"Humanisternas" felsteg

De tolv "kända intellektuella" som för några dagar sedan publicerade en debattartikel i DN till sekularismens försvar verkar veta vad såväl religion som sekularism är för någonting. Samma sak tycks gälla den som konstruerat Humanisternas undersökning "Gud finns nog inte". Där får man bl.a. annat veta att de troende inte bara kan kännas igen (kanske genom sagda test) utan också utgör en liten minoritet av Sveriges befolkning. Sverige kan med viss rimlighet beskrivas som världens mest sekulariserade land. Ändå tycks "humanistiska intellektuella" som Morgan Johansson, Sturmark och Fugelsang mena att de på något sätt är förtryckta av "de religiösa".

Andra menar att det är "humanisterna" själva som är religiösa. Utifrån en funktionell definition av begreppet "religion" äger detta sin rimlighet. Humanisterna är en organisation som bestående av människor som bygger sin identitet på en uppfattning om den yttersta verkligheten (vad de själva kallar metafysik), nämligen den att Gud inte finns. Inte minst verkar de mena att den yttersta verkligheten är relativt begriplig, dels för dem själva och dels för olika företrädare för vetenskapen. Att fysikerna själva tycks ha stora svårigheter med att beskriva denna tycks inte vara ett problem, lika lite som att dessa försök låter väldigt lite som den materiella enkelt beskrivbara värld som ateister traditionellt föreställer sig. Att döma av annonskampanjen "Gud finns nog inte" är Humanisterna inte bara religiösa (i funktionell mening) utan också ett missionerande samfund.

Deras ståndpunkter tycks vidare bygga på uppfattningen att religion och kultur enkelt kan skiljas från varandra, något som inte stämmer särskilt väl överens med den allmänna uppfattningen bland samhällsvetare, eller bland dem som vi på universiteten brukar kalla för humanister. Se till exempel på följande fråga, ur testet på hemsidan "Gud finns nog inte":

A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.

B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.

Att vettiga människor har svårt att svara på frågan har redan konstaterats (t.ex. av Ulf Bjereld). Frågan antyder dock även "religiösa regler", "kulturella traditioner" och "den enskilda människans rättigheter" är möjliga att skilja från varandra på ett enkelt sätt. Likt den amerikanska självständighetsförklaringens författare kan man hävda att de mänskliga rättigheterna är skapade av Gud. Detta är trots allt det ursprungliga sättet att se på dem:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

Föreställningen om de mänskliga rättigheterna har inte uppstått i något kulturellt eller religiöst vakuum Det goda samhället måste rimligen skapas i en kulturell kontext och för människor präglade av en kulturell kontext. Några andra människor finns inte.

Hur ser då vår egen kulturella kontext (dvs. den i Sverige) egentligen ut? Till att börja med lever vi i ett samhälle som utvecklats genom en historia präglad av bl.a. kristendom. Många traditioner kan dock spåras ännu längre tillbaka och har, som t.ex. midsommarfirandet, såväl hedniska som kristna, och mer sentida lager. Korset hör därför hemma på flaggan, liksom midsommarstången på midsommarafton och "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningarna (noterade för övrigt ingen debatt i år).

Å andra sidan är majoriteten av innevånarna knappast kristna idag, i alla fall inte i en mening som hade accepterats vid husförhören för två hundra år sedan. Över 70 procent är medlemmar i Svenska Kyrkan, men är ändå knappast anhängare av den oförändrade Augsburgska bekännelsen (trots att denna formellt är kyrkans lära). Däremot är de övertygade ateisterna en relativt liten minoritet. Majoriteten firar fortfarande högtider som bröllop och begravningar i kyrkan.

Statistiken verkar variera beroende på hur frågorna ställs. En majoritet av svenskarna tycks dock hysa en oklar tro på "något". Många, möjligen en lätt majoritet, tycks i realiteten vara agnostiker, dvs. de vet inte exakt vad de tror. Runt en tredjedel säger sig å andra sidan tro på reinkarnation Det tycks alltså som att vi lever i ett post-kristet sekulariserat samhälle, men knappast i ett icke-religiöst eller ateistiskt.

Den politiska frågan är - eller borde vara - hur man bygger ett gott samhälle i den kontexten. En rimlig slutsats är att lagstiftningen bör vara religiöst neutral, men också att den bör bygga på den existerande (delvis kristet grundade) traditionen. Framförallt så bör den dock inte hindra någon från att leva i enlighet med sina egna normer så länge som detta inte stör andra.

Idag är det emellertid få som med religiösa argument (i ickefunktionell mening, dvs. hänvsingar till Gud och Hans lag e.d.) i Sverige försöker förbjuda människor att använda regigiösa symboler som "Den blomstertid nu kommer" eller den muslimska huvudduken offentligt. Ibland finns det människor som döljer religiösa motiv bakom sekulära argument som hänvisar till exempelvis en känsla av kränkthet (egentligen ett psykologiskt argument. I fall som t.ex. djurskyddslagstiftningen framgår det dock tydligt att hänvisningar till religiösa bruk väger lättare i Sverige än i de flesta andra länder.

Den grupp som för närvarande är mest artikulerade i den riktningen tycks istället vara den ateistiska minoriteten, även om de inte är ensamma. Det blir inte bättre av att de sprider sin lära med reklamkampanjer i tunnelbanan. Förvisso tycker jag att detta ska vara lagligt. Men det innebär inte att jag tycker att det är intellektuellt hederligt, eller för den delen humanistiskt.