tisdag, augusti 29, 2006

EU och Tysk-Romerska Riket

Voltaire häcklade en gång det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen för att varken vara heligt, romerskt eller ens ett rike.

Peter Haldén disputerade nyligen på EUI med en statsvetenskaplig avhandling där han jämför Europeiska Unionen med det Heliga Romerska Riket sådant det såg ut mellan Westfaliska freden och dess upplösning. Han menar att båda kan karaktäriseras som Compound Republics – sammansatta republiker – entiteter som varken är enhetsstater, federationer eller sammanslutningar av fria enhetsstater. Tidigare har många bedömare velat kategorisera EU som någonting som är på väg att utvecklas från internationell sammanslutning till federation (vilket man kan vara för eller emot). Det Heliga Romerska Riket, vid den här tiden, brukar å andra sidan uppfattas som ruinerna av en sammanfallande stat eller som ett slags misslyckad nationalstat som med tiden skulle lämna plats för mer ”lyckade” tyska stater som andra kejsardömet, Tredje Riket och Förbundsrepubliken. Uppfattas EU istället som en sammansatt republik blir det lättare att se det nuvarande tillståndet som vare sig instabilt eller historiskt unikt. Parallellerna är betydligt fler än man anar vid första påseendet.

Sammansatta republiker utmärks av det slags maktbalans vi nu börjat bli vana vid från Europapolitiken. EU:s medlemmar är stater inte medborgare (även om även dessa har en roll i parlamentet). Ändå är staterna inte fullt suveräna: gemensam lagstiftning stiftad av medlemmarna i ministerrådet gäller som law of the land och enskilda medborgare kan få staternas beslut överklagade till högre nivå i EG-domstolen på ett sätt som kan jämföras med hur de tyska furstarnas undersåtar kunde vända sig till högre instanser på krets- och riksnivå för att få sin sak prövad i förhållande till Rikets lagar (till skillnad från furstestatens). Ändå hade sexton- och sjuttonhundratalets tyska furstar – precis som dagens EU-medlemmar – egen utrikespolitik och till och med förklara krig på eget bevåg. Det Heliga Romerska Riket hade emellertid också möjligheten att förklara krig som helhet, något EU inte har.

I förhållande till stater utanför systemet uppfattas EU-medlemmarna som jämlikar, vilket även gällde för somliga av de tyska furstestaterna, men inte för alla. Även vissa EU-stater har dock en särställning i förhållande till utomstående, som medlemmar i FN:s säkerhetsråd och G7. Många av de mindre medlemmarna använder den sammansatta republiken som ett medel för att bevara sin självständighet gentemot de större. Ur detta hänseende har EU en fördel eftersom ingen av dess stormakter lyckats dominera dess institutioner på ett sätt som kan jämföras med hur huset Habsburg av Österrike gjorde kejsarkronan ärftlig. EU är å andra sidan mera utelämnat åt en yttre makt – USA – i försvarshänseende, något som kan jämföras med den ställning som Frankrike och Sverige periodvis intog i förhållande till vissa tyska furstar, men aldrig till det Heliga Romerska Riket i dess helhet.

Den sammansatta republiken upprätthålls av en allmän vilja att samtidigt bevara medlemmarnas frihet, undvika återfall i krig mellan dem och bekämpa yttre hot. Den Heliga Romerska Riket misslyckades till sist med att enas mot Napoleon som invaderade och upplöste det. EU har hittills inte mött några yttre hot av den magnituden. Dess agerande under de senaste årens terrorismrelaterade kriser bådar inte gott för framtiden. Republiken som sådan visar en oförmåga att enas kring andra åtgärder än intern åsiktsrepression och yttrandefrihetsinskränkning. Peter diskuterar inte dessa frågor, men själv tycker jag mig ana att det bottnar i just en oförmåga till andra typer av handlande.

söndag, augusti 27, 2006

Gula Villan

Imorgon måndag klockan sju föreläser jag på Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet. Mitt rubrikförslag var "Från Olof Rudbeck till Litteraturkanon" men jag bad dem ändra om de kom på någon bättre beskrivning. Alla intresserade är naturligtvis välkomna.

onsdag, augusti 23, 2006

Övermänniskans återkomst

Populärkulturens kanon tycks vimla av övermänniskor. Man kommer lätt att tänka på Stålmannen – the Superman – Spindelmannen och Neo. Andra figurer uppvisar övermänskliga egenskaper utan att ha några direkta superkrafter; James Bond, Beatrix Kiddo o.s.v. Alla dessa är emellertid bara övermänniskor i fysisk mening. De är övermänskligt starka, de kan flyga, eller har övermänsklig uppfattnings- eller reaktionsförmåga. Kort sagt: de har superkrafter. Detta blir nästan parodiskt tydligt i X Men: alla har varsin superkraft, en enda övermänsklig egenskap som definierar deras karaktär. Även i de mer komplexa exemplen är superkrafterna bara exempel på transhumanismens människoideal, en människa med förstärkta fysiska och mentala attribut.

Populärkulturen inkluderar även ett annat slags övermänniskor. Medan Läderlappen i den gamla TV-serien man såg när man var liten var en figur men massor av gadgets – ungefär som James Bond men utan att vara särskilt cool – uppvisar Batman i Batman Begins helt andra egenskaper. Han har inga superkrafter. Det är heller inte hans förmögenhet som definierar honom (även om den onekligen kommer väl till pass). Istället är det viljestyrkan som definierar honom: det faktum att han bestämt sig och gett sitt liv en mening, inte minst därför att alla de vanliga förlorat sin meningsfullhet. I Batman är det istället skurkarna som har superkrafter. Pingvinen, i och för sig en skurk som huvudsakligen använder sig av gadgets, hånar Batman för att han inte är någon riktig freak utan måste klä ut sig. I Batman Begins står det till klart vad det är som gör att även han står utanför samhället.

Detta uttrycks tydligare i V for Vendetta när V tvingat Evy genom en fängelsevistelse: ”you have no fear any more, you are completely free.” V for Vendetta utmärker sig för övrigt genom att huvudpersonen är en kvinna trots att hela filmen cirklar kring det typiskt manliga temat lärare och lärjunge. ”You said you wonted to live without fear. I wish there were an easier way, but there was not.” En liknande men långt ifrån identisk slutsats, mer manligt hårdkokt, och kanske något mindre melodramatiskt i presenteras i Fight Club: ”It is only when have hit rock bottom that you are truly free!

Det enklaste vore kanske att avsluta med något citat från Ayn Rand. Det vore kanske också lämpligt med tanke på att det vilar någonting otroligt amerikanskt över allt detta. Istället väljer jag emellertid att peka på Ernst Jüngers anarkbegrepp. Anarken sägs förhålla sig till anarkismen som monarken förhåller sig till monarkisten. Anarken är en härskare utan behov att härska över någon annan än sig själv och står således i motsats till verkliga realpolitiska härskare. Bismark var ungefär så långt man kan komma från en anark. I dagens populärkultur finns föga sympati för en härskarmakt som inte ens kan anta rollen som antihjältar. I själva verket tycks antihjälterollen bygga på att var och en som gör motstånd per definition uppnår viss hjältestatus.

Inte ens i de berättelser som handlar om att göra revolution läggs emellertid fokus på de nya politiska ledarna. V är både anark och anarkist och dör mycket riktigt i direkt samband med sitt tyrannmord. Övermänniskan - för att inte säga frälsaren Neo – tar aldrig den ledarpossition man en gång hade väntat sig av en Messias. Bruce Wayne är visserligen företagsledare, men redan detta gör att han framstår som schizofren i förhållande till sitt alterego som Batman. Dessutom tycks hans verksamhet som företagsledare ändå främst handla om välgörenhet. Intressant nog framstår det däremot i flera filmer som att hans far kunde utnyttja sin ställning för att göra gott. Batman placerar sig därmed i den gotiska genren snarare än i Stålmannens futuristiska värld (en värld som intressant nog uttrycks lättare i femtiotalssceneri). Batmans värld är en värld där den goda kapitalismen, och i ännu högre grad den amerikanska drömmen, har förlagts till det förgångna. I samtiden har motsättningen mellan anarken och realpolitikern blivit fundamental.

Kanske beror detta på ett antiauktoritärt motstånd mot övermänniskotanken som politisk idé. Kanske handlar det snarare om en i kristna begrepp uttryckt fruktan för hybris. Denna ställs på sin spets i filmer som Gattaca, för att inte tala om filmvesionen av Aeon Flux där livets felbarhet i sig själv visar sig vara det som ger det mening. En av de få genrefilmer som spelar på övermänniskotemat men som samtidigt går vidare med att upphöja sin messias till kejsare är Dune regiserad av den egensinnige David Lynch efter Frank Herberts romaner. Här är det religiösa temat också fullt utblommat. Den gamla tidens härskare är tydliga realpolitiker, även hjältens far, även om han i det stora hela framställs som ett slags upplyst despot. Sedan han förlorat allt når Paul Attreides upplysningen och framstår som messias för en samling ökenkrigare som aldrig hade kunnat framställas på detta sätt efter 11 september (även om det är förvånande hur många glorifierade terrorister pulpgenren rymmer även idag). Filmen avslutas när han besegrat sina fiender och intar sin plats som övermänsklig interplanetär Padashah Emperor.

måndag, augusti 14, 2006

Nyliberalismens ”seger”

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren beskriver moderaternas förändring i sin bok Högern att lita på. Hans tes är i korthet att nyliberalismen normaliserats och numera accepterats av alla partier. Reinfeldt har med andra ord inte alls retirerat. Visserligen har Moderaterna förändrats något, men framförallt är det samhället som har förändrats. I samma bok diskuterar han också moderaternas nyliberala flygel och beskriver de nätverk som utgörs av personer med bakgrund i Fria moderata studentförbundet (FMSF), Frihetsfronten och MUF.

Som jag ser det gör han flera allvarliga fel. De flesta av dessa illustreras av hans definition av ”nyliberalism”. Många ”nyliberaler” (i meningen libertarianer) blir typiskt sett upprörda över detta eftersom varken Reinfeldt eller särskilt många andra politiker är nyliberaler (i meningen libertarianer) . I den meningen kan ett samhälle med rådande skattetryck och en i hög grad skattefinansierad tjänstesektor givetvis inte heller kallas nyliberalt.

Problemet är emellertid allvarligare. Ljunggrens tes att nyliberalismen segrat är givetvis beroende av att nyliberal ideologi definieras på ett sätt som innebär att dess mål redan uppnåtts. Carl Bildt uppnådde antagligen flera av sina mål under den svenska delen av sin politiska karriär. Det är fullt möjligt att även Reinfeldt kommer att göra det (även om det är notoriskt svårt att veta vilka hans mål egentligen är). Libertarianer som Henrik Alexandersson har lika tydligt inte uppnått sina mål. De moderata politiker och partikanslister med bakgrund i FMSF som eventuellt kan komma att inta platser i regeringskansliet i händelse av en borgerlig valseger kommer heller inte att ha uppnått de mål de satte upp under första hälften av nittiotalet.

Om Moderaternas pågående förändring kan förklaras med att deras ledare är nöjda med det nuvarande samhället måste vi dra slutsatsen att de inte är nyliberaler i den här meningen. En rimlig beskrivning av i stort sett alla svenska politiker är istället att de är socialliberaler, d.v.s. de vill gärna se att stora delar av samhället finansieras offentligt men kan tänka sig att delar av denna sektor drivs av privata företag. Deras främsta prioritering är istället att individen har ett stort antal valmöjligheter till sitt förfogande. Det är därför som nästan alla argument för offentliga insatser formuleras i termer av ökat antal valmöjligheter. Detta är med andra ord en ideologi baserad på maximering av positiv frihet. Den skiljer sig därmed markant från libertarianismens och den klassiska liberalismens negativa frihet. Socialliberalerna formulerar friheten som en rättighet att argumentera sig till, klassiska liberaler ser den som en naturlig rättighet som skall respekteras. De klassiska liberalerna kommer närmare de konservativa än socialliberalerna eftersom de uppfattar friheten som något som skall förvaltas med ansvar.

Därmed inte sagt att det inte sagt att Ljungrens studieobjekt skulle vara illa valt. Flera av skribenterna i detta nummer av tidskriften Axess beskriver på ett intressant sätt hur partistrukturen inte längre återspeglar politikernas ideologiska bakgrund. Denna beskrivs istället bättre genom att studera ett antal olika politiska nätverk.

Jag kan tänka mig att nyliberalerna kring frihetsfronten och FMSF-veteranerna utgör ett sådant nätverk som uppnått visst inflytande över bland annat Moderaterna (även om ”Nya Moderaterna” antagligen måste ses som ett misslyckande för deras del). De konservativa grupper som håller på att växa fram ur de interna stridigheterna i MUF och KDU är ett annat exempel. Genom Konservativt forum, diverse andra organisationer och personliga nätverk med anknytning till studentföreningen Heimdal försöker de åstadkomma en liknande manöver. Hittills har detta inte varit till närmelsevis lika framgångsrikt. Som kuriosa kan man dock notera att Heimdal under 1900-talet återkommande fungerat som centrum för unga ideologiska och intellektuella strömningar inom den svenska politiska högern.

De i särklass framgångsrikaste politiska nätverken de senaste åren har emellertid varit de olika feministiska grupperna. Dessa har också producerat några av de mest framgångsrika politiska intellektuella Sverige sett på flera år. FI:s utveckling visar dock tydligt att grundandet av ett nytt parti framförallt leder till problem för den här typen av nätverk. Å andra sidan illustrerar det också skillnaden mellan att nå politiskt inflytande genom nätverkande och att förankra dessa nätverk i en väljarbas.

Postkolonialister, multikulturalister och HBT-personer tycks nu försöka göra om feminismens väg till inflytande. I likhet med feministerna har de en viktig bas på universiteten och dessutom egna mer eller mindre starka organisationer (RFSL, invandrarföreningarna o.s.v.). Till skillnad från båda högernätverken misslyckas de emellertid med att framställa sig som mer än enfrågerörelser (vilket de gör anspråk på att vara). Regeringen kan därmed ge dem politiska områden som jämställdhetspolitiken eller mångkulturåret. Med Jens Orback som minister verkar de inte ens få det. En motsvarighet skulle ha varit om en borgerlig regering skulle ha gett de konservativa kulturarvspolitiken (i dess nuvarande omfattning). Vad man skulle kunna sticka åt nyliberalerna är svårt att ens tänka sig.

Även om de alla använder sig av Internet och annan ny teknik för att bygga sina nätverk tycks inga av dessa ideologiska grupper lyckas med att presentera några modeller för de samhällsförändringar som den nya tekniken och därtill kopplade trender kommer att leda till. Å andra sidan tycks den relevanta enfrågerörelsen ha gjort ett taktiskt misstag genom att grunda ett parti, Piratpartiet.

Avslutningsvis kan man påminna om Fredrika Lagergrens utmärkta avhandling På andra sidan välfärdsstaten där hon diskuterade hur uppbyggnaden av välfärdsstatens funktioner påverkades av de modeller man under decennierna innan använt för att diskutera statens funktion, däribland folkhemsmetaforen. Är det så att Västeuropas välfärdsstater kommer att genomgå omfattande förändringar de närmast decennierna spelar den nu rådande diskussionen antagligen en betydande roll. Förklaringarna till åttio- och nittiotalens förändringar borde sökas i debatten före Thatcher och Ragan närhet. Vi vet att Thatcher inspirerades av Hayek. Därmed inte sagt att Hayeks vision var avgörande utan snarare att de debatter han förekom i är en god utgångspunkt. Förklaringen till de specifika dragen i svensk utveckling torde stå att finna i diskussionen kring välfärdsstaten på åttiotalet. Vi bör dock hålla i minnet att välfärdsstatens ansvarsområden i stor utsträckning inte omförhandlades då utan redan var avgjorda sedan länge.

De nätverk som byggdes upp på nittiotalet och som påbörjas nu är alltså inte relevanta för dagens politik, i alla fall inte om man vill studera mer omfattande samhällsförändringar. Möjligen kan de bli relevanta för att förklara större samhällsförändringar som påbörjas de närmaste decennierna, givet att de faktiskt ägnar sig åt att diskutera samhällsförändringar av den omfattningen. Som kritik mot Ljunggren är detta kanske att skjuta över målet eftersom han rör sig på en helt annan nivå. Politiker och intellektuella i allmänhet får dock gärna ta det som en utmaning!

tisdag, augusti 01, 2006

Litteraturkanon

Om vi ponerar att vi som somliga folkpartister förordar faktiskt skulle ”skapa en litteraturkanon” för Sverige skulle jag gärna förorda följande verk. Listan är som synes på intet sätt menad att vara fullständig utan enbart menad som ett minimum, en uppräkning av ett antal verk som det vore enbart pinsamt om någon enda svensk student skulle lämna gymnasiet utan att ha läst, och utan vilka det förefaller omöjligt att förstå samtidens svenska samhälle och kultur.

1. Aesopos: Fabler
2. Byron: dikter i lämpligt urval
3. Cervantes: Don Quijote
4. Cicero: åtminstone de catilinariska och philipiska talen.
5. Dante: Inferno
6. Dostojevskij: Bröderna Karamasov
7. Euripides: Backanterna
8. Evangelisten Johannes: Johannesevangeliet
9. Evangelisten Lukas: Lukasevangeliet
10. Evangelisten Markus: Markusevangeliet
11. Evangelisten Matteus: Matteusevangeliet
12. Geijer: dikter i lämpligt urval
13. Hesse: Steppvargen
14. Homeros: Iliaden
15. Ibsen: Ett dockhem
16. Ignatius av Loyola: Excersitia Spiritualis
17. Johannes: Uppenbarelseboken
18. Jünger: Im Stahlgewitter
19. Kafka: Processen
20. Lagerlöf: Nils Holgersson (som rimligen bör återinföras som läsebok för årskurs ett snarast möjligt eftersom ingen bättre skrivits sedan dess).
21. Milton: Paradise Lost
22. Nietzsche: Till moralens genealogi
23. Okänd: Första Mosebok
24. Okänd: Jesajas bok
25. Okänd: Koranen
26. Orwell: 1984
27. Platon: Staten
28. Plutarchos: biografier i lämpligt urval (som dock bör innehålla de viktigare, som t.ex. Caesar, Cicero, Perikles, Lykurgos och Alexander).
29. Runeberg: Fänrik Ståls sägner
30. Sapfo: Samlade verk (inte mer än att de kan läsas i sin helhet).
31. Shakespeare: Hamlet
32. Shelley: Frankenstein
33. Snorre: Edda
34. Strindberg: Röda rummet (utan tvekan en av de bättre skildringar av svensk byråkrati jag läst. Jag har hört att Strindberg även skrivit mer litterära verk och det kan ju vara att något sådant även bör infogas).
35. Söderberg: Dr. Glas
36. Tegnér: dikter i lämpligt urval
37. Tolkien: Silmarilion (om inte annat så därför att den utgör bryggan mellan nationalromantiken och våra dagars populärkultur)
38. Tolstoy: Anna Karenina
39. Wilde: Potrait of Dorian Gray
40. Voltaire: Candide (om inte annat så för att få en bild av hur poänglöst självgod upplysningen verkligen var).

Lämpligen bör alla i våra dagar kunna läsa åtminstone en tredjedel av dessa verk på originalspråket. Att nyutbildade svenskar skulle behöva läsa till exempel Shakespeare i översättning vore naturligtvis enbart löjligt. Däremot har vissa verk uteslutits eftersom de kan tyckas för svåra för ännu icke vuxna läsare.

Då undertecknad själv inte bara är okunnig i latin, grekiska och hebreiska utan även i fornpersiska, kinesiska, japanska, arabiska och de stora indiska språken har listan tyvärr behövt inskränkas till den närmaste kulturkretsen och kan därmed inte på långa vägar betraktas som fullständig.

Att man överhuvudtaget skulle kunna läsa svensk historia eller svensk litteratur och förstå den enbart på basis av svenskproducerade texter är naturligtvis helt orimligt.