lördag, maj 31, 2008

Kanada som politisk förebild (forts.)

Mitt intryck av att Kanada är den gällande förebilden för svensk politik tycks inte helt ogrundat. Lärarutredningen har i veckan föreslagit ett system för lärarlegitimationer konstruerat efter förebilder i den kanadensiska delastaten Ontario samt i Skottland, även det en populär förebild för politiska och administrativa reformer.

Enligt förslaget ska lärare inte få sätta betyg utan att ha legitimation. För att få sådan krävs både ämneskompetens och genomgången lärarutbildning. Legitmationen ska också kunna dras in. Förslaget har tydliga fördelar. Vad som oroar mig är dock inte främst de lärare som har de här kvalifikationerna. De har i alla fall den utbildning de behöver. Problemet är snarare när man måste prioritera mellan ämneskunskaper och lärarhögskola hos de lärare som inte har båda. Det lär nämligen även fortsättningsvis vara åtskilliga.

Dagens bloggtips: Svenskläraren kommenterar. Ofta väldigt intressanta inlägg om språk och skola.

måndag, maj 26, 2008

Konservativt program

Jag har funderat på hur det skulle bli om man i dagens Sverige skulle skriva ett politiskt program baserat på konservatismen sådan den uppfattades av till exempel Edmund Burke eller Harald Hjärne (den förstnämnde ofta utpekad som den anglosaxiska konservatismens grundare, den sistnämnde en av den anglosaxiskt influerade liberala konservatismens tidiga företrädare i Sverige). Jag tänker mig att det skulle kunna inkludera till exempel följande punkter:

1. Den personliga rättssäkerheten. En central fråga för de politiska grupper Burke tillhörde. Varje medborgares rätt att inte få sina juridiska rättigheter inskränkta utan att ges möjligheten att möta sina anklagare inför en opartisk domstol. Utanför de straff som kan dömas ut och de undersökningar som kan behöva bedrivas för att förbereda åtal sker inga intrång i den enskildes privatliv.

2. Allmän skolplikt och tillgång till en skola där alla medborgare kan lära sig läsa, skriva och räkna i den utsträckning som de behöver för att klara sig i samhället, samt andra kunskaper som de kan behöva för att kunna delta i den politiska processen.

3. Försvarsfrågan. Den fråga som den svenska Högern ursprungligen enade sig kring. Den gången var kravet att Sverige skulle ha en krigsmakt som kunde säkra hela rikets territoriella integritet. På Burkes tid var yrkesarmé en självklarhet. Hjärne drev värnpliktsfrågan i Sverige och betonade särskilt sambandet mellan plikter och rättigheter för att lägga grunden för ett framtida samhälle med mer allmän rösträtt.

4. Skatteavdrag för gåvor till allmännyttiga och välgörande ändamål. Om den enskilde önskar ge pengar till sådana ändamål finns det enligt detta synsätt ingen anledning att omfördela pengarna till andra allmännyttiga ändamål.

5. Maktdelning. Revidering av grundlagen för att stärka maktdelningen och möjliggöra opartisk juridisk prövning av nya lagars grundlagsenlighet.

6. Bättre och mindre universitet, dvs. inte färre universitet utan färre studenter som kan ges en bättre och mer intensiv utbildning.

7. Stärkande av vad vi med ett modernt ord kallar civilsamhället. Såväl lokala gemenskaper som kyrkor har alltid varit centrala i konservativt tänkande. Detta handlar inte minst om att slå vakt om deras oberoende gentemot staten. I linje med detta skulle man kunna stärka deras ställning som producenter av välfärdstjänster.

8. Väsentliga generella skattesänkningar. Egendom förvaltas bäst av enskilda. Tjänster bör endast skötas av staten då detta är nödvändigt för det gemensamma bästa

9. Återinförande av konungens symboliska maktbefogenheter.

onsdag, maj 21, 2008

Dagens nyhet: Socialdemokraterna vill att det ska bli lättare att bilda enpartiregeringar.

Socialdemokraterna har nu presenterat sina utgångspunkter i grundlagsfrågorna. De tar kategoriskt avstånd ifrån förslaget att stärka försvaret av medborgerliga fri- och rättigheter genom att införa en författningsdomstol som granskar lagförslags grundlagsenlighet.

Däremot vill de att det skall bli lättare att bilda regeringar - underförstått: enpartiregeringar, d.v.s. socialdemokratiska regeringar utan Miljöpartiet - och kan tänka sig att ändra valsystemet i den riktningen.

I gengäld för sin kompromissvilja vill de se en återgång till de treåriga mandatperioder som infördes i och med sjuttiotalets grundlagsändringar. Den fyraåriga mandatperiod som användes från 1900-talets början och fram till 1970 återinfördes från och med valet 1994 för att göra det möjligt för regeringar att agera mer långsiktigt. En misstänksam person skulle kunna tänka sig att Socialdemokraterna räknar med att borgerliga regeringar inte sitter mer än en mandatperiod och att de därför försöker göra mandatperioderna så korta som möjligt.

Statsministern svarar med att en bred enighet är nödvändig om grundlagen skall ändras på ett genomgripande sätt. Med dessa öppningsbud inleds förhandlingarna mellan å ena sidan Miljöpartiet och Sveriges första majoritetsregering sedan 1982 och å andra sidan Socialdemokratiska Arbetarepartiet (som fick 35% av rösterna i förra valet). Utgången är oviss.

tisdag, maj 20, 2008

Utopia

Sociologerna Ronald Inglehart och Christian Welzel gör iakttagelsen att de stora utopierna framträdde före industrialismens genomslag. Thomas More skrev Utopia 1516. Marx utopistiska föregångare skrev på 1800-talet i industrialismens gryningsskede. Kanske är det så att utopisterna har mer gemensamt än man vid första påseende kan tro med de mer reaktionära romantikerna, de som uttalat tog avstånd ifrån industrialismen och istället såg sitt ideal i de organiskt autentiska agrara - för att inte säga pastorala - idyllsamhällen som ansågs ha föregått den. Konservatismen tar traditionellt avstånd ifrån utopier, men det är också därför som man blickar bakåt: man visar på det bevaransvärda i det förflutna istället för att inbilla sig att man kan förutsäga eller detaljplanera framtiden.

Oavsett ideologisk tillhörighet finns det ändå någonting väldigt likartat över de flesta av Västerlandets utopier. De idylliserar ett samhälle som föregick vad Marx beskrev som aliena-tionen: människans förfrämligande inför sitt eget arbete och dess frukter, tendensen att inte uppfatta arbetet som ett egensyfte eller som en skapande process, utan som ett medel för att tjäna pengar. Samhället gick från en inställning där alla förväntades vara stolta över sin arbetsskicklighet och veta sin plats i den större helheten till en där alla istället förväntades kämpa för att ta sig uppåt i hierarkin genom att tjäna mer pengar (därmed inte sagt att dessa förväntningar i något dera fallet skulle ha varit realistiska).

Vänstern blickade istället fram emot ett Utopia där alla på nytt kunde fylla en plats i en helhet där alla kunde känna sig delaktiga. För Marx skulle detta bli möjligt genom att avskaffa själva egendomsrätten och därigenom göra instrumentalisering för att tjäna pengar omöjlig.

Konservativa har sällan uppfattat Utopia som en möjlighet. Inte ens i sitt idealiserade förflutna har de emellertid varit överens med marxisterna på denna punkt. För konservativa är äganderätten till det egna arbetets produkter och medel en av förutsättningarna för stoltheten över arbetet. I den meningen handlar det verkligen om en idealisering av ett förindustriellt samhälle där hantverkare och självägande bönder ägde sina egna arbetsmiljöer och styrde sitt eget arbete.

För Inglehart och Welzel är industrialismen med nödvändighet kollektivismens period: den period då människan blir en kugge i maskineriet. De Utopia som den tidiga industrialismens människor såg framför sig förefaller i mina ögon ha varit samhällen där varje enskild människa betydde någonting och kunde förverkliga sig själv, gärna i harmoni med sin omgivning, någonting som måste ha tett sig avlägset i en tid av snabb urbanisering, långa arbetstider och små möjligheter till individuell framgång för gemene man.

Den senare industrialismen har sett få nya utopier. Istället kan 1900-talet läsas som en historisk kamp mellan ideologier som mer eller mindre löst bygger på 1800-talets Utopia. Litterärt sett har dystopin varit en betydligt mer framgångsrik genre än utopin. Den enda egentliga Utopiabeskrivning jag har läst som varit skriven på 1900-talet är faktiskt Atlas Shrugged av den libertarianska författarinnan Ayn Rand. Där skildras ett Utopia i form av en gömd dal i Klippiga bergen dit eliten av kreativa människor dragit sig tillbaka från en allt mer hämmad och byråkratiskt kollektivistisk värld för att istället bygga ett exilsamhälle helt baserat på personligt ägande och ansvar för de egna handlingarna där de till fullo kan få utlopp för sin kreativitet.

Nu går vi emellertid, enligt Inglehart och Welzel, mot en ny historisk period: en tid där individen inte längre förväntades tillbringa sitt liv som tjänare i storskaliga industriföretag eller gigantiska offentliga serviceorganisationer. Vågar man hoppas att också de ärkekollektivistiska ideologierna skall ge vika för en ökad individualism?

Så tycks det onekligen. Däremot kan man fråga sig vilket slags individualism. Här går trenderna isär. Vi går knappast mot ett samhälle där individerna på nytt känner sin plats. Frågan är snarare om detta förebådar ett samhälle där individernas förmåga till eget ansvar återuppväcks just för att den individuella friheten tilltar. Jag anser personligen att möjligheterna till detta är större än tidigare i historien. Vi har i stort sett alla materiella förutsättningar på vår sida. Däremot har jag inget intryck av att det är ditåt vi är på väg.

Heja Grundlagsutredningen!

Med följande förslag skriver regeringspartiernas och Miljöpartiets representanter i Grundlagsutredningen in sig i svensk politisk historia. Kan de genomföras har ett stort steg tagits för att riva upp de värsta följdverkningarna av sjuttiotalets avskaffande av all maktdelning den svenska konstitutionen. Samtidigt tas viktiga steg för att föra utvecklingen framåt. Genomförs de så kommer Sverige för första gången i mannaminne att leva upp till internationell konstitutionell normalstandard för rättssäkerhet och demokrati!

1. Stärk allas rättighetsskydd med ökad lagprövning

2. Förstärkt grundlagsskydd för integritet och rättssäkerhet

3. Stärk det lokala självstyret i grundlagen

4. Stärkt personval vitaliserar vår demokrati

5. Regeringen ska automatiskt prövas i riksdagen efter val

6. Stärk och markera riksdagens kontrollmakt

7. Tydliggör domstolarnas ställning och domarnas oberoende

8. Gå åter till skilda valdagar

9. Inför stärkt proportionalitet och möjlighet till kommunala extraval

10. Gör vår främsta grundlag till folkets grundlag med en språklig översyn

11. Stärkta och skärpta inslag av folkomröstningar i den lokala demokratin

(Källa: DN-debatt)

lördag, maj 10, 2008

Att sända begravningar på TV

Varje händelse kan ses från flera olika håll. Dick Erixons blogg uppmärksammade mig på en ynnerligen läsvärd artikel i Sydsvenskan. Religionsvetaren Anna Davidsson Bremborg kommenterar den mediala kritiken mot TV-sändningen av Engla Juncosa Höglunds begravning.

Rubriken är "Gråt behöver inte vara privat". Tvärtom är TV i det här fallet inbjudna av de sörjande. I Svenska Kyrkans ordning är begravningar offentliga gudstjänster. Om människor önskar att sörja i enskildhet skall det naturligtvis respekteras. Men det måste inte vara respektlöst att låta sina tankar gå till sörjande människor under en begravning. Tvärtom säger det någonting mycket obehagligt om vårt samhälle när vi tar detta för givet och antar att tankar på mänskligt lidande, djup smärta och de yttersta tingen bör stängas ute från offentligheten, eller att medmänniskornas deltagande måste vara av destruktiv natur. Att idag utsätta sig för denna offentlighet är dock modigt och långt ifrån ofarligt. Jag hoppas innerligt att de sörjande i detta fall inte skall få anledning att ångra sig.

Kanada som politisk förebild i Sverige

Internationellt erkända förebilder är ett vanligt argument i politiken. Mitt allmänna intryck har varit att den stora förebilden i Sverige på senare år har varit Storbritannien under New Labour - och det oavsett om det stora regeringspartiet här har varit Socialdemokratiska Arbetarepartiet eller Nya Moderaterna/Nya Arbetarpartiet.

Nu tycks emellertid Kanada vara påväg att segla upp som vår nya förebild. Jag var själv på studiersa i Montreal i januari tillsammans med en stor och promnient skara människor ihopsamlade av Botkyrka kommun för att studera kulturpolitik och framförallt Montreals kraftigt växande kulturekonomi, med betoning på bl.a. nycirkus (jag ska inte fördjupa mig i den resan just nu, men konstaterar företagsekomomen Emma Stenström på deras uppdrag skrev en utmärkt reserapport).

I SvD (här, här och här) kan man läsa att Per Schlingmann nyligen har varit i Kanada för att studera bl.a. socialpolitik och invandringspolitik. SvD framställer Kanada i ett närmast utopiskt skimrande ljus.

Min gamle kurskamrat Mikael Hellström - tidigare bosatt i Stockholm, numera doktorand i statsvetenskap vid ett Universitet i Edmonton i centrala Kanada - kommenterar artikeln för en kanadensisk publik. Han pekar på hur talande det är vad man finner anmärkningsvärt i andra länder. SvD lyfter fram det ideella arbetets betydelse i kanadensisk tjänstesektor, liksom det faktukm att invandrare får jobb när de kommer till Kanada.

När jag var där och studerade kulturpolitiken fastnade många för den höga graden av icke-offentlig finansiering i kanadensiskt kulturliv, att man kunde blanda kommersiella intäkter med offentliga. Det skall dock understrykas att även om alla delegationens svenskar nog på något plan uppfattade detta som anmärkningsvärt så var det på intet sätt så att alla uppfattade det som odelat positivt.

En annan egenskap i vissa - t.ex. SvD:s - beskrivningar av internationella föregångsländerna är trots detta frånvaron av problem. I Mikael Hellströms beskrivning ter sig läget i Kanada något mindre rosenskimrande. För att ta ett exempel så får invandrarna visserligen jobb, men inte självklart välmeriterande sådana.

En segregerad arbetsmarknad är onekligen ett problem. Man skall å andra sidan inte blunda för att människors möjlighet att försörja sig själva är ett viktigt steg i sig. Jag kan heller inte undgå att se det som ett stort steg framåt när man i svensk debatt börjar se invandrare som en potentiell tillgång för landet istället för bara som ett objejkt för regeringens beskyddarverksamhet.

Det är dock, som sagt, någonting väldigt anmärkningsvärt med att man i en svensk kontext ser det som en enorm framgång att invandrare har jobb, vilka jobb som helst. Det säger en hel del om situationen här.

När det gäller utopier så är det kanske så att Utopia är just vad ordets ursprungliga betydelse anger: en plats som icke är. Det hindrar dock inte att man kan lära av andra, och inte minst då av deras misstag.

tisdag, maj 06, 2008

Initiation

När jag läser Rolf Gustavssons kolumn av sin studentexamen slås jag av att det så sent som för några årtionden sedan fanns etablerade övergångsriter - i antropologisk mening - i det svenska samhället. Jag anar minnet av en studentexamen som vanns efter svåra prov, som innebar verklig ansträngning och som när den var avklarad innebar att en verklig förändring i studentens liv och som högtidlighölls med ett examensfirande drivet av stoltheten att ha åstadkommit någonting svårt och viktigt.

Själv minns jag bara ett nästan pinsamt firande där det aldrig var riktigt klart vad man hade att fira. Möjligen skulle man ha kunnat fira att man kom in på universitetet. Det var åtminstone jag stolt över – orimligt stolt rentav – men att ta sig igenom gymnasieskolan var verkligen ingenting att fira, i alla fall inte om man bortser från vad man lärt sig och vilka betyg man hade.

Studentexamen så sent som för några decennier sedan tycks ha varit någonting annat: högtidlighållandet av en prestation, firandet av att någon blivit en person med möjligheter som han eller hon inte haft tidigare, vad antropologerna kallar ”en övergångsrit”.

Nu så har vi i Sverige av någon anledning gjort oss av med övergångsriterna, en efter en. I studentexamens fall tycks det ha handlat om att man inte ville se ett firande av ett privilegium. Firandet innebar onekligen ett offentligt uppvisande av att en person hade höjt sig över mängden, och det sticker i ögonen på våra dagars jämlikhetssträvande människor.

Men det är bara ena sidan: samtidigt hade studenten inte bara höjt sig över mängden utan också – och kanske främst – över sig själv. Många skulle säga att detta är kärnan i en verklig övergångsrit eller initiation.

Nu har vi blivit ett folk utan övergångsriter; eftersom vi i allt högre grad är ett folk utan markerade övergångar. Konfirmationen har mig veterligen ingen praktisk innebörd längre, allra minst i Svenska kyrkan. I det profana samhället har den knappast haft någon speciell mening under de senaste hundra åren. Bröllop firas onekligen fortfarande. I bästa fall är de ett högtidlighållande av två människors kärlek till varandra. Det är onekligen ett gott skäl att fira. Däremot är det tveksamt om bröllopets primära funktion numera är att markera en livsförändring. De förändringar som för hundra år sedan ägde rum – eller tänktes äga rum – vid ett giftermål har numera i allmänhet redan ägt rum för det äkta paret långt tidigare. Få människor gifter sig till exempel idag utan att redan bo ihop och sova i samma säng.

När jag var ung fanns det, efter vad jag hört, övergångsriter åtminstone för homosexuella. För dem fanns prövningen att komma ut för sin omgivning, en tydlig markering där de genom modet att ge uttryck för sin identitet offentligt i omgivningens ögon blev någonting som de inte varit tidigare, och därigenom förtjänade sina likars erkännande. Detta är på många sätt bland det närmaste en verklig övergångsrit som det sena 1900-talet tycks ha presterat och som jag har hört talas om. Möjligen finns det fler. Bekanta till mig förtäljer dock att just den övergången numera börjar bli så avdramatiserat att det inte längre bjuder den typen av motstånd. Inte helt oväntat nu när till och med föreningen Heimdal demonstrerar i Prideparaden.

Oavsett hur det är med den saken tycks vi i Sverige i början av 2000-talet befinna oss i en helt ny situation, en där den personliga utvecklingen inte längre markeras offentligt. Vad detta innebär för enskilda människors självaktning torde vara en mycket allvarlig fråga.