”Kejsar Henrik VII skaffade sin son Böhmens krona, och hans sonson Karl IV föddes hos ett folk som till och med enligt tyskarnas åsikt var egendomligt och barbariskt […] I S:t Ambrosiakatedralen kröntes Karl med järnkronan som enligt traditionen härstammade från det lombardiska riket […] I Vatikanen kröntes han på nytt med kejsardömets gyllene krona, men i enlighet med ett fördrag drog sig den romerske kejsaren tillbaka utan att tillbringa en enda natt innanför Roms murar. […] Ett hundratal furstar bugade sig inför hans tron och framhöll sin egen värdighet genom de frivilliga ärebetygelser som de ägnade sin herre eller representant. Vid den kungliga taffeln utförde de sju ärftliga dignitärerna, kurfurstarna, som till rang och titel var konungars jämlikar, de högtidliga inre sysslorna i palatset. De tre kungarikenas sigill bars i högtidlig procession av ärkebiskoparna av Mainz, Köln och Trier, de ständiga ärkekanslärerna av Tyskland, Italien och Arelat. Stormarskalken, till häst, utövade sina funktioner med ett havremått av silver vars innehåll han tömde på marken, varpå han genast satt av för att ordna gästerna i rangordning. Rikshovmästaren, pfalzgreven av Rhen, placerade rätterna på bordet. Överkammarherren, markgreven av Brandenburg, bar efter måltiden fram den gyllene handkannan och handfatet i vilka man tvättade händerna. Kungen av Böhmen, ärkemunskänken, representerades av kejsarens broder, hertigen av Luxemburg och Brabant, och processionen avslutades av överjägmästarna som under hornstötar och hundskall kom in med ett vildsvin och en hjort.”
Osökt kom jag att tänka på detta stycke ur Gibbons monumentala ”Romerska Rikets nedgång och fall” när jag vandrade omkring bland de heraldiska symboler som numera lagrats i Habsburgarnas skattkammare i Wien. Min känsla är dock att Gibbon hade helt fel. Dessa symboler är på intet sätt tomma även om de idag är vare sig mer eller mindre relevanta än pyramiderna, sfinxen och bockstensmannen. Det intryck man får när man betraktar de tabarder som en gång burits av härolderna för Konungen av Böhmen, Ärkehertigen av Österrike, Konungen Italien, Konungen av Tyskland och alla de andra positioner som samtidigt innehades av en och samma representanter för huset Habsburg är knappast intrycket av en kopia av Rom. Vill man tänka sig historien som en berättelse om glans- och nedgångsperioder är jag snarare beredd att sälla mig till Spenglers bild av medeltiden som blomstringstiden i en helt egen kulturepok snarare än som en efterbildning av de romerska caesarernas tid. Medan Karl IV för Gibbon blir en blek kopia av Augustus – den förste kejsaren – blir Augustus för Spengler envåldshärskare vars makt byggde på ett ytligt kopierande av den romerska republikens former.
Ändå är Wien verkligen en mycket romersk stad, blev åtminstone under sjutton- och artonhundratalen. Liksom så många andra västerländska metropoler fylls staden av vit marmor. Det är emellertid mer än så: staden myllrar av latinska inskriptioner, dess kejsare hyllas som Caesar, Augustus och det romerska folkets rättmätiga härskare, de avbildas i lagerkrans och romersk rustning och omges av den klassiska mytologins alla väsenden. Att moderna arkeologer blottlagt resterna efter romersk bebyggelse mitt framför Hofburgs portar är en händelse som ser ut som en tanke.
Vad jag inte kan undgå att betrakta som en teatral kopia är emellertid 1800-talets Österrikiska kejsardöme, en stat vars hovceremoniel till och med konstruerades av en teaterman i ett valhänt försök att ersätta de ceremonier som så sent som under 1800-talets första år fortfarande levde kvar från medeltidens Heliga Romerska Rike av den Tyska Nationen. Att Frans II (sedermera Frans I) på sitt andra kröningsporträtt mest ser ut som en gammal man i maskeradkostym är inte att förvåna sig över – en dubbel kopia av caesarer och hohenstaufer som inte kunde leva upp till någondera förebilden. Österrikes kejsarkrona är en konstnärligt sätt mycket mera sofistikerad produkt än Otto den Stores krona ändå saknas något.
Trots detta var det i just detta österrikiska (sedermera österrikisk-ungerska) rikes högst civiliserade huvudstad som Wittgenstein, Trotskij, Lenin (åtminstone i viss utsträckning), Hitler, Mieses och Freud skulle formulera de tankar som i sin tur skulle forma 1900-talet.
