torsdag, mars 20, 2008

Dödsdomen mot Kristus

Advokaten Thorulf Arwidson skriver i dagens SvD en intressant understreckare om rättegången mot Jesus. Jag är inte tillräckligt insatt i vare sig romersk eller gammaltestamentlig rätt för att bedöma den juridiska rimligheten i hans analys. Däremot fascineras jag av de teologiska och religionshistoriska implikationerna av hans slutsats:

”För den som själv deltar i påskens högtidlighet till minne av Jesus lidande och sista dygn på jorden kan det vara intressant att tänka på vad han egentligen straffades för. För juristen är det fullt klart att han inte straffades för att han förkunnat sin nya lära runt om i landet. Han straffades endast för att han med tre ord inför översteprästen bekräftade dennes utsaga att han var Guds son.”

Idag är det allmänt vedertaget bland religionshistoriker att treenighetsläran inte existerade på Jesu tid. Evangeliernas författare trodde enligt denna uppfattning alltså inte på den moderna uppfattningen om Kristi gudomlighet utan uppfattade honom snarare som en messias i begreppets dåtida judiska bemärkelse. Bland annat företrädare för Svenska kyrkan tar gärna ett steg till och lägger tonvikten på Jesus från Nasaret som religiös lärare med ett budskap, snarare än på Kristus som Guds Son som genom korsfästelsen offrade sig för våra synder.

Exakt vad Kristus menade med att han var Guds Son förblir emellertid oklart. Han är inte den enda person i Bibeln som beskrivs på det sättet. I Första Moseboken talas det om b'nei elohim, Guds söner, i en beskrivning som senare har kommit att tolkas som en berättelse om hur änglar faller sedan de avlat barn med mänskliga kvinnor. I senare judisk mytologi kallas de Grigori. I senare kristen tolkning är detta berättelsen om demonernas ursprung.

Vad Kristus menade när han beskrev sig som Guds Son är sist och slutligen en trosfråga. Däremot är det intressant faktum om det är så att han inte gick i döden för någon annan punkt i sin lära än den centrala punkten om sitt eget unika förhållande till Gud. Den Kristna trons definierande kärna är Kristi kropp och Kristi död. Människosonens relation till Fadern.

Som det heter i den Nicenska trosbekännelsen som huvuddelen av den kristna kyrkan enade sig om år 381 e.Kr. alltså runt 350 år efter Kristi död:

"en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände"

Författningsdomstolars betydelse

I Sverige har vi som bekant ingen författningsdomstol som kan stoppa grundlagsvidrig lagstiftning. Bloggen Europanytt beskriver hur EU:s datalagringsdirektiv stött på patrull i Tyskland, som har en mycket stark författningsdomstol. Sverige är däremot drivande i frågan och lär införa direktivet i dess fulla kraft. Återigen understryks betydelsen att lagar bara efterlevs när någon övervakar efterlevnaden av dem. Detta gäller grundlagen, lika väl som annan lagstiftning.

Språklagen, igen

Både SvD och diverse andra skriver om den föreslagna språklagen (Hur kommer det sig föresten att tidningar skriver om utredningars förslag som om det var klart att de skulle genomföras - som om det inte fanns en demokratisk process med riksdag och regering som skulle till först?).

Att offentliga handlingar finns tillgängliga på svenska är viktigt. Samma sak gäller nyheter. Den torftiga nyhetsförmedlingen i svenskspråkiga media är antagligen ett rätt allvarligt problem för dem som inte är så bra på andra språk (vilket är fler än man tror). Jag märker själv att jag alltmer förlitar mig på engelskspråkiga media.
Forskningsresultat från offentlig forskning är en fråga som man tar upp mer ingående. På den punkten måste jag dock hålla med Carl von Linné om att lärda verk gör sig bättre på internationella språk.

"Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden."

Det är inte alltid som svenskan är det språk som ökar tillgängligheten på bästa sätt. Den gången var det latin det handlade om.

onsdag, mars 19, 2008

Valet i USA

Valet i USA framstår alltmer som avgjort. Obama får allt svårare att upprätthålla den bild av sig själv som en enande faktor som väljarna uppenbarligen efterfrågat. Det går knappast när hans andlige vägledare predikar rasteologi (bra sammanfattning här).

Clintonkampanjen gör samtidigt sitt bästa för att värva superdelegaterna, men det innebär också att hon allt mer framstår som partietablissemangets kandidat. I Sverige skulle det vara självklart att just partietablissemanget tillsatte kandidater men i USA kan det komma att se riktigt illa ut, inte minst som just rösterna i Florida inte räknas i det demokratiska primärvalet. Republikanerna har inte ens några superdelegater.

Samtidigt är McCain på god väg att konsolidera sitt stöd bland republikanerna. Neokonservativa och kristen höger accepterar motvilligt faktum och stöder honom. Han är alltså redan på väg att skapa en maktförskutning i det republikanska etablisemanget. Kan han samtidigt behålla sin ställning som mittenkandidat tycks det alltså stå allt mer klart att McCain blir USA:s näste president. Intressant nog tycks han mer liberal än demokraterna i både invandrings- och frihandelsfrågor. Samtidigt är han principfast i militära frågor, något som märks både i hans motstånd mot tortyr och i hans beredskap för att ta konsekvenserna av sitt stöd för insatserna i Irak. Det hade kunnat gå värre. Å andra sidan skall man heller inte tro att val är avgjorda förrän de är över.

Slöjförbud och demokrati

Att lagstadgat försvar av det offentliga rummets sekulära karaktär i förlängningen kan bli ett hot mot demokratin och yttrandefriheten framgår med all önsvärd tydlighet av det här inlägget om turkisk politik. Detta käns avlägset, men det illustrerar även mycket tydligt att även mindre åtgärder verkligen är inskränkningar i yttrandefriheten.

tisdag, mars 18, 2008

Språklag

Som den trogne läsaren säkert redan insett är språkets betydele för samhällelig gemenskap och kommunikation ett område som länge fascinerat mig. Idag har regeringen mottagit ett betänkande där det bland annat föreslås en språklag. Det skall nu lagstadgas att svenskan är Sveriges huvudspråk. Idag har Sverige fem lagstadgade minoritetsspråk samt ett lagstadgat skydd för svenskan på vissa områden. Däremot har vi till skillnad från vissa - men långt ifrån alla - andra länder inget i lagstiftningen eller i grundlagen explicit nämnt nationalspråk. I dagsläget är svenskans ställning alltså bara grundlagsfäst i Finland, men där har den å andra sidan varit det sedan 1809.

Utredningen konstaterar bl.a. att "Enligt förslaget ska det allmänna ha ansvar för den enskildes tillgång till språk. Var och en som är bosatt i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska. Den som tillhör en nationell minoritet och den som har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket respektive det svenska teckenspråket. Vidare ska den som har ett annat modersmål än de nu nämnda ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål."

Själv har jag tidigare analyserat varför de här frågorna är intressanta (pdf). Däremot tror jag inte att jag tog ställning i själva sakfrågan.

måndag, mars 17, 2008

Tolerans i ett mångkulturellt samhälle

Har nu läst om Will Kymlickas Multucultural Citizenship. Kymlicka är en socialliberal filosof som specialiserat sig på att diskutera mångkulturalism ur ett rättighetsperspektiv, något som han gör ur ett jämförelsevis konsekvent (social)liberalt perspektiv.

Jag fastnar särskilt för hans rättighetsbaserade resonemang om vad som bör tolereras i ett mångkulturellt samhälle. I detta sammanhang skiljer han inte enbart mellan individuella och kollektiva rättigheter utan också mellan sådana kollektiva minoritetsrättigheter som inskränker på de ingående individernas rättigheter och sådana som inte gör det. De förstnämnda bör upprätthållas om ett liberaldemokratiskt mångkulturellt samhälle skall kunna fungera. De senare bör inte tolereras. Följaktligen bör man inte ha några problem med att invandrare lever stora delar av sina liv i separata delsamhällen. Däremot har de ingen rätt att hindra avhopp från detta delsamhälle eller inskränka friheten för dem som ingår i det. Staten bör inte tvinga en individ till någonting på grund av att denna är en del av en minoritet. Det senare torde vara ett grundkrav för att uppfattas som en liberaldemokratisk stat. Stater som tillämpar sharia är t.ex. inte liberala demokratier, oavsett om sharian bara gäller delar av befolkningen som av någon definieras som muslimer.

Intressant nog påpekar han att många av de debatter som rör integrationen av invandrare och minoriteter i de majoritetssamhällen där de lever i allmänhet handlar om problem som uppstår när de försöker integrera sig ytterligare i dessa. Att t.ex. muslimska kvinnor vill bära slöja och sikhiska män turban till olika typer av uniformer är en situation som uppstår först när de vill ingå i majoritetssamhällets arbetsmarknad och institutioner. I förmoderna mångetniska imperier uppstods sådana situationer sällan eftersom de olika etniska och religiösa grupperna höll sig åtskilda från varandra. Integrationen har alltså allt att vinna på tolerans i sådana här frågor.

Det är intressant att han skiljer på olika typer av minoriteter beroende på hur de har kommit under statens kontroll. Därmed uppstår två kategorier: (1) invandrare, dvs. personer som av olika skäl har valt att bosätta sig i staten och därmed frivilligt accepterat dess lagar och regler, samt (2) nationella minoriteter, grupper som tidigare utgjort separata grupper (ibland egna nationer) och som frivilligt eller genom tvång. De senare har enligt Kymlicka rätt till självstyrelse.

Synen på inflyttades rättigheter har som jag ser det en viss grad av rimlighet. När människor väljer att flytta till ett nytt land kan man för ovanlighetens skull verkligen tala om ett samhällskontrakt (vilket inte innebär att nya medborgare inte skulle ha rätt att arbeta för att förändra sitt nya land – poängen är att de har exakt samma rätt till detta som alla andra medborgare). När nationer frivilligt väljer att gå samman kan detta också anses som ett bindande avtal.

Däremot har jag svårt att se erövring i historisk tid som någonting så abnormt att det skulle ge särskilda rättigheter för all framtid. I stort sett var enda kvadratmeter europeisk jord har erövrats av en främmande makt vid något tillfälle. I ganska många fall bildar den erövringen grund för nuvarande gränser och ättlingar till de tidigare invånarna finns fortfarande kvar. Man kan emellertid inte bygga samhällsstrukturer på de skillnaderna. Etniska grupper blandar sig och enskilda personers tillhörighet blir mer en fråga om (ömsesidig) identifikation än om härstamning. Därmed inte sagt att etnicitet är någonting man väljer på ett rationellt sätt, snarare att det är någonting som man själv och andra tillskriver en efter vissa mönster.

Å andra sidan håller jag med om att det vore mer konstruktivt att behandla mångkulturalitet med utgångspunkt i juridiska och moraliska rättigheter istället för i något slags kränkthetsdiskurs. Jag förordar dock inte specifika kollektiva etniska rättigheter som lösning på dagens situation. Däremot menar jag att människorna i ett modernt samhälle bör ha rätt att i viss utsträckning avskärma sig från den dominerande kulturen. Väljer man att underkasta sig rigida religiösa regler och auktoriteter så är det vars och ens rättighet. Staten bör alltså inte gå in och rota i om sådana gruppers interna regler är diskriminerande eller auktoritära. Däremot skall de givetvis vara underkastade lagstiftningen om brott som misshandel, mord o.d. dvs. rättigheter till skydd som individen inte har juridisk rätt att avskriva sig. Detta förutsätter naturligtvis också att individen har rätt att lämna gruppen, men inte självklart att det måste vara enkelt ur ett personligt perspektiv. En stat som utlämnar sina medborgare åt misshandel enbart därför att de har en viss härstamning är inte mycket till liberal demokrati.

Jag anser också att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn i sina egna övertygelser. Här blir det emellertid komplicerat eftersom jag dessutom anser att alla barn bör ha rätt till en skola som ger dem nödvändiga kunskaper för att senare i livet kunna göra upplysta val (en rätt som jag för övrigt inte anser tillfredställd av svensk offentlig skola). Detta gäller dock i första hand kunskaper. Det är en svår distinktion, inte minst eftersom den bygger på distiktionen mellan kunskaper och värderingar. Kreationism som vetenskaplig teori är bara en undermålig teori. Förhållandet mellan människa och gud är däremot någonting som i öppna sekulära samhällen alltid har ansetts vara en personlig fråga. Föräldrarnas och statens ambitioner att uppfostra barnen står här ofta emot varandra. Det handlar om att staten måste hitta sin roll som bevakare av individens juridiska rättigheter i ett tolerant och öppet samhälle.

Jag misstänker starkt att de här frågorna, inte minst skolfrågan, kommer att höra till de avgörande för det västerländska samhället under de närmaste decennierna.

---------------------------------------------------

Apropå den brittiska diskussionen om sharia för muslimer i Storbritannien kan det vara värt att inte bara relatera denna till Storbritanniens tradition som ett av den liberala demokratins födelseländer utan också till dess förflutna som multietniskt imperium. Under imperiets dagar fanns det miljoner brittiska undersåtar som underställdes sharia, detta ingick nämligen i den brittiska modellen för styret i bl.a. Brittiska Indien. Det var kanske inte tillräckligt länge sedan för att sluta vara relevant.

söndag, mars 16, 2008

Kosovo och svenska uppfattningar om rätten till en nationalstat

En del svenska reaktioner på Kosovos självständighetsförklaring oroar, i synnerhet om man betraktar dem på ett principiellt plan. I dagens DN lovordar Niklas Ekdal den amerikanska presidenten Bush d.ä. för dennes passivitet i förhållande till sönderfallande stater. Han jämför den internationella reaktionen på Jugoslaviens sönderfall med Kosovopolitiken under Bush d.y. och drar slutsatsen att "i ljuset av vad som hänt i Kosovo, Afghanistan och Irak har passiviteten legitimerats i efterhand." Jag ska inte gå in på detaljer, men jag har svårt att se det självklara i att den pågående utvecklingen mot självständighet i Kosovo skulle vara uppenbart sämre än den förödande konflikten kring Bosniens självständighet, som måste uppfattas som ett direkt resultat av omvärldens passivitiet.

Den märkligaste kommentaren till Kosovos självständighet står dock filosofie doktor Tomislav Dulic för i SvD: "Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?"

Om nationalism, som många akademiska nationalsimteoretiker menar, är principen att mänskligheten kan delas in i nationer som är konstanta över historien, att varje människa tillhör en nation och att varje nation skall ha en stat, tillsammans med uppfattningen att detta skall vara den grundläggande principen för staters legitimitet, då måste Dulics tes betrakatas som ngt av det mest renlärigt nationalistiska som jag har sett. Albanerna är ett folk. Ergo: de får bara ha en nationalstat. Hur skulle internationell politik se ut om man grundade analysen i den sortens tänkande? Före Andra Världskriget ansågs det allmänt rimligt att tala om tysktalande personer i Österrike som "tyskar". Innebar det att de inte hade rätt till en egen stat? Är svenskar och norrmän verkligen tillräckligt olika för att få ha två stater?

Det som är gemensamt för de här båda artiklarna torde dock vara föreställningen att den internationella kartan inte får ritas om. Svensk politik bör enligt detta synsätt inriktas på att upprätthålla det globala nationalstatliga systemet och hålla en konsekvent linje mot "kurder, osseter, basker och andra". Istället bör Sverige solidarisera sig med nationalstater som Ryssland, Turkiet och Serbien.

Nu menar jag inte att minoritetsproblem generellt skulle kunna lösas med gränsomläggningar. Sådana leder alltid till uppkomsten av nya minoriteter. Man kan t.ex. titta på hur uppdelningen av Irland i en del med katolsk majoritet (Republiken Irland) och en del med protestantisk majoritet (Nordirland) ledde till en ny katolsk minoritet på det protestantiska området. Konflikten löstes alltså inte.

Å andra sidan är det heller inte försvarbart att behandla nationalstater som om de i behandlingen av sin egen befolkning stod över alla etiska hänsynstaganden (vilket också är ett klassiskt inslag i extrem nationalism). Ibland måste omvärlden ingripa. Denna omvärld består inte enbart av FN. Eftersom FN ytterst bara är summan av sina medlemmar, och i synnerhet då de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan FN inte rimligen uppfattas som en neutral part. Framförallt kan det inte uppfattas som en essentiellt sätt annorlunda part än de nationalstater som det består av.

måndag, mars 10, 2008

Vänstra Stranden

Jag påminns om varför jag finner bloggen Vänstra Stranden så läsvärd. I tät följd bjuds man följande två citat ur två inlägg, både om synnerligen relevanta teman:

Om partiernas kris: "Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.[...] Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar [...] blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete. [...] Detta är partiernas kris - att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten."

Mycket sant. Jag tror ett detta är ett av de avgörande problem som den representativa demokratin står inför, inte minst eftersom jag också ser problem också inom andra eliter i samhället. Ett annat problem är i och för sig uppfattningen att allt engagemang är lika positivt, en åsikt som tyvärr blir tydlig i citatet ovan.

Om akademiskt citaträknande: "Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet."

Detta om en del av kärnan i ett av problemen i en annan av samhällets eliter. Universitetsvärlden håller på att bli alltmer inåtvänd, allt mer orienterad mot en allt mer intensiv tävlan i de egna interna statushierarkierna. Jag vet inte hur vägen ur detta skulle se ut, men jag är tämligen säker på att den inte handlar om en ensidig fokusering på en enda, dessutom inåtvänd, metod för att mäta status och erkännande.

torsdag, mars 06, 2008

One nation under God

Funderar vidare utifrån Obamas tal om religionen (nedan). Vad innebär det egentligen; "One nation under God"? Många européer tycks allt mer benägna att uppfatta USA som en fundamentaliststat ledd av en president som hör röster och baserar sina beslut på det. För Obama tycks religionen öppna för ett politiskt engamemang grundat i principer som i sin tur grundar sig i tro. Religionen är alltså en del av det som gör honom radikal, inte alls någon paradoxal kombination, men däremot en kombination som är mer hemma i en amerikansk politisk kontext en i dagens Europa.

Även McCain är en poltiker som tycks utgå ifrån principer och från personliga erfarenheter, t.ex. i sitt ställningstagande mot tortyr. Det gör honom inte till någon kristen fundamentalism. Tvärtom är det nog så att flera av de ställningstaganden som har gjort honom så illa omtyckt i den evangeliska så kallade Kristna Högern är just sådana beslut.

Kan de här ställningstagandena jämföras med europeiska motsvarigheter? Vilken tolkning av "One nation under God" - om någon - kan jämföras med t.ex. de europeiska kraven på att omnämna det kristna arvet i EU:s nya grundlag? Formuleringen är smalare än "One nation under God", som under historien har tolkats som allt mer inkluderande mot olika religiösa samfund, och som ursprungligen valdes för att vara samfundsmässigt neutral.

Europa har ingen historia av att ha samfundsneutrala stater. Medan USA har syftat till att vara det ända sedan begynnelsen har t.ex. fram tills för mindre än ett decennium sedan haft en statskyrka. I Frankrike har man sedan revolutionen svängt mellan en kristen stat och en anti-religiös sekulär republik. Ryssland har genomgått samma pendelsvängningar: från monarki av Guds nåde till ateistisk folkrepublik, och nu tillbaka till ryskortodox auktoritär nationalism. Även i Sverige finns tendenser till att vilja driva staten i anti-religiös riktning. Sekularism i meningen samfundsneutralitet är ingenting vi är särskilt bra på.

Olyckligtvis är det inte mycket som tyder på att vi skulle vara på väg i den riktningen. Däremot finns det både sekularister och delar av den Kristna Högern som i USA driver på för att staten skall bli mer partiskt involverad i religionsfrågor. Lyckligtvis är dock varken McCain eller Obama bland dem.

onsdag, mars 05, 2008

Barak Obama om religionens plats i samhället

Skillnaden mellan USA och Europa, åtminstone sådan jag uppfattar den, blir sällan tydligare än när man diskuterar religionens - eller snarare Guds och värdenas - ställning i samhället. I Amerika är sekuluraism fortfarande ett kontroversiellt och meningsfullt ställningstagande, helt enkelt eftersom religionen för de allra flesta fortfarande är en vital del av samhället. Detta blir sällan så tydligt som när Senator Obama, känd för sin förmåga att vara visionär och framtidsorienterad, talar om religionen. Inte minst därför är det här talet läsvärt för oss européer.

...when we ignore the debate about what it means to be a good Christian or Muslim or Jew; when we discuss religion only in the negative sense of where or how it should not be practiced, rather than in the positive sense of what it tells us about our obligations towards one another; when we shy away from religious venues and religious broadcasts because we assume that we will be unwelcome - others will fill the vacuum, those with the most insular views of faith, or those who cynically use religion to justify partisan ends.
...
More fundamentally, the discomfort of some progressives with any hint of religion has often prevented us from effectively addressing issues in moral terms. Some of the problem here is rhetorical - if we scrub language of all religious content, we forfeit the imagery and terminology through which millions of Americans understand both their personal morality and social justice.

Imagine Lincoln's Second Inaugural Address without reference to "the judgments of the Lord." Or King's I Have a Dream speech without references to "all of God's children." Their summoning of a higher truth helped inspire what had seemed impossible, and move the nation to embrace a common destiny.
...
After all, the problems of poverty and racism, the uninsured and the unemployed, are not simply technical problems in search of the perfect ten point plan. They are rooted in both societal indifference and individual callousness - in the imperfections of man.


Åtminstone för mig ger det också en tydlig fingervisning om varför han har visat sig vara en så effektiv utmanare till det demokratiska etablissemang som representeras av Senator Clinton, och samtidigt om varför de senare har så svårt att finna förankring i så stora delar av USA, men så mycket lättare i Europa.

For some time now, there has been plenty of talk among pundits and pollsters that the political divide in this country has fallen sharply along religious lines. Indeed, the single biggest "gap" in party affiliation among white Americans today is not between men and women, or those who reside in so-called Red States and those who reside in Blue, but between those who attend church regularly and those who don't.

Conservative leaders have been all too happy to exploit this gap, consistently reminding evangelical Christians that Democrats disrespect their values and dislike their Church, while suggesting to the rest of the country that religious Americans care only about issues like abortion and gay marriage; school prayer and intelligent design.

Democrats, for the most part, have taken the bait. At best, we may try to avoid the conversation about religious values altogether, fearful of offending anyone and claiming that - regardless of our personal beliefs - constitutional principles tie our hands. At worst, there are some liberals who dismiss religion in the public square as inherently irrational or intolerant, insisting on a caricature of religious Americans that paints them as fanatical, or thinking that the very word "Christian" describes one's political opponents, not people of faith.


Talet finns att läsa här. Tack till bloggen Kulturrevolution för tipset.