söndag, oktober 28, 2007

Millenium

Stieg Larssons Millenniumtrilogi torde vara en av de mest lästa böckerna på svenska just nu. Den litterära kvaliteten är dock tveksam. Istället så skulle jag tro att det framförallt är samhällsskildringen som ligger bakom framgången. Den svenska deckargenren har numera en lång historia som just samhällskommenterande genre. Detektivromanen har med andra ord fått rollen att avslöja samhällsproblem ungefär som detektiven avslöjar brott. Själv läser jag sällan svenska deckare. Det kan höra till saken att jag sällan delar de mest populära åsikterna om samhället i andra genrer eller media heller. Det är därför föga förvånande att jag inte väntar mig att jag skall uppskatta en genre som recensenterna berömmer när den lyfter fram de samhällsproblem som de anser att man bör lyfta fram. Den här gången har jag dock gjort ett undantag sedan en god vän rekommenderat den på grund av en enda utmärkt karaktärsskilldring.

Så vilket samhälle är det då som skildras i Millenniumtrilogin? Det förefaller som att den amerikanska konspirationsteoretiska genren nu har gjort sin entré i svensk litteratur och samhällsdebatt. Den handlar om en konspiration inom säkerhetspolisen, kontraspionaget, psykiatrin och andra delar av etablissemanget. Därmed så hanterar den det svenska traumat över den goda staten inte alltid varit så god (t.ex. när socialstaten ägnade sig åt tvångssteriliseringar). Olikt sina amerikanska kollegor tar Larsson emellertid aldrig steget fullt ut till att identifiera staten med konspirationen. Han nöjer sig inte med att, lite som Arkiv X, skildra goda personer inom ramarna för en korrupt apparat. Här är konspirationen en enklav inom en annars välvillig stat där t.ex. statsministern (en lätt identifierad Göran Persson) om än motvilligt ger uppdraget att reda ut härvan i offentligheten.

Huvudpersonen är den tämligen platte Mikael Blomquist, en person som framstår som ett försök att skapa ett slags modern svensk idealman: självständig, egensinnig, attraktiv, manlig och samtidigt feminist. Naturligtvis är han precis som Larsson journalist vid en oberoende tidskrift. Även de flesta andra karaktärerna är ungefär lika platta. Det egentliga nytillskottet till rollbesättningen är hjältinnan Lisbeth Salander, som faktiskt är ett originellt personporträtt: den närmast socialt handikappade hackern som hjältinna. Detta är en nyhet på åtminstone två sätt. Dels är det fortfarande originellt att man överhuvudtaget lyfter fram en asocial och otrevlig kvinnlig karaktär till huvudpersonsstatus i ett populärt verk. Detta är något som jag gillar skarpt. För det andra är detta en svensk populärroman där det framstår som självklart moraliskt och politiskt positivt att bryta mot lagen när man gör det i ett gott syfte. Detta är fortfarande en nyhet och det är inte särskilt lovande att den vunnit en sådan acceptans. Detta är knappast något gott tecken för vad som kommer att ersätta svenskarnas traditionella förtroende för välfärdsstaten.

Oavsett detta – och delvis på grund av detta – är Millenniumtrilogin intressant läsning för den som vill förstå samhället. Jag tror inte att någonting i den stilen skulle ha kunnat publiceras med sådan framgång för bara några år sedan. Definitivt inte för ett decennium sedan.

------------------------------

Appropå ökad misstänksamhet och konspirationsteorier så sitter jag och tittar på SVT:s Sanningen om Marika. Är det här också en del av hur samhället uppfattas idag, eller bara ännu ett irelevant SVT-program?

måndag, oktober 22, 2007

Vem styr Sverige?

Läser igenom den lilla SNS-rapporten Vem styr? av Molander, Nilsson och Schick från 2002. Den grundar sig visserligen på undersökningar som jag redan läst, men innehåller ändå en del spännande grundfakta om vilka det är som formulerar svensk politik:

Mellan 1978 och 1999 ökade antalet anställda vid Regeringskansliet exklusive kommittéer med omkring 15 procent, från knappt 3300 till knappt 3800. En överväldigande majoritet av Regeringskansliets handläggare har eftergymnasial utbildning. Av dessa har omkring 3 procent licentiat- eller doktorsexamen. [...] Omkring 4 procent av Regeringskansliets personal är politiskt anställda

Det är alltså dessa personer som formulerar regeringens beslut och propositioner. De flesta av dem är tillsatta på icke-politiska meriter. Går man tillbaka något i tiden kan man emellertid se en långsiktig trend mot att ett stigande antal av dem ändå är medlemmar i politiska partier (Mellbourn: Byråkratins ansikten, Ehn: Maktens administratörer).

Antal partimedlemmar i olika kategorier räknat i procent:






Även om det i samma anonyma enkätundersökning var en tämligen hög andel av de högre tjänstemännen som svarade att de själva uppfattade sig som politisk "höger" eller "mitten" så var det framförallt de som uppfattade sig som "vänster" som också uppgav sig tillhöra ett politiskt parti (alternativen var vänster, höger och mitten).

Några senare undersökningar av samma volym har inte gjorts. Vad som har hänt sedan dess vet vi alltså inte så mycket om. De 4 procenten politiskt tillsatta tjänstemän i regeringskansliet har naturligtvis nyligen bytts bytts ut mot människor ur allianspartierna. Generaldirektörstjänster utlyses numera offentligt. Men vilka är det som rekryteras? I ärlighetens namn måste jag konstatera att jag inte har en aning. Jag bara konstaterar att det borde vara en intressant forskningsfråga att undersöka vilka det är som formulerar och verkställer svensk poltik. Det är möjligt att det pågår ett forskningsprogram någonstans. I så fall ser jag fram emot resultatet.

onsdag, oktober 17, 2007

Förenade Rysslands val

De som intresserar sig för grannländernas politik känner naturligtvis till den paragraf i den ryska konstitutionen som förbjuder sittande presidenter från att ställa upp som kandidater för en tredje period. Det har länge spekulerats i att Putin inte tänker lämna ledarskapet bakom sig. Nu tycks det som att han planerar att låta sig väljas till premiärminister av partiet Förenade Ryssland (som för närvarande har egen kvalificerad majoritet i Duman och som stöds av presidentens inflytande över media).

Dumans talman förklarar nu att "Vladimir Putin förblir nationens ledare, oavsett vilken post han har" samt att "[parlaments]valet den 2 december 2007 kommer att lösa frågan om landets ledare. Den ledaren ser ut att bli, måste bli, och kommer att bli - Vladimir Putin." (citerad i SvD, hittat via Henrik L Barvå).

För den som intresserar sig för Rysslands utrikespolitik rekommenderas även Richards Swartz kolumn om hur Ukrainas val mellan öst och väst kan påverka europeisk säkerhetspolitik: "nästan alla konflikter i Europa alltsedan Hitler och fram till de balkanska krigen har haft samma upptakt: att en stor stat 'upptäckt' att dess landsmän behandlas illa på den andra sidan av gränsen."

lördag, oktober 13, 2007

Medialisering

Den rådande synen på verkligheten blir tydlig när det blir möjligt att tilldelas en Oscar och Nobels fredspris för samma prestation.

fredag, oktober 12, 2007

Kulturjournalistik

Kulturjournalister är ofta nedlåtande mot bloggare och andra källor på nätet. Idag uppvisar DN dock en annan attityd, åtminstone om man får tro den ofta mycket läsvärda bloggen Månskensdans.

torsdag, oktober 11, 2007

Necessity

Necessity is the plea for every infringement of human freedom. It is the argument of tyrants; it is the creed of slaves.

(William Pitt the Younger, Speech to Parliament 1783)

söndag, oktober 07, 2007

Humanisterna och deras slöjor

Debatten om muslimska kvinnors huvuddukar är på många sätt väldigt signifikativ för synen på religion i Sverige. Jag syftar framförallt på hur ytlig den etablerade uppfattningen om fenomenet egentligen är. Den svenska offentligheten tycks tämligen nyss ha fått upp ögonen för att huvudduken inte är ett klädesplagg som vilket som helst utan en religiös symbol. Man är också långsamt på väg att börja greppa att islam inte i första hand är en identitetsfråga utan ett system av föreställningar om Gud, människan och världen. Det som långsamt får svenskarna att inse detta är naturligtvis förekomsten av extremister inom detta område, extremister som man med viss rätt fruktar och vill bekämpa.

Vad man inte tycks inse är emellertid att huvudduken faktiskt bara är ett klädesplagg, om än ett symboliskt viktigt sådant. Man tycks tro att det är symbolen som är problemet och att islam kommer att försvinna från samhället om man bara hindrar människor från att uttrycka sin tro offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Naturligtvis är det tvärt om: när samhället med lagar och regler förbjuder människor att uttrycka sin tro blir reaktionen gärna att de – med viss rätt – uppfattar sig som missgynnade och rent av förföljda. I grunden ger det ingenting till någon förutom att somliga människor får möjligheten att ännu någon tid ignorera det faktum att samhället rymmer olika föreställningar om Gud och om människans plats i världen.

Särskilt märklig finner jag Christer Sturmarks och hans meningsfränders syn på den här typen av frågor. Både islam och kristendomen är i grunden system av tankar och föreställningar. Vi lever i ett samhälle där vi tillåter en mängd sådana system att existera sida vid sida. Detta skiljer oss från t.ex. Iran där den islamiska staten förföljer oliktänkande. Det enda hotet mot den friheten i Sverige är emellertid inte islamisterna. Även Sturmark själv är anhängare av en världsbild som han försöker förmå staten att trycka på andra människor. Det är han som vill förbjuda människor från att uttrycka andra åsikter och trosföreställningar offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Det är också han som aktivt förlöjligar motståndare och vägrar erkänna att även människor med andra synsätt kan vara väl pålästa och genomtänkta. Det är också han som företräder en förenklad världsbild som har sina rötter i samma debatt som den till populärvetenskap förklädda urvattnat religiösa tesen om Intelligent Design. Helt följdriktigt använder han också samma metod som dess amerikanska förespråkare: han delar ut vinklade läromedel gratis till landets skolor.

På det hela taget andas hela den här debatten en oinsatthet i vad religion egentligen handlar om. Många människor (Sturmark t.ex.) tycks helt omedvetna om att ateismen kan vara lika totalitär som religiösa tankesystem. Man behöver bara se på hur det såg ut i Kina under Mao för att förstå det (kan kanske Levande Historias informationskampanj bidra till att öka den insikten?). Jag skulle säga att skolan har en uppgift här. En sak som behövs är mer, bättre och mer heltäckande undervisning i religion och historia, för att inte tala om hur mycket vi behöver en undervisning i naturvetenskapliga ämnen som lär ut både de för närvarande accepterade teorierna (d.v.s. inte "ID") tillsammans med ett sunt skeptiskt förhållningssätt.

Signifikant är även yttrandefrihetsdebatten kring Vilks och hans rondellhundar. Jag skall inte än en gång gå in på hur smaklöst det är. Däremot kan jag bara konstatera hur fel han har när han tror att han kan uppnå en förbättrad debatt genom att ”bryta tabun” och ”överskrida gränser”. Om han var konsekvent så skulle han, som flera andra redan har påpekat, bryta mot tabun i första hand i sin egen kultur: t.ex. genom att förneka förintelsen eller publicera barnpornografi (vilket jag vill understryka att jag inte uppmuntrar någon att göra). Det gör han naturligtvis inte, men det är svårt att se något annat skäl till detta än att han accepterar tabut. När man funderar på hur vi själva reagerar när vårt (sekulära) samhälles (sekulära) tabun utmanas kan man heller inte vara förvånad över att andra också reagerar aggressivt och fientligt när deras tabun utmanas. De tycker naturligtvis även de att deras tabun är logiskt motiverade. Utan att uttala mig om ifall de har rätt kan jag alltså konstatera att jag inte är förvånad. Jag vill dock också understryka att jag fortfarande är för yttrandefrihet – men det betyder verkligen inte att jag gillar eller stöder Lars Vilks, bara att jag inte anser att det han har gjort skall vara straffbart.

Terrorister och andra våldsverkare skall naturligtvis bekämpas och kartläggas med lagens fulla kraft både nationellt och internationellt, men därifrån är steget rätt långt till att ha en stat som försöker styra medborgarnas förhållande till Gud eller lagstiftning om vad de får säga, skriva eller ha på sig; ungefär lika långt som avståndet borde vara mellan en fungerande demokrati och Islamiska Republiken Iran.

Andra bloggar om huvuddukar, Christer Sturmark, Lars Vilks och Islam.
Läs också gärna dagens temasidor i SvD om den ideologiska kampen inom islam.

Disputation

Min avhandling är nu inte bara tryckt och offentliggjord utan även godkänd. Ett stort tack till alla som bidrog till att göra disputationen till en intressant upplevelse.

måndag, oktober 01, 2007

Vad händer när röda tröjor inte hjälper?

Jag deltar sällan i demonstrationer men i fredags gjorde jag ett undantag och deltog som hastigast i en stödmanifestation för munkarna, nunnorna och demokratirörelsen i Burma. Det hela kändes emellertid väldigt otillräckligt. Visserligen kan det finnas en stor styrka i stödmanifestationer, men då måste de också manifestera en vilja att göra någonting mer.

Ett par dagar senare läser jag i tidningen att representanter för Sverige redan gett upp hoppet om en demokratisering i Burma och hävdar att militrärregimen har vunnit - helt enkelt därför att juntan valt att skjuta skarpt mot demonstranterna. Carl Bildt har helt rätt i att den här sortens regimer inte varar för evigt, men man måste också inse att det är utmärkande för förtryckarregimer att de utövar våld mot befolkningen. Jag hoppas innerligt att vare sig den burmesiska oppositionen, munkarna eller resten av världen har lika lätt att ge upp som svenska media. Det kommer att bli svårt, men budskapet som världen borde ge är inte att slaget är förlorat utan att motståndet bara börjat.

Läs gärna Frihetspropaganda på detta tema.