Stauffenberg

Filmen ”Stauffenberg” (Sv: ”Attentatet mot Hitler”) från 2004 är en av flera tyska filmer som producerats på senare år och behandlar Tredje Riket. Hirschbiegels ”Undergången” (”Der Untergang”) är liksom Dennis Gennsels ”Napola - Elite für den Führer” (”Führerns elit”) andra exempel. De båda förstnämnda är närmast dokumentärliknande i sin realistiska skildring av historiska skeenden. Den sistnämnda skildrar en nazistisk internatskola där framtidens elit skulle skolas, något som visar sig vara ett utmärkt tema för att beskriva inskolningen i Tredje Rikets ideal. Helt följdriktigt slutar den med en skildring av ungdomligt uppror.

”Undergången” skildrar Hitlers sista tid i Fürerbunkern och uppnår en verkligt obehaglig realism i skildringen av en allt vansinnigare riksledning och en Fürhrer som alltmer tappar kontakten med verkligheten. På många sätt är detta ett tacksamt tema som gör sig mycket väl i en realistisk framställning där nazisternas egna handlingar får tala sitt eget tydliga språk. Det kan inte råda någon tvekan om att detta får dem att framstå i en ytterst obehaglig dager, men det understryker samtidigt att andra världskriget var ett verk av människor, genom att skildra de människor som ledde Tredje Riket.

”Stauffenberg” har ett svårare ämne. Överste Greve Claus Schenk von Stauffenberg var på många sätt en hjälte och framställs som en sådan. Hans attentat och det därpå följande kuppförsöket mot Hitler den 20 juli 1944 var en av de mest omfattande motståndshandlingarna mot nationalsocialisterna i Tyskland. Ingen vet vad som skulle ha hänt om Stauffenbergs sprängemnesfylda portföljd hade exploderat någon meter närmare Hitler. Under en kort period kontrollerades viktiga byggnader i Berlin, Paris och flera andra viktiga städer av trupper under de sammansvurnas kontroll.

En exakt skildring av händelseförloppet ligger helt klart i det allmänna historiemedvetandets intresse och Baier presenterar en sådan skildring med stor framgång. Liksom i ”Undergången” får protagonistens handlingar tala för honom. Greve Stauffenberg kan med andra ord skildras som en hjälte enligt samma princip som Hitler kan framställas som ett extremt exempel på en trots allt mänsklig ondska. Filmspråket innebär å andra sidan att man får reda på mycket lite om Stauffenbergs motiv. Dessa framställs i grund och botten endast som en djupt känd avsky mot Führern och hans krig.

Så kan det mycket väl vara. Ändå är Stauffenberg en betydligt mera komplex person att skildra just på grund av att han rimligen måste framställas som en hjälte, även ur efterkrigsgenerationernas perspektiv samtidigt som hans egen världsbild tycks ha stått synnerligen långt ifrån den som har blivit förhärskande efter kriget. Som titeln och namnet Graf Schenk von Stauffenberg antyder ingick han i en familj som tillhört den tyska adeln sedan medeltiden och som första gången trädde i huset Hohenzollerns tjänst i början av tolvhundratalet. Han var själv djupt troende katolik, något som helt klart hade stor betydelse för hans i grunden moraliska beslut att försöka mörda Adolf Hitler. Å andra sidan var han också litterärt bildad och hade under mellankrigstiden varit god vän, eller snarare lärjunge, till den radikalkonservative poeten Stefan George, en person redan kort efter första världskriget beskrev detta som ett renande krig, som hoppades att den borgerliga och demokratiska ordningen skulle rensas undan och som utmålade Hohenstaufernas medeltida tyska rike som den senaste guldåldern. Ändå var det många av de sammansvurna kring attentatet 20 juli hade en bakgrund i den litterära kretsen kring Stefan George. Stauffenbergs egen vision av Tyskland efter kriget kan antas åtminstone ha påmint om den som beskrevs av armékaptenen och författaren Ernst Jünger i pamfletten Der Friede som cirkulerade bland en del av de sammansvurna under kriget.

Yrkesofficeren och adelsmannen Stauffenberg var alltså knappast pacifist eller demokrat. Baier gör det inte fullt så enkelt för sig utan låter det framgå att Stauffenberg från början såg tämligen hoppfullt på Hitler och passar dessutom på att infoga några, så vitt jag förstår historiska, citat av honom där han uttalar sig nedsättande om Polens judar. Istället för att framställa honom som om han flirtade med nazismen för att sedan ändra sig hade det dock kanske varit rimligare att skildra honom som en person som hela tiden höll fast vid en och samma övertygelse, en övertygelse som hade tillräckligt stora ytliga likhet med nazisternas för att han från början skulle se hoppfullt på dem men som till sist, sedan han insett de djupgående skillnaderna också ledde honom till att försöka krossa dem. Vad Stauffenberg skulle ha tyckt om historiens utveckling efter krigen kan vi naturligtvis inte veta, men sanningen är att de flesta av de vars ansträngningar byggt det samhälle vi har idag hade tänkt sig någonting helt annat. Moraliska och politiska ställningstaganden är inte samma sak bara därför att de i bästa fall hänger samman. Även de som inte står för samma samhällsmodell som nutidens västeuropeiska kan förtjäna hjältestatus, men det innebär inte nödvändigtvis att man behöver framställa dem som om de delade ens egna idéal.

Den 21 juli 1944, dagen efter attentatet mot Hitler, avrättades Överste Greve Clauss Schenk von Stauffenberg för högförräderi av en exekutionspatrull i Berlin. Hans sista ord var ”Leve vårt heliga Tyskland!”

-------------------------------------------
Läs gärna gårdagens understreckare i SvD om de minnespolitiska apekterna av historieskrivningen kring Andra Världskrigets tyska militära ledning och hur man varit benägen att frånskriva dem såväl politiska förtjänster som politisk skuld.

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållning som måste vara gemensam för att åtminstone de typer av vänskap som jag uppfattar som önskvärda skall kunna fungera. Inte minst så skulle jag säga att dessa typer av vänskap förutsätter ömsesidig respekt. Man måste kunna förstå varandra och man måste kunna vara säker på att ens förtroende värdesätts.

Vänskap är också en av de få starka relationer i livet som även traditionellt sett bygger helt på fritt val från båda parters sida. Kärlek är idag en annan sådan relation, men många skulle säga att kärlek förutsätter vänskap. Vänskap är också en relation som gör det möjligt att ställa krav. Den amerikanske skribenten Joseph Epstein menar att ”en vän är en person man kan ringa mitt i natten, men gärna inte mer än en gång.” Lite högre krav tycker jag nog att man bör kunna ställa, men det ligger i och för sig i relationens natur att man inte utnyttjar sina vänners generositet.

Därtill är förhållandet reciprokt. Man kan kräva en hel del, men man skall också vara beredd att erbjuda samma hjälp tillbaka. Men det rör sig inte enbart, eller ens främst, om ett utbyte av tjänster, i så fall är förhållandet ett annat än det som jag menar med vänskap. Däremot så tror jag att även de här faktorerna har någonting att göra med vad jag menar när jag säger att vänskap bygger på ömsesidig respekt. Man kan inte samtidigt respektera och utnyttja en person. Däremot tycks det som om även de mest självständiga eller hedersmedvetna personer kan tänka sig att be någon annan om hjälp om de vet att den personen kommer fortsätta respektera dem även efteråt, någonting som givetvis är särskilt viktigt om den hjälp det handlar om är innebär ett förtroende som kräver att man öppnar sig emotionellt. I många fall handlar det kanske inte ens om ett behov av att anförtro sig åt någon. Redan vetskapen om att det finns någon man skulle kunna anförtro sig åt kan ofta vara avgörande.

Med detta i tankarna är det kanske inte så förvånande att Epstein med tiden börjat tycka att det ibland är tyngande att umgås med sina vänner och istället föredrar att umgås med mer ytliga bekanta. Personligen tycker jag dock att han tycks sätta tämligen lågt värde på sina vänner eller kanske väljer dem väl dåligt. Å andra sidan har han kanske en poäng i att man inte kan vara vän med alla man träffar, eller ens med alla man uppskattar. Om vänskap är en relation som ställer krav innebär detta rimligen att de flesta människor har en begränsad kapacitet för hur många (nära) vänner de kan hantera. Om man inte inser detta är man rimligen antingen en människa med en enorm kapacitet för förtroende och ansvar eller en person som inte alls förstår vad det handlar om. Vänskap är i alla händelser ett intressant ämne för filosofisk diskussion och en av de saker som jag inte är säker på hur jag skulle kunna leva utan.

Jakob Söderbaum skriver på sin blogg om begreppet vänskap

Marete Mazarella skrev om Epsteins bok om vänskap i SvD för snart ett år sedan

Bloggtips

Läs gärna Copy Riot om politiska inskränkningar i privatpersoners tillgång till Internet i Europa, om den nytillsatta kulturutredningen och om reaktionerna på den senare i bloggosfären (mycket bra sammanfattning).

Varför jurister är konservativa – på gott och ont

Ur Max Webers Wirtschaft und Geselschaft (transl. Roth & Wittisch)

The vocational responsibility of maintaining the existing legal system seems to place the practitioners of the law among the “conservative” forces. This is true in the twofold sense that legal practitioners are inclined to remain cool not only toward pressure of substantive postulates put forward from “below” in the name of “social” ideals but also towards those from “above” which are put forward in the name of patriarchal welfare politics. Of course, this statement should not be taken as representing the whole truth without qualifications. The role of representative of the underprivileged, and of the advocate of formal equality before the law is particularly suited to the attorney… This is why attorneys, and lawyers in general, have played such a leading role in the movements of the popolani of the Italian communes and, later, in all the bourgeois revolutions of modern times as well as in the socialist parties. It also explains why in purely democratic countries, such as Italy, France, or the United States, the lawyers, as the professionally expert technicians of the legal crafts, as honoratiores, and as fidunciaries of their clients, are the natural aspirants to political carriers.

Weber fortsätter sin analys av juristernas roll med att diskutera hur tyska jurister under tiden före Första Världskriget ändrat sin inställning och alltmer börjat acceptera auktoritära drag i det politiska systemet som en följd av rättspositivismen. Trots att den är skriven före kriget pekar den på ett obehagligt sätt fram emot hur de skulle agera under mellankrigstiden och under Andra Världskriget:

Among the general ideological factors which account for the change in the lawyers’ attitude, the disappearance of the belief in natural law has played a major role. If the legal profession of the present day manifests at all typical ideological affinities to various power groups, its members are inclined to stand on the side of “order,” which in practice means that they will take the side of the “legitimate” authoritarian political power that happens to predominate at the moment. In this respect they differ from the lawyers of the English and French revolutionary periods and of the period of enlightenment in general.

Ämbetsmän och akademiker – yrkesroller och samhällsdebatt

I våra dagar tycks ledande statliga tjänstemän alltmer benägna att delta i den allmänna debatten medan universitetsakademikerna visserligen förekommer, men i vårt land ändå är ratt sällsynta där. När de visar sig i debatten låter de ibland förvillande mycket som politiker. Samtidigt råder det heller ingen brist på akademiker som uppfattar sin akademiska verksamhet som en politisk aktivitet.

Jag håller precis på att läsa en del verk av Max Weber, en av de moderna samhällsvetenskapernas grundare, men också en av pionjärerna i forskningen kring yrkesroller och en av de främsta ideologerna bakom många numera vedertagna idéer om hur akademiker och ämbetsmän bör agera i sina yrkesroller (se inte minst i Wissenschaft als Beruf). Ur hans perspektiv måste man beskriva den här utvecklingen som minst sagt illavarslande.

För Weber var vetenskapsmannens främsta plikter mot sanningen och hans främsta dygd att kritiskt granska allt som faller inom hans expertområde. I Socratic Citizenship gör den amerikanske filosofen Dana Villa ett försök att förena denna tanke med idén om publika intellektuella som ett viktigt inslag i samhällsdebatten. Detta låter sig göras med stor förtjänst: de intellektuellas roll är att kritiskt granska debatten, t.ex. genom att peka på de långtgående implikationerna av vad som sägs i den eller dekonstruera politikernas retorik. Däremot är det knappast förenligt med Webers forskningsetik att akademiker forskar genom att försöka samla argument för sin övertygelse. I så fall sviker de sitt kritiska kall. Ytterst sågar de också av den gren de sitter på eftersom själva skälet till att människor lyssnar (lyssnade?) på akademiker är (var?) att deras utsagor är ordentligt mycket mer välgrundade än andras. Det är också därför som akademiska examina är värda någonting: eftersom de visar att personens kunskaper och färdigheter klarat av att utstå granskning.

Ämbetsmannens roll är helt annorlunda. Hans uppgift är att verkställa beslut och uppnå målsättningar inom ramarna för juridiskt uppställda regler. Hela legitimiteten i byråkratin hänger på att medborgarna kan vara säkra på att tjänstemännen tillämpar regler på ett objektivt och rättvist sätt. Detta sker inte alltid, men om inte idealet kan upprätthållas något så när i de allra flesta fall tappar medborgarna (med rätta) förtroendet. Både intellektuella och politiker skall med andra ord offentligt stå för sin välgrundade övertygelse i det offentliga. Tjänstemän skall däremot utföra sina uppdrag. I demokratier innebär detta att de skall följa de instruktioner de får av regering och riksdag (i sin tur legitimerade av folkviljan). Om de istället ägnar sig åt att försöka påverka folkviljan riskerar systemet att vändas uppochner.

Detta hindrar naturligtvis inte att tjänstemän har privatmoral. En tjänsteman som ser andra tjänstemän (även överordnade) bryta mot reglerna är naturligtvis skyldig att rapportera detta. En tjänsteman som inte anser att de uppgifter han eller hon satts att verkställa kan förenas med hans eller hennes privatmoral har helt enkelt bara att avgå. Detta kan mycket väl betraktas som en medborgerlig skyldighet. Som tjänsteman är tjänstemannen däremot skyldig att följa regler och instruktioner. Det är en underordning som är nödvändig för att demokratin skall kunna fungera.

I de flesta moderna stater är både tjänstemän och akademiker i allmänhet också medborgare och har som sådana naturligtvis också rätt – för att inte säga skyldighet – att engagera sig politiskt. Detta är ingen anomali. Tvärtom är det vanligt att samma person innehar flera roller under loppet av sitt liv, ibland samtidigt. Till exempel ingår det i de flesta universitetsforskares uppgifter att leda verksamheter och/eller att sätta betyg och examinera studenter. Det förstnämnda är en typisk tjänstemannauppgift och det sistnämnda ett exempel på myndighetsutövning. De flesta moderna tjänstemän är universitetsutbildade och många experter i statliga myndigheter har forskarerfarenhet och planerar att återgå till forskningen senare i karriären. Att akademin producerar kompetenser som är använda även på andra ställen i samhället är ett sundhetstecken. Att samma person kan inneha flera roller innebär emellertid inte att rollerna kan tillåtas glida ihop. Politiker, intellektuella och ämbetsmän har olika roller. Om de innehas av samma person är skälet så mycket större att hålla isär dem.