onsdag, september 26, 2007

Att kontrollera tillgången till Internet

Nu har regeringsrätten alltså kommit fram till att det i Sverige är förbjudet att tillhandahålla datorer på café utan särskilt tillstånd.

Lotteriinspektionen diskuterar konsekvenserna av detta:
"Till exempel har frågan om den även ska gälla informationsdatorer på bibliotek kommit upp, även om jag tror att man säkert kan utesluta dem, säger Carin Wahren, enhetschef på tillstånds- och tillsynsenheten. Om man har med sig sin egen laptop till ett kafé med trådlöst nätverk då?
– Det är precis det jag menar, vi måste kolla lagen och se var man ska dra gränsen.
"
(Metro Teknik. Hittat via HAX)

För övrigt verkar det som att Karl Sigfrid (m) håller på att bli en av riksdagens mest hörbara oppositionella inom den lilla men minst sagt utvecklingsbara nischen datakommunikationsrelaterade yttrandefrihetsfrågor.

tisdag, september 25, 2007

Utvecklingens riktning

I framtiden kommer det inte anses samhälleligt likgiltigt vad folk gör med sina pengar: vilken bostadsstandard de har, vilken mat och vilka kläder de köper och, framför allt, i vilken utsträckning barnens konsumtion tas om hand. Tendensen kommer under alla förhållanden att gå mot samhällelig politisk organisation och kontroll, inte bara av inkomstfördelningen i samhället utan även om konsumtionens inriktning inom familjerna.
(Alva & Gunnar Myrdal 1934: Kris i befolkningsfrågan, s. 203)

Jämför man med det stycke ur Per-Albin Hanssons folkhemstal som jag citerade för ett tag sedan kan det inte råda någon större tvekan om vilken vision det var som segrade.

Utvecklingen går inte alltid åt det håll man gärna vill tro. Jag kan för övrigt också tipsa om en understreckare som för ett par dagar sedan beskrev hur ny forskning visar att andelen kvinnor i vetenskapen och flera viktiga professioner minskade kraftigt från franska revolutionen och fram till mitten av 1900-talet. Jag skall inte uttala mig om ifall detta stämmer eller inte. Däremot tycker jag att det är intressant när man utmanar myten om historien från renässansen och framåt som en konstant marsch mot ökad liberalism/socialism/feminism eller vad man nu uppfattar som ett positivt värde.

söndag, september 16, 2007

Spikning

Så var det dags. I fredags var jag över till universitetet och ägnade dagen åt spikningsceremoni och åt att posta min avhandling till en mängd olika människor och institutioner.


Nationalising Culture: The Reorganisation of National Culture in Swedish Cultural Policy 1970-2002

Abstract: Genom jämförande analys av svensk statlig kulturpolitik (inklusive konstpolitik, kulturarvspolitik och religionspolitik) under riksdagsperioderna 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 undersöks relationen mellan kulturpolitiken och föreställningen om nationen som en homogen kulturell gemenskap som i vissa fall tänks inkludera dess innevånare och i andra fall en etnisk grupp. Nyinstitutionell analys av kulturpolitik som organisatoriskt fält kombineras med analys av hur nationen konceptualiseras som en föreställd gemenskap och vilka värderingar den upprätthåller för att visa hur dessa värden och koncept institutionaliseras i statens kulturpolitik och hur denna bidrar till att upprätthålla nationalstatens legitimitet.
När en enhetlig kulturpolitik etablerades i Sverige i början av 1970-talet var de flesta av de ingående fälten redan låsta i sedan länge etablerade stigberoenden som band konstpolitiken till upprätthållandet av estetiska värden inom ramarna för en med utgångspunkt i staten definierad nation samtidigt som kulturarvspolitiken bundits vid etniskt partikularistiska nationskoncept och kyrkopolitiken slets mellan universalism och etnisk partikularism (vilket komplicerade kyrka-stat-relationen). Motsättningar hanterades genom kraftiga institutionella gränser mellan fälten. Till dessa fogades en övergripande kulturpolitik baserad på universella civila värden inom ramarna för den statsdefinierade nationen. Sedan dess har konflikten mellan kyrka och stat lösts upp och kulturarvspolitiken integrerats i den generella kulturpolitiken bl.a. genom organisatoriska reformer. I slutet av 1990-talet tycks trenden mot en allt mer integrerad kulturpolitik dock ha vänt bl.a. genom direkta men begränsade regeringsinitiativ. Den domineras fortfarande av universella civila värden, men också av alltmer mångetniska föreställningar om nationen.


Utdrag: Like most modern states Sweden has a cultural policy. Very few people seem to question that the Swedish state should continue to support such activities as opera, symphony orchestras, Swedish literature, museums and religious denominations, or that it should legally limit, for example, the export of the material cultural heritage or the freedom of owners to make changes in buildings included in this. On the other hand very few people suggest that the State should support rock concerts or the import of English literary classics to any comparable extent, neither do many question the general norms behind these rules. In 2006 even a rumour that the new Minister of Culture questioned State support for the cultural field was enough to provoke a storm of protest (ultimately she was forced to resign, because of unpaid TV licence fees). On the other hand many Swedish politicians, including her successor, seem to believe that cultural policy is of little importance in national politics and that its central norms are uncontroversial. Yet, there are, as I will show, major differences between the various political positions, even on important points. The cultural landscape of Sweden is changing: “foreign” cultural expressions – from American films to books in Arabic – are becoming increasingly accessible. At the same time an increasing part of the population consists of immigrants. The State, somewhat paradoxically, simultaneously supports Swedish cultural production, protects it from foreign influences and promotes the concept of Sweden as a multicultural society. There are also signs that cultural policy is now becoming more explicitly – sometimes violently – controversial in Sweden as well as in many other countries.

[---]

I will argue that this seemingly paradoxical belief in a consensus on these matters is connected with the idea that Sweden is a nation and that as a nation it has (or has at least once had) a homogenous culture. To understand conflicts, or the lack of conflicts, in cultural policy it is thus not enough to study the values that it promotes; one also has to study how these relate to the concept of a national community that is supposed to be homogenous in relation to them.

[---]

one may also ask if national cultural policy will survive as an integrated field. At the end of this study it appears to be disintegrating. That new concepts of values and the nation have motivated the creation of new institutions in cultural policy helps explain this. Studying values and concepts of the nation is thus important to cultural policy research. That culture is becoming increasingly important in politics does, however, not mean that cultural policy as a sector will become more important or that the Ministry of Culture – or any of its other actors – will either gain or become the subject of increasing conflict. New actors are moving in on the field and may become more important than the old ones. These new actors include other ministries as well as foundations, municipalities, counties, the EU and others. Their involvement supports the claim that culture is becoming more important in society. They, however, often follow other norms than the cultural policy field. The institutions of cultural policy appear, on the other hand, to be far more long-lived than the values that originally legitimised them. Institutions and cultural establishments are thus often more long-lived than philosophical and political opinions of what culture is or should be. It is therefore likely that actors now under attack will find new ways to define a legitimate relationship to the nation, the nation-state and whatever actors and identities may compete with these in the future. Many of the actors of cultural policy have after all done so several times in the past. This is one way to interpret the increased authority of civil values in Swedish national cultural policy (as well as of economic values to many other actors in the cultural field ): as a new way to legitimise actors and institutions.

[---]

Cultural policy has been a major part of the nation-state’s work to control national identity among its citizens and denizens for a long time. Is cultural policy now losing the authority necessary for this role? Is the current interest in cultural policy research a sign that the legitimacy of national cultural policy is not as evident as it once was [...] The quantitative investigations made by the Culture Commission indicated that cultural policy between 1974 and 1994 had failed to reach the aim of making the citizens and denizens of Sweden take part of the culture made available to them by it. It did, however, appear to have succeeded in upholding the authority of high culture. At least no political party has in practical politics questioned its right to State support.
This authority – and thus the legitimacy of the cultural policy field – rests, however, on what the citizens of Sweden consider appropriate. Whether the Swedish policy of cultural integration in favour of common civil values will be successful or whether the future holds a more disintegrated society, as the one envisioned by Tilly or Castells (see Chapter II), is obviously a question that cannot be answered by a study of how the Swedish state responds to the situation. The State does, however, appear to refer more to universal civil values now than it did before. This stands in clear contrast to the particularism considered to have characterised state legitimation in the era of nationalism, and perhaps less so to the universalism of pre-nationalist times.

onsdag, september 12, 2007

Korta noteringar 3

För den som intresserar sig för kultur, kulturpolitik eller kulturekonomi kan rekommenderas Emma Stenströms och Tobias Nilséns utmärkta blogg där man bl.a. kan läsa om Kulturutredningen, SweCult, Proventus och om de rätt olika förutsättningarna för privata bidrag till kulturen i Sverige och USA.

Korta noteringar 2

För den politiskt intresserade kan nämnas att min gamle kårfullmäktigekollega den frispråkige kristdemokratiske politiske tjänstemannen Mats Reimbertsson är tillbaka i den öppna bloggosfären och i full gång med att attackera George Bush, Fredrik Reinfeldt, muslimska länders Sverigeambassadörer och många andra. Skarp som alltid.

Korta noteringar 1

I den nyligen presenterade propositionen 2006/07:133 föreslås att personer som har utsatts för hemliga tvångsmedel, t.ex. hemlig teleavlyssning, skall underrättas om detta. "Underrättelseskyldigheten skall inte omfatta utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott, dvs. brott som knyter an till Säkerhetspolisens verksamhetsområde." Trots detta tycks förslaget dock erbjuda större rättssäkerhet än sina föregångare.

måndag, september 10, 2007

Fortfarande aktuell?

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andre av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andre till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika lite som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa.

Per Albin Hansson, folkhemmets skapare, 1935

söndag, september 09, 2007

Realismen som eskapsim

Jag läser om en essä som Fabian Kastner skrev i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan. Rubriken är ”Tekniken vantrivs i kulturen” men budskapet tycks snarare vara att kulturens företrädare vantrivs i en alltmer teknisk värld. Jag gillar slutsatsen: att den så kallade realismen i litteratur (och, får man förmoda, även i andra media) utvecklats till ett slags eskapism. I en alltmer medialiserad, för att inte säga virtuell, värld blir den etablerade realismens sätt att skildra verkligheten en flykt tillbaka till ett tänkt läge där tillvaron var lättfattlig och problemen gick att ta på.

Däremot delar jag inte alls Kastners slutsats att scence fiction-genren skulle ha vansläktats sedan den gamla goda tiden då Heinlein och andra spekulerade över framtida teknologier och deras konsekvenser. De flesta science fiction-författare har aldrig varit särskilt djupsinniga. Däremot missuppfattar Kastner utvecklingen när han talar om ”science fantasy” och dylikt som en väg bort ifrån rollen att försöka förstå utvecklingen. Som jag ser det ligger själva poängen i seriös scence fiction och liknande genrer i försöket att förstå hur tekniken kommer att påverka oss människor, dels som samhällsmedborgare och dels som biologiska varelser.

På det senare området behövs verkligen en seriös diskussion. I verkligheten tycks det dock vara väldigt få som funderar över möjligheten att mänskligheten står inför en fundamental förändring. Våra kommunikationsmönster ser idag helt annorlunda ut än vad de gjorde för bara något decennium sedan. Möjligheterna att lagra och hantera information ökar lavinartat. Den tekniska utvecklingen när det gäller möjligheterna att omgestalta mänsklig DNA visar alla tecken på att bli omfattande och möjligheten länka samman datateknik och nerver utvecklas hastigt. Konsekvenserna av detta och andra utvecklingslinjer kan visa sig mycket långtgående och kräver djupgående reflektion över vad det kommer att göra med oss som personer.

Jag kan instämma med att den diskussionen idag inte alls förs på något tillräckligt seriöst sätt eller i tillräckligt vida kretsar. Istället domineras den å ena sidan av människor som menar att förändring i sig är omoraliskt (en hållning som är orimlig så länge man inte tar avstånd från den medicinska vetenskapen som sådan) och å andra sidan människor som bara ser möjligheterna och tänker sig en framtid dominerad av friska men oförändrade människor som bara lever bättre, längre och med större resurser än tidigare generation.

T.ex. så läste jag nyligen Nick Bostroms historik över transhumanismen. Han citerar med gillande renässanshumanisten Pico della Mirandolas karaktärisering av människan:

We have made you a creature neither of heaven nor of earth, neither mortal nor immortal, in order that you may, as the free and proud shaper of your own being, fashion yourself in the form you may prefer. It will be in your power to descend to the lower, brutish forms of life; you will be able, through your own decision, to rise again to the superior orders whose life is divine.

Men han missar helt poängen och inser inte att andlig förändring hänger samman med fysisk/medicinsk förändring och att det är den förstnämnda som är den viktigaste. Frågan borde inte vara var vi skall sätta gränsen för mänsklig utveckling utan i vilken riktning vi vill att den skal gå och med vilka metoder. I så fall måste vi ha en helt annan reflekterande nivå på diskussionen om förändringens betydelse. Här tror jag att skönlitteraturen kan ha en viktig roll i presenterandet av idéer. Men jag tycker också att den hittills spelat denna roll betydligt bättre än t.ex. den akademiska filosofin.



Som relevant science fiction kan jag gärna rekommendera t.ex. Alastair Reynolds böcker, Ernst Jüngers The Glass Bees och Aldous Huxleys Brave New World.