lördag, april 25, 2009

Slussen


Det trodde jag aldrig, att jag skulle komma att sakna trafikkarusellen vid Slussen, men efter att ha sett planerna för ombyggnaden så inser jag att jag mycket väl kan komma att göra det.

För den som regelbundet anländer till Stockholm med tåg är detta på många sätt mötet med staden: den som plötsligt öppnar sig för en när man kommer ut ur tunneln under Södermalm och man finner sig omgiven av en storstad präglad av vatten och ljus och så väl gamla som nya byggnader. Idag så är det hela närmast ett kaos av förfallen betong. Det inger utan tvekan en storstadskänsla, men knappast den som staden rimligen borde vilja förmedla.

Bland det som har stört mig mest med den förvuxna klöverbladslösningen är att den höjer sig över staden och formligen dränker Södermalmstorg, Slussplan och själva slussen i en avgasproducerande förfallen cementlabyrint.

I den nya planen tycks Slussplan, med Karl Johan-statyn, emellertid helt försvunnen och en helt ny rad med hus har placerats in mellan Södermalmstorg och vattnet. Helt plötsligt är Södermalmstorg alltså avskuret från vyn över Gamla Stan. De båda stadsdelarna sluts emot varandra.


Som vanligt i stockholmsk stadsplanering finns heller inte ens en tillstymmelse till arkitektoniskt mod. De nya byggnaderna ser enbart tråkiga ut och ingen av dem höjer sig inte alls över stadens existerande silhuett.

Den sista människan

Jan Söderqvist får mig att samtidigt börja fundera på att läsa Fukuyama och J G Ballard. Det är pinsamt att säga, men jag hade faktiskt aldrig tänkt på Nietzschereferensen i den förstnämndes berömda boktitel The End of History and the Last Man. Som så många andra har jag tyckt att likställandet av dagens samtid med Hegels idé om historiens slut är en både banal och mer än lovligt fantasilös plattityd. Men den sista människan är ju verkligen så långt ifrån en utopi som det är möjligt att komma:

"Se, jag visar er den sista människan.
'Vad är kärlek? Vad är skapelse? Vad är längtan? Vad är stjärna?' frågar sig den sista människorna, och blinka. De hava övergivit de trakter där det var hårt att leva: ty man behöver värme. Man älskar ännu grannen och skrubbar sig mot honom: ty man behöver värme.
Att bliva sjuk och hysa misstro hålla de för syndigt; man går aktsamt fram. En dåre är den som ännu snavar på stenar och människor!
En smula gift då och då: det giver angenäma drömmar Och mycket gift giver tillsist en angenäm död. Man arbetar ännu ty arbetet är ett tidsfördriv. Men man sörjer för att tidsfördrivet icke tar på krafterna.”

måndag, april 20, 2009

Två varningstecken när det gäller fildelning

Diskussionen när det gäller fildelning oroar mig just nu på flera sätt. Jag har redan tidigare skrivit om hur den används för att legitimera urholkad rättssäkerhet.

Trots detta blir jag ber oroad än glad när politiker börjar tala om en folkomröstning om fildelning. Fördelen med folkomröstningar är givetvis att folket får direkt inflytande. Ytligt sett tycks fildelning också vara en lämplig fråga då den intresserar stora delar av folket och är tämligen lätt att förstå. Problemet är snarare att flera frågor här hänger nära samman. Av flera frågor som gäller integritet och upphovsrätt kan riksdagen i så fall välja ut frågan om fildelning för folkomröstning. Denna fråga drar då automatiskt uppmärksamheten till sig. Integritetsfrågorna blir därmed sekundära. Fokus sätts in på IPRED:s och liknande åtgärders uttalade syfte istället för på deras troliga konsekvenser för rättssäkerheten. Man försvårar därmed retoriskt för dem som samtidigt är för upphovsrätt, rättssäkerhet och personlig integritet.

Ett annat varningstecken handlar om förslagen om bredbandsskatt och liknande. Flera debattörer menar att kulturskaparna bör få sin ersättning av staten (finansierad med särskilda skatter) istället för via upphovsrättsliga ersättningar. Vi skulle alltså omöjliggöra en imaterialrättslig marknad till förmån för ett kulturpolitiskt ersättningssystem? Vilka skulle få tillgång till ett sådant system? De etablerade kulturyttringar som idag försvarar upphovsrätten eller de nya som etableras på nätet? Hur skulle pengarna fördelas? Vem skulle fördela dem och på vilka grunder? Skulle man, så som idag är fallet med författarnas biblioteksersättning, enbart betala svenska upphovsmän eller skulle skatten användas för att finansiera kulturskapare över hela världen? Allt detta skulle bli politiska frågor. Hur skulle detta påverka kulturens förhållande till politiken?

Personligen anser jag att möjligheten att sälja och köpa imateriella rättigheter på en marknad är en nödvändighet i ett samhälle som i allt högre grad baserar sig på intellektuell produktion. Upphovsrätten behövs. Därmed inte sagt att kreatörerna behöver skyddas fullt så lång tid som idag, 50 år efter upphovsmannens död är en lång tid, eller att upphovsrättens försvar väger tyngre än den personliga integriteten. Men det är helt andra frågor.

onsdag, april 08, 2009

Machiavelli och Montesquieu


Jolys tänkta dialog i dödsriket mellan Montesquieu och Machiavelli fortsätter att fascinera mig. Öppningen är som följer: Montescquieu öppnar med att beskriva hur utvecklingen skapat allt mer välordnade och fria stater. Machiavelli, cynikern som av författaren hela tiden ges de starkaste replikerna, kontrar med att beskriva hur en konstitutionell maktdelning hastigt kan vändas till envälde. I nedanstående citat tar diskussionen karraktären av en utmaning. Det är också ett av de stycken där miljön - en blandning av förgårdarna till Dantes Inferno och det antika grekernas Hades - framgår, i sanning en lämplig plats för en statsvetenskaplig diskussion, i alla fall om man delar Jolys syn på saken.

Machiavelli: Jag åtar mig att riva ner allt det vackra ni har sagt till minsta byggsten och visa att det är enbart mina doktriner som råder också idag, trots de nya tankarna, trots de nya sederna, trots alla era så kallade offentliga rättsprinciper, trots alla de institutioner ni just har nämnt. Men tillåt mig först att göra er en fråga: Var i den samtida historien står ni?

Montesquieu: Vad jag har inhämtat om Europas olika statergår fram till slutet av år 1847. Jag har irrat i blindo genom dessa oändliga vidder och det förvirrade vimmel av själar som uppfyller dem; så har jag ingen mött som kunde upplysa mig om något som skedde efter det skede jag nämnt.[...]Jag vet inte ens vilket världens år vi befinner oss i.

Machiavelli: Här skola då de yttersta vara de främsta, Montesqiueu! Statsmannen från medeltiden, politikern från de barbariska tiderna, finner sig veta mer än filosofen från 1700-talet om den moderna tidens historia. Folken räknar nu nådens år 1864.

Montesquieu: O, Machiavelli, vill ni då, nu genast ber jag er, delge mig vad som har tilldragit sig i Europa efter år 1847!

Machiavelli: Med er tillåtelse - inte förrän jag har tagit mig nöjet att slå era teorier sönder och samman.

Montesquieu: Som ni behagar; men var viss om att jag inte hyser någon oro för det. Det krävs århundraden för att ändra de principer och styrelseformer, under vilka folken valt sig att leva. Ingen ny politisk lära kan framgå ur de femton år som just förflutit. Och om så vore, det skulle i varje fall inte vara Machiavellis doktriner som någonsin kunde vinna överhand.

Machiavelli: Det tror ni ja! Hör nu på mig i er tur!


(Ur Viveka Heymans översättning från 1994)

Machiavelli lyckas naturligtvis visa hur en konstitutionell stat i Montesquieus anda kunnat övergå i tyranni. Ett av Jolys mer begåvade tillägg till Machiavellis egna råd är att han inkluderar furstens hantering av den fria pressen. Tidningen hade redan gjort sin entré som politisk maktfaktor. Metoden är inte att stoppa tidningarna - vilket är varken möjligt eller önskvärt - utan att kontrollera informationsvägara. Han stoppar de tidningar han inte kontrollerar och använder tillstånd, avgifter och byråkratisk kontroll för att styra de som tillåts existera. Samma sak gäller oppositionen, som får fortsätta existera, men som manipuleras så att fursten indirekt kontrollerar även dess agerande. De största aktörerna - såväl i pressen, det politiska livet och bland andra organisationer - skall emellertid kontrolleras av fursten, som därmed framstår som både stark och tollerant.

Betydligt mer än Machiavellis ursprungliga tankar domineras dialogen i dödsriket av behovat av att i den liberala tidsålderna upprätthålla åtminstone skenet av pluralism. Flera röster får höras - så länge fursten både kan dominera och begränsa friheten. I vissa fall talar han om furstemaktens dominans i samhället på sätt som förebådar senare tiders teorier kring den totalitära staten. Utplånandet av det civila samhället som en från staten oberoende svär blir här en förutsättning för furstens maktställning.

Ett annat synnerligen bra råd är det att fursten bör erkänna alla allmänt accepterade fri- och rättigheter, gärna i klump, för att sedan kunna pressentera smärre inskränkningar som nödvändiga åtgärder för att försvara dem. I synnerhet om alla hänvisningar till fri- och rättigher är allmänt hållna kan illussionen av att de upprätthålls fortleva långt efter det att undantagen kommit att omfatta alla politiskt viktiga områden.

Svagheten i Jolys resonemang tycks vara att hans något paranoida tendens att fokusera på ledare som aktivt försöker bli enväldiga. Sådana har det visserligen funnits gott om även efter det att boken skrevs. Erfarenheterna från t.ex. Weimartidens Tyskland visar emellertid också på betydelsen av de rättighetsinskränkningar som skett innan. Joly tänker sig att även stabila stater kan falla offer för tyranni. I Weimarrepubliken hade dock åtskilliga urholkningar av rättssäkerheten skett redan innan Hitlers maktövertagande (som annars uppvisar åtskilliga paralleller med Jolys vision).

Dialogens senare historia som källa för sammansvärjningsteorier visar tydligt på faran av att ana planering bakom alla tecken på problem i samhället. Å andra sidan får man också konstatera att det kan finnas orsak att vara vaksam på rättssäkerhet och konstitutionella glidningar även när det inte finns några tecken på planering.

Bild: Staty i Uffizierna (bildhistorik här).

torsdag, april 02, 2009

Privatspanarlagen

Dagens morgontidning innehåller rubriken "Protest mot IPRED kan gynna pedofil". I övrigt handlar pressens kommentarer om IPRED-lagen mest om dess eventuella potential som piratjägarlag. Kommentarerna inskränker sig alltså till lagens uttalade intentioner. Få eller inga kommentarer handlar om hur troliga andra konsekvenser är. Ingenting om att rättssäkerheten försämras när privata företag får rätten att utkräva personlig information om personer som de - efter egna privatspaningar får man anta - misstänker för brott. Ingenting om att möjligheterna till anonymitet på nätet kan ha positiva konsekvenser för yttrandefrihet och demokrati. Alla kommentarer handlar om det som lagens försvarare vill att den skall handla om. Har tidningarna inga undersökande eller granskande journalister längre?

Däremot finns det bloggar om den nya privatspanarlagen.

Uppdatering: enligt Newsmill har internetanvändningen gått ned med 30 % sedan lagen införts. Vilka nationalekonomiska och demokratiska konsekvenser detta kunde vara värt att diskuter (hittat via Dexion).