torsdag, juni 21, 2007

Statsministrar, presidenter, Ruin och Skowronek

Jag ser att Olof Ruin publicerat ett nytt verk om statsministerrollen de senaste sextio åren: Statsministern. Från Tage Erlander till Göran Persson. Statsvetenskapen har på senare år kommit tämligen långt i utforskandet av regeringskansliets inre demokratiska och politiska processer. Att dessa kan bli avgörande har även märkts i pressen i samband med tsunamikatastrofen. Även under normala omständigheter har dock sådana saker som maktfördelningen mellan finansdepartementet, statsrådsberedningen och fackdepartementen ofta avgörande konsekvenser för utformningen av svensk politik. Allt detta beskrivs ur en delvis ny vinkel när Ruin fokuserar på statsministerns roll i dessa processer. Som SvD:s recensent noterar ges Ruins framställning också en större närhet av att författaren känt flertalet av de sju (!) statsministrarna personligen. Tyngdpunkten ligger dock på organisationen och på den relativa maktförskjutning som ägt rum de senaste sextio åren och där statsministern, och kanske framförallt statsministerns kansli, numera statsrådsberedningen (ännu för tretio år sedan bara 3-4 personer, numera närmare 90) har fått allt mer att säga till om.

Ruins bok skulle med fördel kunna jämföras med Stephen Skowroneks utmärkta analys av den amerikanska statsledningen i The Politics Presidents Make. Detta är avslöjande på flera sätt. Inte minst kan man notera att Skowroneks analys täcker hela raden av amerikanska presidenter från Washington till Clinton (en ny utgåva är att vänta) medan Ruin nöjer sig med statsministrarna från Erlander till Persson. Det historiska perspektivet är alltså betydligt kortare och den kontinuitet som visar sig är främst den som varit resultatet av det långa socialdemokratiska maktinnehavet.

Detta korta svenska perspektiv är emellertid i sig typiskt för hur politik analyseras i Sverige och i USA, något som på sitt sätt kanske är anmärkningsvärt med tanke på att den historisk-institutionalistiska skolan (som även Skowronek skulle kunna räknas till) är tämligen stark i svensk förvaltningsanalys. I ett större perspektiv tyck vi dock vara tämligen vana vid att betrakta socialdemokratins övertagande av regeringsansvaret som en historisk vändpunkt. Kanske hade det varit intressant att jämföra Tage Erlander och Per-Albin Hansson inte bara med sina efterträdare utan också med sina liberala och konservativa företrädare. Detta hade kunnat visa på en kontinuitet som har att göra med institutioner och inte med partier. Det är trots allt inte självklart att kontinuiteten – eller för den delen stabiliteten – främst beror på vilket parti. Men dagens forskning kring beslutsprocesserna i statsapparaten vore det i själva verket lätt att argumentera för motsatsen. Om det är tjänstemännen som står för kontinuitet och stabilitet så är den främsta konsekvensen av ett partis stabila maktinnehav kanske inte större politisk kontinuitet utan att partiet och staten växer samman, med konsekvenser för båda.

I ett längre perspektiv är kontinuiteten större i USA än i Sverige (och för den delen i många andra Europeiska stater). De presidenter som Skowronek analyserar har alla verkat inom ramarna för samma konstitution och även om maktfördelningen mellan presidenten, ministrarna, delstaterna, kongressen och högsta domstolen förändrats så är aktörerna fortfarande desamma. Så är emellertid ofta fallet även i Sverige. Visserligen är det lite väl ofta man hör att 1975 års regeringsform inte innebar några praktiska förändringar utan bara uppdaterade den skriva konstitutionen i förhållande till den praktiska, men det ändrar inte att den förändringsprocess som den var en del av kan beskrivas som en kontinuerlig förändring. Flera aktörer har emellertid också varit de samma över lång tid, vilket öppnar för jämförelser över längre tid. T.ex. skulle det kunna vara intressant att jämföra hur regeringens förhållande till riksdagen ändrades vid införandet av enkammarriksdagen 1970 med hur den ändrades när tvåkammarriksdagen ersatte ståndsriksdagen drygt hundra år tidigare. Intressant nog är den förstnämnda händelsen fortfarande betydligt mer välbeforskad än den senare.

Det är möjligt att jag kommer att ändra mig efter en mer noggrann genomläsning av Ruins bok, men som det nu ser ut ger den få verkliga överraskningar. Skowroneks slutsatser förtjänar dock att nämnas även nu när det är över tio år sedan boken kom ut i första upplagan: dagens amerikanska presidenter har betydligt mindre kontroll över den federala statsapparaten än vad deras företrädare hade på 1800-talet. Samtidigt står presidenterna från och med Reagan (oavsett partitillhörighet och med Reagan och Clinton som tydligaste exempel) i en annan relation till administrationen än vad deras företrädare gjorde under den amerikanska välfärdsstatens uppbyggnadsfas (New Deal etc.). De är betydligt mera mediala figurer men framstår samtidigt som betydligt mera externa i förhållande till statsapparaten än vad deras företrädare gjorde. I enskilda fall kan deras initiativ ha enorm betydelse – som t.ex. när det gäller att starta ett krig – men den centrala kontroll som Washington, Lincoln och Roosevelt ständigt utövade är emellertid långt borta.

Å andra sidan kan det vara svårt att bedöma i sin egen samtid. Skowronek trycker nämligen också den betydelse som enskilda makthavare kan ha när nya modeller för statens organisation byggs upp. Det anmärkningsvärda är då snarare att han beskriver de senaste årens förändringar som förändringar på ytan snarare än på djupet, vilket alltså i sig innebär att de senaste presidenterna oavsett sin mediala synlighet inte har fått – eller tagit sig – tillfälle att påverka politikens utformning och organisation även på lång sikt.

Kanske är detta även fallet i Sverige. Att statsrådsberedningen numera består av 90 personer medan den på Erlanders tid främst bestod av sekreterarna Palme och Carlsson betyder inte nödvändigtvis att Reinfeldt har större möjlighet att påverka statsapparatens utformning än vad Erlander hade. Om regeringen menar allvar med sina reformplaner – och i synnerhet om den skulle få mer än fyra år på sig – kan vi dock få se en intressant demonstration av hur stora dessa möjligheter egentligen är.

tisdag, juni 19, 2007

Böcker och IT

Så länge Internet funnits har det hävdats att det nya mediet förr eller senare kommer att konkurrera ut boken. De som läser science fiction har i ännu fler decennier (via böcker) fått sig till livs att böcker inte kommer att förekomma i framtidens samhällen. Numera hävdas det att fildelning över Internet leder till inkomstförluster för författare och förläggare. Det är naturligtvis möjligt att det är så i enskilda fall, men faktum är att det finns mycket lite som tyder på att bokläsandet, eller ens bokförsäljningen, skulle vara på väg att gå tillbaka. Tvärtom är det tämligen tydligt att den mest märkbara konsekvensen av Internet för bokläsandet är en kraftig ökning i allmännhetens tillgång till böcker, både att köpa och att låna. Nu senast rapporterar Svenska förläggareföreningen att bokförsäljningen i Sverige är högre än någonsin tidigare. Därmed inte sagt att det skulle vara moraliskt acceptabelt att egenmäktigt tillgodogöra sig frukten av andras arbete utan deras medgivande eller den ekonomiska ersättning de kräver, men kanske att det är dags att sluta oroa sig för bokens död.

måndag, juni 18, 2007

Nytt hopp för universiteten

I torsdags hade min institution personalmöte. Vår prefekt spekulerade mycket och länge om det nya resursfördelningssystem som skall utvecklas för universiteten i en nära framtid. Personligen är jag mycket hoppfull till det hela. Det gamla fördelningssystemet (med pengar per godkänd student) har varit en katastrof för kvaliteten i svensk universitetsutbildning. Vi har inte nog med pengar för att förbättra kvaliteten och får mindre pengar när vi underkänner studenter som skulle behöva gå igenom litteraturen igen eller göra om sina uppgifter. Enligt ryktet skall det nya systemet emellertid kombinera kvalitetsmätning med en hög grad av frihet för universiteten. Det låter som en självklarhet men är redan som målsättning en klar förbättring. Att utredningens sekreterare sedan gör inlägg i dagspressen där han sätter in sin uppgift i ett idéhistoriskt och internationellt sammanhang gör mig än mer hoppfull.

Särskilt hoppingivande är slutordet: ”Sökandet efter institutionell identitet fortsätter vid de europeiska universiteten. Frågan är dock om det är denna pluralistiska verktygslåda som är framtidens universitet eller om några universitetsideal i lådan borde sorteras bort för att en ny och mer sammanhållen och koncentrerad organisation skall kunna skapas. Eller är det rent av så att olika universitet borde välja olika ideal.” Jag anser naturligtvis att de borde göra det. Naturligtvis är det också så att verklig akademiska frihet garanteras först när ingen har makten att ”sortera bort” olika lösningar. Nutidens universitet måste helt enkelt lära sig att navigera mellan regioner, nationalstater, EU, näringslivet och andra aktörer, ungefär som medeltidens universitet en gång byggde upp en position mellan den tidens världsliga och kyrkliga maktblock.

Ett annat positivt tecken i tiden är att Sverige snart har en universitetskansler med erfarenhet av att leda ett större universitet. Hans stöd för filosofi som en del av undervisningen på KTH (under hans tid som rektor där) är även det lovande och vi får hoppas att det tyder på att han förstår humaniorans betydelse snarare än på att han ser den som ett pikant lyxtillägg vid de tekniska högskolorna.

Tidigare inlägg om universitet och akademisk frihet: Från Kanossa till Bologna, Universiteten som frihet eller fostringsanstalt.

---------------------------

Samtidigt i en annan del av landet ryktas det att rektorn för ett mellanstort svenskt universitet nyligen beställt en större mängd chokladguldpengar präglade med hans egen bild. Valören är skall tydligen vara ”1 Mille”. Alla har vi vår egen vision av universitetens framtida ekonomi.

onsdag, juni 13, 2007

Bloggar och integritet

En särskild fördel med bloggande är det ger våra förtroendevalda möjlighet att förklara varför de gör som det gör. Det är till exempel väldigt intressant att läsa riksdagsledamoten Annie Johanssons förklaring till varför hon röstar som hon gör i fråga om brevhemligheten och signalspaningslagen.

Noterat via Dexion.

Andra bloggar om FRA.

Tidigare inlägg.

söndag, juni 10, 2007

Bloggar, journalister och seriositet

Dagens SvD-artikel om ifall bloggare utgör ett hot mot den seriösa litteraturkritiken innebär ett litet steg mot att beskriva bloggarnas position i debatten, men den visar också tydligt på den bristande förståelsen för fenomenet i journalistkåren. Man erkänner att vissa bloggar har skaffat sig en position i konkurrens med de professionella recensenterna, men man klarar inte av att ifrågasätta en distinktion som när allt kommer omkring redan är passé.

Vem är egentligen en professionell skribent? Undertecknad säljer ibland artiklar till SvD. Betyder det att undertecknad är en professionell skribent? Undertecknad är definitivt ingen journalist. Däremot ägnar jag mig åt både bloggande och artikelförfattande, och skriver dessutom akademiska texter, vilket till skillnad från de båda förstnämnda verksamheterna ingår i mitt egentliga yrke. Många andra bloggare tjänar emellertid pengar just på sitt bloggande, via annonser, vilket också är tidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. Bloggarna är visserligen mer av egna företagare, men den ekonomiska situationen blir allt mindre av en skarp gräns, i synnerhet om det är "seriösa" (och följaktligen i allmänhet olönsamma) kulturtidskrifter vi talar om).

Att det skulle finnas en skarp gräns i kvalitet är heller inte tydligt. Det skall villigt erkännas att mycket av det som publiceras på den här bloggen är betydligt mindre bearbetad text än de av mina texter som tryckts i pressen, som i sin tur inte är bearbetat i samma utsträckning som det som publiceras i akademiska sammanhang. Å andra sidan finns det även andra skillnader. Akademiska publikationer handlar om färdiga resultat, populärvetenskapliga skriverier om saker som redan erkänts i akademin och politisk debatt i pressen i allmänhet om saker som befinner sig i politikens mittfåra och/eller i frågor som redan får mycket uppmärksamhet. På en blogg är det möjligt att publicera saker som för närvarande inte debatteras för fullt och som kanske lägger mer komplexa perspektiv på problemen än de som kan presenteras i en debattartikel. Det är själva friheten från vad medievetare tenderar att beskriva som medielogik som utgör en stor del av lockelsen med bloggandet, åtminstone för mig.

Därmed inte sagt att bloggar per definition skulle vara djupare än journalistisk prosa - i många fall är det förvisso tvärtom - bara att det kan vara det. Medium och genre är inte samma sak, även om mediet påverkar formen. Möjligheten att kommentera tidningarnas nätupplagor för dessutom de olika medierna närmare varandra. Om det är så att tidningarnas recensenter finner sig i konkurens med mindre seriösa bloggare kan detta kanske ha mer att säga om tidningarna än om bloggandet.

lördag, juni 09, 2007

Mindre kultiverade än Ayn Rand? En konstpolitisk reflektion.

Huruvida den här bloggen skall räknas till den liberala bloggosfären är kanske oklart, men jag är uppenbarligen tillräckligt nära för att bli besviken på dess kulturkritik, som i mänga fall inte tycks kunna sträcka sig längre än till att uppröras över vad deras skattepengar går till. Denna inställning tycks särskilt vanlig hos personer som beskriver sig själva som libertarianer och i vissa fall hänvisas det till och med till den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand.

Vad det i grunden handlar om är att konst- och kulturföremål uppfattas som varor sålda en marknad i kombination med ett i och för sig lovvärt anspråk på respekt för andra människors val. I kombination leder detta till slutsatsen att andra kan få konsumera vilken konst de vill och att man själv inte har rätt att ha synpunkter på detta så länge man inte behöver betala för det, vilket alltså är vad man hänvisar till när man inte gillar något konstverk. Det är emellertid lätt att ana att det ofta är mer som ligger bakom upprördheten. Det är inte konsten på nationalmuseum eller de faktiskt rätt omfattande bidragen till populärkulturen som upprör. Istället är det den moderna avantgardistiska konsten som väcker vreda känslor.

På det hela taget förefaller det som om kulturdebatten stagnerat i en uppsättning lätt förutsägbara läger: dels har vi konstkritikerna som berömmer erkända verk för deras förmåga att provocera och dels har vi de kritiska som utan särskilt bärande argument förkastar modern konst och ofta menar sig företräda någon form av tyst majoritet. Ingen dera sidan använder argument som den andra sidan är beredd att erkänna som relevanta. Folkets stora majoritet verkar däremot ironiskt nog i stort sett oberörd. Att majoriteten av svenska folket sällan eller aldrig besöker utställningar med nyproducerad konst står bortom allt rimligt tvivel. Hur många som till exempel läser utställningsrecensioner i tidningarnas kultursidor har jag ingen tillgänglig statistik på, men jag tvivlar starkt på att de kommer ens i närheten av att vara i majoritet.

Nu anser jag som bekant att detta är ett problem. Kulturen berör viktiga aspekter av det mänskliga livet och är en vital del av ett gott samhälle. Att den inte för närvarande berör fler är ett problematiskt faktum. Man behöver emellertid inte vara konservativ eller kulturradikal för att ha synpunkter på detta. Till exempel är det anmärkningsvärt att alla de som roar sig med att hänvisa till Ayn Rand kan slå bort kulturen så enkelt. Hon var visserligen kraftigt emot statlig inblandning i kulturlivet, men inte därför att det var oväsentligt, utan just för att det var en så betydelsefull del av det mänskliga livet och därmed behövde skyddas från statens klåfingriga, och ofta smaklösa, ingrepp. Hennes egen smak var för övrigt rätt talande. Det är svårt att inte dra paralleller till exempelvis de italienska futuristerna, vilket heller inte är ointressant med tanke på den närmast övermänniskodyrkande inställning de hade gemensam. Hennes inställning till kreativt arbete som ett led i människans självförverkligande har också tydliga paralleller inte bara aristoteliskt utan också i senare traditionalistiskt och bildningsorienterat tänkande. Varje genomgripande syn på människan och samhället har alltid implikationer för det område vi idag uppfattar som estetiskt.

Att våra dagars socialliberala och ”nyliberala” politiska klimat håller sig borta från kulturdebatten betyder nog någonting annat, nämligen att det saknar övergripande implikationer för samhällets alla aspekter. Det offentliga samtalet har helt enkelt blivit allt för pragmatiskt för att ha sådana implikationer. Detta har både för och nackdelar. En fördel skulle kunna vara att både människors privatliv och konstens autonomi kan skyddas från politiken. Så har det i viss utsträckning fungerat hittills. Likgiltighet är emellertid ingen god grund för autonomi och är det verkligen så att utvecklingen går emot ökad respekt för de autonoma sektorerna i samhället?

torsdag, juni 07, 2007

Nationaldagen

Även om ingen riktigt håller reda på vad det är vi firar (någonting Gustav Vasa gjorde? Grundlagen som när Palme m.fl. skrotade den var den äldsta i gällande i världen? Nuvarande grundlagen?) så verkar firandet vara på väg att etablera sig som tradition. Festivalartade saker pågick hela dagen i Stockholms innerstad och folk bar omkring på utdelade gratisflaggor och mådde gott i det solsken som antagligen är huvudskälet till att gamle Hazelius en gång i tiden valde att fira Svenska flaggans dag just i början av juni. Nazisternas och deras motståndares schemalagda sammanstötningar i Vasastan kändes i sammanhanget tämligen marginella och jag förmodar att de i de flestas föreställningsvärd hamnade i skuggan av kvällens fotbollstittande, som ju här i landet uppmuntrar till betydligt mer nationella känslor än någonting som har med staten, politiken eller medborgerliga plikter att göra. Själv tillbringade jag eftermiddagen i skuggan i en villaträdgård i Täby och passade på att, i gamla vänners sällskap, äta sill med tillhörande drycker, om än inte i någon större mängd. Mycket trevligt.

måndag, juni 04, 2007

Kulturpolitik

Tyvärr har jag inte på sistone haft särskilt mycket tid över för bloggandet. Jag är i slutfasen av arbetet med min doktorsavhandling och då blir det lätt så.

Idag tänkte jag dock ta mig lite tid att kommentera svensk kulturpolitik, nu när kulturministern bestämt sig för att ta sig an mediapolitiken. Som torde ha framgått anser jag att kulturpolitiken - inklusive mediapolitiken - lider av ett legitimitetsproblem. Detta är särskilt tydligt på det mediapolitiska området där det börjar bli allt tydligare att public service via SVT är ett system som byggts upp under förhållanden som inte längre föreligger. Allting tyder emellertid på att svenska folket fortfarande stödjer public service som koncept. Vill man försvara verksamheten är det alltså helt rätt att som kulturministern utreda hur det kan anpassas efter en situation där färre och färre människor faktiskt tittar på SVT och där andra kanaler tar en allt större del av marknaden. Det skall bli intressant att se om man lyckas hitta en ny roll för SVT.

Även konst- och kulturarvspolitiken brottas med en tilltagande oklarhet om sin roll i samhället. Kulturarvinstitutioner som historiska museet försöker finna ny legitimitet genom att ta sig an demokrati- och mångkulturfrågorna. När det gäller det offentliga stödet till konsten är problemen ofta ännu större. Visserligen anser alla inblandade att detta är meningsfullt och skall fortsätta. Någon vidare levande diskussion om varför just dessa verksamheter skall stödjas tycks dock inte förekomma. Ironiskt nog har kulturpolitiken i stor utsträckning byggts upp för att stödja konstnärer (i en vid mening som inkluderar allt från författare till musiker), om än med tillägget att deras produkter skall göras tillgängliga för allmänheten, samtidigt har vi hamnat i en situation där en stor del av dessa lever på a-kassa och där offentliga institutioner som teatrar vant sig vid att deras artister kan försörja sig på detta sätt. Mig veterligen är det ingen som uppskattar den här situationen, men det är ändå så det har varit i flera decennier. Samtidigt håller det rent juridiska ägandet till immateriella företeelser som t.ex. text och musik nu på att omgestaltas, i stort sett utan samband med den kulturpolitiska debatten. Nu vore med andra ord en bra tidpunkt att ta sig an dessa frågor.

En annan sak som skulle göra det intressant om dessa frågor kom upp till debatt just nu vore att vi har en borgerlig regering. Samtidigt som dessa frågor av tradition uppfattas som socialdemokratiska har det nämligen rått relativ enighet kring dem fram tills helt nyligen. Borgerlighetens traditionella kulturpolitik har burits upp av grupper som i vid mening torde vara att betrakta som kulturkonservativa (vilket mycket riktigt är hur den sittande kulturministern beskriver sin egen hållning). Även de typiska kulturkonsumenterna är tämligen borgerliga människor (dvs. högutbildad medelklass). Inom den unga borgerligeheten håller stödet för kulturpolitiken emellertid på att utarmas, något man inte minst märker när man följer debatten i den liberala bloggosfären där kulturpolitik över lag avfärdas med frågan om varför den skall betalas med skattemedel.

Kort sagt tycks vi befinna oss i en övergångsperiod då framtiden inte står helt klar. Vill man lägga grunden till framtidens kulturpolitik (i den mån det kommer att finnas någon sådan) torde det med andra ord vara nu som man skall agera.

-------------------------

Andra kommentarer: Liljeroth om Public Service, Kulturdebatt