tisdag, april 29, 2008

Sokrates och filosofernas ansvar

Advokaten Thorulf Arwidsson återkommer idag i SvD med en artikel om rättegången mot Sokrates. Mycket läsvärt. Själv är jag av den bestämda åsikten att Sokrates var skyldig på åtminstone den ena av de två åtalspunkterna – att uppvigla ungdomen och att försöka införa nya gudar – åtminstone rättspositivistiskt sett. Han ifrågasatte statens styrelseskick och uppmanade ungdomen att göra det samma. Aten på den tiden kan närmast beskrivas som en direktdemokrati utan opolitiska domstolar och där endast en ärftlig manlig minoritet av innevånarna hade politiska rättigheter (vuxna män som tillhörde en ärftlig medborgarklass där lite mer än hälften av innevånarna ingick, och runt hälften av dem var naturligtvis kvinnor och alltså ändå utestängda).

Att döma av vad jag har läst försökte han aldrig införa några nya gudar. Av allt att döma deltog han precis som alla andra i den traditionella kulten. Däremot ifrågasatte han statens religion. Sokrates verkar ha talat om Gud i singular i ett polyteistiskt samhälle. Senare antika filosofer kom att uppfatta den traditionella religionens gudar som endast återspeglingar av denne Ende. Ur denna tanke föddes såväl nyplatonismen som hermetismen. Under flera hundra år var teologi, mystik och filosofi i viss utsträckning skilda från den offentligt utövade religionen, en situation som påminner om den som än idag råder i Indien, Kina och Japan. Sedan kom kristendomen. Men även den kunde känna igen sig i Sokrates, Platons och Aristoteles filosofiska monoteism.

Sokrates tycks ha menat att det moraliskt sett var staten, inte han själv, som var skyldig. Följaktligen valde han att gå i döden för sin övertygelse. För några år sedan utgick jag från denna rättegång för att sedan försöka gå i närkamp med en modern relativism som förebådades av Nietzsche. Jag försökte medvetet ta ett omodernt ställningstagande mot denna och inte minst stilistiskt ta mig ur vissa drag i dagens dominerande sätt att resonera. Det var definitivt en utmaning och jag kan inte påstå att jag lyckades fullt ut. Den betraktelsen finns nu utgiven i antologin 8 filosofiska texter.

Antologins redaktör Dan Munter skrev för några veckor sedan i DN ett mycket läsvärt generalangrepp mot hur våra dagars universitetsfilosofer och intellektuella i allmänhet förvaltar arvet efter antikens ifrågasättande filosofer. Jag och Dan oeniga om mycket. Till att börja med är Dan utilitarist och det lyser igenom. Däremot är vi helt eniga om att den intellektuelles roll inte är att gå i maktens ledband, vare sig att vara statsideologer eller hovnarrar. Inte heller är filosofens roll att peta i helt teoretiska frågeställningar för att förtjäna sin lön på universitet. Staten behöver sina kritiska granskare och samhällsdebatten behöver fördjupas.

Den enda andra historiska roll som jag kan se för filosoferna är egentligen eremitens, den som helt tar avstånd från världen och därmed kan börja lösgöra sig från dess tänkesätt. Men även den vägen har sin kritiska potential. Även det visas av de antika filosoferna. Den som tänker annorlunda än samhället visar också på hur samhället tänker. Det var för övrigt i detta som Nietzsche såg humanioras samhällsuppgift: att visa på att det idag dominerande tänkesättet inte är det enda tänkbara.

Men vi kan inte alla ställa oss utanför samhället. Dagens samhälle behöver akademiker även i andra roller. Akademin behöver akademiker med erfarenhet av andra områden än akademin. Samhället behöver intelektuella med erfarenhet från båda sidor. Svårigheten är att behålla sin integritet när man som enskild person vandrar fram och tillbaks över gränsen mellan att vara akademiker, intellektuell och statstjänare. Men den reflektionen får vänta till en annan gång. Antagligen tills efter årsskiftet.

söndag, april 06, 2008

Slaveriet och Västerlandets skuldproblematik

När jag nyligen läste Frances Stonor Saunders, för övrigt utmärkta, biografi över John Hawkwood stötte jag på ett fenomen som förvånade mig: tydligen var slaveriet fullt utbrett i Italien i slutet av 1300-talet; inte livegenskap eller slavliknande förhållanden, utan just slaveri. Kanske därför att jag – i bästa fall – är allmänbildad snarare än sakkunnig på perioden kändes detta faktum uppenbart anakronistiskt. Slaveri är någonting som man ofta förknippar antingen med antiken, med icke västerländska kulturer, eller med kolonialismen, inte med medeltiden eller renässansen. Men tydligen var det vanligt att man importerade slavar från det muslimska Nordafrika. Då som nu var avståndet betydligt kortare geografiskt än mentalt. Varför blir jag egentligen förvånad?

Dick Harrison recenserar i en understreckare Marcus Redikers Slavskeppet, en bok som behandlar den mer kända brittiska transatlantiska slavhandeln. Något mer ovanligt med Redikers bok är att han koncentrerar sig på själva slavskeppen; dessa kombinerade handelsföretag, flytande fängelser och utmanare av elementens makt. Slavskeppen var en upplevelse som delades av i stort sett samtliga de svarta som importerades till nya världen som arbetskraft, och som alltså rimligen måste ha haft en tämligen stor kulturhistorisk betydelse.

Lite besviken på Redikers bok, men å andra sidan mer positiv till Harrisons understreckare, blir jag när han vidgar perspektivet och reflekterar över ”vår” tendens att behandla slaveriet enbart som en del i Västerlandets historia och vår egen kollektiva skuldproblematik.

Detta är någonting som jag själv ofta stört mig på i dagens senmoderna historieframställningar. I synnerhet i historia som framställs folkbildande, glömmer ofta bort Afrikas egen historia. Man glömmer hela det komplexa spektrum av samhällen som existerade från Stora Zimbabwe i syd till det arabiska Nordafrika i norr, från Kalahariöknens jägare och samlare till imperierna Abessinien och Songhai. Istället nöjer man sig med att berätta om hur vita män som Stanley och Leopold av Belgien betedde sig illa mot mer eller mindre försvarslösa afrikaner.

Även framställningar av slavhandeln kan vara exempel på hur minnet av Afrikas historia på detta sätt blockeras. Harrison nämner att ungefär lika många slavar mellan fjorton- och nittonhundratalen exporterades från området söder om Sahara till området norr om öknen. Slavhandeln var långt ifrån något rent europeiskt projekt. Inte heller inskränker det sig till industrialismens och kolonialismens tidsepok.

Även om man accepterar det etiskt tveksamma begreppet kollektiv skuld är det ett anmärkningsvärt faktum att företrädare för dagens Västerland ägnar sig åt att reducera resten av världen till ett objekt för sina egna föreställningar om brottsliga gärningar på vilket man sedan kan projicera sin egen skuldproblematik.

Att vara skyldig till något innebär att man på något sätt gör anspråk på att ha orsakat fenomenet. Att ta på sig någon annans skult utan dennes medverkan eller erkännande av den andres val innebär rimligen att man frånkänner denne fri vilja och handlingskapacitet.

Det är också intressant att det är kolonialismen som epok som fokuseras. Här talar vi om den epok då det moderna Västerlandet ofta tänks ha uppstått. Tillsammans med industrialiseringen och upplysningen är Västerlandets erövring av världen den tidpunkt då den moderna världen blev till. Det är alltså på den formativa perioden för denna egna identitet som skuldproblematiken projiceras, inte till exempel på medeltidens förmoderna värld.

I våra dagar förefaller Västerlandet helt besatt av denna kollektiva skuld: skulden för förintelsen, skulden för kolonialismen, för rasismen, för miljöförstörelsen o.s.v. Skuldkänslorna tycks vara på god väg att bli en central punkt i hela vårt kulturliv. Är detta verkligen ett konstruktivt sätt att uppfatta omvärlden – eller oss själva?

Harrison ägnar dock inte mycket spaltutrymme åt detta utan går istället vidare till att prata om hur vi ignorerar Västerlandets skuld i förhållande till de ”slavliknande” förhållanden som drabbade de asiater som under 1800-talet ersatte slavarna som lättrörlig massarbetskraft i det brittiska imperiet.

fredag, april 04, 2008

Stadsbygnad

Ett ämne som i Stockholm debatteras allt hetare är stadsbyggnad, eller åtminstone vissa specifika byggprojekt: stadsbibliotekets nya tillbyggnad anses tråkig och i konflikt med den betydligt originellare huvudbyggnaden, rivningen av Slussens trafikkarusell drar ut på tiden, och byggnaden av ännu en galleria, denna gång vid Odenplan, väcker protester, åtminstone i cyberrymden. Nu står det i alla fall klart att det inte blir något ringformigt lyxbadhus i Riddarfjärden.

Stockholm är heller inte ensamt. Allt fler städer inser stadsrummets betydelse för stadens attraktivitet. Många menar att politiker och tjänstemän ofta uppfattar det som helt entydigt vad man bör göra (Mats Brusman beskriver t.ex. i sin avhandlig hur diskussionen sett ut i Norrköping).

Debatten rymmer dock fler röster. Stadsbyggnadsforskare som Jane Jacobs menar t.ex. att städer behöver vara varierade för att kunna vara kreativa. I den numera klassiska The Death and Life of Great American Cities skrev hon redan 1961 om hur stadsplanerare höll på att fördärva levande städer genom att planera sönder dem, riva centrala delar och ersätta dem med sterila homogena miljöer. ”There is no new world one can make without the old.”

Historikern Peter Hall argumenterar i Cities in Civilisation för liknande teser ur historiskt 2500-årsperspektiv. Framgångsrika metropoler kan skiljas från provinsiella småstäder. De präglas av kulturmöten och överraskningseffekter. De har ett eget liv och sporrar sina innevånares kreativitet.

De städer Hall beskriver bär avtryck av den dominerande diskursen i de samhällen som format dem. Hans beskrivning av Stockholm som en manifestation av det svenska folkhemmet är talande. Plötsligt inser man att alla det moderna Stockholms brister – från dess extremt segregerade förorter till bostadsbrist och trista Sergelkvarter – kan förklaras som resultatet av stadsplanerares övertro på sin egen förmåga att modernisera staden.

På senare tid har många pekat på risken för att städer i Sverige skall utvecklas till ett slags byggnadshistoriska museer där miljöerna anpassas för att passa in i en idealiserad bild av historien. Denna historia kan sedan vara medeltida eller renässans. Ingenting hindrar att den modernistiska efterkrigstidens stadsbyggnation musealiseras på liknande sätt.

Tidigare i historien har stadsbebyggelsen emellertid tillåtits variera. Nya hus har ersatt gamla och gamla hus har byggts om. Det märker man inte minst i Gamla Stan, en stadsdel som i själva verket har betydligt mer kronologisk variation än de modernistiska delarna av Stockholm.

Hur hade det sett ut om man hade vågat lämna en mer blandad bebyggelse även där. Jag blev själv väldigt inspirerad när jag var i Montreal i januari. Montreal har inte Stockholms ålder – även om den är betydligt äldre än de flesta nordamerikanska städer – men den har ändå en betydande kronologisk och stilmässig variation. Det är helt klart att jag gillar att se nygotiska katedraler avteckna sig emot nordamerikanska skyskrapors spegelglas.

Det ger en känsla av att städer kan växa organiskt och av att människors kreativitet manifesterar sig i byggnaderna. Det betyder inte att vi skall sluta skydda historiska minnesmärken. Snarare betyder det att historien inte är avslutad utan går vidare. Det betyder heller inte att jag alltid är positiv till nya byggnader. Mycket av det som byggs idag är trist och förutsägbart. Det finns dock ingenting givet att t.ex. inomhusmiljöer för butiker skulle behöva se likadana ut överallt. Snarare är det en fråga om att våga profilera sig på någonting nytt och unikt. Det är det som karaktäriserar den som vinner framgång i konkurrens – men inte medelmåttorna.

tisdag, april 01, 2008

En ny utbildningspolitik?

Läser man listorna över nya utredningar som levereras in till utbildningsdepartementet får man lätt intrycket att en ny utbildningspolitik är i vardande.

För bara några dagar sedan presenterades ett förslag till samlad organisation för de postgymnasiala utbildningar som inte ingår i högskolor och universitet. Idag kallas de KY-utbildningar, kompletterande utbildningar etc (här). Tidigare har förslag framlagts bl.a. om ett nytt gymnasiesystem och om att lägga ned Myndigheten för skolutveckling och stärka Skolverket. Det tycks kort sagt finnas goda förutsättningar för Björklund att sjösätta en helt ny skolpolitik.

På universitets- och högskoleområdet ser det vid första påseende lika dant ut. Resursutredningen har lagt fram förslag om att avpolitisera fördelningen av pengar mellan universitet och högskolor. En annan utredning diskuterar hur deras frihet skall kunna stärkas på andra sätt. En tredje föreslår att alla de statliga myndigheter myndigheter som idag sysslar med forskningsfinansiering ska slås samman till en enda.

Den förstnämnda utredningen levererades dock för flera månader sedan och ännu har ingenting hänt. Om den sistnämnda uttryckte ansvarige ministern Leijonborg viss skepsis redan kort efter att den kom. Den har också redan kritiserats för att vara centralistisk. Frågan är alltså vart vi är på väg och hur en ny forskningspolitik skall se ut.

Eftersom jag personligen sedan länge menar att forskningens frihet kan försäkras enbart i ett pluralistiskt system med flera tänkbara finansiärer att vända sig till hoppas jag naturligtvis på en ny politik, men inte på vilken politik som helst.

Om det är vad man är ute efter finns det kanske å andra sidan även andra politiska frågor som man bör intressera sig för: inte minst skattefrågorna. I de flesta läder finns alternativa finansiärer i form av forskningsstiftelser. I Sverige är dessa relativt få och relativt små. I andra länder byggs de vanligen upp med hjälp av donationer. I andra länder är dessa vanligen avdragsgilla.

Allting tyder på att detta är ett viktigt område att titta på om man vill försäkra sig om ett starkare och friare universitetsväsende i Sverige. Även ett statligt engagemang är dock viktigt om friheten skall kunna garanteras.

Tidigare synpunkt på frågan