tisdag, september 30, 2008

Filmrecension: Brideshead Revisited

Ibland är nyinspelningar inte helt lyckade. Det är möjligt att jag skulle ha gillat filmen Brideshead Revisited om den inte hade byggt på en av mina favoritböcker och en av mina favoritserier (när jag hade sett serien och börjat läsa boken skrev jag det här inlägget). Dock tror jag inte att den hade satt sig såg väl i minnet i så fall. Så bra var den inte. Som det nu är påminns jag hela tiden om aspekter i föregångarna som jag uppskattede och som nu försvunnit eller förbytts till sina motsatser, något som i och för sig är intressant.

De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igenom i såväl bokens som seriens skildring, någonting av det var nostalgiska skimmer torde ha gett upphov till seriens (och filmens) svenska titel: "En förlorad värld". Detta blir särskilt tydligt i huvudpersonens karaktär. I boken är Charles Ryder knappast huvudperson över huvud taget, endast berättare. I grund och botten är han för svag för att vara huvudperson. Saker händer honom, det är inte han som får saker att hända. I filmen är han av någon anledning drivande. Därmed får vi en skildring av hur han medvetet tränger sig in i en överklassmiljö. Han framstår med andra ord som en djupt osympatisk streber.

Även andra karaktärer framstår i nytt ljus. Ryders vän Lord Sebastian Flyte framstår som ännu svagare (eller åtminstone är framställningen mer övertydlig). Hans homosexualitet är inte bara antydd utan tydligt och stereotypt framställd. Samtidigt framställs Ryder som att han redan från början har siktet inställt på Sebastians syster Julia i ett triangeldrama som helt enkelt inte finns i boken. Istället för att Ryder överväldigas av Sebastian är det alltså istället Ryder som helt fräckt lurar Sebastian. Triangeldramat finns överhuvudtaget inte i boken, där de bägge affärerna äger rum i ett längre tidsintervall.

De religiösa teman som står i centrum för boken är nedtonade i filmen. Gudsnärvaron blir mindre uttalad och ter sig snarare som Lady Marchmains tryckande närvaro i sina barns (Julias och Sebastians) liv. När Julia väljer Gud framför Ryder är det alltså inte självklart att detta handlar om tro. Valet blir dessutom mindre anmärkningsvärt i och med att tidsperspektivet kortats ned. I boken hinner de leva tillsammans (båda fortfarande gifta på annat håll) innan hon lämnar honom. I filmen ändrar hon sig nästan genast.

På det hela taget gör filmen ett betydligt vekare intryck. Den innehåller inte mycket som kan vara kontroversiellt idag. Poängen går förlorad. Personer som utkämpar inre konflikter kring tro och identitet (vilket för mig är huvudtemat) framställs här som velande mellan starkare personers inflytanden.

Den enda skådespelarinsats som verkligen imponerar är Emma Tompsons gestaltning av Lady Marchmain. Synd bara att alla andra roller och aspekter av filmen är så svagt gestaltade att de helt faller i hennes skugga.

torsdag, september 25, 2008

FRA 3.0?

Aftonen tycks rymma glädjande besked om FRA. Stämmer DN:s beskrivning av den nya kompromissen förefaller det som att borgerligheten nu skulle vara på väg att enas kring ett förslag i frågan. Till sist verkar det faktiskt gå att förena integritetskraven med en fungerande signalspaning.

Mina egna farhågor har framförallt gällt vilka konsekvenser det skulle kunna få för demokratin om någon (t.ex. FRA) byggde upp sökbara register över medborgarnas kommunikation. Blir det otillåtet att granska svenska medborgares kommunikation utan domstolbeslut är den invändningen tillgodosedd. Samma sak gäller en mängd andra invändningar (Ingerö listar förslaget ändringspunkter här).

Egentligen skulle jag föredra om en konstitutionsdomstol dessutom granskade framtida förslag till ändring i lagen. Någon sådan har vi ju inte, men även på den punkten ser det ljusare ut nu än på länge eftersom Grundlagsutredningen aviserat att den skall föreslå en sådan.

För de flesta kritiker skulle jag säga att den springande punkten när det gäller FRA-lagen just nu är huruvida den trafik som inte domstolsprövats passerar in till FRA, dvs. hur man kopplar kablarna. Sophia Blomqvist i Centeruppropet illustrerade detta apropå Centrerns kompromissförslag. DN menar att även detta krav skulle vara tillgodosett. Ryktet säger dock redan att så inte är fallet. I så fall kommer debatten med all sannolikhet inte att dö. I alla fall inte i bloggosfären.

fredag, september 05, 2008

McCain och Palin

För några månader sedan skrev jag att ett val mellan Obama och McCain skulle bli ett val mellan två kandidater som båda har siktet inställt på framtiden och med möjlighet att ena ett splittrat USA.

För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet.

Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tidigt ute i miljöfrågorna.

Med sin vicepresidentkandidat Sarah Palin har han nu sträckt ut en hand till den kristna högern. Personligen är jag inte direkt någon vän av denna. Dess tendens att förespråka restriktiv morallagstiftning framstår som oerhört problematisk. Faktiskt hoppades jag inledningsvis att McCain skulle kunna bryta dess dominans över republikanska partiet. I den mån jag är negativ till Sarah Palin är det alltså inte därför att hon skulle vara någon svag kandidat. Tvärtom.

Palin är emellertid inte bara en utsträckt hand till den kristna högern. Hon kan också stärka stödet hos dem som är motståndare till en stor statsapparat. Inte minst representerar hon ett motstånd mot de politiska eliterna. För dem som har motståndet mot en stark statsmakt som huvudfråga torde det dock vara Ron Pauls stöd som är avgörande, i synnerhet om det handlar om att inte förlora marginalväljare till Libertarian Party.

Efter att ha sett Palins konventstal på YouTube är jag än mer övertygad om att hon var ett oerhört smart val. Demokratiska medias angrepp på hennes gravida sjuttonåriga dotter framstår mest som smutsiga. Tillsammans med ett ifrågasättande av om en fembarnsmor bör ägna sig åt politik får det såväl demokrater som media att framstå som mer intoleranta än den kristna höger som nu jublande accepterar henne.

Ännu mer avgörande kan det bli att Obama nu själv för upp erfarenhets på dagordningen igen. Problemet är bara att McCain har minst lika mycket senatserfarenhet som Biden - och militär erfarenhet dessutom. Samtidigt framstår det som ett fullständigt självmål att attackera Palin för att hon enbart har erfarenhet av att vara guvernör i en mycket liten delstat och då enbart mycket kort tid. Det givna svaret är att vare sig Obama eller Biden har lett några delstatsregeringar över huvud taget och att Palin under sin korta tid som guvernör har hunnit uträtta en hel del.

Hon kan till och med sägas ha bidragit till att lösa USA:s beroende av utländsk energi. I en tid då arabvärlden och Ryssland hör till USA:s huvudmotståndare är detta ur utrikespolitiskt perspektiv inte oviktigt. Eftersom även McCain har stort förtroende i utrikespolitiska sammanhang innebär detta nu en ännu svagare punkt för Obama som i stort sett saknar erfarenhet på detta område.

Att döma av McCains eget tal på partikonventet är det Palin som kommer att bli den som går till hårdast angrepp mot motståndarna. Därmed får McCain själv fria händer att försöka höja sig över partigränserna på ett sätt som få presidentkandidater fått möjlighet att göra. Paradoxalt nog kan en vicepresidentkandidat på högerkanten med andra ord ge honom en möjlighet att agera mer partiöverskridande. Nu tycks han vilja vädja till nationen (och därmed till mitteväljarna) snarare än till sitt eget partis anhängare.

Även om Obama fortfarande leder uppfattar jag det alltså som att det i stora drag ser mycket ljust ut för McCain och Palin. Vinner de har hon goda utsikter att bli USA:s första kvinnliga president, och då syftar jag inte på möjligheten att McCain inte skulle sitta perioden ut.

torsdag, september 04, 2008

World Values Survey

På sistone har jag ägnat en hel del tid åt att sätta mig in i det globala forskningsprojektet World Values Survey. I runt 80 länder har 1000-2000 personer vid flera tillfällen under en 25-årsperiod besvarat enkäter i syfte att kartlägga deras värderingar. Världsledande forskare som Ronald Inglehart och Christian Welzel har sedan gett sig i kast med materialet. Tydligen är Sverige exceptionellt.

Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era.

Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella länder går vi nu istället in i en period präglad av individens strävan efter självförverkligande. Ingenstans i världen identifierar sig människor så lite med sitt arbete som i Sverige.

När man jämför länderna visar det sig emellertid att de inte enbart grupperar sig längs en linje från de minst utvecklade till de modernaste. Istället visar det sig att de kan delas in i kulturella grupper och att länder med olika kulturell historia utvecklar sig på olika sätt. Dessa grupper kan placeras in på en "karta".

Enligt Inglehart och Welzel finns t.ex. ingen anledning att tro att utvecklingen mot jämlikhet kommer att se lika dan ut i de muslimska länderna som den har gjort i de västerländska. Hur utvecklingen kommer att se ut är dock någonting som man är oenig om inom projektet.

Samma sak gäller sekulariseringen som sådan. Å ena sidan finner man de som väntar sig en fortsatt sekularisering. Å andra sidan de som väntar sig att religiositeten skall återkomma, men i ny form; inte som en samhällelig auktoritet utan som ett uttryck för den enskilda människans strävan.

Även sekulariseringen skiljer sig dessutom mellan olika grupper av länder. Inte minst skiljer sig den anglosaxiska världen från (övriga) Europa. I de anglosaxiska länderna är religionen fortfarande viktig.

Det är emellertid vi som är undantaget och USA som ligger närmare det globalt normala. Inte heller är det vår del av mänskligheten som växer. Tvärtom minskar ”de mest moderna” delarna av världen i andel av jordens befolkning eftersom befolkningstillväxten är så pass mycket högre annorstädes.

Det är inte heller givet att varje kulturs karaktäristika förblir de samma över tid. Istället handlar det om en tröghet som inte minst omfattar grupperingen av länder som sådan. Så liknar till exempel värderingarna i det protestantiska Nordvästeuropas länder fortfarande varandra. Däremot har de förändrats över tid. Om Weber hade rätt i att detta område en gång präglades av en hård protestantisk arbetsetik har denna nu förbytts till sin motsats. Numera är innevånarna i vår del av världen de som minst intresserar sig för sitt arbete.

Nu är analysen emellertid inte helt opartisk. Beskrivningen av Europa är emellertid den del som torde vara mest pålitlig. Som religionshistoriker noterar jag t.ex. att mätningen av sekulariseringen av människors värderingar baserar sig på den minskande betydelsen hos värderingar som på sin höjd kan anses utmärka religiösa människor i den kristna världen, och då främst i de katolska länderna. Trovärdigheten i bedömningarna av andra delar av världen kan alltså anses sämre.

Man kan också fråga sig hur mycket man kan läsa in i svaren på frågor som kan besvaras med ja eller nej när en förståelse snarare skulle kräva en mer omfattande kvalitativ analys. Samtidigt äger den här typen av data en viss förmåga att fascinera. Någonting säger de antagligen. Frågan är bara vad och hur mycket.