Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från mars, 2009

Machiavelli för vår tid?

Vid sidan av att jag sitter och läser in mig på teorier kring civilsamhälle, frivilligorganisationer och bildning så har jag suttit och bäddrat i Martin Melins Machiavelli för vår tid, ett slags förenklad omskrivning av Machiavellis Fursten menad för dagens "furstar", dvs. för folk i näringslivet. Han följer originalet rätt bra, men det är svårt att undvika att han missar en del av djupet i originalet. Framförallt känns den dock rätt mesig: både återhållsam och okontroversiell i jämförelse med originalet.

Mellin säger själv att anpassningen bl.a. innebär att han strukit sådana saker som rekommendationer om politiska mord, som han ersatt med avsättning. Kanske har han rätt i att vår tid är mer civiliserad än Machiavellis. Åtminstone är vår del av världen det. Det är värt att komma ihåg att vi faktiskt lever i ett skyddat hörn av världen där insatserna i det ekonomiska livet i själva verket är väldigt låga. Vad är några miljoner mot livet?

Å andra sidan skrev Machiavelli faktisk…

Nu när jag hinner läsa tidningen

Den uppmärksamme läsaren lägger säkert märke till att det har varit mycket referenser till Svenska Dagbladet på sistone Det beror helt enkelt på att jag inte läser så mycket andra tidningar längre. Jag har alltid prenumererat på Svenska Dagbladet, och nästan alltid bara på den.

Fram till och med januari satt jag emellertid med Regeringskansliets mediabevakning på jobbet. Det innebär att man rent automatiskt kommer att titta på en mängd olika nyhetskällor (åtminstone i gammalmedia) även om artikeln man börjar med, till skillnad från dem som man kanske går tillbaka till på sin lediga tid, alltid är de som berör ens egna arbetsområden. Som en typisk bieffekt får man naturligtvis för sig att ens eget område röner enorm uppmärksamhet och att ens kollegors åtgärder och uttalanden får omedelbara konsekvenser och skapar ett intresse som dessutom kommer att ha dött inom några dagar. Jag är ganska övertygad om att detta tunnelseende skadar svensk politik eftersom det ger en minst sagt skev bild…

Riksintresse?

Gårdagens SvD-artikel "Höga hus hotar riksintresse" känns som att jag kommenterade den redan för flera veckor sedan. "Stockholms låga siluett" och allt det där. Jag har arbetat i området kring Vasagatan och kan inte förstå att det skulle vara något skönhetsproblem om man ändrade dess karraktär. Tvärtom faktiskt. I spalten bredvid artikeln hittar man ett antal exempel på världsstäder som tycks visa att varken höghus eller brist på höghus är särskilt originellt. Däremot framstår Stockholm idag som en utspridd och segregerad stad, något som skulle kunna lösas om fler kunde bo och arbeta i innerstan, något som i sin tur kräver att man gör mycket mer för att förtäta staden. Att man kan acceptera högre hus och en ny silluett är då en grundförutsättning. Det står också helt klart att stockholmarna vill ha högre hus. Så varför inte investera i byggande så här i lågkonjunkturen?

Värnplikt och demokrati

Det är någonting märkligt med regeringens försvarspolitik. Nu säger försvarsministern öppet att han ämnar ignorera den majoritet av svenska folket som är för allmän värnplikt. Samtidigt säger han sig vara överraskad över att så många som 28% håller med honom om att den bör avskaffas (källa). Kring förra sommaren var situationen liknande i FRA-frågan. I båda fallen har partierna strävat efter konsensus sig emellan och samtidigt kommit fram till förslag som varken folkmajoriteten eller de egna kärnväljarna stöder.

Värnplikten har tydligen ett brett stöd. Den har också en lång gemensam historia med demokratin och den allmänna rösträtten. Vid 1900-talets början var det rent av en vanlig uppfattning - i synnerhet i Moderaternas föregångare högerpartiet - att rösträtt borde kopplas samman med värnplikten. Man ansåg att viljan att försvara sitt land kvalificerade för rätten att delta i styret. Många - inte minst socialdemokrater - har senare menat att våldsmakten i en demokrati måste ha bred …

Mål- och resultatstyrning

Filosofidoktorn Joakim Molander beskriver i en understreckare för ett par dagar sedan stora delar av mål- och resultatsstyrningens historia. För en gångs skull får man alltså en idéhistorisk beskrivning till skillnad från en kritik av samtidens mål-och resultatstyrning. Hans kritik är däremot den vanliga: de resultat man vill ha i offentlig sektor går aldrig att mäta. Problemet med mål- och resultatstyrning uppstår när den för en gångs skull fungerar, dvs. då myndigheter och andra faktiskt producerar det som beställs; då polisen arbetar för att öka antalet alkoholtester genom att välja testplatser med få skyldiga (eftersom dessa tar längre tid att hantera) eller när universiteten godkänner fler studenter genom att sänka kraven eller nivån på undervisning.

Skälen till att utvärderingar och mål- och resultatstyrning ändå kan användas har mer att göra med att den inte fungerar. Tjänstemän är ofta inriktade på att göra vad de uppfattar som sitt jobb även då detta inte lönar sig. Samtidigt…

Anakronism

För en tid sedan skickade en bekant den här länken till mig. Av någon anledning fascineras jag av det anakronistiska i konstruktionen. Har datortekniken nu blivit så tidlös att det känns naturligt att göra den även i 1800-talsdesign? Antagligen inte. Det fascinerande är snarare själva kontrasten i ett datortekniskt föremål i en utformning från en helt annan tid. Få saker har en så enahanda design som modern teknik, som alltid måste betona sin modernitet med en design som är som hämtad från en redan föråldrad science fiction. Victorianskt ädelträ, hantverk, metallbeslag och läder signalerar å andra sidan någonting autentiskt. Kombinationen bryter förväntan på båda delarna. Vi ser någonting vi inte väntat oss att se.

Jag tror att det är av ungefär samma skäl som jag gillar estetiken i filmen Dune: en framtidsvision som samtidigt är närmast mytisk och framställd i anakronistisk gestalt. På ett sätt är visionen helgjuten. Det är våra förväntningar på hur teknik skall se ut och användas so…

Demokratin och tiden

Just nu tillbringar jag dagarna bl.a. med den ganska angenäma uppgiften att läsa forskningsartiklar som dyker upp när man letar efter civilsamhälle, folkrörelser, bildning och demokrati i internationella forskningsdatabaser.

En intressant sak som dök upp idag var tidskriften Time & Society´s resention av W. E. Scheuermans Liberal Democracy and the Social Acceleration of Time (Johns Hopkins University Press). Scheuerman analyserar den liberala demokratin utifrån dess relationer till tid. Den lagstiftande makten är, enligt hans mening, tämligen långsiktigt framtidsorienterad. Den verkställande makter brukar tänkas som den som skall kunna agera i nuet, om än med hänsyn till framtiden. Den dömande makten är å andra sidan bakåtsyftande. Visserligen skapar den prejudikat men den den gör detta genom att bedöma fall som redan inträffat med utgångspunkt i existerande lagstiftning. Vad händer i så fall när politikens tidsperspektiv förkortas, förändringshastigheten ökar och framtidens föru…

Machiavelli populariseras i Sverige

Jag läser i SvD om Natur&Kulturs nyutgåva av Machiavellis klassiska Fursten som de nu ger såväl i bokform som i ljudboksform uppläst av Mikael Persbrandt. Funderar på om detta skall bli den första ljudbok jag köper för eget bruk, någonsin.

Samtidigt ger bokförlaget Atlantis ut Republiken : diskurser över de tio första böckerna av Titus Livius, som Machiavelli själv torde ha betraktat som sitt huvudverk. Här handlar det inte om hur en furste bör gå till väga för att uppnå makt utan om hur politik bedrivs i republiker. Kanske skulle man kunna säga att den handlar om hur en republik, dvs ett samhälle som består av medborgare och inte styrs av en enskild furste, kan fås att fungera över tid.

Typiskt nog är det fortfarande Fursten som röner störst uppmärksamhet, något som inte minst märks om man tittar på utbudet av böcker av och om Machiavelli på t.ex. Bokus eller Adlibris.

För ett par år sedan skrev jag om den neokonservative tänkare Leo Strauss och dennes inställning till Machiavelli…

"Civilsamhället"

Sitter och försöker hitta en akademiskt gångbar definition av begreppet "civilsamhälle". Ernest Gellner är en av mina gamla favoriter när det gäller nationalismteori. Även hans definition av civilt samhälle tycks fullt gångbar:

den samling av olika icke-statliga institutioner som är starka nog att väga upp staten och som, utan att förhindra staten från att utöva sin roll som upprätthållare av fred och medlare mellan betydande intressen, trots det kan förhindra den från att dominera och atomisera samhället.

Det skall kanske understrykas att Gellner inte är så naiv att han tror att staten nödvändigtvis strävar efter att fylla den roll som pekas ut här, även om han tycks mena att den i moderna samhällen har den funktionen.

Det fascinerande, men också besvärliga, med begreppet civilt samhälle är kanske just spännvidden i att det å ena sidan kan beteckna en del av samhället och en viss typ av samhälle. Den senare varianten är den som står närmast det medeltida begreppet societas civ…