof. En eftervalsdebatt kring detta torde vara minst sagt behövlig. Innan det måste vi dock få reda på både hur personvalet har gått (och därmed vilka tendenser inom varje parti som stöds) och hur väljarströmmarna har sett ut. Stämmer det som SvT misstänker att de missnöjda moderaterna har gått till FP eller har de kanske gått till piraterna?
Vilka är det egentligen som röstar på piratpartiet? Jag chansar på att de inte bara är yngre utan också bättre utbildade än genomsnittet. SvT berättar bara att det är många unga män. Den uppgiften bör piratpartiet onekligen se som ett misslyckande. Givet att kvinnor i något större utsträckning än män var emot FRA-lagen så borde de ha fler väljare att hämta där.
Den bästa förklaringen till piratpartiets uppgång ges kanske av den avhoppade socialdemokraten Mika Sjöman: "Medborgarrättsfrågorna går dock före fördelningspolitik när jag nu tvingas välja." Nu återstår bara att se vilken partigrupp de vill tillhöra.
Personligen tror jag att det kommer att bli många personröster i år. Huvudsakligen därför att åsiktsskillnaderna inom flera partier tycks betydande, men också därför att kandidaterna till 18 platser i Europaparlamentet är en betydligt mer överskådlig grupp än kandidaterna i ett riksdagsval. I min egen bekantskapskrets är det många som säger vem de ska rösta på inan de säger vilket parti (de flesta nämner antingen Christofer Fjellner eller Mattias Bjernemalm, men på den punkten är de kanske inte helt representativa).
Ett sista bestående intryck är hur verkligt dålig SvT:s kompetens visat sig vara, inte minst under valvakan. Ena minuten talar de om hur den politiska debattens nationella begränsningar skapar ett lågt valdeltagande. I nästa andetag står de återigen framför ett diagram som bara visar svenska röster och pratar som om det var hela valet. Deras inbjudne kommentator Sören Holmberg får påpeka att de missat Sverigedemokraterna, som just då såg ut som att de skulle ta hem ett mandat. SvT rapportering om piratpartiet kan inte rimligen beskrivas som opartisk. Före valet var både deras och andra kommentatorer snara att påpeka att de som i opinionsundersökningar sa att de skulle rösta på piratpartiet säkert inte menade allvar. Nu hör man gång på gång att de röstar så här bara för att de inte tar valet på allvar. Dessutom kommer de här frågorna inte att vara aktuella över tid, påstår SvT:s kommentarer. När Falkvinge väl står i studion låter intervjuaren närmast aggressiv, avbryter honom, och tycker att de ska erkänna att de står till vänster nu när Sören Holmberg säger det.
Den som följt debatten det senaste året borde inte vara överraskad. Finns det något att vara överraskad över så är det att Sverigedemokraterna ligger nära 4 %, men t.o.m. det hade många väntat sig fram tills dess att vi började titta allt för mycket på de senaste veckornas oppinionsundersökningar.
(För en månad sen tänkte jag så här.)
Allt flyter
De senaste veckorna har de första nittiotalisterna tagit studenten. I höst möter vi dem på universitetet. Bland årets förstagågnsväljare lär finnas åtskilliga som inte ens kommer ihåg en tid utan World Wide Web, som vuxit upp med fildelningen, och som inte var födda när muren föll. Jag kan ha varit över tjugo innan Internet blev en relevant företeelse i mitt liv. Jag har vaga minnen av att vi när jag gick i lågstadiet hade övningar där det handlade om att ta sig ned i skyddsrummet på ett ordnat sätt i händelse av krig. "Krig" innebar i den kontexten helt klart ett kärnvapenkrig mellan USA och Sovjet. Bilden av en värld ödelagd av kärnvapenkrig måste ha förmedlats till oss betydligt tidigare än så.
Ändå känner jag mig inte särskilt gammal. Som kontrast kan nämnas att jag och min far förra helgen satt och bläddrade i foton som min farmor lämnat efter sig. För att sätta det hela i ett perspektiv som den politiskt intresserade kan relatera till kan nämnas att när farmor var i min ålder hette Tysklands rikskansler Adolf Hitler och de demokratiska staterna var en minskande minoritet i Europa. Så sent som när jag själv gick i skolan var demokratierna i minoritet i världen. I min mammas skolatlas finns forfarande namn som Franska Ekvatorialafrika och Leopoldville.
Farmor föddes 1902. När hon växte upp i Leksand i Dalarna bar hennes mor visserligen inte huvudduk, men det lär hon ha varit i stort sett ensam om. I egenskap av inflyttad lärarhustru klädde hon sig annorlunda och måste ha varit betydligt mer främmande än vad invandrare från Irak eller Palestina är i Sverige idag. På Skansen i Stockholm hyrde man in dalmasar och dalkullor för att utgöra ett exotiskt inslag i den uppbyggda bondemiljön. När min farfarsfar, i en annan del av Sverige, skaffade bil var det den första i grannskapet. Människor samlades kring den för att titta.
Det tycks verkligen som att allt flyter. Det är lätt att skratta åt människor som tänker på Internet som en nymodighet. Men den som skrattar idag kommer snart att finna sig själv ifrånsprungen av utvecklingen; är antagligen redan ifrånsprungen utan att veta om det; för det tycks sällan vara någon som märker det. Funderar på om det inte fokus på uppenbar förändring kan innebära att man missar det som är viktigt, vare sig det förändras eller förblir konstant.
Ändå känner jag mig inte särskilt gammal. Som kontrast kan nämnas att jag och min far förra helgen satt och bläddrade i foton som min farmor lämnat efter sig. För att sätta det hela i ett perspektiv som den politiskt intresserade kan relatera till kan nämnas att när farmor var i min ålder hette Tysklands rikskansler Adolf Hitler och de demokratiska staterna var en minskande minoritet i Europa. Så sent som när jag själv gick i skolan var demokratierna i minoritet i världen. I min mammas skolatlas finns forfarande namn som Franska Ekvatorialafrika och Leopoldville.
Farmor föddes 1902. När hon växte upp i Leksand i Dalarna bar hennes mor visserligen inte huvudduk, men det lär hon ha varit i stort sett ensam om. I egenskap av inflyttad lärarhustru klädde hon sig annorlunda och måste ha varit betydligt mer främmande än vad invandrare från Irak eller Palestina är i Sverige idag. På Skansen i Stockholm hyrde man in dalmasar och dalkullor för att utgöra ett exotiskt inslag i den uppbyggda bondemiljön. När min farfarsfar, i en annan del av Sverige, skaffade bil var det den första i grannskapet. Människor samlades kring den för att titta.
Det tycks verkligen som att allt flyter. Det är lätt att skratta åt människor som tänker på Internet som en nymodighet. Men den som skrattar idag kommer snart att finna sig själv ifrånsprungen av utvecklingen; är antagligen redan ifrånsprungen utan att veta om det; för det tycks sällan vara någon som märker det. Funderar på om det inte fokus på uppenbar förändring kan innebära att man missar det som är viktigt, vare sig det förändras eller förblir konstant.
lördag, juni 06, 2009
A Prologue to Farce or Tragedy?
Så här inför valet råkar jag på ett par citat av den amerikanske grundlagsfadern och federalisten James Madison:
"If men were angels, no government would be necessary. If angels were to govern men, neither external nore internal controuls on government would be necessary."
"A popular Government, without popular information, or the means of acquiring it, is but a Prologue to Farce or Tragedy; or perhaps both. Knowledge will forever govern ignorance: And a people who mean to be their own Governors, must arm themselves with the power that knowledge gives."
Det första är i stor utrsträckning vad vi måste slå vakt om just nu. Det andra inger onekligen hopp. Information är kanske tillgängligare i vår tid än någonsin. Men kunskap är information som man har tillgodogjort sig.
"If men were angels, no government would be necessary. If angels were to govern men, neither external nore internal controuls on government would be necessary."
"A popular Government, without popular information, or the means of acquiring it, is but a Prologue to Farce or Tragedy; or perhaps both. Knowledge will forever govern ignorance: And a people who mean to be their own Governors, must arm themselves with the power that knowledge gives."
Det första är i stor utrsträckning vad vi måste slå vakt om just nu. Det andra inger onekligen hopp. Information är kanske tillgängligare i vår tid än någonsin. Men kunskap är information som man har tillgodogjort sig.
tisdag, juni 02, 2009
Partier och röstande i dagens Sverige
Nu är det snart dags att gå och rösta. Dagens länktips torde vara till en artikel i Aftonbladet (som jag hittade via Dexion) där man får var jag uppfattar som en tämligen realistisk bild av hur det kan vara att bygga upp en starkt växande ideell rörelse idag. Typiskt nog beskriver Aftonbladet microdonationer som att "tigga pengar av medlemmarna".
Jag passar också på att länka till två ypperliga inlägg på Copy Riot (här och här) där Rasmus Fleicher skriver om de svenska föreställningarna om röstande som en plikt och om partitillhörighet som en stabil egenskap hos den personliga identiteten. Att rösta blir inte någonting man gör. Partitillhörighet blir någonting som man är.
Jag passar också på att länka till två ypperliga inlägg på Copy Riot (här och här) där Rasmus Fleicher skriver om de svenska föreställningarna om röstande som en plikt och om partitillhörighet som en stabil egenskap hos den personliga identiteten. Att rösta blir inte någonting man gör. Partitillhörighet blir någonting som man är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
