tisdag, januari 30, 2007

¬(is→ought)

In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary ways of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when all of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of propositions, is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. This change is imperceptible; but is however, of the last consequence. For as this ought, or ought not, expresses some new relation or affirmation, 'tis necessary that it shou'd be observ'd and explain'd; and at the same time that a reason should be given; for what seems altogether inconceivable, how this new relation can be a deduction from others, which are entirely different from it.

(David Hume)

lördag, januari 27, 2007

När ett snöfall blir en katastrof

Ibland känns det som att Sverige håller på att falla samman. I skrivande stund sitter jag på ett SJ-tåg som nu börjat rulla igen, bara en aning försenat. Passagerarna är därmed positivt överraskade. Det har snöat igen. Senast det var storm låg stora delar av landet strömlöst i flera dagar, eftersom elnätet fortfarande inte är anpassat för att klara svenska väderförhållanden, lika lite järnvägsnätet är anpassat för att tåla snö och vind.

Nu talar vi ändå inte om några särskilt anmärkningsvärda väderförhållanden. Tsunamin gav en fingervisning om hur taget på sängen det politiska systemet blev när någonting oförutsätt faktiskt inträffade. Tsunamin inträffade i Asien. Den svenska infrastrukturen och organisationen var alltså hundraprocentigt oskadda. Vad skulle bli resultatet om någonting allvarligt inträffade på hemmaplan, något som faktiskt skadade organisationen, som till exempel ett större terroristangrepp på Stockholm. Katastrofer kan inte få vara oförutsedda för en regering. De inträffar med jämna mellanrum. Vi kan inte veta när eller var. Däremot kan vi veta att någonting kommer att inträffa förr eller senare. Det är inte utan att man blir orolig. Våra kommunikationer är inte ens förberedda på att det snöar på vintern i Sverige.

tisdag, januari 23, 2007

Kulturens gränser

För någon vecka sedan besökte jag en wokshop (eller seminarium, som det hette förr i tiden) med temat ”kulturens autonomi” på Centrum för kulturpolitisk forskning. Diskussionen var mestadels rätt givande. Här är några utdrag ur mitt bidrag, på temat ”kulturens gränser”. Det är värt att notera att den här texten skrevs i slutet av förra året och att åtminstone ett av de privilegier jag räknar upp här (särbehandling vid arbetslöshet) redan har avskaffats. Det ger viss trovärdighet åt slutsatsen att föreställningen om en offentligfinansierad konstnärlig frihet som en positiv rättighet för specifika delar av befolkningen (de erkända konstnärerna) faktiskt håller på att bli ifrågasatt, för första gången på nära hundra år.

”Konstarter som teater, litteratur, film och bildkonst föreställs ofta som gränslösa. Kulturpolitiken är allt som oftast bunden till klart avgränsade enheter såsom nationalstater, regioner och kommuner. Religiösa samfund är avgränsade i både tiden och rummet även när de strävar efter det eviga och universella. Också histor­ien, och därmed kulturarvet, är allt annat än gränslöst. Där­emot präglas varje tid av sina gräns­­dagningar. Följaktligen kan historiska gränser hjälpa oss att avslöja våra egna. Även konsten över­­bryggar gränser. Inte heller den är emellertid oproblem­atiskt gränslös. Forskning kring ämnen som orientalism och genus talar sitt tydliga språk om de ute­slut­nings­mekanismer som finns inbyggda även där. Frågan vi bör ställa oss kan således inte inskränka sig till huruvida kulturen är eller bör vara autonom utan måste även innefatta vilken kultur som är eller bör vara autonom i förhållande till vad. Den kultur som vanligen diskuteras när det talas om kulturens autonomi är den konst­närligt och vetenskapligt erkända kultur som rör sig inom specifika fält och som utövas av specifika profess­ioner. Tillträde till dessa kräver ofta en mång­årig utbildning och även om hela den moderna kulturpolitikens ideologi bygger på att deras resultat skall föras ut till allmänheten förblir stora delar av denna helt utan kontakt med denna kultur.
[…]
Även autonomibegreppet kan problematiseras ytterligare. De kulturella fältens auto­nomi rör sig i det svenska fallet ofta om att staten och kommunerna stöder verksamheten utan att ställa (illegitima) krav på den. Denna typ av stöd förutsätter dock att det finns någon form av urvalsmekanismer. Denna positiva frihet kan med andra ord betraktas som ett privi­leg­ium för­be­hållet ett fåtal. Den mest vedertagna formen utgörs kanske av olika typer av bedöm­ar­grupp­er (till exempel Filminstitutets eller de som fördelar litteraturstödet). Dessa grupper anses legitima om de rekryteras ur respektive konstnärliga profession. Ett liknande kriter­ium gäller för den konst­närliga ledningen av offentligfinansierade teatrar och musikinstitutioner, liksom för rela­tionen mellan museernas ledningar och de där relevanta professionerna. Inom det konst­närliga om­rådet spelar professionerna även en roll i förhållande till arbets­löshets­ersättningen. Här hand­lar det om de särskilda rättigheter som arbetslösa konstnärer åtnjuter; rätt­ig­heter som i stor ut­­sträck­ning exister­ar för att de skall kunna fortsätta med sina konstnärliga verksamheter även när de är arbets­lösa. Återigen handlar det inte om alla som själva uppfattar sig som konstnärer utan om dem som upp­fyller de krav som professionerna ställer i samarbete med arbetsmarknads­verket.
Man bör å andra sidan inte glömma att ramarna för dessa verksamheter sätts upp av politiken även om det sker efter att den konsulterat de professionsföreträdare och experter den erkänn­er. Vilka filmare som involv­erats i Filminstitutets bedömargrupper är kanske inte ett poli­tiskt beslut. Att film­produ­center äger denna typ av inflytande över sin egen finansiering, men inte till exempel data­spels­producenter är det däremot. Orsakerna till detta är främst historiska, det rör sig emeller­tid om en histor­isk process där politiker hela tiden ägt sista ordet. Dessa modeller har tyd­liga paralleller med motsvarande modeller inom forsknings­sektorn. I båda fallen rör det sig om att politiken åstadkommer en positiv frihet för de erkända utövarna sam­tidigt som den i viss utsträck­ning avstår från att styra innehållet i deras verksamhet. Kultur­­poli­tiken är instrumentell i den meningen att den existerar för att möjliggöra denna frihet. Detta inne­bär emellertid inte att kulturen är instrumentell, även om det ibland förekommer politiska ingrepp som instrumental­iserar den och även om dess utövare ibland själva väljer att använda sin frihet för specifika syften (något som det ligger i denna frihets natur att de kan göra).
Vid sidan om den statliga kulturpolitiken existerar flera andra aktörer. I början av 1970-talet förefaller till exempel kommunerna ha varit relativt följsamma i sitt förhållande både till de nationellt organiserade kulturella professionerna och till statsmakterna. Idag blir de allt mer själv­ständ­iga i sin kulturpolitik, sådan denna gestaltar sig i kommunala teatrar och museer osv. Sam­tidigt blir EU alltmer aktivt i kulturpolitiska sammanhang. I många länder spelar civil­sam­hället dessutom en viktig roll som garant för den ickekommersiella kulturens autonomi. I USA har det främst varit privata stiftelser som stått för finansieringen av alltmer oberoende kulturella professioner, museer, teatrar osv. Även i Sverige spelar stiftelserna en växande roll. Även om flera av de största är grundade av stats­makterna agerar de i flera fall inter- (eller snarare trans-) nationellt i en utsträckning som statsmakterna själva varken kunnat eller velat göra.
Samtidigt existerar också andra statliga skydd som är mera allmängiltiga än den ovan beskriv­na autonomin. Ett sådant är de lägre momssatserna för böcker, ett slags skatte­subven­tion­ering som stödjer produktionen av böcker i allmän­het, men som inte inskränker sig till de för­fatt­are som enligt ett eller annat kriterium kan anses kvali­­ta­tiva (som t.ex. de som erhåller litteratur­stöd). Däremot ligger det en kulturpolitisk av­väg­ning i att det är just bokförsäljning som åtnjuter detta privilegium. Liknande avgränsningar skulle behöva göras till exempel om gåvor till kulturella verksam­heter blev avdragsgilla, även om detta samtidigt skulle flytta bestämmanderätten om exakt vem som skulle få dessa gåvor till givaren, och därmed öka den kulturella sektor där staten och fram­för­allt professionsföreträdarna saknar direkt inflyt­ande.
Religionsfriheten och yttrandefriheten sådana dessa befästs i grundlagen är negativa frihet­er, statens skydd av dessa består med andra ord bara av de juridiska regleringar som krävs för att hindra att någon aktivt inskränker dem. Dessa friheter tillkommer oss alla, inte enbart erkända kultur­utövare. Deras gränser är nationalstatens, inte de kulturella fältens. Därmed inte sagt att yttrande­fri­heten skulle gälla alla åsikter (t.ex. undantar lag­stift­­ningen om hets mot folkgrupp sådana som anses kränk­ande för vissa utpekade kategorier av männi­skor). Även upphovsrätten, oavsett vad man kan anse om den i övrigt, har varit en förut­sätt­ning för marknaden för bland annat litteratur och musik, sådana dessa gestaltat sig det senaste seklet. Givetvis innehåller även denna lag­stift­ning avgräns­ningar. Det faktum att den nu utvidgas sam­­tidigt som den i allt högre grad ifråga­sätts torde i själva verket vara den för kulturen mest centrala politiska frågan just nu. Ändå är det markant att den i likhet med den negativa yttrande- och religionsfriheten endast sällan diskuteras i relation till den traditionella kultur­poli­tiken, eller för den delen av kultur­politiker.
För kulturen avgörande politik bedrivs alltså utanför kultur­politiken i snäv mening och till fördel för kultur som inte inkluderas i de kultur­ella fälten, men som av allt att döma har en minst lika stor förmåga att engagera. I ett sådant läge måste vi fråga oss hur kultur­poli­tiken och de kulturella fälten avgränsas och hur de relaterar till sin omgivning. I min avhandling studerar jag hur kultur­poli­tik­en avgränsas och organiseras, inte minst nation­ellt, och vilka värden den relaterar till. Vi måste också fråga oss hur relevant den är i förhållande till kulturen i övriga samhället. Bör de organisatoriska gräns­erna flyttas? För att kunna besvara den frågan måste man både empiriskt jämföra frihetsskyddet i och utanför fälten och diskutera huruvida skillnaderna är motiverade. Dessa svar kan bli – och borde vara – centrala för både kulturpolitikens och kultur­ens framtid.”

söndag, januari 21, 2007

Clinton och Sahlin

Före detta presidentfrun Hilary Clinton har nu tagit ytterligare ett steg mot att kandidera till USA:s president. Före detta vice statsministern Mona Sahlin kommer att kandidera till ordförande i SAP och därmed också till posten som Sveriges statsminister. Båda har fram tills nu undvikit att uttala sig särskilt bindande om huruvida de kandiderar, men båda har länge antagits stå till förfogande. Jag ska inte uttala mig om deras kvalifikationer (även om jag tycker att det är uppenbart att Clinton åstadkommit mera än Mona, även om man bortser från att hon har haft betydligt mera att säga till om, redan innan hon hade några egna politiska poster). Istället kan det vara på sin plats att reflektera lite över demokratin med en jämförande kommentar. Jag har svårt att tänka mig två procedurer som är mer olika, åtminstone inte om man ska hålla sig inom den demokratiska västvärlden.

I SAP är valberedningens arbete slutet och inte särskilt mycket hade läckt ut innan man öppet frågade Sahlin om hon var intresserad av att kandidera. Valberedningen frågar alltså bara en person (officiellt i alla fall) och alla utgår ifrån att den personen kommer att bli vald till partiordförande och kandidera till statsministerposten. Ingen tycks kunna föreställa sig att kongressen skulle kunna rösta på någon annan eller att någon annan skulle ställa upp. Hela proceduren har skett bakom stängda dörrar. När Demokraterna i USA håller sin kongress kommer valet av partiets presidentkandidat (som inte är identisk med dess ordförande) att vara avgjort även där, men det kommer att vara avgjort eftersom partiets sympatisörer kommer att ha valt kandidaten i öppna primärval (i vissa delstater med rösträtt för partimedlemmar, i andra fall öppna för alla medborgare).

Nu vill jag inte påstå att socialdemokraterna skulle vara ett för svenska förhållanden unikt slutet parti. Alla svenska partier har ungefär samma modell och som så ofta annars när det är så tycks få kunna förställa sig att det skulle kunna vara annorlunda. Om något skiljer sig SAP:s valprocess genom att den åtminstone har granskats av media. Hela proceduren har dock kännetecknats av att media diskuterat ett antal kandidater som media kan tänka sig skulle kunna ställa upp. Huvudkriteriet har dessutom varit vilka av dem media kunnat tänka sig skulle kunna bli framgångsrika som kandidater, partiledare och statsministrar. Den springande punkten har alltså aldrig varit vad väljarna eller ens socialdemokraternas (inte heller tillfrågade) medlemmar tycker, utan vad man i media på mer eller mindre goda grunder tror att de skulle kunna tycka. Det förhärskande principen har varit uteslutandemetoden och man har följaktligen lyckats vaska fram en ledare som även offentligt uppfattas som ett fjärdehandsval.

Ingenting tyder på att valberedningen skulle ha tänkt annorlunda. Ingenting tyder på att några hittills oväntade personer skulle ha hörts eller diskuterats. Tvärtom har valberedningen i förhållande till media inte överraskat alls. Man får förmoda att representanter för distrikten hörts av valberedningen i slutna former och kan kanske gissa att även en del andra kunnat föra fram sina synpunkter mer inofficiellt.

I en tid när allt färre blir medlemmar i partier och deras sidoorganisationer är det anmärkningsvärt att man bevarar ett system som så en uppenbart placerar makten i händerna på en liten elit. Ingenting tyder heller på att någon majoritet av de svenska väljarna verkligen skulle välja parti efter partiledare eller statsministerkandidat. Några gör det säkert, men det är i de allra flesta fall inte huvudargumentet. Väljare och medlemmar har med andra ord mycket lite inflytande över vem som leder partierna och landet.

Nu vill jag inte påstå att det amerikanska systemet skulle vara genomgående bättre. I själva verket delar det flera av sina nackdelar med det svenska. Det står till exempel helt klart att personer med kontakter (i det fallet särskilt kontakter med möjliga kampanjfinansiärer) har enorma fördelar. Clintons kandidatur kommer i själva verket att säga åtskilligt om hur viktigt ett känt namn är i den processen. Inte heller i det socialdemokratiska sammanhanget har någon utanför det redan existerande etablissemanget diskuterats (så vitt vi vet). På den punkten är skillnaderna med andra ord mycket små. Ser man på den process som just nu pågår i de amerikanska partierna där kandidaterna öppet försöker locka till sig stöd för sina kandidaturer (och till och med pressenterar program för den politik de skulle vilja bedriva) är det svårt att inte på något plan uppfatta den som mer demokratisk än den som redan tycks vara avslutad i SAP:s valberednings slutna rum.

Jag ska inte uttala mig om SAP:s demokratiska inre liv (det hör inte till god toni Sverige) men jag kan ändå konstatera att om något svenskt parti var beredda att öka sina medlemmars inflytande över den här typen av frågor så skulle jag vara betydligt mera hågad att gå med i det partiet.

måndag, januari 15, 2007

Carl Bildt

Carl Bildts affärer går alltså inte till åtal. Flertalet konservativa och högerliberala bloggare jublade över detta för några dar sen. Man kan nästan gissa att många journalister inte är lika förtjusta. Bildt är en av de få politiker (den enda i Sverige) som inte visar några som helst tendenser att försökta ställa sig in hos journalistkåren. Han är också en av de få som väljer att gå förbi journalisterna och rikta sig direkt till väljarna genom en blogg. Innan han blev utrikesminister var detta en av de bästa analyssidorna när det gäller internationell politik (återigen utan konkurrens i Sverige). När han tillträtt låg den i träda under en period, men nu är den igång igen. Att döma av posterna präglas den fortfarande av samma skärpa.

Fram till och med sin statsministertid präglades Bildts utrikespolitiska grundsyn av en djup antikommunism. Detta framgick inte minst i polemiken mot Palme. I den nya världsordning som vuxit fram efter murens fall är skillnaden dock mindre mellan Bildts och socialdemokraternas linje. Hans insats som medlare i Bosnien kan närmast karaktäriseras som pragmatiskt neutral, vilket naturligtvis är en utmärkt inställning för en medlande diplomat. Medan Persson under en tid blev allt mer Israelvänlig blev Bildt allt mer Israelkritisk. Hans blogg antar närmast en mittenlinje i Mellanösternkonflikten. Bildt försvaras offentligt av Per Gahrton och även Lars Ohly är positivt inställd.

Kanske är det Bildt och Odenberg som står för de nya moderaternas utrikespolitik: en i stort sett traditionell svensk politik baserad på neutralitet, diplomati och, sedan något decennium, uppfattningen om militära hot mot Sverige saknas, även på lång sikt. Återigen är det folkpartiet som tar den traditionella högerlinjen i svensk politik. Denna gång är det Birgitta Olsson som lovar politisk strid om utrikesministern skulle gå för långt åt vänster.

Svenska dagbladets två uppslag om Bildt (i söndags) ger en bild av en medlem av ett slags global aristokrati, en person som inte som svensk diplomat utan i stort sett personligen skaffat sig ett kontaktnät som möjligen överträffat det som förre utrikesministern skaffade sig genom ett helt liv i regeringens tjänst. Mycket av detta kan ses som motsägelsefullt. Carl Bildt är något av ett unikum i svensk politik, men knappast i europeisk. Detta gör honom så mycket mer intressant. Sammantaget är det nog Bildt, snarare än regeringens mindre kontroversiella ansikten, som är värd att studera om man är intresserad av vilka vägar till personlig politisk framgång som finns i dagens politik.

Rome: the blogg

Jag noterar att TV-serien Romes historiska konsult bloggat under inspelningen. Bloggen innehåller en allmän samling intressanta fakta och reflexioner kring livet i det gamla Rom. Tyvärr skriver han inte där längre, men den kan fortfarande läsas. Det är trots allt inte fråga om något som kommer att bli inaktuellt innom en snar framtid.

onsdag, januari 10, 2007

Relegiofobi och yttrandefrihet

Maria Hagberg och Ibrahim Kakahama kräver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att yttrandefriheten skall inskränkas för imamer i landets moskéer. Nyckelresonemanget tycks vara att ” vi har religionsfrihet. Det ska vi ha, men”… Med tesen att religion skall vara en ”privatsak” tycks de mena att människor kan få tro vad de vill om den yttersta verkligheten, men bara så länge som deras moral inte påverkar hur de ser på politiken. ” I Sverige har vi en jämställdhetslag, som vi ska följa och rätta oss efter” hävdar artikelförfattarna och drar därav slutsatsen att imamerna inte ska få ifrågasätta den. Man kan fråga sig om detta bara gäller imamer och bara när de predikar, eller om det rör sig om ett generellt förbud mot att kritisera jämstäldhetslagstiftningen. Författarna kräver vidare bland annat att imamer skall förbjudas kritisera svensk arvsrätt.

Yttrandefriheten tycks just nu inte stå högt i kurs. Per Wirtén gör emellertid i senaste numret av Arena helt om och drar sent om sider slutsatsen att man måste försvara yttrandefriheten även då det gäller osympatiska människor som till exempel karikatyrtecknare i Jyllandsposten. Detta är glädjande. Tyvärr ligger det dock en hel del i det när han tycker sig se ett mönster i de ökande kraven på inskränkningar i yttrandefriheten. Exempel han nämner är Deutsche Oper, Jyllandsposten och Historiska museet i Stockholm. Det senare exemplet är kanske inte särskilt bra. Mycket av upprördheten handlade om att konstverket förekom i kontexten av en internationell konferens. Att reagera mot svenk utrikespolitik är inte riktigt samma sak som att försöka inskränka yttrandefriheten.

Ett fall han inte nämner men som förtjänar att kommas ihåg är pingstpastorn Åke Green och hur det gick till när Sverige var nära att bli först i Europa med att börja avveckla religionsfriheten för kristna. Parallellen är i själva verket rätt stark i båda fallen handlade det om att i den politiska korrekthetens namn försöka inskränka yttrandefriheten för religiösa företrädare, dvs. inordna religionsfriheten under de sekulära dogmer som idag dominerar samhället.

Vad vi måste komma ihåg är att yttrandefrihet handlar om att säkerställa att även människor vars åsikter vi inte gillar fortfarande kan komma till tals. Människor skall inte behöva se sin frihet inskränkt bara därför att människor med samma religion begår brott. Detta är en av rättssamhällets grundstenar: laglydiga människors rätt att leva sina liv och propagera för vilka åsikter de vill. Detta står på intet sätt i motsats till att bekämpa människor som faktiskt begår brott, inte så länge som detta kan fastslås i ett rättssäkert förfarande.

måndag, januari 08, 2007

Bokrörlaget Aleph

Läste just på Månskensdans att bokförlaget Aleph och dess tidskrift Minothauren kommer att bli vilande. Jag har tidigare skrivit och berömt detta som ett av de verkligt bra små bokförlagen. När det gäller skräcklitteratur på svenska är detta en svår förlust. Själv läser jag ganska mycket av just gotisk skräcklitteratur men sällan svenska. Det främsta skälet till detta är att utgivning av så kallad genrelitteratur i det här landet tycks ha väldigt låg status. Det innebär att översättare ofta slarvar och att de översättningar de producerar oftare vänder sig till ungdomar snarare än till vuxna, även när detta inte gäller originalen. Språket är helt enkelt förenklat till en lägre nivå. Eftersom de stora förlagen inte erkänner att det fins något sådant som litterär kvalité i de här genrerna satsar de aldrig på de smalare författarna utan letar snarare efter kassakor bland internationella bestsellers. Bokförlaget Aleph har alltid varit ett undantag, vilket fortfarande är fallet om man ser till vad de fortfarande har i lager och planerar för sin sista utgivning. När förlaget går i vila ser det ut att bli tunt med bra svenskspråkig text inom de här områdena.

söndag, januari 07, 2007

Svenska akademien

Det är kanske anmärkningsvärt men Svenska akademien åtnjuter en rätt så betydande respekt bland något så när bildade svenskar. När folkpartiet i samband med sitt kanonförslag anklagades för att vilja införa politisk styrning över kulturen var de raska med att förklara att utformningen borde skötas av en helt neutral instans. Den mest neutrala instans de kunde komma på var uppenbarligen svenska akademien.

Jag kom att tänka på detta apropå en länk som en tid cirkulerat på diverse håll på nätet, nämligen ständige sekreterarens oerhört roliga svar på en enkät han fått sig tillskickad. Ingen klagar över att han är dryg. Alla tycks erkänna hans auktoritet och större kulturella djup. Uppenbarligen är Gustav III: ambition att skapa sig en kulturell institution som inte kan ifrågasättas fortfarande mycket framgångsrik.

En av de få som faktiskt ifrågasätta akademien är f.d. ledamoten Knut Ahnlund vars kritik mot Jelineks nobelpris, som fortfarande står sig som en av de mest stilistiskt lyckade debattartiklarna på många år.

onsdag, januari 03, 2007

Skatteskrapan

Personligen gillade jag Skatteskrapan på Södermalm i Stockholm. Gigantisk. Grå. Fantasilös. Fullständigt okänslig för sin egen image. På många sätt en perfekt symbol för det byråkratiska system som styrt Sverige i decennier.

Dess försvinnande är också tämligen symboliskt. Skattemyndigheten flyttar in i nya trevliga lokaler upprustade för skattebetalarnas pengar. Ännu mer pengar går åt för att bygga om den före detta Skatteskrapan till – studentbostäder. Eftersom jag själv var studentaktiv en gång i tiden, och bland annat suttit i styrelsen för Stockholms studentkårers centralorganisation (SSCO), har jag en hel del negativt att säga om det här projektet.

Nya studentbostäder behövs verkligen i Stockholm. Så långt är tanken god. Sedan blir det tyvärr inga fler goda tankar. Att lägga pengar på studentbostäder på en av Stockholms dyrare adresser är – förutsägbart nog – inte den modell som ger mest studentbostäder för pengarna. Däremot blir de väldigt dyra. Vilka studenter kan betala 3500 kr. i månaden för en lägenhet? Hur kommer det sig att det förutvarande socialdemokratiska styret i Stockholm var så angeläget att gynna dem?

Visserligen kan man anföra argumentet att segregationen i innerstan bör motverkas samtidigt som bostäder och kontor bör blandas. Södermalm har emellertid just den blandningen och framstår just därför som en levande och attraktiv stadsdel. Råder det verkligen en sådan brist på ungdomar eller levande uteliv att stadsbilden har någonting att vinna på att locka just studenter till Södermalm? Är de studenter som kan betala 3500 kr i månaden för en studentlägenhet verkligen den kategori man bör locka för att motverka segregation i en stadsdel med stadigt ökande bostadspriser?

Som grädde på moset ägs de här bostäderna av offentligägda Svenska bostäder och inte – som studentbostäder i Stockholm brukat göra – Stiftelsen Stockholms Studentbostäder där studentkårerna är det dominerande intresset. Man håller alltså aktivt på att kommunalisera en verksamhet som tidigare skötts i en något så när oberoende stiftelse.

Jag har mycket svårt att se fördelar med det här projektet. Däremot är det lätt att se varför det genomfördes. Det handlar inte om att möta problemet med effektiva åtgärder utan om att möta det med så synliga åtgärder som möjligt.

Precis som förut är Skatteskrapan ett monument över svensk politik.