tisdag, februari 27, 2007

Knutpunkt

Förra helgen hade jag nöjet att besöka det samnordiska lajvkonventet/konferensen Knudepunkt i Danmark (Knutpunkt heter det när det äger rum i Sverige). Lajv, eller levande rollspel är en verksamhet som fascinerat, eller åtminstone roat, mig i runt tio års tid. Det är inte förvånande att många människor idag dras till möjligheten att för en stund få vara någon annan i en annan värld. Det kan onekligen uppfattas som eskapism att sträva bort från världen. Distanseringen kan emellertid också innebära ett avstånd från vilket man kan se verkligheten ur ett nytt perspektiv (en sanning som framstår som självklar när den uttalas om litteratur). Det är onekligen så att de flesta rollspel – både levande och andra – fokuserat på sökande efter den tänkta autenticiteten och enkelheten i världar inspirerade av medeltiden, eller kanske ännu hellre av Tolkiens och andras tolkningar av medeltiden och dess mytologi.

Knutpunkt är i alla händelser ett intressant evenemang där lajvare, arrangörer och akademiker som studerar verksamheten träffas och diskuterar den (årets skriftliga inlägg finns nu tillgängliga här). Det hela är en spännande blandning av medeltidsintresserade, ungdomsledare, anarkister, akademiker, dataspelskontruktörer och åtskilliga andra. I Sverige och Finland pågår tämligen påkostade utvecklingsprojekt där Interaktiva institutet och andra försöker hitta nya sätt att kommersialisera det hela i spelindustrin eller åtminstone använda verksamheten som testyta för mer eller mindre kommersialiserbara tekniska lösningar, så som till exempel i spelet Prosopoeia, där det intressant (ironiskt?) nog är samma människor som gör detta och som försöker gestalta politisk radikalism på vänsterkanten i samma uppsättning. I Norge och Sverige fortsätter nämligen intresset för formen som konstnärligt/politiskt uttrycksmedel. ”Politisk” är i de här sammanhangen närmast uttalat synonymt med ”vänster”.

I Danmark går utvecklingen i en helt annan riktning. Där har tydligen en mindre explosion ägt rum på senare år när det gäller lajv som fritidsverksamhet för barn och ungdomar. Nu finns det till och med en dansk högstadieskola profilerad på lajv. Jag måste erkänna att jag tog det hela på lite större allvar efter att ha lyssnat på dem. Det ligger en hel del i att man lär sig att interagera med andra människor genom övning, inte genom passiv inlärning. Det är viktigare att lära sig hantera information än att lära sig den utantill. Att motivera elever är heller inte helt lätt. Å andra sidan finns det i modern pedagogik en ruskig förmåga att underskatta vikten av grundläggande faktakunskap för att kunna orientera sig inom olika områden. Något av det viktigaste man måste känna till med nya pedagogiska metoder är vilka sorters kunskap de är olämpliga för att lära ut. Det har åtminstone i Sverige funnits en långtgående övertro på nya metoder även där de inte är lämpade. Det kan dock vara att man har en mer ballanserad syn på det hela i Danmark.

Någon påpekade att den moderna människans tidsanvändning återigen börjar bli mer anpassad till den här typen av tidsanvändning. Fram tills helt nyligen kännetecknades vår tidsanvändning av en tilltagande fragmentarisering. Dagens ungdomar (vilka de nu är) tycks däremot utan problem kunna ägna sig åt att spela dataspel i pass längre än de flestas arbetsdagar. Långfilmerna blir allt längre. Vi kanske inte skall förvåna oss över att ett mendium som i Sverige ofta kan vara oerhört tidskrävande och som fokuserar på långdragna upplevelser tycks ha framtiden för sig. Det är rätt intressant. Utvecklingen kan mycket väl ha vänt. Till det bättre tycks det.

torsdag, februari 22, 2007

Torsdagsmöte

De av mina läsare som eventuellt är i Uppsala om två veckor är naturligtvis varmt välkomna när jag torsdagstalar på föreningen Heimdal 8/3 på temat Akademisk frihet eller tvång.

Förmodligen kommer jag att utveckla tankar som de jag diskuterar här, här, här,och här.

tisdag, februari 20, 2007

Veckan som gått

Det tycks då och då hända saker i Sverige även innom denna bloggs intresseområden.

Den senaste veckan har kårobligatoriet vid rikets universitet kommit att sitta betydligt mera löst sedan fler partier (se DN) dragit slutsatsen att denna märkliga korsning av korporatism och neokorporatism kanske inte är någon bra metod för studentinflytande. Valdeltagendet i kårval uppgår sällan eller aldrig till mer än 10-15% och man kan därför fråga sig vad studentkårernas anspråk på att representera "studenterna" egentlgien grundar sig på. Man kan å andra sidan också konstatera att många lokalt valda studentrepresentanter på institutions- och enhetsnivå har betydligt bättre förankring samt att Uppsalas studentnationer i praktiken redan har frivillig anslutning eftersom valet finns att välja Skånelands nation som är både overksam och gratis. Det är dock relativt få studenter som gör detta. Professor Strömholm oroar sig med andra ord i onödan.

Samma vecka har Sveriges lärarförbund insett något vi andra insett för länge sedan, nämligen att den svenska lärarutbildningen är i mycket stort behöv av förändring.

Valmetoderna i svenska partier har dessutom tagits upp till debatt för första gången på mycket länge. Dock är det inte något av partierna som håller med mig om observationerna nedan, utan tankesmedjan Timbro.

söndag, februari 18, 2007

Dark Kingdom – Curse of the Ring

Dark Kingdom (eller Curse of the Ring som den märkligt nog heter på “svenska”) är en tysk-amerikansk filmadaption av den gamla germanska legend som återges i Niebelungensången (eller Niebelungenlied), i den fornnordiska Völsungasagan och i Wagners Der Ring des Niebelungen. I det här fallet är det dock främst Niebelungensången som följs, om ens i en version som censurerats och tonats ned något för att passa en mer känslig modern publik Lyckligtvis är den dock inte fullt så nedtonad som till exempel Hollywoods moraliskt genomcensurerade version av Iliaden, den där gudarna är strukna, Akilles är en snäll kille och folk bara förälskar sig i människor av motsatta könet, och då bara när de inte är släkt.

Dark Kingdom är en klart sevärd film som följer nästan ända till slutet berättelsen i Niebelungensången tämligen nära. Visserligen har den censurerats både moraliskt och våldshänseende. Att Siegfrieds föräldrar i flera av de äldre versionerna är syskon förbises hastigt men påverkar inte handlingen särskilt, i alla fall inte om man jämför med Niebelungesången. I Wagners version utgör denna av Wotan godkända överträdelse en central punkt i berättelsen då det är detta som får Wotans hustru Fricka att kräva att Sigmunds straffas och därmed sätter igång hela den händelsekedja som till sist leder till världens undergång (Frigg/Fricka spelar däremot ingen större roll i någon av de andra versionerna). Å andra sidan finns inte heller Ragnaröktemat i Dark Kingdom som istället fokuserar på att händelserna äger rum i en historisk period dominerad av övergången från hedendom till kristendom, något som inte alls tycks spela någon roll i äldre versioner som alla utspelar sig i en mytisk forntid utanför eller innan historien. I såväl Völsungasagan som Niebelungensången är denna mytiska forntidsvärld i allt väsentligt samma värld som den de skrevs i (dvs. feodal medeltid respektive fornnordisk tid): man har samma vapen, samma redskap och samma samhällsstrukturer, med den avgörande skillnaden att gudarna i mytens värld är fysiskt närvarande och tar aktiv del i skeendena. Wagners värld är snarast en artonhundratalsversion av forngermansk tid.

Att Dark Kingdom utspelar sig i en övergångstid spelar betydande roll. Stor tonvikt läggs till exempel på skillnader i etik och tänkande mellan de olika karaktärerna. Siegfrieds hustru Kriemhild som är en utpräglat kristen karaktär måste således hållas mild och förlåtande genom hela berättelsen medan hedniska personer som Siegfiried och Brünhilde kan tillåtas att vara oförlåtande och hårda Det kan dock noteras att inte heller dessa tillåtas vara fullt så hårda som i de traditionella versionerna. Det är till exempel ingen i Dark Kingdom som dödar sina egna släktingar eller fosterföräldrar. Detta innebär också att slutet har behövts ändras så att det är de hedniska karaktärerna – både Siegrfried och Brünhilde och de ”onda” karaktärerna Hagen och Alberich - som dör i enlighet med sina egna ideal och därmed lämnar världen att saktmodigt ärvas av de kristna. Inget av detta har någon motsvarighet i Niebelungensången, som trots allt är den kristna medeltidens version av sagan. Dess senare delar kan visserligen kännas särkopplade från de tidigare och karaktäriseras mera av hovintriger än av drakdödande. Däremot eskalerar våldet snarare än dämpas och handlingen urartar snarast i en något blodigare variant av grekisk tragedi. Finns det en moral här så handlar den snarast om Kriemhilds förfall i allt grymmare hämndbegär.

Inte heller Wagners Ring utspelar sig i någon historisk övergångsperiod. Wagners ambition är istället att skapa en egen mytologisk världshistoria som skall innesluta både världens början och dess slut i en tragisk helhet. Det rör sig om Gudarnas Skymning, inte om någon jordisk övergångstid. Skall man tolka detta som en kommentar till artonhundratalet så är det snarast som en antimodernistisk hyllning till tragiska ideal den skall ses. Dark Kingdom är däremot en närmast historisk skildring över en övergång från ett tillstånd till ett annat, där båda dessutom erkänns besitta sina dygder och sina fel. Intressant nog finns det fler moderna omtolkningar av mytologi som får den att handla om övergången från ett religiöst definierat världssystem till ett annat. Till exempel så är Marion Zimmer Bradleys version av Arthursagan i Avalons Dimmor även den en skildring av övergången från (i det fallet keltisk) hedendom till kristendom. Hon vinklar visserligen sitt perspektiv till förmån för hedendomen, men övergången finns ändå där, i ännu mer magiska termer dessutom. I båda är magin dessutom verklig, åtminstone före ”paradigmskiftet” men slutar möjligen fungera efteråt. Det handlar således om situationer där saker som tidigare varit sanna kommer att upphöra att vara det men där flera sanningar gäller samtidigt för människorna i övergångsskedet. Man kan fråga sig vad denna fascination för övergångstider beror på. Det är ganska lätt att tolka den som en förväntan som återfinns i vår samtid. Lever vi i en tid då flera saker är sanna samtidigt, en övergång från en sanning till en annan? Vi har uppenbarligen en tendens att uppleva det så.

måndag, februari 12, 2007

Stig Strömholm

Professor Stig Strömholm är en person jag länge hyst stor respekt för. Däremot håller jag inte alltid med honom. I sin debattartikel om kårobligatoriet nyligen har han helt klar rätt i att det är möjligt att vara funamentalist även när det gäller frihetsbegrepp. Han har också rätt till att man bör kunna göra undantag från mindre grundläggande principer om det är tillräckligt motiverat. Vad det hela hänger på är således om studentkårernas verksamhet är sådan att det motiverar detta unantag från en av demokratins centrala principer. Som gammal kåraktiv vill jag varmt rekommendera både studenter och andra att sätta sig ner med valfri studentkårs årsredovisning, och kanske gå på någon av dess verksamheter, och fundera över detta.

-------------------------------------

För övrigt måste det vara det slutgiltiga beviset på att konservatismen är totalt bortglömd i Sverige när Stig Strömholm blir kallad "vänsterstolle".

Andra kommentarer till Strömholms artikel: Dexion, Esbati,
Louise P, Sakine,

Konservatism och klassisk liberalism

För en tid sedan blev jag anklagad för att hävda konservativa och klassiska liberaler skulle vara ideologiskt närstående. Förvirringen kring den politiska skalan är ofta rätt stor och den finns all anledning att diskutera frågan (vilket för närvarande också görs även annorstädes). Ofta reduceras frågan om politisk höger och vänster till att handla om enbart skattefrågor. Gör man det får man också acceptera att övrig ideologi blir en irrelevant variabel, och följaktligen att konservatism i allmänhet placerar sig i politikens mitt, någonstans mellan socialliberalism och nyliberalism (eller klassisk liberalism).

Det som förenar konservativa är dock knappast någon specifik hållning i skattefrågor. Däremot rymmer den traditionella högern (de konservativa) en inställning till personligt ansvar som skiljer sig från den man finner hos vänstern och som i olika utsträckning förenar så vitt skilda grupper som socialdemokrater, kommunister, nationalsocialister och liberaler (i ordets amerikanska mening). Detta blir inte minst tydligt i frågor som rör rättsväsendet. För konservativa tänkare har rättsväsendet nästan alltid handlat om moraliskt ansvar (även om vissa moderna eller sekulära konservativa formulerat detta i termer av avskräckande effekter).

Vänstern i dess mer återhållsamma varianter har ofta visat en större vilja att betona uppfostrande effekter istället för moraliskt ansvar. Extremvänstern har å andra sidan tenderat att ställa sig helt avvisande till moraliskt ansvar för att istället dela upp världen i vänner och fiender efter verkliga eller inbillade ekonomiska eller biologiska skillnader. Eftersom kommunismen och nationalsocialismen strävar efter den enskildes upplösning i det kollektiva innebär båda en antites till personligt ansvar.

Även skattefrågor formuleras gärna i ansvarsrelaterade termer, inte minst av den nuvarande svenska regeringen, som då placerar sig strax till höger om mitten. Det som främst skiljer socialliberaler (som de i regeringen) från klassiska liberaler är socialliberalernas prioritering av positiva rättigheter, dvs. av staten garanterade rättigheter till sådana saker som ekonomisk välfärd, arbete och bostad. Klassiska liberaler vill istället inskränka statens uppgifter till att försvara negativa rättigheter (vilket tenderar att vara en motsättning eftersom upprätthållandet av positiva rättigheter från statens sida i allmänhet kränker negativa rättigheter). Detta placerar dem tydligt i den politiska högern eftersom det gör det egna livet till ett personligt ansvar.

I viss mening är ansvarstänkandet till och med starkare i klassiskt liberalt tänkande eftersom man tillskriver individen större rationell förmåga än konservativa tenderar att göra. Å andra sidan ställer konservativ människosyn större krav på olika typer av moraliskt ansvarstagande. Typiskt för konservativ människorsyn är att moralisk urskiljningsförmåga antas vara en förvärvad egenskap som kan utvecklas genom uppfostran och bildning. Den traditionellt liberala hållningen i den här frågan drar däremot mera i riktning mot Rousseaus uppfattning om uppfostran som något som enbart borde syfta till att bevara barnens inneboende godhet. Skillnaden handlar i grunden om en olikhet i människosyn, vilket inte hindrar att det rör sig om ideologier med vissa gemensamma drag, vilket också kan förklara varför de så ofta kombinerats i praktisk politik.

lördag, februari 10, 2007

1984?

Bland det första jag läste idag var Oscar Shwarz sammanställning av de steg mot övervakningssamhället som nu ligger på riksdagens bord (han kommenterar detta ytterligare här). Det hela blir riktigt obehagligt av det faktum att det knappast finns någon opposition. I riksdagens justitieutskott leds den nominella oppositionen som bekant av förre ministern Bodström. Svenskarna tycks vara på god väg att sälja sin frihet för en trygghet som tycks alltmer omotiverad.

Studentdemokrati

En av de intressantare sakerna med den trots allt rätt så tama studentrevolten i Stockholm 1968 är att den från början riktade sig mot socialdemokratisk utbildningspolitik. Vad det hela handlade om formulerades tämligen väl av Olof Plame i hans tal till studenterna i det ockuperade kårhuset:

Den högre utbildningens målsättning [...] är inte en exklusivitet för akademiker – det är en gemensam angelägenhet för alla medborgare. Därav följer att ett väsentligt mål för den högre undervisningen måste vara att tillgodose samhällets, i vidaste mening, behov av utbildat folk av olika kategorier (Palme i diskussion med Anders Carlberg, kårhusockupationen i Stockholm 1968).

Palmes och regeringens uppfattning var således att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med (vad regeringen uppfattade vara) samhällets behov. Lärarnas och studenternas – kårhusockupanters såväl som studentkårers och andras – var istället ett försvar för studenternas frihet sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildnings­linjer. Man tänkte sig nämligen att dessa bättre än studenter och lärare skulle kunna förutsäga samhällets framtida behov av kvalificerad arbetskraft.

Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten. Även om student­revolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd mål­sätt­ningar och ideologier var den tändande gnistan utbildningsministerns till­tänkta reformer av universitets­utbild­ningarna enligt utredningarna UKAS och PUKAS. Kårhusockupanternas Manifest beskrev UKAS-utredningen på följande sätt:

Stoppa UKAS! UKAS är storfinansens och statsbyråkraternas försök att ökaförtrycket av studen­t­erna, manipulera dem och enligt kapitalismens princip om profitmaximering göra det arbetande folket till undertryckta och strömlinjeformade produktionsredskap (Manifest av den 27 maj 1968).
Även om den formuleringen redan då uppfattades som väl marxistisk för en politiskt bred proteströrelse är det väl värt att märka att såväl lärare som studenter och studentorganisationer av olika politisk färg i stor utsträckning vände sig emot förslaget. Vänstergruppernas kårhus­ockupation vände sig emot en studentkår som inte kritiserade förslaget från en (enligt vänstern) tillräckligt radikal utgångspunkt och representerade således inte någon konflikt om huruvida förslaget var bra eller inte.

Kårhus­ocku­pant­erna och vänstergrupperna delade således idén om frihet till lärande med den gamla modellens före­trädare. Vad de inte stödde var emellertid den existerande professorsstyrda organi­sation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. Istället förordade de en akademisk ”demokrati” där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direkt­demo­krati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit, frihet för läraren, var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för ”borgerliga” perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. Istället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (PUKAS). Den form av student­demokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarast den traditionella korporativa modellen (via student­kårerna) snare än den radikala direkt­demokrati vänster­rörelsen hade förespråkat.

(citaten är hämtade via Sven-Olof Josefssons avhandling ”Året var 1968: Universitetskris och studentrevolt i Stockholm och Lund”)

-------------------------------------

Det här var ett utdrag ur en text som jag skrev för några år sedan. Jag kom att tänka på den nu i veckan när jag hörde ryktesvägen att en större svensk högskola skulle börja begära att alla som söker lärartjänster tar med sig utvärderingar skrivna av studenter de undervisat på tidigare kurser. Tydligen är detta något som studentkåren där drivit igenom. Det verkar med andra ord som att synen på demokratin vid Sveriges universitet är på väg att ta sig ännu en ny vändning.

måndag, februari 05, 2007

Producing events without thinking about them

I have come across men of letters who have written history without taking part in public affairs, and politicians who have concerned themselves with producing events without thinking about them. I have observed that the first are always inclined to find general causes, whereas the second, living in the midst of disconnected daily facts, are prone to imagine that everything is attributable to particular incidents, and that the wires they pull are the same as those that move the world. It is to be presumed that both are equally deceived.” (Alexis de Tocqueville).

Bloggar

Jag hittade en amerikansk blogg som på ett utmärkt sätt diskuterar vilka konsekvenser det ursprungliga upplysningstänkandet skulle få om det tillämpades på dagens biotekniska och biomedicinska frågeställningar. Jag gillar människor som är beredda att stå för konsekvenserna av sina åsikter.
--------------------------
Apropå bloggar hoppas jag att utrikesministern fortsätter skriva på sin engelskspråkiga blogg och inte helt övergår till den svenska. Det finns givetvis ingenting självklart i att en svenskspråkig blogg måste vara mindre reflekterad än en engelskspråkig, men i det här fallet är skillnaden markant. Politiker som personligen ger tänkvärda kommentarer kring världsläget direkt till medborgarna är alltför sällsynt.