måndag, december 25, 2006

Rome

En av årets julklappar var TV-serien Rome på DVD. Det är i och för sig över ett år sedan jag såg den första gången och jag minns att jag och de vänner jag då såg den med var överförtjusta. Jag är nu nästan lika förtjust när jag ser om den. Ryktet säger att nästa säsong kommer 2007. Ser mycket fram emot den.

Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.

Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.

I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.

Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.

För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.

En god jul

Angående julvapenvilan 1914

The Illustrated London News of January 9, 1915

SAXONS AND ANGLO-SAXONS FRATERNISING ON THE FIELD OF BATTLE AT THE SEASON OF PEACE AND GOODWILL: OFFICERS AND MEN FROM THE GERMAN AND BRITISH TRENCHES MEET AND GREET ONE ANOTHER - A GERMAN OFFICER PHOTOGRAPHING A GROUP OF FOES AND FRIENDS.

The spirit of Christmas made itself felt in at least one section of the trenches at the front, where British and German soldiers fraternised, and for a brief while, during an informal and spontaneous truce, there was "peace on earth and goodwill towards men" among those who a few hours before had been seeking each other's blood, and where bound to do so again after the truce was over. The part of the British lines where these incongruous scenes occurred, was, it is said, at a point where the enemy's trenches, only about eighty yards away, were occupied by a Saxon regiment. Further along the line, where Prussian troops were said to be stationed, there was a certain amount of fighting. It was apparently towards the British left that the truce was observed, while officers and men from both sides left their trenches and met in No Man's Land between, where, as a rule, no man dares to show so much as the top of his head. British and Germans met and shook hands, exchanged a cigar and cigarettes, newspapers and addresses, and wished each other the compliments of the season, conversing as far as possible with the aid, as interpreter, of a German soldier who had lived in America. A group of British and German soldiers, arm-in-arm, some of whom had exchanged head-gear, were photographed by a German officer. The figure on the extreme left in our drawing, for instance, is a German soldier in a British Service-cap, while the fourth figure from the left is a British soldier in his goat-skin coat wearing a Pickelhaube, or German helmet. Some of the British, it is said visited the German trenches and an Anglo-German football match was even played. The dead who lay in front of the trenches were buried, and a party of Germans brought back the body of a British officer.

(Källa: http://everything2.com/)

Denna händelse skall till skillnad från grekernas fred under de olympympiska spelen verkligen ha ägt rum, bara en gång dock. Jünger den följande julen beskrev som (i engelsk översättning) "a less than merry Christmas."

onsdag, december 20, 2006

Grundlagen III

Marita Ulvskog vill sänka riksdagens mandatperioder till tre år. Även andra politiker visar en anmärkningsvärd oförmåga att tänka längre än till nästa val. Är ännu mer kortsiktigt tänkande verkligen vad vi behöver i politiken?

---------------------------------------

Bloggtips: Svensk familjepolitik har länge irriterat mig. Sophia Blomqvist kommenterar den här. Det är bara en beskrivning av ett enda fall. Men den säger en hel del. Kommentaren är nästan ännu bättre än själva inlägget.

Kulturarbetare som lever på A-kassa

Vissa tidningar och bloggar rymmer anmärkningsvärda aggressioner mot ”kulturarbetare som lever på a-kassa”. Andra talar om svek (men vem är det som har svikit vem? Vem sviker regeringen när den faktiskt uppfyller sina vallöften?). Kulturministern hävdar sig (enligt SvD)tro att konsekvenserna inte ska behöva bli så allvarliga. Det sista påståendet är bland de mer anmärkningsvärda. Visserligen kan man hävda att man som frilansare borde vänja sig vid att leva på den betalning man får för sina färdiga produkter och att de som inte kan det borde skaffa sig ett annat jobb. Problemet är bara att de som köper tjänster av teatergrupper och liknande satt i system att anpassa betalning och tider efter antagandet att de ska leva på a-kassa under mellantiden och försörja sig på det sättet medan de repeterar och förbereder sig. Även (och kanske särskilt) den mest inbitet marknadsekonomiskt tänkande iakttagare borde inse att sådant kan sättas i system där ett fåtal aktörer på uppdragstagarsidan helt dominerar marknaden. I det här fallet är de dominanta aktörerna alla delar av den offentliga sektorn och den i särklass största enskilda finansiären av kulturverksamhet är staten. Chef för den verksamheten är kulturministern. Det är alltså hon som borde vara medveten om att konsekvenserna kommer att bli omfattande och allvarliga.

En grupp har tydligen tillsats för att övervaka konsekvenserna för kultursektorn. Jag kan redan nu berätta vad den kommer att komma fram till (givet att den gör sitt jobb ordentligt). Färre kulturskapare kommer att få råd att fortsätta. Den offentliga sektorn kommer att bli tvungen att i högre grad betala för de kulturprodukter den beställer (och hittills faktiskt betalat på det förnedrande och allmänt ineffektiva sättet att försörja utövarna med a-kassa, om än på relativt förmånliga villkor). Som resultat kommer den offentliga sektorn antingen bli tvungen att minska det kulturutbud den finansierar eller öka kulturbudgeten.

------------------

För övrigt så är Marie Antoinette antingen en rätt ytlig film med snygg rekvisita, eller den elakaste kommentaren till vår samtid som producerats på flera decennier.

måndag, december 18, 2006

Ambasadör Danielssons Förflutna

Enligt ryktet finns det tydligen mer än väntat på de så kallade Tsunamibanden. Kanske skulle man ha väntat med att utse Danielsson till ambasadör. Min personliga uppfattning är naturligtvis att det aldrig borde ha skett över huvud taget. Ett lands repressentation är det första tecknet på dess moraliska och kulturella nivå. Nu representerar Danielsson i och för sig Sverige bara vid Gustav Adolfs Torg, men ändå...

Filologins roll i samhället

Nietzsche var aldrig särskilt bebägen att inordna sig själv i akademiska fack. Av eftervärlden beskrivs han ofta som filosof. Det här är ett av de få tillfällen där han uttalar sig i sin yrkesroll:

Då jag själv är klassisk filolog till professionen måste jag medge att jag inte vet vilken funktion den klassiska filologin skulle kunna ha i vår tid om inte den att ha en otidsenlig effekt, dvs. verka mot tiden och därigenom förhoppningsvis påverka en kommande tidsålder.
(Friedrich Nietzsche 1998: Otidsenliga betraktelser).

Kanske gör jag hans profession en björntjänst genom att ta upp detta argument i en tid och ett land där den är på utdöende. Detta utdöende diskuteras förtjänstfullt av Thomas Steinfeldt, professor Luzern och skribent vid bland annat Süddeutsche Zeitung och - lustigt nog - Expressen.

lördag, december 16, 2006

Legitimitetskris

Jag länkar sällan till dagspressen och läser inte DN regelbundet, särskilt inte kulturdelen, men för några dagar sedan förde Linda Leopold en intressant diskussion kring den högkulturens kris som uppstår när den nya generationen överger den till förmån för populärkulturen. Så långt har hon helt rätt. Tyvärr stannar hon dock utan att ens försöka motivera vad högkulturen är bra till eller varför. Istället avslutar hon med det numera uttjatade kravet på att frågan måste diskuteras - istället för att faktiskt diskutera den.

Då är Daniel Levins artiklar i Göteborgsposten om forskningens frihet betydligt mer lovande läsning. Han tar åtminstone bladet från munnen och erkänner att den håller på att avskaffas istället för att prata på om att fortsatt utveckling i tangentens riktning på sikt skulle kunna hota den (osv.).

---------------------

Jag skriver inte så mycket idag. Däremot har jag uppdaterat länkarkivet.

måndag, december 11, 2006

Snille och Smak II

Det var Gustav III som gjorde språkets utveckling till en statlig angelägenhet i och med att han grundade Svenska akademien. Hans inställning verkar ha påmint om Fredrik den Stores i det att han uppfattade det som viktigt att det egna språket fick en litteratur jämförbar med den franska men samtidigt inte accepterade språkets nuvarande form som tillräckligt högtstående. Att det var Frankrike som var förebilden märks inte minst i den av Gustav III 1786 grundade Svenska akademiens konstruktion, som tydligt avslöjar den som en kopia av Académie française. Dess syfte var som följer:

[Att] arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar.Dess valspråk var ”Snille och smak” där snillet ansågs syfta på begåvningens skapande kraft och smak på de mer intellektuella förmögenheter som krävds för att bearbeta inspirationen. Enligt akademiens egen historieskrivning inkluderade formeln sålunda både en dionysisk och en apollinsk aspekt. Redan från början fanns ambitionen att ge ut en normativ ordbok som skulle leda till svenska språkets ytterligare utveckling och förfining. I samma syfte skulle akademien belöna framstående författare och poeter. Sambandet med språket antyder dock att det inte var litteraturens innehåll som var avgörande utan istället dess språkliga estetik och det bidrag den skulle kunna ge till att utveckla språkets ”höghet”. Vidare skulle Akademien årligen uppmärksamma en ledande svensk historisk person, bland annat genom att ge ut minnespenningar. Det handlade således om att skapa en civiliserad nationell kultur men också om att uppmärksamma rikets historia. I båda fallen handlade det om att stärka Sveriges ställning i internationell jämförelse. Synen på språket var alltså till viss del tillbakablickande monumental. I första hand betonades emellertid samtiden, det allmänmänskligt kvalitativa och, i den meningen, det tidlösa. Att man idag återigen trycker på litteraturens roll i språkförbättringen (och därmed på den rent språkliga dräkten framför dess innehåll) kan således beskrivas som en återgång till Gustav III:s språkpolitik.

Akademien var självförnyande men inhämtade kungens godkännande för sina nytillsättningar. Dess medlemmar kom att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang. Den kan därför närmast betraktas som det närmaset den tiden kom en officiell litteratur- och språkpolitik. Den bestod av tre medlemskategorier:

Derföre fordras et Samhälle, sammansatt af dem, som brinnande af kärlek för vitterhet, hafa fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken; af dem, som igenom vidsträckt lärdom stadgat sine omdömen på grunder, som tider och secler förelagt; af dem, som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barnsben stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att at omgås med, vilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, et noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver vart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver vilken de ej kunna föras.
Med dessa utgångspunkter kom dess medlemmar att inkludera stora delar av landets politiska och intellektuella etablissemang.

Medan det politiska etablisemanget ägnade sig åt att försvara svenska språket höll de intellektuella emellertid fortfarande fast vid latinet – av praktiska skäl. Ett exempel på detta kan hämtas ur Carl von Linnés (privata och därmed svenskspråkiga) dagbok:

Man skrifwer för att gagna, om man kan, det allmänna; ju flere, ju bättre; hade jag skrifwit på swänska, hade få läsit mine skrifter, som nu tiena hela werlden.
Det är svårt att tänka sig att hans namn på växter och djur hade nått samma spridning om han namngett dem på svenska istället för latin. Å andra sidan bygger även denna typ av praktiska argument på gemenskapens premisser. Man föredrar ett språk som kan förstås av dem man önskar kommunicera med. Linné prioriterade den lärda världen framför sina landsmän. Samma sak kan sägas om dagens akademiker när de skriver på engelska. De demokratiska argumenten mot detta prioriterar istället nationalstatens per definition svenskspråkiga demos.

Stormaktstidens Sverige kan kanske däremot istället beskrivas i nationalismteoretikern Anthony D. Smiths terminologi som en etnisk stat. I en sådan finns visserligen en dominerande etnisk gemenskap som i stor utsträckning bygger sin självidentitet på identifikation med staten. Till skillnad från senare tiders nationalstater accepterar den etniska staten emellertid minoriteter som inte tillhör den egna gruppen. Dessa minoriteter knyts ofta till specifika yrkesgrupper och stånd. Frånvaron av ståndscirkulation länkas därmed samman med de etniska gruppernas stabilitet medan den ståndscirkulation som ändå förekommer också innebär att uppåtsträvande personer byter språk som ett led i sin rörelse uppåt. I det svenska fallet var svenska på en gång administrativt och kyrkligt språk och folkspråk i stora delar av riket. Samtidigt var finska folkspråk i vissa regioner. Tyska, franska, vallonska, latin och samiska var alla knutna till specifika yrken och stånd.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

lördag, december 09, 2006

snille och smak

Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent. (Esaias Tegnér 1817)

Nationalismens verkliga genombrott i Sverige kom genom tysk inspiration under arton­hundra­talet. Sökandet efter det förflutna blev ett sökande efter svenskhetens källa – inte bara efter dess historiska ursprung. Arton­hundra­talet innebar ett återuppväckande av stormaktstidens götiska vurm. I likhet med Buréus och Rud­beck ägnade sig Götiska förbundets medlemmar under början av artonhundratalet åt att insamla och bevara fornfynd som runstenar och gravhögar. Till skillnad från sina föregångare var dess med­lemmar diktare och litteratur­person­ligheter som Geijer och Tegnér.

Fäderneslandet var i stort behov av just patriotisk dikt vid denna tid. Förlusten av Finland 1809 kom på sikt att få en effekt på svensk nationalism som påminner om den som revolu­­tions­­krigens franska ockupation hade i Tyskland. Tegnér talade om att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”, dvs. återvinna – i själva verket skapa – en nationell stolthet. Exakt vilken nation det handlade om var emellertid allt annat än självklart. Under artonhundratalet var det i själva verket vanligt att nationalism i Sverige efter att blivit besviken på krig och kungamakt istället fokuserade på den språkliga gemenskapen med övriga Skandinavien. Genom att fokusera sina nationalromantiska strävanden på den för Skandinavien gemensamma vikingatiden hade man också tagit ett steg närmare att skriva ut Finland ur den svenska historien genom att sätta parenteser kring dess tid som en del av riket och söka det autentiskt svenska före erövringen av större delen av Finland. Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter innebar med andra ord ironiskt nog att försöka glömma Finland med äran i behåll för att på så vis kunna gå vidare.

I detta sammanhang blev stavnings­reformer och språkpolitik viktiga inslag i försöken att närma svenskan, norskan och danskan till varandra. Liksom den tyska enhetsrörelsen hade skandinav­ismen sina stark­aste fästen vid universiteten. Där den hade starkast stöd bland studenterna men där viktiga kultur­personer som Geijer också hade en viktig roll att spela både som professorer och som nation­ella intellektuella. Folkbildning, skandinavism och nationalism var länge tätt samman­länk­ade fenomen i den svenska borgerliga offentligheten.

Svenska akademien som vid denna tid främst bestod av högre ämbetsmän och i språkfrågor konservativa språkvetare och författare var emellertid aldrig någon vän av det skandinavistiska projektet. Rörelsen för en skandinavisk stavningsreform kulminerade i det skandinaviska språkvårdsmötet i Stockholm 1869. Där var de dominerande perspektiven dels skandinavismen och dels att stavningen skulle följa uttalet. Svenska akademien gick emellertid till motattack. Dess främsta medel utgjordes av första upplagan av Svenska akademiens ordlista 1874 där man utgick ifrån de grundprinciper som lagts fast redan i akademiens barndom i och med Karl Gustaf as Leopolds stavningslära från slutet av 1700-talet. Medan Leopolds huvudsakliga framgång hade varit försvenskningen av stavningen av lånord som ”akademi” (”academi”), ”familj” (”famille”) och ”batalj” (”bataille”) syftade akademien nu istället till att motverka lånord helt och hållet. Detta var också i detta syfte som man återupptog det sedan länge avdomnande arbetet med Svenska akademiens ordbok. Man hoppades nämligen att man genom detta arbete skulle kunna påminna folket om de många svenska ord som nu fallit ur bruk till förmån för utländska synonymer. Man sökte bevara språket som nationellt minne. Förbindelsen bakåt i tiden prioriterades framför förbindelsen i rummet. I detta sammanhang tänkte man sig att sökandet skulle kunna sträcka sig så långt tillbaka som till Gustav Vasas bibel, som därmed upphöjdes till ett slags officiell kronologisk gräns för den moderna svenskans utsträckning bakåt i tiden. Därmed hade man också knutit den svenska gemenskapens utsträckning i tiden till riks­grund­andet, till skillnad från göticisterna som sökte sig tillbaka till den för hela Skandinavien gemensamma vikingatid som i ett nationalromantiskt ljusdunkel lurade på andra sidan den av akademien fastställda kronologiska riksgränsen.

I förhållande till Danmark fallerade den svenska skandinavismen emellertid när den prövades och Sverige i samband med den tyska invasionen av Slesvig och Holsten (Schleswig-Holstein på tyska) inte sände någon som helst militär hjälp till de danska försvararna. Ändå kan man notera att svenska nationalmonument som Nordiska Museet och Skansen så sent som vid förra sekel­skiftet grundades med fokus på ett löst definierat Skandinavien eller Norden snarare än på Sverige. Sedd i det ljuset är det ingenting självklart i att museibyggnadens nationalromantiska nygotik skulle representera någon specifikt svensk nationalism. Snarare innebär betoningen av det forn­nordiska ett skandinaviskt eller nordiskt inslag. Det är betecknande att deras upphovsman Arthur Hazelius började sin offentlig bana som debattör i undervisningsfrågor med skandinav­ist­iska stav­nings­reformer som huvudpunkten på sitt program. Det är också betecknande att projekten huvud­sakligen finansierades av privata medel. Det först i och med att Nordiska Museets nuvarande byggnad öppnades – kort efter den norsk-svenska unions­upp­lös­ningen – som både den statliga och den svenska aspekten gjorde sig gällande. Det gjorde dem emellertid med besked: än idag möts besökaren av Carl Milles mastodontstaty av den åldrige Gustav Vasa med den närmast övertydliga sockelinskriptionen ”Warner Swenske”. På den tiden var bud­skapet ännu tydlig­are eftersom museets nationalromantiskt gotiska stora hall då fylldes av kungliga livrust­kammar­ens utställning, med erövrade standar och annat stormaktstida krigsbyte som huvud­attrak­tion.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

tisdag, december 05, 2006

Kulturpolitik

Jag har tidigare efterlyst en kulturpolitik från regeringen. Nu verkar det som att även regeringen insett behovet. Kulturministern aviserar i alla händelser att det är dags för ett antal nya utredningar av kultursektorn. Senast de statliga kulturverksamheterna utreddes på ett genomgripande sätt var det regeringen Bildt som tillsatte utredningarna. Den gången blev de flesta av dem emellertid klara först efter regeringsskiftet och det var först 1996 som de resulterade i en kulturproposition. Då blev det heller inte mycket av förändring i förslagen, även om det faktamässiga underlaget var den kvantitativt mest omfattande översikt som någonsin gjorts över svensk kultursektor. Till exempel skrevs det en hel del om behovet av att göra någonting åt det faktum att en av de vanligaste försörjningskällorna för konstnärer var en speciell form av a-kassa. Den situationen kvarstår dock. Den här gången utlovar kulturministern en övergripande proposition redan före mandatperiodens slut. Det kan bli spännande.

Samtidigt komplimenterar Högskoleverket forskningsenheten Tema Kultur och Samhälle både för dess forskares internationellt erkända meritering och för något så anmärkningsvärt som deras entreprenöranda (något som utan tvekan verkligen är en tillgång i dagens akademiska värld, även om man skulle önska att internationellt erkända forskare skulle få ägna sin kreativitet och sin skattefinansierade arbetstid åt forskning snarare än administration). Helt orelaterat ska jag i januari på en s.k. workshop om forskning kring kulturpolitik där diverse företrädare för forskningen (t.ex.. ska samtala med diverse företrädare för kultursektorn och politiken. Forskningen kring kulturpolitik växer i Europa, i stor del tack vare insatserna från ett antal större forskningsstiftelser, främst Riksbankens Jubileumsfond, European Culture Foundation och Sorosfonden. Det verkar på många sätt som att ett politikområde som de senaste decennierna varit mer än lovligt avdomnat nu till sist håller på att vakna till liv.

lördag, december 02, 2006

Brideshead Revisited

Min favoritteveserie på sistone har alldeles tveklöst varit den engelska åttiotalsserien Brideshead Revisited, efter Evelyn Waughs roman med samma namn. Jag noterar också att den på nätet beskrivits som allt från ”katolsk propagandafilm" till berättelse om "young men who discover themselves through the pleasures of high living, decadence, tragedy, wine and quails’ eggs."Det intressanta är naturligtvis att den är båda delarna, dvs katolsk och dekadent, inte propaganda.

Brideshead Revisited handlar om hur den unge engelske ateisten Charles Ryder i mellankrigstidens Oxford kommer i kontakt med den högadliga katolska familjen Flyte. Tiden i Oxford är lysande skildrad. Ryder förflyttas från sin tämligen gråa miljö till en värld av heldagsluncher, champagne och vaktelägg. Minnesvärda scener innefattar hur han förklarar för en småborgerlig släkting att han visserligen inte gjort slut på terminens underhåll ännu, men att han planerar att göra det åtminstone innan halva terminen passerat, samt att han verkligen uppskattar att börja sina dagar med några glas god champagne. En annan lysande scen innefattar hur den homosexuelle dandyn Anthony Blanche deklamerar klassisk poesi för förbipasserande studenter från collegets balkong genom en megafon.

Denna oskuldsfullt dekadenta ungdom bildar längre fram en nostalgisk fond som gör poänglösheten i personernas senare liv så mycket tydligare. Redan här märks emellertid skuggan av vad som skall komma. Ryder blir uppriktigt förvånad över att hans katolska vänners konversationer ständigt tycks komma in på religion, något som aldrig händer i andra sammanhang. Religion uppfattas som bekant - liksom politik - inte som ett väluppfostrat samtalsämne i engelska eller engelskinfluerade sammanhang.

Med tiden mörknar berättelsen alltmer. Lord Sebastian Flyte förfaller i allt djupare alkoholism. Charles Ryders konstnärsambitioner grusas visserligen inte. Vad som händer är egentligen värre. Han lyckas etablera sig som erkänd, om än ytterst medelmåttig, konstnär men inser själv att han helt saknar egentlig talang. Han söker desperat efter inspiration. Hans äktenskap är i stort sett helt känslolöst. Anthony sätter träffsäkert fingret på problemet och beskriver (med extremt släpigt brittiskt uttal) hans mest beundrade verk som "charm discuised as a tiger ... charm is the great English blight... it kills everything... it kills love... and I am afraid, my dear Charles, that it has killed you ."

Genom alltihop tränger ett djupt katolskt tema. Hela serien kan läsas som kretsande kring sakramentalläran. De flesta karaktärerna prövar på ett eller annat sätt ett liv utanför sakramenten. Lady Julia Flyte avfaller helt från katolicismen, och därmed från nattvardsgången, samtidigt som hennes äktenskap varken är erkänt eller lyckligt. Flera av dem lever ett liv i synd, i direkt överträdelse av katolicismens syn på äktenskapet obrytbarhet.

I sista avsnittet är de centrala temana äktenskapet och sista smörjelsen. Sebastians och Julias far, Lord Marchmain kommer tillbaka till Castle Brideshead för att dö men vägrar in i det sista att acceptera sakramentet och återfinna sin tro. Andra huvudpersoner slits mellan äktenskapsbrottet och viljan att återfinna Gud. Ryder har i slutet funnit tron men förefaller knappast uppfattas som särskilt lycklig. Sebastian beskrivs som helig i sin kamp med sin egen alkoholism där han ständigt kämpar för att ta sig fram till Gud men också ständigt återfaller. Ett dekadent helgon.

Bridesheads kanske mest grundläggande tema är att den katolska läran verkligen är sann. Skälet till att de konstant återkommer till ämnet är att det utgör en del av deras värld. Till och med de som avfaller bär med sig insikten om katolicismens sanning, även om de just då inte klarar av att ta konsekvenserna av den. Om detta är propaganda är den mycket dålig. Jag tvivlar starkt på att någon kan uppfatta detta som ett argument för att tro på katolicismen. Det är emellertid inte poängen. Det är litteratur inte propaganda. Syftet är snarast att reflektera över tillvaron och över vissa av dess förutsättningar. Oavsett om man tror på det är den mycket vackert.

-------------------------------

En annan gammal teveserie jag återupptäckt under hösten är Aeon Flux. Mycket bra.

Katolsk dekadens - men knappast dekadent katolicism - kan man till exempel även hitta i Joris-Karl Huysmans senare verk.