torsdag, februari 28, 2008

Skånska folkmord på 1600-talet?

Även Harald Gustavssons understräckare om Skånes försvenskning repressenterar en modern svårighet att hantera historien. I det här fallet handlar det om en modern ambivalens till nationalstaten och till nationen som sådan. Gustavsson anammar en modernistisk syn där nationen är ett fenomen som knappast existerade före 1800-talet. Ur ett sådant perspektiv blir det lätt att avslöja vissa moderna märkligheter. Historieperspektivet i TV-serien Snapphanar framstår i en sådan analys som närmast skånsknationalistisk i sin iver att beskriva försvenskningen av Skåne som ett fall av etnisk rensning i stil med den som pågått i sen tid på Balkan.

Gustavsson är föredömligt nyanserad i sin egen beskrivning av Skånes försvenskning. Det handlade inte om någon etnisk rensning. Tvärtom skedde "försvenskningen" successivt och språket ändrades bara i administrativa och kyrkliga sammanhang. Hans analys är emellertid inte helt problemfri. Han utgår inte bara ifrån att nationalism i modern mening inte existerade på 1600-talet (vilket är högst rimligt). Han utgår dessutom ifrån att nationalitet, etnicitet och språk var politiskt irrelevant. I så fall blir det emellertid svårt att förstå varför svenska statskyrkan överhuvudtaget insisterade på att predikan skulle ske på svenska i Skåne. Kyrkan var tillräckligt mångspråkig för att i andra delar av landet predika på finska och samiska. Den enda rimliga förklaringen är, som historikern Jonas Nordin påpekat, att danskspråkighet, till skillnad från finskspråkighet, riskerade att skapa anknytning till en fientlig makt, Danmark. Språket var alltså en politiskt viktig lojalitetsskapande faktor redan då. Däremot var förhållandet komplicerat, precis som nu. Man vinner aldrig på att försöka förenkla historien för att passa till moderna referensramar. Människor och deras lojaliteter kommer alltid att vara komplexa.

(Tidigare text om nationalstatens överraskande uthållighet)

Stefan George

Dagens understreckare behandlar en person som länge har fascinerat mig, inte minst eftersom han ter sig så främmande för modernt tänkande: Staufenbergs mentor poeten Stefan George, en man som under mellankrigstiden fostrade en mängd tyska kulturpersonligheter, varav flera skulle göra betydande bidrag till poesin och till den humanistiska forskningen. Flera skulle också bli ledande i kampen mot Hitler. George själv stälde sig emellertid över den politiska konflikten fram till sin död 1933 och har förblivit nästan lika svårhanterlig för våra dagars liberaldemokratiska intellektuella som han en gång var för Tredje Riket.

Följande är hämtat ur diktsamlingen Stern des Bundes (Tillgänglig här).

GOTTES PFAD IST UNS GEWEITET
Gottes land ist uns bestimmt
Gottes krieg ist uns entzündet
Gottes kranz ist uns erkannt.
Gottes ruh in unseren herzen
Gottes kraft in unsrer brust
Gottes zorn auf unsren stirnen
Gottes brunst auf unsrem mund.
Gottes band hat uns umschlossen
Gottes blitz hat uns durchglüht
Gottes heil ist uns ergossen
Gottes glück ist uns erblüht.

lördag, februari 23, 2008

Fnlands väg till finskspråkighet

Vid tiden för den ryska erövringen var Finlands väg mot egen nationalstat långt ifrån given. För 200 år sedan befann sig Finland, liksom Norge, i ett mellanläge mellan de nationalismer som utvecklats inom ramarna för existerande stater och de som fokuserat på kravet på upprättandet av nya nationalstater. Egna statliga institutioner utvecklades visserligen redan i napoleonkrigens efterdyningar, men i form av Alexander I:s finska storfurstendöme i personalunion med Ryssland, inte som en självständig stat. Här kunde de finska statliga institutionerna arbeta enligt egna rättstraditioner och på sitt eget språk, dvs. på svenska. Under åren efter erövringen kunde Runeberg fortfarande skildra kriget som en tragedi i Fänrik Ståls sägner, en svenskspråkig skildring som blev klassisk i båda länderna.

Nationalismteoretikern Clifford Geertz använder Finland som exempel på hur urbaniseringen som social process omdanar ett förmodernt samhälles ståndsuppdelade språkliga landskap till en modern nationell homogenitet. Landsbygden i större delen av Finland hade hela tiden varit enspråkigt finsk medan städerna dominerades av ett huvudsakligen svenskspråkigt borgerskap. I parallell med tyskans ställning i stora delar av Östeuropa var svenskan med andra ord borgerlighetens språk medan finskan på många håll var böndernas. Urbaniseringen skulle ändra allt detta. Plötsligt befann sig växande skaror finsktalande i städerna och dessas språkliga förhållanden ändrades därmed bestående. Den nya nationens språk blev därmed finska.

Man skall dock undvika determinism i analys av sådana skeenden. Man behöver bara vända blickarna mot Irland för att se ett exempel där nationalismen visserligen fokuserat på ett lokalt uråldrigt språk men där detta aldrig förmått bli annat än en symbol för den nya nationen vars vardagsspråk istället förblivit aristokratins och borgerskapets engelska. Den tyskinspirerade romantiska nationalism som senare under århundradet greppade Finland blev å andra sidan i första hand en fenomansk nationalism. Liksom sina motsvarigheter i Sverige, Norge och Tyskland fokuserade den på ett autentiskt förflutet som kunde återfinnas bland landsbygdens av civilisationen oförstörda bondebefolkning. I Finland sökte man dessa källor i Karelens folkliga mytologi.

Det var dessa berättelser som Elias Lönnroth sammanställde i Kallevalla. Här rör det sig om en uttalat finsk diktning inte bara i den meningen att den är finskspråkig utan också i anspråket på att den skulle utgöra en autentisk representation av den finska identitetens urkälla. Det är också tydligt att det rör sig om en språkligt definierad nationalism som sökte denna urkälla inte i till exempel en nordisk kulturell gemenskap utan i språkets tänkta ursprung i öster. Finlands historia som svensk riksdel ställdes därmed i skugga av folkets mytiska förflutna. I praktiken upprätthölls förbindelsen med historien trots allt i och med att svenskans ställning som andraspråk upprätthölls inte minst i skolundervisningen. De praktiska konsekvenserna kommer istället först nu, när svenskans ställning som första främmande språk ifrågasätts. Visserligen har även svenskspråkiga svårt att läsa äldre källor i original. I Finland kan en växande del av befolkningen emellertid inte läsa huvuddelen av landets artonhundratalstexter annat än i översättning.

Definierandet av den finska nationen i språkliga termer innebar emellertid inte enbart en förändring i dess relation till historien utan också en potentiell ny avgränsning av dess medlemmar. I takt med att de förlorade språkstriden tvingades den svenskspråkiga minoriteten formulera sin identitet i förhållande till en nation med finskspråkig majoritet. Ett direkt resultat av detta var omdefinieringen av begreppet ”finsk” till att innebära finskspråkig, till skillnad från det nyskapade begreppet ”finländsk”, som istället knöts till staten och territoriet. ”Finlandssvensk” var en annan neologism som med tiden skulle slå rot i den svensktalande minoritetens självbild. Så sent som under mellankrigstiden förekom emellertid det konkurrerande begreppet ”östsvensk” som implicerade en från finskheten betydligt mera avskild identitet. Språkparagrafen i 1919 års finska regeringsform innebar ett entydigt ställningstagande till den finska nationens natur. Visserligen gavs svenskan och finskan jämställd position. Samtidigt klargjordes emellertid att det rörde sig om en nation, en stat och ett folk som bara råkade använda sig av två språk. Svenskans förekomst i Finland blev därmed historiskt betingad och ansågs i detta sammanhang inte representera någon från finskan skild etnisk eller nationell grupp.

Huruvida Finlands finsk- och svenskspråkiga befolkning tillhörde samma föreställda finska gemenskap framstår emellertid som oklart. I allmänhet skrevs de svenskspråkiga in i den finska gemenskapen. Den fenomanska rörelsen byggdes i stor utsträckning av män som av nationella skäl ändrade sina svenskspråkiga efternamn till mer finskklingande. Ändå kunde språkstriden så sent som under mellankrigstiden beskrivas i rasbiologiska termer. På rasbiologins etablerade manér kunde man anta att språkligt definierade folkgrupper också var rasmässigt åtskilda. Det finska folket skulle således vara nära besläktade med de estniska, ingriska och samiska. Finlands svensktalande befolkning antogs däremot härstamma ifrån invandrare. Möjligheten att en folkgrupp skulle kunna ändra språk förefaller ha ignorerats eller uppfattats som marginell i det längre historiska perspektivet. Det bör noteras att dessa föreställningar förekom på språkstridens båda sidor. Således fanns det såväl en ”äktfinsk” som en svenskseparatistisk rasistisk rörelse.

Även om finskan inte är något indoeuropeiskt språk är det tydligt att identifikationen av språkets ursprung med folkets har en bakgrund i samtida europeiska spekulationer kring ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Den indoeuropeiska språkgruppen hade upptäckts redan på 1700-talet när de första européerna började studera sanskrit. Likheterna mellan detta språk och de äldsta kända europeiska språken var så slående att Sir William Jones 1786 drog slutsatsen att de europeiska språken härstammade ifrån sanskrit, en tes som emellertid snart övergavs till förmån för antagandet om ett okänt gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Så som man tolkade fornindisk mytologi berättade den om att språket härstammade ifrån ett språk som talats av ett norrifrån invaderande krigarfolk man kallade arya. Den kulturella betydelse som myten om indoeuropéernas mer eller mindre rena härstamning från det ariska krigarfolket har haft i Europa är svåröverskådlig. Den utgör emellertid en tydlig extrempunkt i tron på att etniska och biologiska drag skulle sammanfalla med språkgrupperna.

---------------------------------------

Apropå ingenting vill jag också passa på att tipsa om en ny favorit i genren bildbloggar: Strange Maps

fredag, februari 22, 2008

Veckan som gick

I Finland och Sverige inleds minnesåret över finska kriget 1808-1809, det krig som ledde till att Ryssland erövrade Finland, ett krig som i efterhand tolkeas som första steget mot bildandet av en finsk nationalstat. Naturligtvis öppnar detta för frågor om hur det hade kunnat gå annars. Hade Finland varit svenskt? Vilket språk hade man talat där? O.s.v.

I Svenska Dagbladet kommenteras historien så här. Själv har jag tidigare skrivit om skillnaderna i hur svenskar och finländare mins sin historia, men också om hur 1809 hanterades i Sverige i 1800-talets diskussioner om nationen och språket.

--------------------------

I dagens Sverige tycks den intressantaste händelsen vara att debatten om skolan äntligen vaknat till liv igen. Maciej Zaremba skriver berättelser om Lärarhögskolan som är värre än till och med jag väntat mig. Där beskriver han en värld där det lättaste sättet att hantera ilska och irritation är att hävda att någon har utsatt en för en kränkning (Santesson-Wilsson menar dock att ordet kränkt inte längre är lika populärt i pressen). Själv tycker jag som sagt att det kan finnas en poäng med att söka lärare även utanför lärarhögskolorna.

Samma vecka presenterar SVT en ny realityserie där Sveriges sämsta skolklass förses med lärarresurser som skall göra det möjligt för den att bli en av de bästa. Oavsett resultatet så gör SVT den välgärningen att de skapar debatt och allmänt intresse kring frågan om hur man kan skapa en bättre skola. Prov och disciplin är tvivelsutan avgörande, men man får inte glömma att också inspiration, kunniga lärare och synliggörande av de enskilda eleverna också är av central betydelse. Läs gärna Svensklärarens utmärkta kommentar som diskuterar såväl programmet som Zarembas artiklar.

fredag, februari 15, 2008

8 filosofiska texter


För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej:

"De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig."

Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali. Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang:

"Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning,
filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte kan sägas vara i harmoni med de filosofiska dygderna. Filosofen sviker sitt historiska ansvar. Han visar även vägen till filosofins möjligheter och hur vi åter kan bli angelägna.

Tobias Harding skriver i sin text om den filosofiska människans ansvar, nu och genom historien. Harding menar att frågan om ansvar har tappats bort längs vägen samtidigt som världen alltmer avmystifierats. Resultatet har blivit en intelligentia utan etisk kompass, blind för det som utgör människans livsfrågor och döv för kallelsen till ansvar och plikt.

Kalle Grill beskriver på saklig och resonerande prosa en analytisk-filosofisk metod för att hitta nya sätt att tolka och beskriva tillvaron. I vår förståelse av oss själva och världen använder vi oss alltid av en eller annan “uppdelning”. Han hävdar att analytisk filosofi är ”det systematiska studiet av existerande och möjliga sådana uppdelningar”.

I ett replikskifte som tar sin utgångspunkt i Kalle Grills manifest diskuterar Johan Argus och Kalle Grill, ömsom polemiskt ömsom i dialog, den analytiska filosofin. Johan Argus är djupt kritisk till det som han uppfattar som den analytisk-filosofiska metoden och uppmanar därför Kalle Grill att försvara den. Slutprodukten av den längre dialogen hoppas vi kunna publicera
vid senare tillfälle.

Madeleine Hayenhjelm uppmanar filosofen att lämna närläsningarna och istället kasta sig ut i världen. Muntert, djärvt och på vers argumenterar hon för en filosofisk återgång till det storslagna tänkandet och filosofin som äventyr. Filosofin kräver såväl våghalsiga och varierade erfarenheter som skarp analys och filosofen kan bara närma sig svaren på de stora frågorna när hon själv har varit tvungen att ställa sig dem.

Niklas Möller tar sig an tanken att det skulle finnas en yttre, absolut, mening med livet och dess händelser. Tron på en sådan mening är tveksam utifrån vad vi vet om världen, menar han, och även om det finns såväl psykologiska orsaker som pragmatiska skäl till den är det en föreställning som hindrar oss från att ta fullständigt ansvar för våra liv. Livets meningsfullhet är helt oberoende av det faktum att livet självt uppkommit ur något som i sig inte kan vara bärare av mening.

Johan Argus skriver på randen till förtvivlan en text som ständigt rör sig över gränsen mellan poesi och filosofi. Han angriper den akademiska filosofins irrande i tomma tankelabyrinter, skapade av en syn på språket som kapslar in och stänger ute. Argus text är ett exempel på ett privat poetisk-filoso!skt sätt att bedriva filosofi där argumentation, förståelse och estetisk uttryck skapar meningen."

måndag, februari 11, 2008

Konsten att frammana en demonstration

I morgontidningen lyckades Per Gudmundsson på ett framgångsrikt sätt beskriva hur ett litet antal personer med bakgrund i Rättvisepartiet Socialisterna och Elevkampanjen kan lyckas frammana massdemonstrationer genom olika nätverk där deras egen ideologi osynliggörs. Jag vill inte invända mot hans beskrivning. Däremot menar jag att implikationerna av den borde kunna vidgas.

I ett samhälle där de etablerade partierna och organisationerna tappar medlemmar och där medborgarna föredrar att engagera sig i tillfälligt organiserade enfrågerörelser blir det avgörande att ha de nätverk som gör att man kan ställa sig i centrum för sådana rörelser snabbt genom att ta initiativet i dagsaktuella frågor.

Rättvisepartiet Socialisterna kommer jag ihåg från studentkåren (de var där också!). Om de kan lyckas så betyder det att de har alldeles för lite konkurrens. Vad säger det om en liten grupp aktivister kan lyckas med någonting som de etablerade partierna och så kallade folkrörelserna konstant misslyckas med? Uppenbarligen finns det någonting att lära här. Lika uppenbart handlar detta något om att förmågan att agera snabbt i personliga nätverk är viktigare än professionell marknadsföring.

Borde inte detta kunna fungera mycket bättre för organisationer och personer som inte behöver dölja sin ideologi?

söndag, februari 10, 2008

Framtidsfrågor och försvar i USA

Som man kanske lätt kan gissa visar testerna på Internet att undertecknad inte har särskilt mycket gemensamt med någon av de amerikanska presidentkandidaterna.

Nu behöver jag dock inte välja. Vore jag amerikan så skulle jag dock hoppas på ett val mellan Obama och McCain. Att Obama representerar en framtidstro som känns fjärran från europeisk politik fick jag en lätt aning om när jag läste en ledare i om hans skolpolitik, en känsla av att han vågar ta frågan på allvar. Medan Clinton polariserar politiken tycks Obama – trots att han främst är en vänsterkandidat – representera en möjlighet att överbrygga den splittring som präglat amerikansk politik under de senaste presidenterna Bush och Clinton. Att Fredrik Reinfeldt säger sig stödja Obama kan kanske ses om en fortsättning på att han låter sig inspireras av en annan förnyare av ett parti som traditionellt anses stå till vänster om moderaterna: Tony Blair.

John McCain står i så fall betydligt längre ifrån europeisk politik och väcker betydligt mer blandade känslor, inte minst i sitt eget parti. Ändå är även han en kandidat som strävar efter att ena den splittrade nationen. McCains och Ted Kenedys förslag om flyktingamnesti vetter helt klart i den riktningen. Ett val mellan Obama och McCain skulle mycket väl kunna placera de latinamerikanskättade väljarna i centrum, istället för som en förgivettagen stödtrupp till Demokraterna. Detta är en av flera frågor där han har goda möjligheter att söka samarbete över partigränsen. Det är spännande att notera att Maud Olofsson lär stödja McCain, för frihandelns skull, om än inte alldeles helhjärtat.

Intressant nog har McCain också en del drag som påminner mer om europeisk konservatism än om amerikansk. Inställningen att människan behöver vara lojal mot någonting större än sig själv, och att detta något kan vara den egna nationen, är ett sådant drag. I alla händelser är det möjligt att ett val av McCain skulle kunna spräcka den koalition som styrt partiet sedan Reaganeran. Inte minst den kristna höger som står bakom kandidater som Huckabee är ofta uttalade motståndare till McCain (bland annat för att denne inte vill inkräkta på delstaternas frihet i frågor som samkönade äktenskap).

Till skillnad från Bush är McCain dessutom motståndare till både tortyr och till Guantanamolägret, något som förhoppningsvis är att tolka som ett utslag av hederskänsla och kanske till och med som ett försvar för rättssäkerheten. Tyvärr tycks detta motstånd inte sträcka sig till de andra repressiva inslagen i Patriot Act. Det gör det dock inte hos någon av de ledande kandidaterna i något av partierna.

När det gäller utrikespolitiken skulle ett val mellan McCain och Obama åtminstone vara tydligt: ett val mellan en konsekvent förespråkare av USA:s närvaro i Irak och en konsekvent motståndare; ingen Hillary Clinton som röstade för att USA skulle gå in i ett främmande land och avsätta dess regering men som sedan ville se ett återtåg när kaos utbröt och det hela blev besvärligt. Framtidens amerikaner skulle dessutom slippa se tillbaka på 24 år eller mer då USA styrts enbart av presidenter ur familjerna Bush och Clinton.

Oavsett hur det blir med Clinton och Obama tycks de konservativa nu ha gått över till att spekulera över vicepresidentkandidater. Pat Toomey lutar i Wall Street Journal åt att försöka knyta upp konservativa kärnväljare den vägen. På bloggen Real Clear Politics toppas dock listan av en svart kvinna. Hon är dock inte känd för att vilja ställa upp i allmänna val.

-----------------------------

Medan McCain hävdar behovet av fler amerikanska soldater i Irak för för docenten i statsvetenskap och f.d. försvarsministern Björn von Sydow fram tanken att Sveriges försvar kräver fler soldater. Han tycks vara än av de numera mycket få svenskar som fortfarande menar att en stabil demokrati gynnas av att en stor del av befolkningen har direkt erfarenhet av försvaret. Följaktligen vänder han sig emot de inskränkningar som både nuvarande och förra regeringen gjort så väl i värnplikten som i det frivilliga försvarsorganisationerna. Typiskt nog gör han ingen skillnad.

lördag, februari 02, 2008

Kulturskymning inställd?

Med rapporten Kulturskymning inställd skriven av Johanna Nylander har Timbro gett sig in i debatten kring ett helt nytt politikområde. Precis som när Cecila Stegö-Chilo blev minister så blir debatten i ett vanligen rätt konsensusartat område plötsligt upphettad. Man får ett intryck av att diskussionens parter utan framgång famlar efter en helt obekant motståndares åsikter.

I det här fallet är det så mycket mer anmärkningsvärt när man konstaterar att den enda slutsats som Johanna Nylander egentligen drar är att kulturkonsumtionen i Sverige ökar. Ingen av dem som debatterar emot henne verkar egentligen ifrågasätta detta. Det närmaste man kan komma är att DN:s Stefan Jonsson antyder att hennes påstående om att ”två tredjedelar av kulturen finansieras av enskilda i deras egen kulturkonsumtion” kan sättas ifråga eftersom det härrör från ”en utredning från moderaterna”. Så är det säkert, men siffran känns även igen från Statens Kulturråds statistik från 2002. Naturligtvis kan all statistik ifrågasättas. När det gäller Kulturrådets mätningar så bortser de bland annat ifrån privata donationer. Det kan med andra ord argumenteras för att de offentliga utgifterna är mindre än en tredjedel av samhällets kulturutgifter (vilket för övrigt inte är det samma som svenska kulturutövares intäkter).

Johanna Nylander drar däremot slutsatsen att de offentliga insatserna knappast påverkar kulturklimatet. Det är naturligtvis tveksamt med tanke på att strax under en tredjedel vid en internationell jämförelse framstår som en mycket hög andel. Stefan Jonsson drar å andra sidan den lika tveksamma slutsatsen att den höga kulturkonsumtionen är en konsekvens av en framgångsrik socialdemokratisk politik. Även om man inte håller med om att all hittillsvarande politik på området varit socialdemokratisk framstår även det kausalsambandet som en smula oklart.

Sedan menar han att Johanna Nylander antyder att hon vill lägga ner de statliga kulturinsatserna och avslutar med att uttala sig om moderat kulturpolitik, och detta trots att rapporten inte innehåller några sådana resonemang, för att inte tala om att Timbro är en oberoende organisation och att Johanna Nylander aldrig har varit moderat.

(Kulturekonomen Emma Stenströms kommentar är en av de få som framstår som ballanserade)