lördag, januari 31, 2009

Vad menar vi med demokrati?


Demokrati: folkstyre, rättssäkerhet, demokratiska värden...

Det verkar finnas en tendens till att positivt värdeladdade ord förlorar sin mening. Ord som demokrati och kultur tycks kunna betyda i stort vad som helst beroende på vem som uttalar dem, tills de till sist inte förmedlar något annat innehåll än att den som pratar menar att det han pratar om i någon mening är bra.

Det här är ett problem när man försöker grunda en stat på demokratiska värden. Allt kan försvaras med hänvisning till demokratin.

Ändå betyder demokrati för de allra flesta någonting mer än bara någonting i största allmänhet bra (även om ordet inte nödvändigtvis betyder samma sak för alla). En av de grundläggande aspekterna med en demokratisk stat är för mig att styret är allas - dvs. folkets - angelägenhet. Betydlesen av ordet demokrati är alltså en fundamental demokratisk fråga i sig.

Ändå är detta ingenting som man särskilt ofta hör politiker diskutera kring. Man hänvisar till demokrati och demokratiska värden, men man ifrågasätter inte vad man menar, istället utgår man - felktigt, om ni frågar mig - ifrån att alla vet vad man menar. Det är då som vi hamnar i ett läge där man kan försvara vad som helst genom att hänvisa till demokratin, ungefär som i Demokratiska Republiken Tyskland (DDR).

Kan man inskränka yttrandefriheten till demokratins försvar - eller är yttrandefriheten en förutsättning för demokrati och dess inskränkning det största hotet? Religionsfriheten? Tryckfriheten? Rätten till en rättvis och öppen rättegång? Privatlivet? Habeas Corpus? Beror inte det i grunden på vad man menar?

En av de saker som jag kommer att ägna de närmaste åren åt att fundera på är demokrati. Det skall bli oerhört spännande. Tro mig: jag kommer att återkomma till det här.

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

Nytt jobb

Det är idag som min anställning i regeringskansliet går ut. Utredningen är snart avslutad. Så här i efterhand måste jag konstatera att jag åtminstone är nöjd med min egen arbetsinsats. Det har utan tvekan varit en mycket intressant tid.

torsdag, januari 29, 2009

Yes Minister!

Det förefaller som att undertecknad och bloggaren Henrik Alexandersson har en gemensam favoritserie, nämligen den lite över 20 år gamla brittiska TV-serien Yes Minister! På hans blogg idag finner man hela avsnittet Big Brother. Oerhört roligt, och oerhört träffande, inte minst idag! Jag drar mig till minnes att man till och med hämtade exempel från serien när jag läste statsvetenskap. Sir Humphry är närmast ett statsvetenskapligt begrepp.

Riktigt roligt blir Alexanderssons inlägg förstås när man ser scenen i den sista rutan och inser att han för fram parallellen inte bara som en parodi på dagens politiker, utan som en förebild. Det här är nämligen ett av de få avsnitten där ministern vinner över byråkratin och allting avlöper till det bästa. Mycket sevärt.

HÄR.

onsdag, januari 21, 2009

Är fildelningingen bara början?



Niclas Lundblad recenserar i dagens SvD ett antal nya inlägg i den akademiska debatten om immaterialrätten: juridikprofessorerna Michele Boldrins och David K Levines Against Intellectual Monopoly , Janet Hopes Biobazaar och Robert Laughlins Crime of Reason: And the Closing of the Scientific Mind .

Resultatet blir en av de få artiklar i svensk press på länge som höjer blicken från kampen mellan pirater och piratjägare. Hans tes är att den striden bara är början. Om han har rätt så är en av vår tids viktigaste kulturpolitiska frågor på väg att bli en av de viktigaste politiska frågorna över huvud taget. Vi närmar oss en punkt där inte bara konsten och vetenskapen utan också livet självt blir fokus för immaterialrättslig konflikt.

Hope driver tesen att det bara är genom att tillämpa de framgångsrika kunskapsdelningsmekanismer som utformats i öppen källkod-rörelsen för att dela och sprida kunskap om biotekniska landvinningar som vi kan undvika att hämma utvecklingen. Hopes ambition är nästan utopisk, ett försök att på förhand skräddarsy en kompromiss för bioteknikens fält för att förhindra att enskilda företag omöjliggör gemensamma framsteg inom bioteknik och genetik med alltmer komplexa immaterialrättsliga konstruktioner.

Mycket tyder på att Lundblad har rätt. Ändå kan det vara dagens strider som lägger grunden för framtidens regelsystem. Det är nu som vi måste bygga en juridik som fungerar när kopierings- och lagringskostnaderna för information närmar sig noll - och inte minst för hur brott skall kunna beivras i en sådan situation, en situation när en väsentlig del av befolkning bryter mot en lagstiftning vars legitimitet många av dem ifrågasätter. Vilka åtgärder är proportionella mot brottet?

Övervakning är uppenbarligen första steget. Lundblad ger emellertid en fingervisning om att stater som Kina redan har tagit kriget om kontroll över informationen till nästa steg.

Vissa länder påbjuder nationell filtrering och bygger brandmurar kring nationsgränserna – något som vi tidigare bara associerade med diktaturer. I Australien övervägs till exempel för närvarande nationella filterlösningar som påminner om de som vi annars bara förväntat oss i icke-demokratiska stater.

Samtidigt överger just de icke-demokratiska staterna dessa strategier som helt orealistiska. De mest framgångsrika diktaturerna på nätet anställer i stället egna bloggare och ägnar sig åt vad demokratiinstitutet Freedom House kallar ”innehållsutformning” – propaganda. I stället för att blockera innehåll ser de till att ha en ständig kår av kommentatorer, bloggare och andra som formar bloggbävningar och kommentatorskrig på webbplatser efter regimens skön. Det informationsnät som inte kan stängas av kan översvämmas av diktaturens brus.


Kan Kina klara den digitala utmaningen, eller tvingas att följa i den fria världens fotspår, är kanske inte längre frågan. Obama är inte den ende som kan använda internet för att vinna politiska poäng. När digitala media tas i det politiska kampanjandets tjänst och kombineras med övervakning handlar det kanske istället ifall vi kommer att gå i Kinas fotspår.

måndag, januari 19, 2009

Grundlagen av 1809


Ett annat jubileum som man rimligen borde fira är det av 1809 års regeringsform, den som med tiden blev en av de äldsta i världen men som hastigt undanskaffades på 1970-talet. Så sent som för ett par dagar sedan framhöll Maciej Zaremba i DN denna gamla grundlag som en förebild, denna gång med tanke på dess kompromisslösa språk, som jag nu inte kan avhålla mig ifrån att citera:

"Konungen bör ... ingen förderfwa eller förderfwa låta til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är"

Tänk om detta faktiskt hade stått i Grundlagen av idag. Och tänk om vi hade haft en högsta domstol med rätt att lägga in sitt veto mot lagstiftning som överträdde principen. Mycket hade kunnat vara annorlunda

Samtidigt är det kanske det senare som är problemet med Regeringsformen; inte enbart språket, utan att den tycks vara skriven med utgångspunkten att politikerna i riksdagen inte skall begränsas i sin maktutövning. På sin höjd satte 1974 års regeringsform upp målsättningar och pekade ut riktningen i deras arbete. Så här låter den t.ex. i en formulering som både språkligt och i synen på rättigheter befinner sig ljusår ifrån 1809:

"Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället."

Ambitionen är högt satt och låter kanske bra i mångas öron. Dess exakta rättsverkan är det dock ingen som hittills lyckats förklara för mig. Vilka är "det allmänna"? Vad händer när (inte "om") de offentliga företrädarna inte verkar "för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället"? Hur bedömer man det? För mig repressenterar sådana formuleringar en syn på rättigheter som någonting man gärna talar om, men som aldrig riktigt lämnar det retoriska planet.

Medan 1809 års formulering är återhållssammare är det å andra sidan lättare att se att den kan brytas, och att brott mot den kan beivras. Behovet av att skydda den enskilde från det som RF kallar "det allmänna" - och som 1809 års regeringsform sammanfattade under beteckningen "Konungen" (inklusive dennes ministrar och övriga underlydande) - torde idag framstå lika tydligt som någonsin. Då Konungens befattningshavare "förderfwa eller förderfwa" någon "til lif, ära, personlig frihet och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömd är" så sker det i ett enskilt fall. Beslut kan upphävas och den som ansvarar för det kan ställas till svars.

Jag avslutar med att länka till Fridholm som gör en helt lysande beskrivning av hur det kan gå till när tjänstemän överträder sina befogenheter på bekostnad av den enskildes integritet (hittad via Dexion). Det är nog det här som vi måste förstå: att hotet mot demokratin inte kommer ifrån Den Stora Konspirationen utan ifrån vanliga människor. Ondskan är allt som ofta banal, men inte desto mindre hotfull. Det är också i det ljuset som man kan förstå varför vi behöver domstolar och lagprövningsrätt.

Albertus Pictor

Bland många jubileer 2009 hade jag nöjet att vara med om invigningen av 500 årsjubileet av kyrkomålaren Albertus Pictors dödsdag i Storkyrkan och Tyska Kyrkan igår.

För den som får möjlighet att besöka de vanligen stängda delarna av Storkyrkan är det väl värt ett besök. Inte minst är det värt att kasta ett extra öga på takmålningarna i Själakoret, där man, om man har ögonen med sig och/eller en bra guide, kan få en inblick i den religiösa tankevärden precis innan reformationen, t.ex. i form av illustrerade paralleller mellan händelser i Nya och Gamla Testamentet. Tyvärr är målningarna svåra att se eftersom de målades över med vit kalk under 1600-talet, och därför fortfarande är ganska bleka och suddiga. Aldrig övermålade bilder av Albertus Pictor finns däremot att beskåda i Täby Kyrka, där man bl.a. kan se hans klassiska bild av Döden som spelar schack, den som Ingmar Bergman lär ha sett i sin barndom och sedan aldrig riktigt lyckats glömma. I en kyrka någonstans i Uppland finns också en i mitt tycke helt lysande avbildning av profeten Jona när han stiger ut ur valfiskens mun sedan både hår och kläder förtärts av hettan i valfiskens buk, en medeltida symbolbild så god som någon.

Söndagen bjöd också på skönsång från den tidiga renässansen med A Capella Holmiensis. Också mycket varmt rekommenderad.