torsdag, december 27, 2007

Fantasi i konst och litteratur

Sitter och läser Peter Englunds blogg, i väntan på nöjet att läsa hans nästa bok.

När jag rotar i mellandagsreans utbud kommer jag återigen att tänka på Vetsagas utmärkta analys av utbudet av fantasylitteratur på svenska. Det är uppenbarligen någonting anmärkningsvärt antingen med svenska folkets läsvanor eller med de svenska förlagens uppfattning om dem. I andra länder skrivs och publiceras åtskilligt med fantacy som alldeles uppenbart inte är riktad till barn. Att döma av hur bra det verkar gå för SF-bokhandeln så finns det emellertid inget problem med efterfrågan ens i Sverige. Att döma av utgivningen tycks de svenska förlagen dock övertygade om att det enda som lönar sig att ge ut för vuxna läsare är deckare. I övrigt finns nämligen bara den statligt subventionerade så kallade kvalitetslitteraturen. Fantasi är tydligen bara för barn.

Alternativt kan det vara så att fler läsare än undertecknad föredrar att läsa på originalspråket när vi kan det och att det därför faktiskt inte finns någon marknad för översättningar från engelskan. I så fall är slutsatsen att svenskan inte längre förmår bära upp en litteratur med plats för flera (lönsamma) genrer. Synd bara för dem som vill skriva (eller läsa) varierad litteratur på svenska.

Lyckligtvis gick shoppingen bättre när det gäller kläder, det var rent av värt mellandagsträngseln på Ströms…

Dagens stora upplevelse – och stora rekommendation – är dock Nicholas Roerich-utställningen i Dansmuseets källare. Första gången han ställde ut i Stockholm var 1914. När H.P. Lovecraft besökte en motsvarande utställning i New York inspirerades han till novellen Mountains of Madness. Jag ska inte försöka beskriva Roerichs måleri, men åtskilliga bilder finns tillgängliga här, och naturligtvis finns utställningen kvar i Stockholm ett tag till.

onsdag, december 26, 2007

Tankar kring folkhemmets skuggsida

På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick.

Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsläger. Historien har visat att de skillnaderna antagligen varit ytterst relevanta. Å andra sidan hade vi tvångssteriliseringar och antisemitiska regeringsmedlemmar, och det även efter andra världskriget.

Det är möjligt att det finns betydande kulturella likheter. Tyvärr är vi ofta allt för hemmablinda för att se dem. Istället fokuserar vi på enskilda personer och på enskilda händelser. Man ägnar sig att räkna Nazistsympatisörer och pekar på Rasbiologiska Institutet som om det vore någonting avvikande. Man fokuserar också gärna på Högern, kungahuset och överklassen som alla hade betydande - gärna uttalade - sympatier för Tyskland, och som naturligtvis – och med rätta – ofta var uttalade antikommunister. Men alla dessa grupper var i minoritet. Hur var det egentligen med majoriteten? Hur var det med den fyrpartiregering som enhälligt genomförde alla Sveriges eftergifter för Nazityskland? Hur var det med de socialdemokratiska regeringar som oroade sig över krisen i befolkningsfrågan och samtidigt fortsatte med sina rasbiologiskt motiverade tvångssteriliseringar av svenska medborgare?

Hur var det egentligen med ”det goda folkhemmet” och dess ideologer?

-------------------------------------------------------------------------------------

Apropå blinda fläckar så är det skönt att – så här på årsdagen – se att arbetet med den svenska katastrofberedskapen fortsätter, men det är fortfarande åtskilligt kvar att göra. Mer om detta en annan gång.

söndag, december 23, 2007

Svenska kyrkan i juletider

Jag har sällan varit någon särskilt frekvent kyrkobesökare men har på sistone i åtminstone någon mån försökt ändra på detta. Idag lyckades jag ta mig in till Storkyrkan i Stockholm och fick uppleva en stämning som stod i skarp kontrast till mina intrycka av gudstjänsterna i Täby församling, där jag bor.

Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, samt ytterligare ett litet fåtal personer i åldrarna däremellan. För de äldre måste han ha framstått som närmast vanvördig och för de yngre kanske främst som närmast anakronistisk i sina försök att låta ungdomlig.

Personligen vill jag inte ha detta. Det är möjligt att det är ett personligt fel att jag har svårt att respektera människor som beter sig så här, men för mig förefaller hela beteendet både desperat och missriktat som strategi om man vill vända den negativa trenden för Svenska kyrkan. Jag tror dock att problemet går djupare än så. Ämbetet som präst hör till de samhälleliga positioner som är mest väletablerade i vår kultur. I runt tusen år har kristna präster tjänstgjort som andliga – och ofta världsliga – vägledare. I gudstjänsten representerar de i viss mening Kristus. Detta är något som förpliktigar. Det är svårt att inte få en känsla av att ceremonin och därmed det Heliga förringas när prästerna försöker betona deras vardaglighet.

Inget av detta i Storkyrkan dock. Miljön och musiken skapar en stämning som är svårslagen. Inte ens nu på fjärde advent var kyrkan ens i närheten av att vara fullsatt. Seden att klä sig söndagsfin inför kyrkobesök tycks också vara i det närmaste försvunnen i Sverige. Ändå var stämningen tydligt märkbar. Prästen Helena Hedblom hade heller inga problem med att fylla upp sitt ämbete, vilket var särskilt märkbart med tanke på att hon i sin predikan bland annat behandlade det vardagliga i själva julevangeliet: att Gud blir människa och föds i ett enkelt stall, ett tema som hon dessutom framhävde som särskilt centralt i den lutherska kristenheten.

Det här är kanske också kärnan i det problem som den västliga kristenheten står inför idag: Gud måste kunna vara närvarande i de troendes vardag och samtidigt kunna erkännas som övervärldslig och obegriplig. Om andra historiska kyrkor kan anklagas för att göra Gud för upphöjd och onåbar så är Svenska kyrkan den första sedan romartiden som har problem med att erkänna Kristi gudomlighet och vars företrädare ganska ofta kan höras beskriva honom som en god människa – men inget mer. Inte heller det är mycket till kristendom.

(För övrigt så tycker jag att det kan bli intressant att se vad Svenska kyrkan kan göra av evangeliets släktskapsparadox: det talas mycket i evangeliet om att Jesus var av Davids ätt, men samtidigt hävdas det att han var Guds (och i viss mening Marias) son. Eftersom släktskap räknades på fädernet blir det alltså paradoxalt att han samtidigt skulle vara av Davids ätt när den släktskapen räknas via Josef. När Helena Hedblom i sin predikan drar paralleller mellan den heliga familjen och våra dagars nya familjekonstellationer kan det säkerligen uppfattas som hädiskt av somliga, men det kan också innebära att man är på väg att lyfta fram en aspekt av bibeltexten som sällan eller aldrig har förts fram tidigare och som ytterligare betonar Marias roll som person).

-----------------------------------------

För den som intresserar sig för politiseringen av religiösa helgdagar finns för övrigt en utmärkt artikel om nazisternas förhållande till kristendomen här, med särskild fokus på julfirande i Tredje Riket.

måndag, december 17, 2007

Harvard, stiftelser och det amerikanska universitetssystemet

Läste en kulumn i Financial Times som säger en hel del om det amerikanska universitetsväsendet genom att diskutera en nyligen genomförd reform på Harvard. Studenter vars familjer inte tjänar mer än $180.000 /år skall inte längre behöva betala mer än 10% av sin inkomst till Harvard. Det privatfinansierade universitetet och den stiftelse som står bakom det står för kostnaden. Författaren spekulerar över att orsaken till detta kan vara kongressens nyfunna intresse för universitetsstiftelsernas status som allmännyttiga, en status som i sin tur bland annat är avgörande för skattelättnaderna i samband med gåvor riktade till dem.

Detta illustrerar med all önskvärd tydlighet de styrande effekterna med att ha särskilda skattelättnader för sådana stiftelser och för gåvor till dem. Det illustrerar också att kostnaden i det amerikanska universitetsväsendet är placerade på dem som utbildar sig samtidigt som detta inte enbart gynnar de rika. Åtgärden bidrar till att skapa social rörlighet mellan samhällsklasserna samtidigt som den - just därför - bidrar till att stärka meritokratin i samma samhälle.

Det är också väl värt att märka att Harvard lever på sina studenters framgångar mer än på att ta ut avgifter för deras studier: stiftelsens huvuditillgång är det sammanlagda akumulerade kapitalet av de gåvor som som tidigare studenter skänkt universitetet genom åren. Universitetet har alltså ett rent ekonomiskt intresse av att investera i potentiellt framgångsrika studenter, inte bara i att locka till sig barn till rika personer som man kan ta betalt av. Det är inte bara i fråga om kvalitet som Harvard University befinner sig ljusår från det svenska universitetsväsendet.

måndag, december 10, 2007

Humanistiskt artikeltips

I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis över möjligheten att bedriva vissa typer av forskning vid dagens svenska universitet. Jag noterar dock att en av landets tvivelsutan största klassiskt humanistiska begåvningar nyligen antagits som doktorand vid ett svenskt universitet. Att döma av den här och den här artikeln verkar han dock närmst ännu mer skeptiskt till humaniorans situation i dagens moderna värld än vad jag är. Jag önskar honom all lycka.

lördag, december 08, 2007

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En bok som följt mig genom hösten är Hertig de Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 i sammandrag och i svensk översättning av Stig Strömholm. Detta är den typ av verk som åstadkoms av privatintellektuella och mera sällan av universitetsanställda akademiker: den är författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är som sagt bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, i engelsk översättning här, och möjligen också någonstans i franskt original.

När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sidan en lysande stilist som med minutiös noggrannhet kunde skildra denna värld och som idag kan göra den tillgänglig för oss. Erst Jünger beskrev honom som ”en mycket stor ande”, en man som beskrev Ludvig XIV hov ungefär som man ”undersöker en stor molekyl i den organiska kemin” (utan tvekan ett ideal för Jünger). Julian Green pekar ut en episod i memoarverket som ”trettio eller fyrtio sidor som synes mig vara en av höjdpunkterna i den västerländska litteraturen.”

Jag fastnar själv för sådana episoder som hertigens beskrivning av hur han som lite över tjugo år gammal huvudman för sin ätt bestämde sig för att han skulle gifta sig, hur han i hemlighet uppvaktade sin tilltänkta hustrus far, och hur han efter avslag genomförde proceduren med en annan familj och till sist lyckades. Sin hustru träffade han inte i enrum före bröllopsnatten. Det skall tilläggas att detta var ett mycket lyckligt äktenskap: det inte bara varade livet ut. Det finns heller ingenting som tyder på att någondera parten skulle ha begått äktenskapsbrott, något som till skillnad från upplösta äktenskap var mycket vanligt. Därtill förblev hertigen och hans första tilltänkta svärfar vänner för flera decennier framåt. Själva vigseln inleddes traditionsenligt vid midnatt och följdes av ett par dagars officiella middagar, samt, inte minst, av en stor mottagning i sängkammaren morgonen efter bröllopsnatten. ”Hela Frankrike var där” som memoarförfattaren uttrycker saken. ”Hela Frankrike” – d.v.s. alla som betydde något – bestod vid den tidpunkten alltså av några tiotals personer som kunde trängas in i sovrummet i ett palats.

För den mer politiskt historiskt intresserade utgör Minnena en utmärkt skildring av Ludvig XIV:s hov på den tiden som det utgjorde centrum i Europas främsta politiska och militära stormakt. Kungen hade uppfört Versailles utanför Paris och samlat hela sitt rikes politiska elit kring sig. Det var omöjligt att få några ämbeten eller andra viktiga uppdrag utan att närvara regelbundet och under långa perioder. Allt kretsade kring kungens person och de som hade möjlighet att bestämma vilka som skulle få träffa honom var bara därigenom bland de mäktigaste männen i riket (och kvinnorna, inte minst kungens älskarinnor och andra kvinnliga bekanta hade ett betydande inflytande, medan drottningen marginaliserades).

I sitt nära 200 sidor långa förord ger Strömholm en utmärkt introduktion till det juridiska systemet i ett samhälle helt genomsyrat av juridiskt formulerade privilegier. Den moderna tanken på en nationalstat, vars medborgare är lika inför lagen, var ännu inte uppfunnen. Istället var samhället indelat i en mängd olika grupper som var och en svartsjukt bevakade sina egna gruppspecifika rättigheter, och som regelbundet processade mot varandra över juridiskt garanterade privilegier som ofta gått i arv sedan medeltiden.

I denna värld tillhörde Saint-Simon den konservativa oppositionen, i första hand därför att han tillhörde en av de samhällsgrupper som förlorade mest på kungens politik. Hans släkt härstammade från den medeltida feodaladeln. Han var alltså en medlem av svärdsadeln och därtill en pär av Frankrike, som sådan var han redan genom arv en av de främsta 40-50 personerna i riket. Samtidigt tillhörde han också förlorarna när kungen började flytta över makt till en växande centralistisk ämbetsmannastat uppburen av medlemmar av mer nyadlade familjer. De ämbeten som svärdsadeln hade ensamrätt på förlorade ständigt i betydelse i förhållande till de som kungen kunde tillsätta efter eget gottfinnande. Det som mest stack i hertigens ögon var dock kungens gynnande av sina utomäktenskapliga barn. Det var där kontrasten blev som tydligast: bastarderna var inte medlemmar av svärdsadeln (även om kungen rutinmässigt försåg dem med högadliga titlar). Istället var de, både juridiskt och rent fysiskt, resultatet av att kungen gjorde vad han ville göra.

Som modern människa är det svårt att tro att en person vars åsikter framstod som bakåtsträvande redan på 1600-talet skulle kunna vara en skarpsinnig iakttagare. Samtidigt måste man emellertid konstatera att de Saint-Simons förståelse för samhällsförändringen åtminstone på vissa sätt var större än hans progressiva samtidas. Det var han – inte de – som insåg hur kungens centralism och kungens raserande av medeltida privilegier pekade framåt mot raserandet av den existerande samhällsformen. Om kungen kunde ställa sig över adelns privilegier för att bygga upp en mer enhetlig statsförvaltning vad var det då som hindrade andra från att ifrågasätta privilegier i samma syfte? Kungens uppbyggnad av en ämbetsmannastat pekade framåt mot en enhetlig nationalstat baserad på medborgarnas likhet istället för på enskilda gruppers specifika privilegier. I den meningen hade Saint-Simon onekligen helt rätt om vart Frankrike var på väg.

Det är också värt att notera att han även om han tillhörde oppositionen mot Ludvig XIV faktiskt utelämnar en av sin tids största skandaler, nämligen den satanistiska sammansvärjning som kungens allt mäktigare polis hävdade sig ha avslöjat på 1660-talet och som enligt vissa källor skall ha lett till att markisinnan de Montespan försköts från sin position som kungens officiella älskarinna, samma de Montespan som var mor till de av Saint-Simon så hatade kungliga bastarderna. I min vän Per Faxnelds historik över satinismen som tankefigur kan man läsa om dessa anklagelser: om hur den desperata kampen om kungens uppmärksamhet skall ha lett ledande personer att sluta avtal med Djävulen och besegla dem med barnoffer. Barn var lätta att få tag i i Frankrike på den tiden och historien tycks ha större trovärdighet än man vid första påseende kanske skulle tänka sig.

Den understryker onekligen det främmande i den värld som de Saint-Simon beskriver i sina memoarer. Inte ens han själv tar dock upp den episoden, i alla fall finns den inte med i den av Strömholm sammanställda förkortade versionen av hans memoarer. Andra sidor av hans värld var kanske inte fullt så främmande: inte bara franska presidenter ägnar sig fortfarande åt att bygga arkitektoniska monument över sig själva och närheten till makten är inte helt obetydlig ens för våra dagars människor. Att likheten inför lagen är ett privilegium värt att försvara förstår man onekligen bättre när man försöker sätta sig in i ett samhälle där det fortfarande var självklart att olika grupper i samhället skulle ha olika rättigheter.

måndag, december 03, 2007

Järnridå

Apropå hur metaforer formar tänkandet och därmed historien fastnar jag för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. Kulturhistorikern Partick Wright har skrivit en historik över Churchills järnridåmetafor och Kim Salomon diskuterar denna i en understreckare. Salomon verkar dock mera intresserad av hur järnridåtalet i efterhand blivit en historisk milstolpe medan Wright snarast tycks nöja sig med att spåra metaforen. Frågan om om metaforen om järnridån, i likhet med t.ex. den svenska folkhemsmetaforen, format utvecklingen tycks alltså fortfarande vara oskriven. Järnridån var visserligen högst reell, men föreställningen om Östblocket som någonting väsensskilt från Väst har sannolikt haft viss betydelse, även om man kanske t.o.m. hade kunnat önska att dess betydelse blivit större i Sverige: vi hade helt enkelt kunnat betona mer att vi var på rätt sida om järnridån och pratat mindre om den Tredje Vägen. Det utgör onekligen en intressant kontrast mot USA där man på femtiotalet snarare var benägen att offra stora delar av friheten själv för att försvara den mot det röda hotet. I båda fallen rörde det sig onekligen om någonting annat än bara om geopolitik.

lördag, december 01, 2007

Bauman

Den framstående samhällsforskaren Zygmund Bauman tycker sig se en förändring i hur vår tids människor hanterar livets avgörande valsituationer:

Uppgiften är inte längre att uppbåda tillräckligt med styrka och beslutsamhet för att fortsätta, genom prövningar och misstag, segrar och nederlag, framåt längs den inslagna vägen. Uppgiften är att ta den minst riskfyllda avtagsvägen vid närmaste korsning, att ändra riktning innan vägen blir ofattbar eller innan vägsystemet görs om, eller innan det eftertraktade målet flyttas någon annanstans eller har förlorat sin forna lyskraft.

(Bauman: Globalisering, 2002, s. 179)

Ellen Key

För en tid sedan hade jag nöjet att höra Ronny Ambjörnsson berätta om sin kommande bok om Ellen Key. Jag har redan tidigare skrivit om Fredrika Lagergrens tes om hur visionärer som Key och Kjellén format förutsättningarna för folkhemmets uppbyggnad. Den gången (liksom i min avhandling) fokuserade jag kanske väl mycket på Kjellén, bl.a. därför att det är så mycket kontroversiellare att peka på hans betydelse än på Keys: han var radikalkonservativ manlig akademiker och hon liberal kvinna med sympatier för socialdemokratin. Efter Ambjörnssons genomgång väcks dock intresset på nytt för Keys påverkan. Det är hon som tidigt hävdade saker som att kvinnans plats på arbetsmarknaden är i vården, folkbildningens betydelse i folkhemmet och vikten av att inte låta den teoretiska kunskapen dominera i skolan. Se var vi har hamnat!


Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst begränsad formell utbildning växte hon nämligen upp i ett hem där hon hade fri tillgång till sin fars rika bibliotek. Strikt disciplin i fråga om välartat uppträdande och artighetsregler kombinerades med fri tillgång till fritt flygande intellektuell diskussion såväl muntligen som skriftligen. Vill man betala priset för en strikt disciplin är det uppenbart att det här är en metod som fungerar. Den förefaller ha mer gemensamt med hur furstar och filosofer uppfostrades i forna dagar än med den formaliserade utbildningen i skolor, både på hennes tid och idag.


Hennes egen slutsats var att det var friheten som var det avgörande, inte disciplinen. Man får nog säga att hennes slutsats har fått betydande genomslag i svensk pedagogisk diskussion, även om skolan som sådan knappast ser ut som hon skulle ha önskat. Nu står vi inför ett nytt läge där hennes arvtagare inom pedagogiken står i öppen konflikt med en allt starkare opinion som med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen kräver mer disciplin. Kanske är det snart dags att inse att det var kombinationen som var det avgörande, inte ytterligheterna.