onsdag, december 31, 2008

Författaren Ernst Jünger


En författare som inte upphör att fängsla mig är Ernst Jünger. Hans historiesyn erinrar tydligt om Spengler. Johan Tralau ägnade sin avhandling åt att jämföra hans syn på förfrämligandet med Marx. Själv läser jag honom i första hand som skönlitterär författare och främst hans romaner från 1940 och framåt. Jag gör inga försök att klassificera hans politiska ståndpunkt. Fredstraktaten Der Friede från 1943 tycks vara det sista av hans verk med tydliga replipunkter i samtidspolitiken. Som författare kännetecknas han av en osviklig iakttagelseförmåga. Det är inte enbart överraskande att han under sitt liv hann med att identifiera flera tidigare helt okända insektsarter. Han strävar emellertid efter att fånga mer än tingen. Själv använder han återkommande begreppet Gestalt. Han beskriver historiska processer i termer av sedimentering och bergartslager. Skönlitteraturen blir ett forum för en verklighetsskildring som går utanför den empiriska verkligheten.

Det är heller inte överraskande att författarskapet tar sin början i dagboksanteckningarna från Första Världskrigets skyttegravar, platsen där inte bara krigsskildringen I Stålstormen tog form utan i viss mening även författaren själv. I Stålstormen (nu tillgänglig på svenska) exemplifierar redan från början hans obönhörliga blick för detaljer och stämningar i en bok där mängder av soldater från båda sidor skulle känna igen sina egna upplevelser. Ändå tar han aldrig ställning till kriget som sådant. Kriget är ett faktum; det bara är. Femtio år senare publicerade han anteckningar författade med samma skärpa från sina återkommande experiment med droger – allt från alkohol till meskalin och LSD (en drog som han prövade flera gånger bl.a. i sällskap med dess uppfinnare Albert Hoffman).

Jüngers andlighet påminner om hans förhållande till sinnevärldens politik. Efter Andra Världskriget förefaller han ha närmat sig kristendomen, han konverterade till och med till katolicismen. I sina verk är han emellertid mer svårklassificerad än så. Andligheten utgör emellertid en konstant närvarande underström. Återigen har jag intrycket av att han försöker beskriva religionens Gestalt, inte kommentera dess teologi. Han drar sig i alla händelser inte för att närma sig förkristen mytologi och andra religioners trosföreställningar med samma respekt, och till synes på samma sätt, som katolicismen (jag kan dock inte påminna mig att han någonsin närmar sig protestantismen på samma sätt).

I år är det tio år sedan hans bortgång, 103 år gammal. Själva massiviteten i den världsförändring som han måste ha bevittnat skildras kanske bäst i den bok som på engelska heter The Glass Bees (ännu inte på svenska) där man får följa en kavalleriofficers bana under krigets mekanisering och vidare in i en helt artificiell kommersiell fredstida framtidsvärld präglad av en teknologisk underhållningsindustri. Tidsperspektivet pressas samman på ett sätt som ter sig helt naturligt i Jüngers magiska realism. Men kanske märks det också att författaren redan då var en sextioettåring som efter en kort tid i främlingslegionen kämpat i två världskrig, som fötts i Tyska Kejsarriket, överlevt både Weimarrepubliken och Tredje Riket som oppositionell, och som nu fann sig leva i Förbundsrepubliken Tyskland. Ett i sanning särskilt perspektiv.

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

måndag, december 29, 2008

Dagens bloggtips

Det får väl sägas vara något av en märkesdag i det seriösa bloggandets utveckling när den tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien intervjuar sig själv på sin egen blogg. Föga överraskande blir intervjun både intressant och trevlig, och till och med rimligt självkritisk. Om någon till äventyrs skulle ha missat den så är Peter Englunds blogg dock alltid läsvärd.

fredag, december 26, 2008

Winston Churchills My Early Life


Jag har en viss förtjusning i böcker som öppnar ett fönster till en annan värld. Det senaste exemplet är Winston Churchills My Early Life från 1930. Där beskriver han sinn barndom och ungdom i slutet av 1800-talet. Att den också öppnar ett fönster till förståelsen för en av 1900-talets största personligheter ökar definitivt intresset.

Historien tar sin början i Imperiets absoluta elit. Den miljö som Churchill växte upp i har få motsvarigheter idag. Brittiska Imperiet stod på höjden av sin makt. Ledare inom båda parlamentets partier umgicks i samma aristokratiska miljöer. Den liberale ledaren Gladstone sveper förbi i Churchills barndomshem, liksom hans konservative motståndare Lord Beaconsfield (”whom evryone called Dizzy”). Läsningen blir ännu mer underhållande om man håller reda på vilka personerna är. Även om man inte gör det får man dock en övergripande känsla. Själv befinner jag mig någonstans däremellan eftersom jag fortfarande minns en del från den biografi över Disraeli som jag läste för en del år sedan.

Barndomen var dock inte enbart idyllisk. Churchill passade aldrig särskilt väl i det engelska internatskolesystemet. Han beskriver skarpsynt den miljö där aristokratins söner fostrades fjärran från sina föräldrar. Själv vägrade han anpassa sig. Han var heller inte särskilt bra på latin, det ämne som var skolsystemets fokus. Typiskt nog framställer han detta som en del av förklaringen till sin framgång: genom att vara dålig i språk tvingades han ägna mera tid åt att studera och bemästra engelskan, ett språk som han med tiden skulle bemästra inte bara i betydligt högre grad än de som istället fick möjlighet att koncentrera sig på latinet, utan bra nog för att göra honom till en av de främsta retorikerna genom tiderna. Så långt hade han dock inte kommit när han skrev My Early Life. Redan hans tidiga böcker är dock exempel på en god förmåga att fånga känsla.

De dåliga skolresultaten skulle bli avgörande för hans tidiga karriär. Officerskolan uppfattades allmänt som lösningen för aristokratiska unga män som inte ansågs ämnade för universitetet. Merparten av boken utspelar sig sedan under hans tid som officer i Indien, Sudan och Sydafrika. Redan vid Boerkrigets utbrott hade han emellertid lämnat officersbanan för att istället försörja sig på sitt skrivande – som krigskorrespondent. Under kriget hann han emellertid både återgå i uniform och bli krigshjälte.

Därefter blev det lättare att ta sig in i parlamentet, något han tidigare hade misslyckats med. Han berättar också hur han under den här perioden kunde försörja sig på pengar från sin föredragsturné där han talade om sina upplevelser under kriget. Han är uppenbart stolt över att han sedan den tiden alltid levt på sitt eget arbete, något som i hans omgivningar helt klart inte uppfattades som någon självklarhet.

Den värld han beskriver framstår redan för författaren som förlorad i ett nostalgiskt skimmer. Mellan honom och ungdomen ligger Det Stora Kriget (Första Världskriget). I jämförelse med detta framstår till och med Boerkriget som ett hedervärt krig mellan parter som kunde respektera varandra. Som exempel kan nämnas episoden där han tillfångatas av boerna, eller mer exakt av den blivande sydafrikanske premiärministern Louis Botha. Blandningen av stolthet och beundran är omisskännlig. Senare påstods det att Fältmarskalk Smuts var en av de få rådgivare han lyssnade på under Andra Världskriget. Liksom Botha hade Smuts varit en av Boerrepublikernas ledande generaler.

My Early Life är emellertid inte enbart en nostalgisk hyllning till Brittiska Imperiets samhällssystem. Churchill lyckas hålla ironisk distans utan att vara vare sig okritisk eller systemkritisk. Kanske är detta för att berättelsen är så helt fokuserad på honom själv. Han är en person som inte kan undgå att uppfatta sig själv som ständigt på rätt plats.

Rent politiskt sett skulle man kunna säga att My Early Life har samma funktion som Obamas Dreams from My Father: en självbiografisk bok som förklarar hur en politiker på väg uppåt har blivit den han är, en förklaring av varför han är rätt person för de allra högsta ämbetena. Skillnaden är att Churchill i sin egen version aldrig har sökt efter sig själv. Han har hela tiden varit den som agerat. Samhällsproblem får honom inte att ifrågasätta sina lojaliteter eller sin självuppfattning. Han kan visserligen agera pragmatiskt som politiker. Under många år representerade han det liberala partiet. I sin egen version av historien har han dock hela tiden följt en rak linje. Olika tider kräver olika taktik, men det betyder inte att han har förändrats. Churchill står fast.

Det är svårt att veta när han är ironisk och när han menar allvar. Prosan är dock alltid närmast flyhänt. Men det är säkert att säga att en person med hans frispråkighet och självbild aldrig hade kunnat bli vald till något högre ämbete idag. Ändå är det svårt att inte anse att hans nobelpris i litteratur var välförtjänt – “for his mastery of historical and biographical description as well as for brilliant oratory in defending exalted human values.”

Böcker av Winston Churchill:
The Story of the Malakand Field Force (1898)
The River War (1899)
Savrola (1900, serialised 1899 and published USA 1899)
London to Ladysmith via Pretoria (1900)
Ian Hamilton’s March (1900)
Mr. Brodrick’s Army (1903)
Lord Randolph Churchill (1906)
For Free Trade (1906)
My African Journey (1908)
Liberalism and the Social Problem (1909)
The People’s Rights (1910)
The World Crisis (1923-1931)
My Early Life (1930)
India (1931)
Thoughts and Adventures (1932)
Marlborough: His Life and Times (1933-1938)
Great Contemporaries (1937)
Arms and the Covenant or While England Slept: A Survey of World Affairs, 1932-1938 (1938)
Step by Step 1936-1939 (1939)
Addresses Delivered in the Year 1940 (1940)
Broadcast Addresses (1941)
Into Battle (1941)
The Unrelenting Struggle (1942)
The End of the Beginning (1943)
Onwards to Victory (1944)
The Dawn of Liberation (1945)
Victory (1946)
Secret Sessions Speeches (1946)
War Speeches 1940-1945 (1946)
The Second World War (1948-1954)
The Sinews of Peace (1948)
Painting as a Pastime (1948)
Europe Unite (1950)
In the Balance (1951)
The War Speeches 1939-1945 (1952)
Stemming the Tide (1953)
A History of the English-Speaking Peoples (1956-1958)
The Unwritten Alliance (1961)

I ett tidigare inlägg fastnade jag för ett längre citat i My Early Life: " ... Everything depends upon the scale of events. We young men who lay down to sleep that night within three miles of 60,000 well-armed fanatical Dervishes, expecting every moment their violent onset or inrush and sure of fighting at latest with the dawn – we may perhaps be pardoned if we thought we were at grips with real war..."

(2009-02-07: Bild via Wikipedia, historik här)

tisdag, december 23, 2008

Grundlagsutredningen och FRA-lagen

Grundlagsutredningens förslag att slopa uppenbarhetskriteriet (se föregående bloggpost) är verkligen ett viktigt steg mot ett rättssäkrare samhälle. Vi får bättre möjligheter att överklaga myndighetsbeslut som strider mot grundlagen. Ett väl utbyggt sådant system för efterhandskontroll utgör grunden för konstitutionalismen i många länder. USA:s högsta domstol kontrollerar t.ex. inte lagar förrän de tillämpats och överklagats.

Varför detta inte skulle räcka i dagens Sverige får man dock ett exempel på i dagens debattartikel i SvD. Vi behöver också en instans som kontrollerar lagars grundlagsenlighet innan de träder i kraft.

"Sverige ska få en ny hemlig specialdomstol, som står i direkt strid med grundlagen och från demokratisk synpunkt är en icke acceptabel ordning. Sverige är ju inte Nordkorea.

Denna ”underrättelsedomstol” ska ge tillstånd och reglera FRA:s signalspaning i kabel och ”fatta beslut om tillstånd för sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person med hemvist i Sverige”.

I sakens natur ligger att allt i en sådan domstol måste bli hemligt. Det går ju inte att låta det vara offentligt vilka förhållanden som FRA ska övervaka och vilken trafik som ska granskas.
"

I vanliga fall fungerar efterhandskontroll så att den som utsätts för lagens tillämpning har möjlighet att överklaga. Men vad händer när man inte har möjlighet att överklaga därför att man inte ens vet att man har varit föremål för en domstolsbedömning?


--------------------


Med detta sagt ber jag att få önska er alla en synnerligen god jul!

fredag, december 19, 2008

Grundlagsutredningen

Grundlagsutredningens betänkande framstår definitivt som ett litet steg i rätt riktning. Uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning avskaffas. Det innebär att domstolar - alla domstolar - får rätt att pröva om de lagar de tillämpar strider mot grundlagen. Tidigare har lagar behövt vara "uppenbart" grundlagsstridiga för att domstolarna inte ska behöva tillämpa dem.

De högre domarna ska enligt förslaget anställas med ett professionellt anställningsförfarande istället för att "kallas" av regeringen. Enligt pressmeddelandet "förstärks" lagrådets roll i kontrollen av föreslagna lagars grundlagsenlighet. Att tillfråga juristerna i lagrådet blir obligatoriskt för regeringen när de föreslår nya lagar. Däremot blir de inte tvugna att följa rekommendationerna.

Jag har en tämligen uttalad uppfattning i de här frågorna. Jag misstänkar att en ökande del av svenska folket misstror regeringens och riksdagens respekt för medborgarnas grundlagsfästa rättigheter. Förtroendet torde ha urholkats betydligt under FRA-debatten, men jag misstänker att detta kan vara en del av en mer allmän trend där även bl.a. EU-debatterna bidragit. Nu, mer än på mycket länge, behöver vi en oberoende domstol som kan granska att riksdag och regering följer grundlagen när de stiftar lagar. Det skall inte gå att ändra demokratins grundläggande förutsättningar allt för lätt. Är det ingen som kan stoppas sådana lagar så finns inget fungerande skydd.

De här förslagen är steg i rätt riktning. Domstolarna får möjlighet att pröva lagar på ett rättssäker sätt. Lagrådet blir svårare att undvika. Tillsättningen av domare blir något mera öppen och professionell.

Ändå är det inte utan att man blir besviken. För bara några månader sedan presenterade utredningens majoritet - både regeringspartierna och Miljöpartiet - en åtgärdslista med en rad betydligt mera långtgående förslag.

Nu kompromissar man i flera frågor. Det blir t.ex. inga skilda valdagar för kommunala och statliga val. Två linjer tycks ha stått emot varandra, båda med syftet att förstärka den kommunala demokratin, men med helt olika synsätt på vad detta skulle innebära. Å ena sidan ambitionen att till varje pris slå vakt om ett högt valdeltagande. Å andra sidan viljan att ge utrymme för debatt kring lokala och regionala frågor inför valen till kommun och landsting.

Angående en annan kompromiss förklarar utredningen socialdemokratiska ledamöter för Newsmill varför riksdagen inte skall välja ny regering efter riksdagsval:
Obligatorisk avgång av statsministern efter ett val skulle ha försvagat regeringsmakten, och skulle kunna ha lett till maktvakuum och långt utdragna regeringsbildningsprocesser.

De uttalar även en förhoppning:
Gällande regeringsform har varit i kraft i snart 35 år. Låt oss nu hoppas att denna uppgörelse, som kan bli 2010 års Regeringsform, nu lagt fast de demokratiska spelreglerna för minst lika lång tid framåt.

Det här gör mig en smula kluven. 35 år är för mig en kort tid för en grundlag. Det skall inte vara enkelt att ändra grundlagen. Sådana saker som medborgarnas fri- och rättigheter och demokratins grunder hör till det man borde kunna känna sig säker på. Ett av skälen till att radikalare förändringar inte har gjorts är ambitionen att grundlagen skall ha ett brett stöd i riksdagen. Även detta är rimligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra varför ingen har förslagit att någont av detta ska grundlagsfästas.

Den grundlag vi har haft i snart 35 år är en av de svagaste i den demokratiska värdlen, inte minst i den meningen att den är väldigt lätt att ändra. Det krävs t.ex. ingen kvalificerad majoritet. Enkel majoritet fungera utmärkt. Visserligen krävs det två omröstningar med ett mellanliggande val. Ville regeringen skulle det alltså bara krävas att man vann nästa val och kunde hålla sig enig innom Alliansen för att kunna genomföra vilka ändringar man vill. Det väljer man nu att inte göra. Istället står man enig med Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet bakom ett kompromissförslag. Men tydligen vill alla parter förbehålla sig möjligheten att göra snabba ändringar i framtiden.

Det är en fördel ur den synvinkeln att det är flera ändringar som skulle behöva göras, men en nackdel om man betänkar att grundlagens svaghet är en del av problemet.

onsdag, december 03, 2008

Nextopia

En av de nyaste inneböckerna inom kulturekonomi är Nextopia. Skriven av en professor som ser ut som en rockstjärna och som långt innan boken kommit ut skrivit om den på en blogg är den ett av de tydligaste exemplen på sin egen teori: att nutidsmänniskan inte lever i nutiden utan i sina förväntningar på den nära framtiden. Kanske sägs det mesta redan i titeln. Dessvärre tror jag att han kan ha rätt, men Nextopia är knappast något positivt Utopia. Har vi förlorat förmågan att lära av det förgångna och leva i nuet?

I USA händer någonting nytt. Fram till den 5:e var blivande president Obama närmast den arketypiske nextopiske presidenten. I viss mån är han det fortfarande, men redan nu tvingas han in i rollen som faktisk ledare med faktiskt ansvar. Man kan inte leva enbart på känslan av hopp.